Di Weekend INTERVJUER

Världsstjärnornas bästa vän i Sverige

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I fem decennier har Thomas Johansson varit spindeln i nätet för Nordens största konserter.

Jesper Frisk

När Rolling Stones, Bruce Springsteen och Metallica kommer till Sverige har de alla samma krav: Thomas Johansson ska sköta arrangemanget. I 50 år har han varit spindeln i nätet för Nordens största konserter. I dag, 71 år gammal, har han fortfarande inga planer på att dra ner på tempot. ”Jag ser inte det här som ett jobb”, säger han.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den som inte visste vad Thomas Johansson arbetade med skulle kunna gissa det genom att titta på golvet i hans kontorsrum.

På golvet lägger han ut affischer för alla aktuella konserter och evenemang.

”Då ser jag vad vi arbetar med”, säger han, och kliver runt affischerna, samma sorts som sitter upptejpade på reklam­tavlor och husfasader.

Thomas Johansson är styrelseordförande i Live Nation Norden. Han ansvarar för verksamheten i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Estland och Litauen. Han var även länge med i ledningsgruppen i Los Angeles, men avsade sig uppdraget för att han inte vill flyga dit var sjätte vecka.

Live Nation är den största konsert­arrangören i världen. I takt med att artisternas inkomster under streaming-eran ­förflyttats från försäljningen av skivor till konsertbiljetter har livesidan bara blivit viktigare.

FAKTA
Thomas Johansson

Ålder: 71 år.

Familj: Hustru, son med familj,

två barnbarn. Hunden Odin.

Bor: Lidingö.

Yrke: Under drygt 50 år Sveriges ­ledande konsertarrangör. I dag styrelseordförande för Live ­Nation Norden. Många internationella stjärnor insisterar på att jobba ­enbart med Thomas Johansson.

Aktuell med: Boken Rock’n’roll Cirkus (Bonnier Fakta).

VISA MER

Live Nation Entertainment har ökat omsättningen för åttonde året i rad, senaste året med 11 procent. 2018 hade bolaget intäkter på 104 miljarder svenska kronor.

Den som gått på konserter i Skandinavien de senaste 50 åren har varit på en konsert arrangerad av Thomas Johansson.

När jag rensade i lådor i källaren upptäckte jag att jag hade sparat konsertbiljetter från tonåren. På biljetterna med artister som The Clash, Elvis Costello och Boomtown Presents står det överallt ”Ema proudly presents”. Ema startades 1969 av den då 21-årige Thomas ­Johansson. 1999 sålde han bolaget till Clear Channel som sedan blev Live Nation.

Thomas Johansson har varit ganska fåordig om sin karriär men berättar utförligt i en ny bok, Rock’n’roll Circus (Bonnier Fakta), som han skrivit med hjälp av journalisten Mats Olsson.

Om man frågar utländska artister och folk i den internationella musikbranschen om vad de vet om svensk musik så är det ABBA, Roxette, Max Martin och Thomas Johansson.

Konserten som förändrade karriären

När Metallica fick Polarpriset i juni 2018 anordnades en middag för pristagarna på Hesselby slott två dagar före själva utdelningen. Efter varmrätten torkade sig Metallicas trummis och bandledare Lars Ulrich om munnen. Han klirrade i glaset, ställde sig upp och höll sedan ett långt hyllningstal till den svensk som betytt mest för honom och gruppen – Thomas Johansson.

”Mannen där”, sade Ulrich och pekade på Johansson, ”har arrangerat alla spelningar vi gjort i Sverige sedan starten. Han har stött oss i alla lägen.”

Efter middagen berättade Lars Ulrich att vad som fick honom att ändra sina karriärplaner från att bli tennisproffs till trummis var när han nio år gammal fick följa med sin pappa och se Deep Purple på Fireball-turnén 1972.

Thomas Johansson harklade sig försynt och sade: ”Jag arrangerade faktiskt den konserten också.”

