Di Weekend INTERVJUER

Ur mästerfotografens synvinkel

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Fotograf Anders Petersen har arbetat 32 år i samma lokal, en källare i Gamla stan, med mörkrum och allt som hör det analoga till.

Jesper Frisk

Med sin stora utställning Stockholm på Liljevalchs och fotoboken med samma namn sluts en cirkel. Fotograf Anders Petersen ­debuterade för 46 år sedan med Gröna Lund med bilder tagna på nöjesfältet i kvarteret intill.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När man tar den branta trappan ned till Anders ­Petersens fotolabb i Gamla stan är det som att träda in i en svunnen tid, det analogas tidevarv. Närmast ingången sitter visserligen några yngre medarbetare koncentrerade vid sina laptops, men i ­övrigt vittnar ingenting om det digitala.

”Jag har inte lärt mig det. Jag är helt beroende av skickliga ­yrkesmänniskor som de här”, säger Anders Petersen, som nyligen har fyllt 75 år.

Väggarna är täckta av hyllor med pärmar fyllda med negativ från ett långt yrkesliv. Den äldsta står längst uppe till vänster under ­taket och håller så när på att trilla av hyllplanet. På etiketten på pärmens rygg står det 1966. Därifrån fortsätter det i kronologisk ordning, hyllmeter efter hyllmeter, in i ett angränsande rum, fram till våra dagar.

Anders Petersen fotograferar fortfarande analogt. Ur ett litet hölster fäst vid livremmen fiskar han upp en Contax T3, som ser ut som vilken enkel turistkamera som helst. Den är laddad med svartvit film, Tri-X.

”Den har en fast optik, 35 mm, en lite lätt vidvinkel bara. Uppriktigt sagt är själva optiken bra, det är en Zeiss-optik, och bland det skarpaste du kan få. På avstånd mellan en och två och en halv meter fungerar den riktigt bra. Men i övrigt är den faktiskt skit­dålig, det kan jag lugnt säga. Den mäter ljuset, men den mäter som den själv vill.”

FAKTA
Anders Petersen

Ålder: 75 år.

Familj: Gift, ett eget barn och ett bonusbarn.

Karriär: Gick Christer Strömholms fotoskola. Hans första fotobok var Gröna Lund (1974), legendariska Café Lehmitz följde något senare (1978) och har därefter getts ut i nya upplagor. Den senaste fotoboken är Valparaiso (2015).

Första utställningen var Stad i retur (1969) på Stockholms stadsmuseum tillsammans med Kenneth Gustavsson. Utställningar utanför Norden i städer runt om i värden, som Amsterdam, Berlin, London, Moskva, New York, Paris och Tokyo.

Aktuell: Med utställningen Stockholm på Liljevalchs som visas hela sommaren, från den 17 maj till 1 september. Utställningen omfattar cirka 700 fotografier. Knappt hälften av dem återfinns också i en fotobok som utges i samband med utställningen.

VISA MER
Analogt foto ett utdöende hantverk

Anders Petersen framkallar filmrullarna i sitt labb och gör kontaktkopior. Utifrån dessa väljer han vilka bilder som ska kopieras. I det skedet går processen från analogt till digitalt. Negativen scannas nämligen och bearbetas i datorn i stället för i mörkrummet.

”Jag har inte slutat göra papperskopior för hand, men det här projektet är för stort, det är över 700 bilder som ska visas på Liljevalchs.”

Mörkrummet ligger passande nog i en gammal kolkällare som nås via en ännu brantare trappa än den första från gatan. Där står dunkar med framkallningsvätskor, där finns bad och skölj för pappers­kopior som görs för hand helt enligt den gamla analoga ­metoden. Fotokopist är en utdöende profession.

”Det är sant, det här är ett av de sista ställena som fungerar, som är levande. När jag flyttade hit 1987 höll Walter Hirsch (känd foto­konstnär, Di Weekends anm.) till på Österlånggatan, bara här nedanför”, ­säger Anders Petersen och pekar i den riktningen.

”Finaste yrket”

Efter 32 år trivs han fortfarande i ­Gamla stan och i sin, kan man tycka, lite opraktiska källarlokal.

