Di Weekend INTERVJUER

Vilket familjedrama

”För mig har det varit en dröm att regissera henne i Vilken jävla cirkus”, säger Helena Bergström om dottern Molly Nutley.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I den nya storfilmen Vilken jävla cirkus regisseras Molly Nutley av sin mamma, Helena Bergström.

De kommer från en av våra mest kända skådespelarsläkter, som har underhållit svenska folket i fyra generationer. Trots det är de överens:

”Jag har aldrig känt att jag riktigt tillhör”, säger Molly Nutley.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det gäller att hänga med när man intervjuar Helena Bergström och Molly Nutley. Det är som att vara med om en verbal ping pong-match där infall, tankar och idéer flyger kors och tvärs över rummet på Berns salonger, där vi träffas.

På många sätt är de lika. De är vältaliga och stridbara, med känslorna utanpå kroppen. De har en särskild, intern jargong och skrattar och grälar om vartannat.

”Vi känner varandra så väl att ibland vet vi inte vem som är vem när vi har en diskussion”, säger Molly Nutley.

Dramakomedin Vilken jävla cirkus, som har premiär den 20 oktober, är den femte filmen som Helena Bergström regisserar. Efter omkring 30 år som skådespelare började hon regissera 2005, och i dag ser hon sig som ”en regissör som skådespelar ibland”.

Liksom sin man, den engelska regissören Colin Nutley, blandar hon svärta med humor. I sina tidigare filmer har hon tagit sig an angelägna ämnen som diskriminering, immigration, utanförskap och hbtq-personers levnadsförhållanden. Det gäller även Vilken jävla cirkus. Filmen handlar om hur man bearbetar sorg.

FAKTA
Helena Bergström

Ålder: 53 år.

Familj: Gift med Colin Nutley, barnen Molly och Tim. Colins son Daniel med familj. En häst, tre hundar och två katter.

Bor: I lägenhet på Kungsholmen i Stockholm och i hus på Mälarö.

Filmer i urval: Black Jack, Änglagårdstrilogin och Under solen (som skådespelare). Se upp för dårarna, Så olika och En underbar jävla jul (som regissör).

Aktuell: Som regissör av filmen Vilken jävla cirkus, premiär 20 oktober, och pjäsen Sanningen på Stadsteatern, premiär 27 oktober. Som skådespelare i filmen Tårtgeneralen, premiär i vinter.

VISA MER
FAKTA
Molly Nutley

Ålder: 22 år.

Familj: Pojkvän. Föräldrarna Helena Bergström och Colin Nutley, bröderna Tim och Daniel.

Bor: På Söder i Stockholm

Roller: På film: Så olika, Änglagård – tredje gången gillt, Julie, Alena och Beck – Rum 302. På tv: Tjockare än vatten och Saknad. På Stadsteatern: Alla dagar alla nätter.

Aktuell: Har roller i Vilken jävla cirkus, premiär 20 oktober, och i musikalen Det syns inte på Playhouse Teater, premiär 8 oktober. Är nybliven ambassadör för Plan Sverige och sitter i juryn för Svenska Hjältar.

VISA MER

”Jag är själv så rädd för att någon i min närhet ska dö, att jag bestämde mig för att göra en film om hur man går vidare när man förlorar någon. Men det är också en kärlekshistoria med extra allt, jag är inte rädd för starka känslor”, säger Helena Bergström.

”Inte?!”, säger hennes dotter och himlar med ögonen.

”Nej. Filmer som tar ut svängarna är vad jag själv vill se på bio. Och jag har länge drömt om att göra en film i cirkusmiljö. Jag berättar historien genom cirkusen, men det handlar inte om den”, säger Helena Bergström, som även har skrivit manus till filmen.

Våga prata om psykisk ohälsa

Historien handlar om en ung kille (som spelas av Gustav Lindh) som förlorar sin flickvän (Evin Ahmad) när hon tar livet av sig. Han fastnar i sin sorg och skuld. En dag cyklar han omkull, svimmar av, blir omhändertagen och vaknar upp i en oväntad miljö – på en cirkus. Där möter han en mystisk hästtämjare (Molly Nutley), som också bär på en sorg.