När U2 spelade på Ullevi 2009 kliade sig folk i huvudet när sångaren Bono inför 60 000 plötsligt började prata om någon som hette Johansson. ”Du trodde på oss när vi var unga och ingen annan gjorde det”, sade Bono från scenen. ”Du hjälpte oss. Du är fantastisk.”

Alla hörde Bonos tal – utom Thomas ­Johansson själv som befann sig någonstans i Ullevis kulvertar och gjorde vad en konsertarrangör gör: ordnade med något.

Den 9 februari 1982 spelade U2 på ­Underground i Stockholm, en liten klubb som låg under ett av Hötorgshusen vid Sergels Torg. U2 gjorde ytterligare två spelningar samma kväll, ett i tv-programmet Måndagsbörsen och senare på natten på klubben Ritz vid Medborgarplatsen. Tre gig på samma dag. Som Thomas Johansson ­säger i sin bok: ”Det var andra tider på den tiden.”

Dagen efter ville U2 åka till Sälen och spela in en video i snölandskap till kommande låten (New years day) med sin fotografkompis Anton Corbijn, då lika okänd som bandet, men hade inga pengar. Thomas Johansson gav dem pengar till tågbiljetter ur egen ficka.

Dammade av klassisk logga

Det tydligaste exemplet på Thomas Johanssons personliga kopplingar till de artister han arbetar med är kanske ändå Rolling Stones senaste turné i Sverige 2017.

Rolling Stones har i dag kontrakt med AEG, en konkurrent till Live Nation på turnésidan, men insisterade samtidigt på att i Sverige jobba med ingen annan än Thomas Johansson. Hur skulle man lösa det? Att AEG och Live Nation skulle samarbeta var otänkbart.

”Jag löste det genom att på affischer och biljetter damma av den gamla Ema Telstar-logotypen”, säger Thomas Johansson. Aldrig tidigare har en arenaspelning arrangerats av ett företag som varit nedlagt i 18 år.

Thomas Johanssons egen biljett in i musik­världen var när han 16 år gammal hjälpte bandet The Outsiders med en spelning på en ungdomsgård. Han fick upp gaget från 200 kr till 800 kr.

”Sen förhandlade jag till mig ett eget gage på 200 kr. Jag slapp betala entré, fick lön och behövde inte dansa. Tjejerna stod där ändå. Det var perfekt”.

Hur arrangerar man en bra spelning?

”Det är egentligen två frågor med olika svar. Det ena svaret är att en bra konsert arrangeras genom att man tror sig veta hur många som kommer och, vilket är lika viktigt, att man tror sig veta vilka som ska komma. Om de tänkta biljettköparna går i plugget, och måste låna av morsan och farsan, så påverkar det priset. Då kan vi inte ta mer än kanske 350–500 kronor. Sen gäller det att välja rätt lokal. Oavsett om vi ­bokar Hovet, med plats för 8 000 pers, eller Debaser Strand, med plats för några hundra, så måste det bli fullt. Med de sakerna på plats har man lagt grunden till en bra konsert. Resten handlar om logistik – en annan fråga.”

Hur svårt det kan vara att arrangera en konsert blev tydligt när Robyn spelade på Sjöhistoriska museet i Stockholm i augusti.

Robyns egen insats på scenen var strålande, men dagen efter fylldes Facebook och dagstidningar med klagomål på själva arrangemanget. Timslånga köer till matställen. Mat som tog slut. Bristande information. För mycket folk.

”Sämsta evenemanget jag upplevt”, sade en besökare till Aftonbladet.

Alla som tog del av de rapporterna förstod att detta inte var en konsert arrangerad av Thomas Johansson.

”Vi tackade nej till att arrangera den konserten av två skäl. Biljettpriset var högt i förhållande till vad artisten fick. Man sålde också fler biljetter (22  000) än vad man beredde plats för. Jag har gjort säkert hundra konserter på Sjöhistoriska. Den enda gången vi släppte in så många människor var till Bryan Adams, men då byggde vi upp läktare för att alla skulle ha en chans att se bra. Det hade man inte gjort här.”

