Di Weekend MODE

»Jag växte upp på internet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Arvida Byströms kreativa karriär på nätet lockar de stora modebolagen.

Foto: Evelina Carborn

Fotografen, regissören och konstnären Arvida Byström har publicerat sina foton på nätet sedan hon var tolv år.

Nu gör hon reklamkampanjer för några av världens största klädkedjor och ger ut fotoboken Pics or it didn’t happen: Images banned from Instagram.

”Den som bestämmer vad som får synas på internet styr också på ett sätt våra tankar”, säger hon.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

År 2003 var Arvida Byström tolv år. Samma år började hon fotografera och lägga ut sina bilder på sajter som Lunarstorm och Helgon.net. Ungefär i samma ålder började hon också bli stoppad av olika modellscouter på stan.

Hela sin tonår tillbringade hon antingen online eller i modevärlden, som fotograf och som modell.

”Det var helt naturligt att internet blev min plats där jag hittade nya vänner och lade ut mina bilder”, konstaterar hon när vi ses i Stockholm för första gången.

I dag är Arvida Byström fotograf, konstnär, fotomodell och regissör, bosatt i Los Angeles, och jobbar med några av världens största modeföretag. Men då när hon började, hemma i flickrummet på Värmdö, fanns vare sig dagens dominerande sociala medier, eller koncept som ”selfie”. Att lägga ut bilder på sig själv på internet ansågs direkt farligt.

”Mina föräldrar var inte alltid glada, men för mig var det ett sätt att träffa nya vänner.”

FAKTA
Emma Arvida Byström

Ålder: 25 år.

Bor: I Los Angeles.

Familj: Föräldrar och bror i Stockholm.

Gör: Fotograf, regissör, konstnär och fotomodell.

VISA MER

”Jag och mina kompisar var ett litet ’alternativt’ gäng och genom internet lärde vi känna ett annat gäng från Huddinge. Känner man sig utanför och inte delar intressen med de i sin närhet är internet extremt viktigt.”

Ätstörningar och självkritik

Trots att Arvida Byström funnits på nätet sedan hon var barn står hon bredvid den våg av Instagram-kändisar och ”influencers” som har vuxit fram på senare år, där vissa svenska profiler har långt över en miljon följare och försörjer sig på att visa livsstilsbilder från resor, fester och modevisningar. Istället har hon mejslat fram en tydlig estetik som fotograf och konstnär där hon i många år har utforskat idéer om kropp, femininitet, sexualitet och konsumtion. Drygt 170 000 följare på Instagram ser hennes självporträtt, frukter klädda i spets och olika foto- och filmuppdrag. Att anpassa sig till vad alla andra vill ha visade sig tidigt vara destruktivt. Efter att ha tackat nej till en lång rad modellscouter som stoppat henne på gatan under uppväxten valde hon 16 år gammal att gå med i en av de största modellagenturerna.

”Jag älskade mode och ville verkligen jobba som modell. Men jag var väldigt osäker. Jag är lång också, 180 centimeter, och har breda höfter. Det var svårt för mig att ha de rätta modellmåtten, jag var alltid tio centimeter för bred över baken.”

För henne ledde det till flera år av ätstörningar och självkritik.

”Jag skulle säga att jag tänkte på mat konstant mellan jag var 14 och 18 år. Jag följde en sorts rigid logik i mitt ätande att jag aldrig fick gå upp eller ner i vikt, utan skulle vara på en exakt, viss vikt för att överleva.”

Modellandet gick inte heller bra och efter ett par år gav hon upp.

”Mina problem slutade när jag lyckades omformulera för mig själv hur kroppar ser ut. Bland annat genom att fotografera mig själv och titta på andra människors bilder. I dag, genom Instagram, är kroppsaktivism och kroppspositivism mycket mer synligt, men tidigare fick man verkligen leta. Utseende är ett känsligt ämne eftersom det är så viktigt, men anses samtidigt inte okej att bry sig om. Oavsett om du är intresserad eller inte, så måste du förhålla dig till det. Särskilt om du är kvinna. Du är alltid en förlorare, hur du än gör.”

Du återupptog modellandet några år senare, hur kommer det sig?