”Vi går hela vägen och berättar om en ung tjej som inte orkar leva. Om vi inte vågar prata om psykisk ohälsa i samhället kommer det att fortsätta vara tabubelagt. Och vi berättar om vad sorgen gör med dem som blir kvar när någon dör”, säger Helena Bergström.

Molly Nutley nickar.

”Som filmmakare har man en speciell plattform, som gör att man har ett ansvar att prata om saker som kan hjälpa och förändra, tycker jag. Det ansvaret har min mamma tagit i den här filmen”, säger hon.

”Många unga mår dåligt och har problem med ångest. Vi översköljs av ett överflöd av information, där vi kastas mellan nyhetsflödets alla katastrofer och den fantastiska bild man ska upprätthålla online. Det finns mycket som är bra med sociala medier, men det finns också en väldigt mörk sida”, fortsätter hon.

”Hon var klockren”

Filmen innehåller ett inslag av magisk realism och Eric Börjesson, en av världens bästa undervattensfotografer, har filmat några makalöst vackra scener under vattnet.

”Skådespelarna fick öva tre gånger, med kläder, kängor och allt. De gäller att kunna hålla andan under vattnet tillräckligt länge. Man mörklägger och spelar in i en pool, så vi höll till i en av Göteborgs simhallar när det var stängt mitt i natten”, säger Helena Bergström.

Molly Nutley fick provfilma för rollen som hästtämjaren i konkurrens med många andra. Helena Bergström tyckte att dottern hade precis det som krävdes, men själv var hon tveksam.

”Inte för att jag tvivlade på filmen. Men det enda jag vill är att jobba med skådespeleri, och jag vill komma ifrån detta med att vara någons dotter. Jag har ju också sett hur mycket skit mina föräldrar har fått när de har jobbat med varandra”, säger Molly Nutley.

”Men så tog jag ett steg tillbaka och funderade på hur jag skulle ha tänkt om jag inte hade varit mammas dotter. Då hade jag inte tvekat en sekund, vare sig inför själva rollen eller att jobba med Helena Bergström.”

Molly Nutley hade egentligen inte alls tänkt gå i sina föräldrars fotspår, men fick blodad tand när hon gjorde en liten roll i sin mammas film Så olika för åtta år sedan.

”Jag och Colin hade en baktanke om att hon skulle spela en större roll som min dotter i den tredje Änglagård-filmen, som vi gjorde året därpå. Därför var Så olika ett smygförsök för att se om hon kunde fungera. Det var då vi såg hur begåvad hon är”, säger Helena Bergström stolt.

”För mig har det varit en dröm att regissera henne i Vilken jävla cirkus. I de stora scenerna behövde hon bara en tagning, hon var klockren. Jag anser att hon är mer begåvad än vad jag var i hennes ålder.”

På löpsedeln i mammas mage

Men det finns tillfällen då de två inte klarar av att upprätthålla yrkesrelationen. Ett sådant var när Molly Nutley gjorde en särskilt svår sekvens där hon skulle dansa med cirkushästar, och Helena Bergström drev på henne för hårt. Dottern blev så arg att hon gick ut.

”Det finns en annan scen i filmen där jag ska vara väldigt irriterad på en person på cirkusen. Men egentligen är scenen tagen när jag är irriterad på min mamma”, säger Molly Nutley och skrattar.

”Mamma-dotterrelationen är tärande, det går inte att komma ifrån”, säger Helena Bergström.

”Men också stöttande”, säger Molly Nutley.

”Ja. Och sedan du flyttade hemifrån har den blivit ännu bättre. Vi slipper bråka om vardagliga saker”, svarar Helena Bergström.

Deras kändisskap har förstås ett pris. Molly Nutley hamnade på en löpsedel redan när hon låg i sin mammas mage.

