Di Weekend INTERVJUER

Ylva Snöfrid hyllar processen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med Ylva Snöfrid.

Foto: Evelina Carborn

Bildkonstnären Ylva Snöfrid, tidigare Ogland, vägrar vara ett varumärke.
I en ny anti-utställning gör hon upp med konstvärldens konventionella kretslopp: måla–visa–sälja.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Varför valde du att träffas på Stockholms centralstation?

”För att jag älskar avslappnade, anonyma platser med alla sina parallella existenser där man inte är tjenis med folk. Jag passerade centralstationen varje dag när jag var 16 år och började på konstskola så jag känner mig hemma här.”

Hur kommer det sig att du har bytt efternamn, från Ogland till ditt alter ego Snöfrid?

”Jag har aldrig känt vid mitt efternamn, det är inte en del av konstnärskapet, och ville komma bort från Ylva Ogland som begrepp. Jag har länge försökt få ut Snöfrid i den verkliga världen och gjorde det genom att möta henne i spegel i en åtta timmar lång performanceritual i Montpellier 2017. Dessutom är jag döpt till Snöfrid.”

Så dina föräldrar, som båda var konstnärer, döpte dig till det?

FAKTA
Ylva Snöfrid

Ålder: 43 år.

Familj: Maken Rodrigo Mallea Lira, döttrarna Sibylla, 7, och Xenia, 4.

Bor: Stockholm och Aten.

Bakgrund: Konstskolan Idun Lovén och Kungliga Konsthögskolan. Ställt ut i Sverige, Europa, USA och Japan. Varit projektledare för Konst2 i Stockholmsförorten Skärholmen och för Tensta Konsthall tillsammans med Rodrigo Mallea Lira och Jelena Rundqvist.

Tjänar: Ungefär38 000 kronor i månaden.

Aktuell: Performanceutställningen From the eyes of the painter på CFhill, Stockholm,8 mars–8 april.

Frukost: Ägg royal med lax, spenat och hollandaise på toast, cappuccino och ingefärsshot på Luzette i Stockholms centralstation.

VISA MER

”Nja, de gav mig namnet. Jag lät döpa mig när jag var 14 år och ville konfirmeras. Jag trodde då på Gud. I dag tror jag, som den ryska poeten Marina Tsvetajeva, på konstens höghet.”

Det har varit tyst om dig ett tag. Vad handlar din nya Stockholmsutställning om?

”Det är en anti-utställning, en performance, om den konstnärliga processen. Utställningslokalen har inga färdiga verk. Det är bara jag, mina penslar och dukar. Besökare får bland annat läsa en bok om mitt liv de senaste tre åren. Jag värnar om processen, det egna uttrycket, och vill hitta en väg som är fristående från det konventionella systemet: måla och ställa ut, måla och ställa ut, som om verket dör efter att man har visat det. Efter att ha flyttat min ateljé till Aten har jag ostört fördjupat mig i processen, och skapat ett större konstverk, The painter’s studio in the shadow world.”

Varför är det så viktigt att ”värna processen”?

”I dag handlar allt om marknad och anpassning, att se konstnären som ett varumärke. Jag vill slå mig fri från det. Jag ser mig som ett verktyg för konstverkets tillblivelse. Hemma äter och sover vi till exempel på målningar, möbler som min man Rodrigo har tillverkat och jag målat. Vernissager, där konstnären förväntas stå, dricka något och kallprata, är sjukt långtråkiga. För mig får man gärna ställa ut Mona Lisa i tunnelbanan.”

Säljer konst med obehag

Du arbetar med speglar och titthål. Varför?

”Ett skäl är perspektivbytet, att konstnären och betraktaren kan byta plats. Ett annat är blicken. Människan behöver speglingar och jag arbetar mycket med ögon, till exempel speglingen i irisen. Jag arbetar även med munnen som en grotta. Mycket av det som jag gör nu, även min verksamhet i Aten, knyter an till den grekiska mytologin – Oraklet i Delphi, monstret Hydra och andra.”

Hur kommer det sig att dina motiv ofta kretsar kring existentiella villkor, födelse och död?

”Svaret finns i min konst.”

… ett annat återkommande motiv är missbruk. Har du missbrukat själv?

”Nej, aldrig. Jag kan vara manisk i min personlighet. Men mina motiv är snarare kopplade till föremål som kan associeras till missbruk, som vallmoblomman. Jag har förstått mycket av världen genom min pappa, som under perioder var heroinmissbrukare. Många föraktar narkomaner. Det gör inte jag.”

Du har talat om ”måleriets förmåga att frysa tiden, men att det egentligen är tvärtom: måleriet tvingar verkligheten att utvidga sig.” Vad menar du med det?

Konstsamlaren säljer livsverk

”Konst är en fantasi, som blir en verklighet. Frågan är om den utvidgar universum eller inte?”

När vet du att ett verk är färdigt?

”Det är en evig fråga, som jag tampas med hela tiden. Även om jag ställt ut och till och med sålt ett verk kan jag fortsätta att måla på det. Alla vet att jag har blöta målningar… I bland kan jag byta ett verks funktion. Som när jag var missnöjd med en stor målning och till slut klippte sönder den och gjorde om den till pappersmappar. Då blev det bra. Ett verk är färdigt när jag nått den yttersta gränsen, när det slutar tala till mig.”