Di Weekend INTERVJUER

Tänkaren från Tensta

Att belysa brännande samhällsfrågor från ett nytt, helt eget, ljus är något av Lena Anderssons signum som kolumnist.

Foto: Evelina Carborn

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Författaren Lena Andersson har blivit ett starkt varumärke. Hon tjänar miljoner och drar storpublik – utan att tumma en centimeter på vem hon är.
Di Weekend gjorde ett hembesök i lägenheten i Tensta, där hon skriver sina böcker och ledarkolumner som skapar stor debatt.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Fem kvadratmeter. Större än så är inte det skrivrum där Lena Andersson tillbringar sina dagar.

”Jag älskar utsikten här från fönstret. Jag kan se årstiderna skifta. Tidigare i höstas var parken helt röd, sedan glimrande vit när den första snön kom”, säger hon.

Ett annat av rummen i fyrarumslägenheten i Tensta har hon gjort om till sitt privata gym, så att hon snabbt och enkelt kan ta paus i skrivandet för sitt dagliga träningspass. Men att det är en författare som bor här går inte att ta miste på: alla rummen, inklusive gymmet, är belamrade med böcker från golv till tak. De flesta böckerna tillhör dock sambon Björn Linnell, som är litteraturvetare och arbetar på förlaget Natur & Kultur.

”Björn är en riktig boksamlare. Han älskar böcker ännu mer än jag, även i dess rent fysiska form”, berättar Lena Andersson.

Lena Andersson har länge varit ett aktat namn bland kultureliten. Men det var när hon skrev en roman om kärlek, den redan klassikerstämplade dundersuccén Egenmäktigt förfarande, som hon slog igenom på bred front. Boken, som vann Augustpriset 2013, har sålts i en halv miljon exemplar bara i Sverige och har översatts till 20 språk.

FAKTA
Lena Andersson

Ålder: 46 år.
Bor: Lägenhet i Tensta.
Familj: Sambo med skribenten och förläggaren Björn Linnell.
Bakgrund: Uppvuxen i Tensta. Flyttade ­hemifrån när hon började på skid­gymnasium
i Torsby. Debuterade som författare 1999 med boken Var det bra så?. Vann Augustpriset 2013 för Egenmäktigt förfarande. Har sommarpratat fyra gånger (2000, 2002, 2005 och 2008). Återkommande kolumnist på Dagens Nyheters ­ledarsida och ­medverkar i radioprogrammet ­Allvarligt talat.
Aktuell: Utställningen och boken Egentligheter med konstnären Dan Wolgers. Boken Mer ­allvarligt talat, med Lena Anderssons svar på de existentiella frågor som ställs i radioprogrammet. Pjäsen Egenmäktigt förfarande hade premiär på ­Scalateatern den
26 januari.

VISA MER

När jag berättar att jag, som så många andra, blev totalt uppslukad av författaren Esters hopplösa kärlek till den äldre kulturmannen Hugo i Egenmäktigt förfarande, får jag ingen märkbar respons. Men när jag ursäktande säger att jag inte läst uppföljaren Utan personligt ansvar döljer hon inte sin besvikelse.

”Det är den bok jag skrivit som är mest lämplig för Di:s läsare. Den handlar nämligen om relationsekonomi.”

Vad är relationsekonomi?
”Det är när man i ett förhållande tänker i termer av kassaflöden, att man har skulder till varandra. Har jag tillräckligt på kontot för att bete mig lite dåligt nu? Eller behöver jag göra en insättning på kontot, alltså göra något som kommer att göra min partner glad, för att komma i balans? Att hålla koll på det där saldot. Visst kan man strunta i att man ligger på minus, men då får man i stället betala i form av dåligt samvete. Folk kanske tycker att det låter cyniskt att tänka så här, men jag tycker mig se att detta finns i alla typer av relationer, inte minst i vänskapsrelationer.”

Sätts upp på Scalateatern

Böckernas karaktärer lever numera sitt eget liv. Referenser till Ester och Hugo förekommer ofta på landets kultursidor och Egenmäktigt förfarande har iscensatts i Uppsala och nu även i Stockholm, där den sätts upp på Scalateatern i slutet av januari. På morgonen innan jag åker till Tensta har jag läst en intervju med skådespelaren Krister Henriksson i lokaltidningen Mitt i Södermalm, där han berättar om sin initiala tvekan att ta sig an rollen som den självupptagne konstnären Hugo Rask. Det var först när han träffat Lena Andersson som han övertygades att ta rollen, berättar han i artikeln och säger: ”Hon var inte alls så skräckinjagande som jag hade tänkt mig.”