”’Magen som hela Sverige pratar om’, stod det. Det var på 1990-talet, när Änglagård var som mest på tapeten. TV4 ordnade en omröstning där jag blev utsedd till Århundradets skådespelare före både Greta Garbo och Ingrid Bergman. Många undrade hur sjutton jag kunde vinna, men det berodde ju på att Änglagård var så populär just då. Jag fick äta upp den där tävlingen i flera år efteråt, men det var ju inte jag som startade den!”, säger Helena Bergström.

”Under den turbulenta tiden växte Molly upp. Det var en period när pressen gillade att slå på mig och Colin. Jag skulle aldrig våga googla på mig själv.”

”Jag tycker ändå att jag och mina bröder var skonade. Jag hade en lycklig barndom. Ni var bra på att hålla oss utanför”, säger Molly Nutley.

När Helena Bergström började regissera behövde hon göra tre filmer innan hon upplevde att hon blev respekterad som regissör.

”Det var så grabbigt i början, allt skulle ifrågasättas. Jag tänkte att egentligen borde man ha längre inspelningstid som kvinnlig regissör, för det tog så lång tid innan mina beslut verkställdes. Men när jag gjorde min fjärde film, En underbar jävla jul, märkte jag att det var annorlunda. Då handlade det inte om kön längre, utan alla var bara människor.”

Självklart feminister

Äpplet faller inte långt från päronträdet. På frågan om de båda definierar sig som feminister går Molly Nutley i gång på alla cylindrar:

”Skojar du? Det är väl självklart. Alla måste i grund och botten vara feminister, det står ju för allas lika rättigheter i samhället. Ursäkta, men jag är inne i en arg period”, säger hon och blickar upp mot taklisterna på Berns som pryds av porträtt av historiens största tonsättare: Bach, Beethoven, Mozart, Schubert...

”Det finns inte en fucking kvinna på de här väggarna! Menar de att det inte finns några? Jag blir så provocerad”, fortsätter hon bistert.

Dagen till ära bär hon en t-shirt med en definition av ordet ”feminism” tryckt på framsidan.

”Det är lite kul att hon har den tröjan på sig just i dag när hon ska träffa pressen”, säger Helena Bergström.

”Om det är någon dag jag ska ha den så är det i dag. Annars behöver jag inte ha den”, säger hennes dotter bestämt.

”Ta bara det här med ’Free the nipple-rörelsen’. Att man inte kan få visa sina tatas utan att kvinnokroppen blir sexualiserad tycker jag är helt absurt”, fortsätter Molly Nutley.

”Visa sina vadå för något?”, frågar Helena Bergström och plötsligt viker sig båda två av skratt igen.

Men så blir de allvarliga, och Molly Nutley säger att det sorgliga är att kvinnor i deras bransch fortfarande håller inne med vad de tycker av rädsla för att inte få fler roller.

”Om man vågar säga ifrån i någon artikel, till exempel, finns det alltid någon som säger: ’Är du säker på att du ska säga så där, dina arbetsgivare kan ju läsa det?’ Det skulle aldrig hända en man. Det är pinsamt, med tanke på hur stor möjlighet vi har att påverka i den här branschen.”

Skådespelardynastin

Helena Bergström och hennes dotter ingår i rena skådespelardynastin, där Molly Nutley utgör fjärde generationen.

Först i raden var Helena Bergströms morfar, Olof Widgren (1907–1999). Han tillhörde ”guldåldern i svensk skådespelarkonst”, för att citera DN:s teaterkritiker Leif Zern.

»Kim var väldigt modig«

Olof Widgren var på Dramaten i över 30 år och arbetade med legendarer som Alf Sjöberg och Olof Molander. I slutet på 1950-talet var det han som läste Tennysons Nyårsklockan på Skansen.

”Morfar var intellektuell. När jag började med teater plockade han fram böcker med mina roller, som Pygmalion eller Ett dockhem, där det trillade ut recensioner från uppsättningar han hade varit med i. Han skrev också mycket noga upp när jag skulle lämna tillbaka böckerna, hans samling var som ett bibliotek”, säger Helena Bergström.

”Han satt alltid längst fram när jag spelade och han tittade bara på mig – med kikare! På slutet var han nästan blind.”