”När jag var 18 år upptäckte jag feminism genom min kompis Katja och det förklarade så mycket för mig. Under en period hatade jag modevärlden eftersom jag hade mått så dåligt. Men efter studenten flyttade jag till London och när jag gick på intervju hos en fotograf för att bli hennes assistent ville hon fota mig. Sedan rullade det oväntat på, jag fick jättemycket modelljobb i London. Men där castade de alltid mig som ’talang’”.

Vad är skillnaden?

”Att man inte har de klassiska måtten eller utseendet. Men man blir faktiskt också bättre bemött, och tilltalad som en person. Men det ironiska är ju att jag bara har breda höfter och inte rakar mig, annars ser jag ju ut som en vanlig modell. Ändå tycker uppdragsgivare att de går utanför mallen och castar en ’äkta person’ när de anlitar mig. Det är komiskt och sjukt på samma gång.”

Fanns det något under den här tiden som var avgörande för dig som konstnär?

”Mitt uttryck blev tydligare och mer genomtänkt när jag hittade Tumblr när jag var 19 år. Jag hade bloggat i många år, på många olika sätt, men med Tumblr är allting så transparent. Man lägger ut sina egna bilder och texter och blandar med andras i ett tydligt flöde. Det var revolutionerande för mig och oerhört inspirerande, det blev som ett enda tankeflöde där jag tillsammans med likasinnade skapade en gemensam värld. Jag har flera nära vänner som jag lärde känna genom Tumblr, som Grace Miceli, Ambar Navarro och Molly Soda.”

Du och Molly Soda gav nyss ut boken Pics or it didn’t happen: Images banned from Instagram, på förlaget Prestel som ägs av Random House, ett av världens största förlag. Berätta hur ni fick idén?

”Instagram tar ner ens bilder om de anser att de inte följer deras regler. Jag fick flera bilder censurerade och blev arg över det, och Molly Soda svarade att vi borde samla alla bilder som inte anses okej. Jag tycker det är intressant att det i dag finns enorma privata företag som Facebook och Instagram, som bestämmer över vad som är okej att visa och inte, vilka kroppar och vilka delar av kroppen som är acceptabla och inte. Samtidigt behöver vi dessa internetstädare, eftersom det skulle finnas väldigt mycket våld överallt annars. Men att företag får bestämma vad som är rätt och fel är oetiskt. Vi skapar ju ett kollektivt medvetande i sociala medier och den som bestämmer där styr också till viss del våra tankar. Vår bok är en liten skärva av historien, något som just nu inte får synas online, de uttryck som inte får vara del av vårt publika liv och område.”

Ni uppmanade era följare att skicka er de bilder som de fått nedtagna. Vad fick ni för bidrag?

”Tusentals olika bilder. Men överhängande foton från och av unga, vita kvinnor, med stereotypt socialt accepterade kroppar. Jag tror att det beror på att just de här kvinnorna vågar ta sådana här bilder och lägga ut dem och anse att de är en del av deras identitet. Vilket även det är intressant och en del av problematiken.”

Författaren Chris Kraus, som skrev bästsäljaren I love Dick som nu också är en tv-serie, har skrivit förordet till er bok. Hur kommer det sig?

”Vårt förlag uppmanade oss att hitta någon utanför vår krets för att skriva ett förord och Kraus jobbar ju med ångesten kring att vara rätt eller fel som kvinna i hennes böcker. Det passade oss.”

Du har gjort reklamkampanjer för bland annat Monki, & Other Stories, Zara Larssons kollektion för H&M, och nyss gjorde du en kampanj för Monkis samarbete med The Cup, att de börjar sälja menskoppar.

”Ja, det var ett roligt projekt. Jag regisserade tre filmer, bland annat en med musikern Kiran Gandhi som sprang marathon utan mensskydd. Det finns ett enormt ekonomiskt tryck från de multinationella företagen att kvinnor ska fortsätta att använda engångsprodukter, så jag tycker det är coolt att ett stort företag som Monki börjar sälja dem. Det är verkligen något jag kan stå för.”

Är det avgörande för dig att alla jobb du gör känns moraliskt försvarbara på alla sätt?

