Di Weekend INTERVJUER

»Vi står inför en våg av artistinfluerade filmer«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Taron Egerton som Elton John i Rocketman.

David Appleby

När Elton får ett femte utbrott iförd glittermundering sväljer jag en gäspning. Det skriver Parisa Amiri, frilansjournalist och vikarie för Jan Gradvall, i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I början av sommaren såg jag en rubrik som hämtad ur en Saturday Night Live-sketch. ”Theme Park Turns Princess Diana’s Death Into An Attraction”. Jag klickade mig genast vidare. Artikeln visade sig handla om den ökända, amerikanska skvallerblaskan National Enquirers senaste affärs­idé. ”National Enquirer Live!”, en plats där de mest minnesvärda ögonblicken ur skvallerhistorien omvandlats till fysiska upplevelser för besökarna. Ett förnedringens Gröna Lund. Rubriken syftade på vad som skulle bli etablissemangets absoluta stolthet, en digital 3D-modell som låter dig återuppleva Dianas sista minuter i livet i Paris. Ut från Ritz Hotels entré, till våldsam död i tunneln under Pont d’Alma, sannolikt orsakad av fotoblixtar från jagande paparazzis.

De kommer dock ha den goda smaken att bespara sina besökare synen av prinsessans döda kropp. Besökarna får hosta upp 25 dollar för att vältra sig i kändisskapets offer och ­misären bakom tiaran och den perfekt fluffiga luggen.

3d-modellen av det ovärdiga slutet på ett storslaget liv samman­föll med premiären av den hysteriska musikalfilmen Rocketman, om Elton Johns ­leverne och låtskatt. Kanske är det en slump, kanske var det ödet.

Filmen blev snabbt en vattendelare bland kritiker, sågad av finkulturens recensenter och ­avgudad av TV4-Ronny. Filmen ­beundrades för sina fantasifulla musikscener, men hånades för grunda ­karaktärer och bombastisk tomhet. Jämförelserna drogs oundvikligen till förra årets kassasuccé Bohemian Rhapsody, som brast i att skildra Freddie Mercurys queeridentitet och i stället la all kraft på ­groteska tandproteser i skådespelaren Rami Maleks mun.

Jag sällar mig till klagokören som plågades av hur Rocketman snarare angränsar till parodi än tro­värdigt person­porträtt. Efter en timmes flyktiga montage av fjädrar, solglasögon och kokain blir till slut en drog­indränkt orgie långtråkig. När Elton får ett femte utbrott iförd glittermundering sväljer jag en gäspning.

FAKTA
PARISA AMIRIS TRE FAVORITER: Sen kväll med Emma Thompson

FILM. Late night. Premiär 23 augusti. Mindy Kaling har gått från skådespelare till även ­manusförfattare, show­runner och författare. Nu är hon även en tungviktare i film­industrin, med sin nya hyllade film, där lysande Emma Thompson ­spelar late night-stjärna och Mindy ­Kalings karaktär ­kommer in i det helvita, helmanliga manusrummet.

VISA MER
FAKTA
Gospelmoder med urkrafter

FILM. Amazing grace. Premiär 23 augusti. En 29-årig Aretha Franklin står på höjden av sin karriär och spelar in ett livealbum med gospel. I en kyrka i Los Angeles 1972 får publiken bevittna Aretha Franklin i sin fulla kraft i ett historiskt ögonblick. Nu släpps även vi in i kyrkan.

VISA MER
FAKTA
Skevt rättssystem i fokus

TV. When they see us. Netflix, maj. Regissören Ava Duvernay ligger bakom When they see us, dokumentärserien i fyra delar om ”Central Park Five”, fallet där fem svarta pojkar oskyldigt dömdes för en brutal våldtäkt 1989. Den visar ett skevt rättssystem till följd av rasism. Intressant med tanke på den avhumaniserande retoriken också i Sverige.

VISA MER

Motivationen för Elton John att låta sig föräras en ­musik-biopic är uppenbar. I The Guardian uppger han själv att han gick med på att filmen gjordes, med honom som exekutiv producent, för att hans två barn ska kunna se till­baka på hans liv.

Ett mindre polerat svar ligger desto mer i tiden av obefintlig skivförsäljning. En två timmar lång låtfrenesi är det bästa tänkbara skyltfönstret och pla­cerar direkt artisten i allas flöden och fulsång. Greatest hits förpackat i rörlig bild. Du når plötsligt en yngre, ofrälst generation och i detta fall får artisten dessutom manipulera sin egen framtoning och historia.

Dagen då Queen höll hov

Filmindustrin är inte känd för att kunna hejda sig runt en kassako. I år går dessutom både Avengers och X-Mens franchisefilmer i graven och den kommande lanseringen av både Apples och Disneys streaming­tjänster adderar press. Den stora populariteten och de dryga 900 miljoner dollar som Bohemian Rhapsody lyckades tjäna in har redan gett svallvågor. Vi står helt enkelt inför en våg av musik-biopics och artist­influerade filmer.

En film som aktar sig noga för att kallas biopic, men tveklöst är just det, är kommande Stardust. Filmen handlar om David Bowies resa till USA 1971, vilken ledde till att han skapade blixtprydda alter egot Ziggy Stardust. Filmen görs utan tillåtelse från familjen och kommer därför inte ­använda någon av Bowies låtar.

Bruce Springsteen lyckades också med konststycket att få en film skapad, som helt kretsar kring hans musik, utan medverkan eller beskrivning av hans livshistoria. Blinded by the light, med premiär i augusti, handlar i stället om en pakistan-britt vars liv kretsar kring bossen, komplett med rödrutiga flanellvästen och ett besök i Bruces hemstad Freehold, New Jersey.

En artist som gladeligen öppnat upp låtkatalogen till kommande filmen The Power of Love är Céline Dion. Där ska hennes levnadshistoria stå i ­centrum, från den fattiga uppväxten som det fjortonde barnet i Québec på 1960-talet till globalt fenomen.

Svartare än metal

Elvis Presley kommer att bli film av Moulin Rouge-regissören Baz Luhrman. Judy Garland film av Reese Witherspoon. Andra som står på tur är Madonna, Prince, Beatles, Boy George och Aretha Franklin.

Listan blir allt längre och nyskapande sätt att stilla publikens törst efter slitaget från kändisskap och motgångar blir allt färre. Det här är bara ­början. And I think it’s gonna be a long, long time *.