Är du medveten om den här skräcken som många känner när de ska träffa dig?
”Nja, jag har väl fått det berättat för mig vid tillfällen. Folk tror att jag ska vara sträng. Men de blandar ihop mig med mitt skrivande. Jag är inte sträng mot människor som jag umgås med. Jag har heller inget behov av att föra fram min mening i alla sammanhang. Jag går ofta obemärkt förbi.”

Inte längre, väl? På Scalateaterns affisch till teaterpjäsen står ditt namn i versaler, större än huvudrollsinnehavarnas.
”Är det så? Det har jag lite svårt att smälta. Min självbild hänger inte riktigt med i utvecklingen. Jag har aldrig trott något sådant här om mig. Bara att heta Lena Andersson är präglande. Det är ju ett enormt vanligt namn och det är alltid så jag uppfattat mig själv, som vanlig. Jag utgår aldrig från att någon vet vem jag är.”

Lena Andersson har ända sedan Egenmäktigt förfarande kom ut fått frågor kring vad som är självupplevt i romanen – och konsekvent svarat ”det är fiktion”. När filmregissören Roy Andersson i en intervju i tidningen Fokus 2014 sa att ”det är jag som är Hugo Rask” blev hon följaktligen inte särskilt glad.

”Att låsa fast karaktärerna i en bok vid riktiga personer är aldrig bra. Men jag är i alla fall glad att boken fick ett år i frihet. Och bokförsäljningen fick ett nytt uppsving efter hans uttalande, så något gott förde det i alla fall med sig.”

Just nu skriver Lena Andersson på en ny skönlitterär roman. Men någon ny bok om Ester blir det inte.

”Det vore för inställsamt. Dessutom har jag inget mer att berätta om henne. Allt jag ville säga om Ester finns i Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, som jag skrev parallellt med varandra och som jag egentligen ser som en bok i två delar.”

Pengarna är enormt viktiga

Succén med Egenmäktigt förfarande har gjort Lena Andersson till mångmiljonär. Hennes bolag Lena Andersson Ord AB hade intäkter på 4,4 miljoner kronor 2015. Av det var 3,6 Mkr ren vinst, motsvarande en vinstmarginal på hela 78 procent.

”Det känns helt underbart. Jag är så glad för de där pengarna. För första gången i mitt liv flyter det in pengar, i form av royaltys och annat, utan att jag behöver lyfta ett finger.”

Hur viktigt är pengar för dig?
”Enormt viktigt. I hela mitt yrkesliv har det varit min stora skräck att inte tjäna tillräckligt med pengar, att inte klara mig. Jag har alltid varit mån om att ha så små fasta utgifter som möjligt, så att jag ska kunna vara fri att skriva och inte behöva gå tillbaka till något av mina gamla jobb.”

Vad har du jobbat som då?
”Tillfälliga arbeten, som städa på hotell, göra Sifo-intervjuer, arbeta på camping på sommaren. Jag passar väldigt dåligt på vanliga jobb där man har en chef som bestämmer över en. Men jag har mer eller mindre lyckats livnära mig på mitt skrivande sedan 1995.”

Ditt bolag har en kassa på 3,9 Mkr. Du har aldrig funderat på att sätta dessa pengar i arbete?
”Jo, jag har fått en ny bankkille som pratat om det. Men jag vet inte. Jag är väldigt rädd om de här pengarna. Det är inga pengar som jag hade räknat med, men nu när de finns där vill jag för allt i världen inte bli av med dem. Jag är väldigt riskobenägen. Min pappa var en fruktansvärd realist. Man fick inte drömma. Det har färgat mig mycket.”

Många myter om Tensta

Lena Andersson är uppvuxen i Tensta, med ett äldre syskon, en pappa som arbetade som slöjdlärare och en mamma som var kontorist. Ett halvt vuxenliv senare är hon tillbaka. 2014 köpte hon och Björn Linnell fyran i det grå betonghuset för 1,3 miljoner kronor.

Vad är det du gillar med Tensta?
”Tensta är hemhörighet och igenkänning för mig, men jag vet inte om jag gillar Tensta mer än något annat. Framför allt gillar jag lägenheten och den fina utsikten över parken. Och så gillade jag priset på lägenheten. Det är den första lägenhet som jag äger. Tidigare bodde jag ensam i en hyresetta i innerstaden.”