Äpplen och omsorg nestorns arv

Thomas Johansson refererar flera gånger till konsertarrangören Bill Graham som före­bild.

Bill Graham föddes i Berlin 1931 med namnet Wulf Wolodia Grajonca. Hans familj flydde från nazi-Tyskland och hamnade i USA. Med bas i San Francisco arrangerade Bill Graham konserter med artister som Grateful Dead, Jefferson Airplane och Janis Joplins första band. Hans spelningar på Fillmore West (ej att förväxlas med systerklubben Fillmore East i New York) och Winterland Arena satte standarden för hur rockkonserter kan arrangeras. Bill Graham dog 1991 i en helikopterkrasch.

”När jag gjorde Ullevi första gången (Rolling Stones, 1982) lärde jag mig en viktig grej av Bill Graham. Kurvan längst bort från scenen på en arena som Ullevi är inga bra platser. Det är långt bort och mixerbordet står i vägen. Bill Graham sa ’Sälj inte de platserna, Thomas. Öppna i stället upp så att de som är nere på planen och blir trötta kan gå upp och sätta sig där och vila’. ­Sedan dess har jag aldrig sålt de biljetterna. Jag har alltid en liten yta kvar så att folk kan sätta sig om de blir trötta.”

Bill Graham lärde också Thomas Johansson om äpplena.

”När folk gick hem från Fillmore West i San Francisco såg Bill Graham till att alla fick äpplen. Man ger någonting till publiken. Om vi gör konserter då det är varmt ser vi till att det finns vatten till alla. Om det är kallt ute, och ungar köar i flera dygn, går vi runt och delar ut varm soppa. Omsorg, man visar att man bryr sig om kunderna.”

Festivalgeneralen redo för invasion Den sortens omsorg visar också att man inte är i branschen för att tjäna snabba pengar, utan har långsiktiga ambitioner.

”Jag har varit med i 51 år och har för avsikt att vara med ett bra tag till. Den största kicken för mig är fortfarande att tjuvlyssna på hur publiken pratar om vad de upplevt vid utgångarna.”

I din bok Rock’n’Roll Circus skriver du att man som konsertarrangör ska stå och hälsa på artisten på flygplatsen.

”Numera är det inte så ofta jag gör det personligen, men jag gör det fortfarande med de artister som tycker det är kul att just jag finns där. Det där lärde jag mig av Anders Stefansen (danska konsertrarrangören SBA). En annan av hans grejer var att stå på hotellet när artisterna åker därifrån, då kommer de ihåg en. Jag uppmuntrar också de jag jobbar med att gå ut och käka med artisterna.”

När Lars Ulrich höll tal till dig lyfte han fram att du funnits där under hela Metallicas karriär.

”Det gör det roligare att jobba både för honom och mig. Samtidigt blir jag gisslan, jag får inte göra fel. Ett år föreslog jag att Metallica skulle testa en helt ny grej, Stockholm Fields på Gärdet. Lars ringde upp mig och undrade varför. Jag svarade att efter att Metallica hade gjort allt annat i Sverige, från Friends till Ullevi, så var det dags att testa något nytt. Managementet svarade, ’Om det är okej med dig så är det okej med Lars’. Men om jag inte hade sålt alla biljetter, så hade jag hamnat i dålig dager.”

Du sade att det andra svaret på hur man arrangerar en bra konsert enbart handlar om logistik.

”Biljetter. Försäljning. Marknadsföring. Teknik. Vakter. Sjukvård. Personal som ska lasta långtradare. Personal som ska rigga taket. Att anordna en konsert är som att bygga en kåk. Jag har fördelen av att ha varit med från början i den här branschen, eran då banden anlände i en folkabuss. Jag förstår vad det är vi gör. Jag förstår scenbygget, ställningsarbetare, gubbar som kan hänga och rigga, ingenjörer som talar om att det kan bära vikten.”