Enligt Helena Bergström tog Olof Widgrens karriär en tråkig vändning när Ingmar Bergman blev chef på Dramaten.

”Bergman ville ha sina egna skådespelare, och morfar hörde inte dit. Morfar, som hade haft alla huvudroller, blev plötsligt ’köpman nummer 3’ i pjäserna. Då lämnade han teatern.”

Inte ens på sin dödsbädd, vid 91 års ålder, vågade Olof Widgren tala om hur han kände inför Ingmar Bergman.

”Morfar var helt klar in i det sista. Jag frågade honom ännu en gång om han inte var förbannad och sårad, men han vägrade svara. Det var som om det var förbjudet att säga något negativt om Bergman”, säger Helena Bergström.

”Det är nog därför jag fortfarande har svårt för Dramaten. Jag var ganska obstinat när jag var där som ung. Efter ett tag gick jag till Stadsteatern i stället.”

Var det inte nervöst att ställa sig på Dramatens scen efter din morfar, som hade varit en av de största i sin tid?

”Nej, för vi var så olika och det var ju en hel generation mellan oss. På Dramaten blev jag uppfostrad av Ernst-Hugo Järegård, som med flit sa ’Ingvar’ i stället för ’Ingmar’ om Bergman. Han struntade i allt.”

Den patriarkala Bergman-eran på Dramaten har bidragit till att Helena Bergström ”inte klarar av det här förutsättningslösa hyllandet av det manliga egot”.

”Branschen har tyvärr inte förändrats så mycket. Under mina år har det varit intressant, och ganska roande, att följa hur dessa manliga ’genier’ har avlöst varandra. Nu har Ruben Östlund tagit över stafettpinnen från Roy Andersson. Och Tommy Berggren, han bara pågår”, säger hon och skrattar.

”Jag har stor respekt för dessa herrars arbete, men hallå! Det är 2017 nu, man skulle önska att vi alla hade lite vidare perspektiv.”

Lustigt nog ringde Ingmar Bergman till Helena Bergström några år innan han dog.

”Jag kom just ut ur duschen och stod där naken när han ringde. Jag trodde att det var Henrik Schyffert som busringde, men det var faktiskt Bergman som ville tacka efter att ha sett mig i filmen Paradiset. ’Du vill inte vara till lags, det är jävla fint hörru’, sa han. Sedan hade vi regelbunden kontakt under ett års tid, och vi hade väldigt kul.”

Barnteater var livsnödvändigt

Båda Helena Bergströms föräldrar var skådespelare. Pappan, Hans Bergström (1935–2004), var dessutom regissör och teaterchef. När han var chef för länsteatern i Västmanland debuterade Helena Bergström vid fem års ålder i en uppsättning av Klas Klättermus.

”Jag växte upp på 1970-talet, med allt vad det innebar. Mina föräldrar såg barnteatern som något livsnödvändigt. Jag minns så väl när ensemblen satt runt ett bord och pratade om barnteater, men ingen såg oss barn som satt under bordet. Jag brukade somna där med huvudet mot min hund”, säger Helena Bergström.

”Det har färgat mig. Jag vill se mina barn och leva i det verkliga livet. Visst är det en lyx att ha ett jobb där man får berätta viktiga saker om livet, men i slutändan är det ändå ett jobb”, fortsätter hon.

I Vilken jävla cirkus finns en cirkusdirektör, vars karaktär delvis bygger på Hans Bergström och som spelas av Tomas von Brömssen.

”Med pappa blev mycket stort och dramatiskt, känslosamt och ibland lite fel. Och ändå rätt på något sätt. Trots att det är så länge sedan han dog är jag fortfarande på väg att ringa honom ibland.”

Spelade in föräldarnas gräl

Föräldrarna skildes när Helena Bergström var nio år, efter det bodde barnen hos sin mamma.

”Då var det jobbigt med pappa, för han var så inne i sitt yrke. Men han var min stora jobbvän när jag blev vuxen. Han var mitt största fan, och han var väldigt rak. Vi skrattade jättemycket, in i det sista.”

