Di Weekend KROG

Fett på biokrogen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

På balkongen finns krogens bästa platser.

Jack Mikrut

Trevlig miljö och gemytlig stämning, men ingen lockande meny.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Paraden är kvartersbion som blev kvarterskrog.

1929 hade världens första talfilm, Jazzsångaren, Sverigepremiär. I den uppträder den vita skådespelaren Al Jolson med svärtat ansikte, så kallat ”blackface”. När Bockholmengruppen, där Paraden ingår, hade personalfest i mars delades det ut priser till de anställda, som på en restauranggala. När ”Årets diskare” skulle presenteras visades en video där en av krögarna uppträder med svärtat ansikte och rödmålade läppar. Hos somliga står tydligen tiden stilla.

När Paraden invigdes 1932 var biobesök det stora folknöjet. Biografen lades ned 1982, samtidigt som restaurangbranschen påbörjade sin expansion.

Av den tidigare biografen finns inte mycket bevarat. Salongen har just byggts om till bostäder. Restaurangen ligger i huvudsak i det som tidigare var foajén. En halvcirkelformad marmordisk ska visst ha varit biljettlucka en gång i tiden och vid ett par bord uppe på balkongen sitter man i gamla biofåtöljer.

Restaurangmiljön är det bästa med Paraden, men har lokalen en historia kan man tycka att personalen borde känna till den. Våra frågor har fått svävande svar.

Det är hur som helst en lyckad renovering med varm ljussättning, högt i tak och (på balkongen i alla fall) bra akustik. Stämningen är gemytlig.

FAKTA
Paraden, Stockholm

Totalpoäng: 16
Mat:
6 poäng
Miljö:
4 poäng
Service:
3 poäng
Prisvärt:
3 poäng

Pris: Smårätter 65–130 kronor. Förrätter 115–225 kronor. Huvudrätter 165–249 kronor. Desserter: 95–120 kronor.
Öppettider:
Måndag–tisdag 07.30–23.00. Onsdag–torsdag 07.30–24.00. Fredag
07.30–01.00. Lördag 10.00–01.00. Söndag 10.00–24.00.
Antal platser:
70.
Köksmästare:
Fredrik Krüger.
Adress:
Valhallavägen 147, Stockholm.
Telefon:
08-660 33 55.
Webbplats
: Paradenkvarterskrog.com.
Senast testad:

VISA MER

Läget är strategiskt, Paraden ligger i krogfattiga kvarter i hörnet av Valhallavägen och Erik Dahlbergsgatan. Det borgar för publiksuccé. Öppettiderna är generösa, från morgon till kväll sju dagar i veckan. Ett annat plus är prisnivån som är sympatisk. Ingen huvudrätt, här fyndigt kallat paradrätter, kostar mer än 250 kronor. Men vad hjälper det när maten lämnar oss ganska likgiltiga.

Dille på makaroner

Krogtest: Klassisk lyx på ön

Menyn innehåller, förutom de vanliga kategorierna, ett tiotal smårätter som med fördel kan ätas i stället för förrätt eller som drinktilltugg. Ett intressant grepp och en ganska lovande start på kvällen ska det visa sig. Vi kan inte motstå Paradens egen variant av Kalix löjrom på en liten toast, ”bikini”, smörstek och fylld med Västerbottenost. Det visar vara en lika frestande som generös portion.

De små småländska kroppkakorna är en annan lockande smårätt, fem välkryddade potatiskluttar med knaperstekt pancetta och lingongrädde vid sidan av. Robust, men fett.

Paradrätterna är dessvärre inte en lika angenäm upplevelse. Köket verkar ha fått dille på makaroner. På menyn finns en rätt ”för läckergommen”, en halv hummer som helt oortodoxt fått sällskap av makaroner och ost. Hummer mac’n’cheese är verkligen ingen lyckad rätt, tyvärr. Hummerköttet är överlastat och segt, makaronerna är klibbigt hårda av osten.

Den italienska skogskaninen bjuder på en liknande smakupplevelse. Det confiterade köttet, som plockats från benet, är täckt av gratinerade makaroner – och mitt i rätten står ett märgben.

På Paraden tillåts inte råvarorna tala för sig själva. Skreisäsongen är på sluttampen, men inte ens den ångade fiskbiten får vara i fred. Enorma mängder av en brynt smörhollandaise tar helt över. Det visar sig vara omöjligt att freda fiskbiten från att dränkas i såsen. Därtill har den fått krispig kavring över sig.

Klassiskt snitt utan guldkant

Otidsenlig mat

Efter fettstinna måltider är det som pliktskyldigast vi tar oss an dessertmenyn. Frasiga körsbär är en alldeles för söt körsbärssylt i filodeg. Den salta mandeln och amarettospetsade vaniljkrämen räcker inte riktigt till för att balansera sötman.

I en tid när hälsa är en så stark trend känns den här maten väldigt otidsenlig. Inte lika otidsenlig som att underblåsa stereotypa föreställningar med påmålad ”blackface”, som ovan nämnt, men ändock något som hör till det förgångna.