Hur involverad är du personligen i dag i alla sådana detaljer?

”Inte så mycket. Jag har anställt människor som kan det där.”

Då vill det till att du har valt rätt människor. Hur rekryterar du?

”I princip alla som jobbar på Live Nation har arbetat sig upp från en lägre position. Vi har folk som började med att lasta långtradare och koka kaffe. Jag tror på internrekrytering. De som vill mest är de som funkar bäst. Det är lite som med hockey. Den som står och hänger vid rinken och är kvar längst efter träningen. Eller som på krogen. Den som alltid är kvar längst, putsar pannor, torkar ur diskhon ordentligt.”

Hur är det i USA? Det är svårt att där tänka sig en lika icke-hierarkisk rekryteringsprocess?

”Jag kan bara tala för mig själv. Jag tror det har att göra med min egen bakgrund. Jag började arbeta under hippieeran i slutet på 1960-talet, en period då ingenting kändes omöjligt. Jag har ju ingen utbildning för det här jobbet. Vad heter det när man är självlärd? Autonånting?

Autodidakt.

”Hos oss har vi många autodidakter. ­Deras utbildning består i att ha jobbat hos oss. Man kan tidigt se vilka som kommer att bli jävligt vassa i framtiden. Det är de som förstår både artistens och publikens behov.”

Förra hösten gjorde Paul McCartney sin enda Skandinavienspelning i Köpenhamn. När jag träffade dig på den konserten sade du att det var standard förr i tiden att artister endast kom till Köpenhamn. Och att det var du som styrde om så att Stockholm blev centrum för stora konserter.

”Jag är ju själv från Stockholm och tyckte att det var frustrerande att Köpenhamn fick alla stora konserter. Stockholm som konsertstad tog fart först när jag på 1970-talet fick Stockholms stad att hyra ut Hovet till mig. Tidigare hade vi varit låsta vid Konserthuset och Tennishallen, men genom Hovet kom Stockholm med i matchen.”

Den övertalningsprocessen kan inte ha varit lätt? Stockholms stad har inte varit känt för sin flexibilitet vad det gäller sådana saker.

”Nej, det krävde två år av övertalning. Att åka till Stadshuset under två år och prata, prata, prata. Sen ändrades inställningen när de till slut förstod att artisterna valde Göteborg i stället. Den första konsert vi gjorde på Hovet var Queen i maj 1977.”

Queen 1977 måste historiskt sett ha varit en väldigt viktig konsert för Stockholm?

”Superviktig. Men samma vecka inträffade en olycka i USA när The Who spelade på en hockeyarena. Två människor dog. De hade inte organiserat kösystemet. Folk trycktes mot entréns glasdörrar, glaset gick sönder och två personer skars till döds. När nyheten om den olyckan spred sig skulle Farstapolisen ställa in konserten med ­Queen. Då klev Stockholm stad in och hjälpte mig. Det finns inga glasdörrar på Hovet.”

”En gammal stöt på 28–29 år”

Thomas Johanssons internationella genombrott kom via ABBA. Han kände alla fyra medlemmarna sedan tidigare. Samtliga internationella spelningar som ABBA gjorde arrangerades av Thomas Johansson.

”När ABBA skulle göra sin stora turné i Australien 1977 förstod jag att jag behövde ta hjälp. Jag tog in killen som hade gjort ljuset till Stones och Queen och killen som gjort ljudet åt Clapton och sen dess har haft hand om Elton Johns alla turnéer. Taket till ABBA-turnén köpte jag av en hippie i Bath. Han hade tillverkat taket till Paul McCartneys spelning på Markusplatsen i ­Venedig. Det taket var genialt, såg ut som ett moln. Jag byggde helt enkelt ett team med jäkligt bra människor.”

Du var så ung när du gjorde allt detta?

”Det tyckte inte jag då. Jag tyckte jag var en gammal stöt på 28–29 år.”

Hur mycket jobbade du då?