”Jag tycker det är kul med alla turister. Jag gillar att höra språk, att möta människor och se hur det svindlar för ögonen på dem när de betraktar den gamla bebyggelsen runtomkring dem.”

Anders Petersens egentliga arbetsplats är det offentliga, gator och torg, han arbetar dokumentärt med så kallad gatufotografi.

”Jag tycker att jag gör ungefär samma sak som jag alltid gjort. Det går en röd tråd från när jag gjorde Café Lehmitz på 1960-talet fram till i dag”, säger Anders Petersen och syftar på den legendariska fotobok med bilder från slutet av 1960-talet som gavs ut 1978 och som etablerade honom bland de främsta i sitt gebit.

På Café Lehmitz i närheten av ökända Reeperbahn i Hamburg fotograferade Anders Petersen udda existenser som sjömän, ­sup­u­­ter och prostituerade.

”Det handlar om människor, att ta sig tid och lära känna folk. Det är det som är energin och vitaminen med att fotografera, att man fyller det med allt de här människorna berättar, vad de gör, vad de står för, deras drömmar och visioner. Gör man det är fotograf ett yrke som är det bästa och finaste man kan tänka sig.”

Skildrar Stockholm i förändring

När Anders Petersen för fyra år sedan fick i uppdrag att fota i sin egen stad började han på en plats han aldrig besökt tidigare.

Fyndplats Slussen

”Jag började på Solvalla. Det var kul, jag hade aldrig varit där ­tidigare. Jag tänkte att det här är ett bra sätt att upptäcka sin egen stad. Fast det visade sig att det var just det som var svårt, man är ju hemmablind. Man ser inte saker på samma sätt som när man reser och så känner man folk.”

Om det är någonting som Anders Petersen vill lyfta fram i sin omfattande utställning, som upptar 13 salar på Liljevalchs, så är det människorna och mångfalden.

”Det är människorna som gör staden. Utan människor ingen stad”, slår han fast.

”Jag är härifrån Stockholm och har sett staden förändras. Det finns en betydligt större mångfald numera i språk, seder, traditioner och religioner. Alla möjliga språkområden finns representerade och svenskan ändras hela tiden. Staden har fått en mer internationell prägel. Det är något enormt.”

Delikat uppgift komponera utställning

Under vårt besök i labbet i Gamla stan arbetas det fortfarande för fullt med utställningen. Travar med kopior ligger i buntar. Anders Petersen lossar gummisnodden runt en bunt och börjar sprida ­fotografier över bordet, ungefär som man ger kort ur en kortlek.

”Allt formas i slutändan, hur man får ihop det”, säger han och börjar para ihop bilder.

”Det handlar mycket om vilka bilder som står emot varandra. Det måste vara mer frågor än svar, annars är det ointressant.”

”Det här är typiskt svenskt, ett kräftkalas parat med en person som uppenbarligen är utklädd till gorilla”, säger han och skrattar.

Typiskt Anders Petersen skulle man också kunna säga, att fånga ögonblicket, det oväntade, i skarpa kontraster med mycket svärta.

”Exakt, så enkelt var det. Det som kom i min väg fick duga. Jag försökte ta det så.”

Från att mestadels ha rört sig på samhällets skuggsida förde det här uppdraget honom till den mest glamorösa av världar, Nobelfesten i Blå hallen på Stadshuset. Två gånger var Anders Petersen där.

Två konstbröder – två olika uttryck

”Jag hade den här lilla amatörkameran och stod där bland alla fotografer från hela världen med sina långa objektiv, som tittade på mig och undrade ’vad ska det där bli?’. Vilka gliringar jag fick”, säger han och skrattar.

Kronprinsessan Victoria är en av få kända personer i utställningen och boken med samma namn, Stockholm. Kändisfaktorn i Anders Petersens omfattande utställning är låg.

”Mitt intresse är människor och en och annan katt och hund”, sammanfattar han.

En del enskilda föremål förekommer också, en snögubbe, en vägskylt och sådant. Fast inte särskilt många byggnader och ­andra landmärken som avslöjar att alla foton är tagna i huvudstaden under åren 2015–2019.

”Eller ja, en del byggnader kommer ju med vare sig man vill det eller inte, de är ju i bakgrunden.”