”Nej, det kan jag inte påstå, för det går inte att tjäna pengar över huvud taget om man ska ha ett helt rent samvete. Men jag försöker välja så gott jag kan. Jag kommer från politiska queerkretsar och där skulle nog flera tycka att jag borde vara ännu mer selektiv.”

Har du en karriärplan?

”Jag har inte en linjär plan som går ut på att göra större och större jobb och tjäna mer och mer pengar. Det är inte det bästa för vare sig världen eller ens eget liv. Jag vill göra intressanta uppdrag och arbeta med mina egna projekt samtidigt.”

Varför har du valt att använda dig själv mycket i dina bilder?

”Jag tycker att det är intressant. Folk älskar att titta på normativt snygga tjejer, men tittar de på sig själva genom till exempel en selfie, så anses det fåfängt och banalt. Det är som det här John Berger-citatet, att du målar en kvinna naken för att du tycker om att se på henne, men ger henne en spegel och kallar målningen Fåfänga. (Citatet är ur Ways of seeing från 1972: You painted a naked woman because you enjoyed looking at her, put a mirror in her hand and you called the painting ’Vanity’, thus morally condemning the woman whose nakedness you had depicted for you own pleasure). Det viktiga är att andra ska välja ut dig och säga att du är snygg, men du som kvinna måste alltid vara ödmjuk inför det, annars anses du korkad.”

Har du blivit kontaktad av några obehagliga personer?

”Den enda gången jag egentligen kände riktigt obehag var när jag var kring 15 år och TV4 gjorde ett inslag om ”unga som lägger ut lättklädda bilder på sig själv på internet” och bland annat visade upp min blogg i tv-rutan, där en bild på mig i t-shirt och trosor och pixlat ansikte syntes, men texten gick att läsa. En sökning på texten ledde därför direkt till mig. Vi ringde dem och de tog ner klippet till nästa sändning.”

När uppdragsgivare anlitar dig, hur ofta vill de ha med dig själv personligen i jobben?

”Ofta, men det gäller främst uppdrag som har något typ av budskap. Det är svårt eftersom de personer som vill jobba med mig är ofta så fina och trevliga och uppmuntrande. Men branschen i sig är inte alltid lika fin. Allt som slutar med ordet ’industri’ känns inte så kul. Musik och mode är roligt och kreativt, men musikindustrin och modeindustrin är något annat. Jag är extremt tacksam och privilegierad som gör roliga jobb, men någonstans i systemet så är det ju alltid någon som utnyttjas. Samtidigt finns det många unga designers som jag tycker är fantastiska, som Minna Palmqvist, Ida Klamborn och Lazoschmidl i Sverige. Jag gillar också Freak city som gör roliga kopierade loggor, 69 från Los Angeles, och Londonbaserade Mimi Wade och Molly Goddard.”

Är du bra på att diskutera pengar?

”Ja, nu är jag det. Givetvis ska man ha betalt för sitt arbete. I den digitala världen är det snårigt, hur tar man till exempel betalt för foto och video som enbart publiceras på Instagram? Kallar man sig konstnär anser alla att man ska arbeta gratis. En vän till mig gjorde till exempel ett modelluppdrag för ett klädmärke och fick bra betalt. Sedan frågade de henne om hon kunde göra ett konstverk också. När hon frågade efter budget till den sa de noll kronor. Att komma och ställa sig framför kameran ger feta pengar, men att göra sin konst för ett företag ska man göra gratis, det är ju inte riktigt klokt. Men jag har agenter som sköter det mesta åt mig numera.”

Vad tycker du om när andra återpublicerar dina foton i sociala medier?

”Ibland kan det potentiellt leda till jobb, men det är också problematiskt då företag aldrig skulle ta mina bilder och publicera på deras hemsida, men på sociala medier anses bilder gratis. Men det värsta är när något fitness-instagram lägger ut någon av mina fruktstilleben och typ skriver ’body goals’, då blir jag mycket trött. Jag försöker ifrågasätta och bredda vad som är vackert. Däremot när fans använder mina bilder för att göra egna små collage och liknande, det tycker jag är fantastiskt. Det gör mig jätteglad.”