Hennes mamma, Kerstin Widgren, är 81 år i dag.

”För henne var det nog värre än för mig att leva upp till bilden av min morfar. Men hon var både en väldigt duktig skådespelare och en omtyckt lärare på scenskolan”, säger Helena Bergström.

”Men för mig har hon framför allt varit min mamma. Hon tog mest ansvar för oss när vi var små, och hon har varit väldigt stöttande.”

Helena Bergström fick sitt livs överraskning när hon var 16 år, då en familjehemlighet uppdagades. Hon hade en halvbror som var född samma år som hon.

”Han adopterades av en annan man, men visste om att min pappa var hans biologiska far. När jag gick första året på Scenskolan kom en tjej fram till mig och sa: ’Min bror är din bror.’ Då ordnades ett möte mellan honom och mig, och sedan introducerade jag honom för min pappa. Han är väldigt lik min pappa”, säger hon.

”Det förklarar de spänningar jag kände av under hela min uppväxt. Jag spelade till och med in mina föräldrars gräl på band, de där banden var min dagbok. ’Vill ni höra hur ni låter?’ sa jag.”

Liksom Helena Bergström har Molly Nutley fått följa med sina morföräldrar till teatern under årens lopp.

”För mig har de främst varit mormor och morfar, även om det är häftigt att kunna prata jobb med en mormor som förstår vad det handlar om i dag. Och när jag funderade på att söka scenskolan skickade hon mig mycket material.”

Arvet ger miljoner

Kampen med dyslexin

Helena Bergström har sagt att hon var ett väldigt älskat, men ganska ensamt och oroligt barn.

”Det var därför jag satt och dagdrömde och hittade på historier. Hittar på historier gör jag i dag också.”

Molly, har du känt likadant?

”Ja, jag har känt mig lite lost. Inte hemma, men i skolan. Jag har haft kompisar, men jag har aldrig känt att jag riktigt tillhör. Jag har dyslexi, men fick inte diagnosen förrän i nian. Det var katastrofalt att få den då, för det var för sent att få någon hjälp. Gymnasiet blev en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag hade svårt att hänga med.”

Enligt Helena Bergström ledde dotterns diagnos till att hon förstod att hon också är dyslektiker.

”Jag insåg att jag har hittat egna vägar för att lära mig text. Jag springer alltid när jag ska slå in en text, jag behöver röra på mig för att den ska gå in. Och när texten väl går in sitter den kvar. Om du ger mig en scenografi kan jag komma ihåg texter jag gjorde för väldigt längesedan”, säger hon.

”Jag är också bra på att lära mig text. Jag har ett särskilt knep före casting. Jag spelar in mig själv och lyssnar på det tio gånger innan jag ska somna. Då går det in”, säger Molly Nutley.

Glitter och glamour i tv

När hon var 16 år, under ettan i gymnasiet, kom ett erbjudande om att vara med i TV4:s danstävling Let’s Dance. Det blev ett välkommet avbrott från skolan.

”Det var asfett på många sätt. Jag fick dansa och det var glitter och glamour. Jag var utanför min bekvämlighetszon och lärde mig jättemycket. Jag träffade många fina människor, folk ställde frågor till en och man var intressant”, säger Molly Nutley.

”Men eftersom jag gick teaterlinjen på gymnasiet tyckte folk i skolan att jag gjorde det stjärtigaste man kan göra i den här branschen. Den tävlingen ställer folk upp i när karriären har dalat – inte innan den ens har börjat. Jag har fått jobba med att tvätta av mig Let’s Dance-stämpeln för att folk ska ta mig seriöst.”

Men Molly Nutley ser inte särskilt ledsen ut för det.

”Vad skulle jag göra? Om någon frågar en 16-årig tjej som hatar skolan om hon vill dansa för pengar – why not?”

Helena Bergström har svårt att hålla sig för skratt igen.

”Stjärtigaste? Du förstår att det är bra för mig att jobba med Molly. När jag regisserar använder jag mycket improvisation, och hon använder ord som jag inte visste att de fanns.”