”Jämnt. Alltid. Hela tiden. Det gör jag nu också. För mig är det här ett sätt att vara. Jag ser det inte alltid som ett jobb, men min omgivning gör det och tröttnar på mig ibland. Alla i familjen tycker det är konstigt när folk ringer på midsommarafton. Eller när någon dåre ringer under Kalle Anka på julafton och vill prata Iron Maiden.”

Jag var där när Rolling Stones spelade på Ullevi sommaren 1982, den första konserten du gjorde på Ullevi. Då ­förstod ingen att det skulle bli starten på en ny era.

”Upprinnelsen till konserterna på Ullevi var att jag i december 1981 åkte till New ­Orleans och tittade på Stones när de spelade på Superdome. Vi bjöds till en till synes enkel krog som drevs av kocken Paul Prudhomme som inte var känd då. Det hälldes upp Screaming Eagle i glasburkar, ett av USA:s bästa rödvin som kan kosta tusen dollar pavan. Bill Graham gick runt bland oss européer och samlade in sedlar i en hatt. Jag lade kronor, tysken lade d-mark, fransmannen francs. När Mick Jagger sen kom dit sade Bill Graham: ’Kolla, européerna har samlat in pengar till dig, kan du tänka dig att åka på turné till Europa?”

Några år månader senare blev Thomas Johansson kallad till en audition på hotellet George V i Paris. Ditbjudna arrangörer fick presentera hur de tänkt sig lägga upp spelningarna.

”När jag sade Göteborg höjde de ögonbrynen och frågade varför. Jag tog en penna och ritade på en pappersduk var det ligger. 30 mil till Oslo, 30 mil till Köpenhamn, 45 mil till Stockholm. ’Där ska ni spela’. Jag fick jobbet. Sen chansade jag och tryckte upp biljetter till två spelningar. Vi sålde 120000 biljetter på en dag. Det var unheard of. Var köpte du din biljett?”

Från ett bussbolag i Linköping som hade köpt upp biljetter och sedan arrangerade resor till konserten.

”Det kändes som att något nytt hände de där dagarna. Inför konserterna fick vi ett kompendium av Bill, stenciler som det var på den tiden. Där stod allt vi behövde veta, från äpplen till läkare, ambulanser, 300 vakter. Precis så jobbar vi fortfarande.”

En av de roligaste sakerna i din bok är att du sparat låtlistor till konserterna du har arrangerat. Men det var inte enbart av nostalgiskäl?

”Vi betalade 5 procent av bruttot från konserter till Stim (upphovsrättsorganisation som företräder tonsättare). Det var mycket pengar, ofta mer än vad jag fick över. När jag frågade Stim hur mycket de betalade tillbaka till artisterna svarade de, ’Det är inte många som hör av sig’. Jag blev förbannad och ­instruerade artisterna att skicka in låtlistor.”

I boken listar du några nyckelårtal i din karriär. Ett är 1992 och det första Rocktåget med Tomas Ledin.

”Det som jag, Blixten Henriksson och Tomas Ledin satte ihop förändrade hur man gör konserter i Sverige. Det blev en succé. Även i dag gör man på samma sätt.”

Och vilket sätt är det?

”Att man inte gör spelningar på befintliga spelställen utan hyr en plats någonstans, bygger upp en scen, sätter upp ett staket, säljer korv och läsk, vakter, toaletter allting. Det kan vara Boulognerskogen i Skövde eller Stångebrofältet i Linköping. Så gjorde vi även med Gyllene Tider under deras turné i somras. Så gör alla i dag.”

1999 sålde du ditt livsverk, Ema Telstar, som du drivit i 30 år till ett internationellt företag. Du skriver att du fick en föraning om framtiden. Kan du utveckla det?

”Jag såg ju vad som hände med Sonet som var ett av Sveriges största skivbolag. Sonet hade en fantastisk egen katalog. De distribuerade bolag som Island, Chrysalis och Bronze. Sen såldes Island till Universal. Bronze såldes till Polygram. Chrysalis såldes till EMI. Helt plötsligt försvann hela Sonets utländska repertoar och bolaget gick nästan i konkurs. Det spelade ingen roll att Chris Blackwell på Island tyckte att Helan och Dagge på Sonet var kanonsnubbar.”

Live-veteranen säljer livsverket Enda sättet att överleva var att själv växla upp och bli en internationell spelare?

”Ja. Jag insåg att det som hände med ­Sonet kommer att hända även mig. Och precis så blev det. Live Nation, som jag sålde till, är i dag världens största konsertarrangör. I princip är det tre aktörer som styr allting på konsertsidan i världen. De andra två är AEG och tyska CTS som äger Scorpio. Det går inte vara med och konkurrera som liten aktör. Då blir du ett fanzine.”

Hur är din roll på Live Nation i dag?

”Det är sex-sju år sedan jag tackade nej till vara med i ledningsgruppen. Jag pallade inte med pendlandet till USA, jag vill bo i Sverige. Att vara styrelseordförande i Norden passar mig perfekt. Jag har fria händer att jobba nära de tre artister jag följt hela vägen: Lundell, Gessle, Ledin. Jag kan vara extra involverad om jag vill med artister som Pink eller Cher.”

Hur ofta åker du till Los Angeles i dag?

”Fyra gånger om året.”

Hur länge stannar du?

”Så kort tid som möjligt, två dagar. Flyga dit, möte, flyga hem. Jag har rest så oerhört mycket. Med Roxette var jag bokstavligen över hela världen. Att slippa åka till Arlanda är en stor gåva.”

Du har fått många erbjudanden om att flytta till USA?

”Ja. Men jag vill bo i Sverige. Vi ska vara tacksamma över att bo i ett land som Sverige, ett rätt så fungerande samhälle på alla sätt och vis.”

Flera internationella artister, bland andra Rod Stewart och Frank Zappa, har erbjudit dig att bli deras manager.

”Samma sak där. Då skulle jag ha behövt flytta till Los Angeles. Det var samtidigt som min son gick i plugget. Jag ville inte det.”

Du utstrålar fortfarande nyfikenhet. Du frågar hela tiden folk vad de lyssnar på för musik.

”Om man inte längre har nyfikenheten, då ska man sluta. Jag behöver inte gå hem och lyssna på en artist som Travis Scott, men jag lyssnar för att se om jag förstår. Ibland förstår jag det nya, ibland inte. ­Billie Eilish förstår jag. Childish Gambino tog en stund men nu förstår jag. Men det är klart att det finns ett avstånd mellan mig och vad som händer i musiken just nu.”

Samtidigt kan ett visst avstånd vara bra. En artist som streamar mycket behöver inte vara detsamma som en artist som säljer konsertbiljetter.

”Så är det absolut. Förr delade man upp det i popartister och rockartister. En popartist kunde ligga högre på listan, men sålde inte lika många konsertbiljetter som Robin Trowers. Hans liveplatta från Konserthuset är fantastisk.”

Du måste ha sett hur andra i din ålder tappar sin nyfikenhet.

”O ja. För många kan det vara svårt att lägga av i tid. I mitt fall har jobbet hållit mig ung. Nästan alla jag jobbar med är yngre. Att enbart träffa folk i sin egen ålder är inte bra. Man blir inkrökt, världen minskar.”

I övergången från cd-skivor till streaming märktes en gnällighet hos äldre generationer som varade lite för länge. Till slut vill man bara säga: släpp det.

”Precis. Släpp det. Jag, som är gammal och konservativ, använder i dag Spotify hela tiden. Om man sitter och snackar och kommer in på vilka MC5 var så finns musiken där direkt.”

Vad har varit roligast under din karriär?

Thomas Johansson tänker efter en lång stund.

”Alla roligast har varit att få se alla glada både på scenen, bakom scenen och framför scenen. Att se att alla delar samma känsla. Det är den stora behållningen.”