Vad är den vanligaste fördomen om Tensta som du möter från folk?
”Den vanligaste frågan jag får är ’bor det några svenskar där?’ Då menas alltså svenskar i betydelsen att deras föräldrar är födda i Sverige. Men det är ingen fördom eftersom det stämmer – utifrån den definitionen är det är väldigt få svenskar i Tensta. Om vi pratar fördomar kanske det är att vissa förvånas över att jag bor där ’frivilligt’ och undrar över om det inte är väldigt farligt.”

Det finns många myter om Tensta – och statistiken gör en inte alltid klokare. När jag söker på Lena Anderssons adress i Tensta på karttjänsten hitta.se får jag upp följande information om hennes kvarter:

Här är medelåldern 45 år. Vanliga intressen är alternativ hälsovård, skönhetsvård och astrologi. Medelinkomsten är 17 776 kronor i månaden och snittbelåning är 917 660 kronor. Man kör gärna Toyota, Volkswagen och Nissan. I den här valkretsen får Socialdemokraterna 89 procent fler röster än riksgenomsnittet. Här sker 26 inbrott i månaden.

Känner du igen dig?
”Haha, fantastiskt, får jag se? Astrologi, vad har de fått det ifrån? Jag är ju rakt på medelåldern i alla fall, men annars visar väl detta att ingen människa är som statistiken säger.”

Som jämförelse läser jag upp motsvarande information om Mosebacke kvarter, i kulturelitens favoritstadsdel i Stockholm, Södermalm:

Här är medelåldern 47 år. Vanliga intressen är konst, andra länders kultur och teater. Medelinkomsten är 30 645 kronor i månaden och snittbelåning är 1 697 538 kronor. Man kör gärna Volvo, Volkswagen och BMW. I den här valkretsen får Feministiskt initiativ 265 % fler röster än riksgenomsnittet. Här sker 27 inbrott i månaden.

Vilket hallå det blev i konstvärlden

”Det är alltså fler inbrott på Söder. Det är kanske där det är farligt att leva”, säger hon och skrattar.

Söder är inget som lockar dig?
”Nej. Det finns väl inget mer klichéartat än en författare och DN-skribent som bor på Söder? Det är ju lite paradoxalt att många på Söder är så positiva till mångkultur, men bor i ett område där det nästan inte finns någon mångkultur alls. Om man menar allvar med att samhället behöver mer integration så kanske man ska göra något åt sin egen situation.”

Fem böcker på fyra år

Lena Andersson är extremt produktiv i sitt skrivrum. Sedan 2013 har hon gett ut fem böcker och förutom författandet medverkar hon i radioprogrammet Allvarligt talat och skriver fristående kolumner på Dagens Nyheters ledarsida varannan lördag. För att klara det krävs stenhård disciplin.

”Onsdag till fredag ojämna veckor kan jag inte träffas. Då skriver jag min DN-kolumn och håller kalendern fri”, säger hon när vi talas vid på telefon första gången.

Tar det tre dagar att skriva krönikan?
”Ibland går det fortare om jag redan bestämt mig vad jag ska skriva om, men då sitter jag och putsar på texten. Visst går det att skriva snabbt, men då kan man bara skriva det man redan vet och det man redan tänkt ut. Jag gillar att skriva mig fram till tankar. Låter man en text ta tid skapas avlagringar. Putsningen av texten är inte bara språklig utan behövs för att skapa innehållstyngd.”

Dina ledarkolumner kräver läsarens hela uppmärksamhet för att hänga med i resonemangen. I jämförelse är dina romaner mycket mer lättlästa. Har du övervägt att föra in mer av den lättillgängliga stilen i krönikorna?
”Nej, det är två helt olika saker. Skönlitterärt skrivande handlar om rytm och känsla, om språklig varseblivning. Läsandet ska vara som att lyssna på musik, det ska vara angenämt, även om jag försöker att smuggla in lite insikter som trojanska hästar. I kolumnerna handlar det om att så hederligt och tydligt som möjligt klargöra ett resonemang. Texten får gärna vara rytmisk och vacker, men aldrig på bekostnad av klarheten. Visst, vissa meningar blir kanske lite jobbiga. Sådana meningar kan man stryka ned i en roman, men i en kolumn kan jag inte förenkla ett resonemang bara för att göra det lättillgängligt, då tar jag inte fullt ansvar för det jag påstår. Det ska aldrig kunna missförstås vad jag menar i en kolumn.”

Lena Andersson lyckas ofta inta en helt egen ståndpunkt i aktuella debatter. Som när hon tre dagar efter att det amerikanska presidentvalet avgjorts gav ett nytt perspektiv på Donald Trumps överraskande seger i DN-kolumnen med rubriken ”Rollen som kung var vakant”. I artikeln jämför hon valdramat i USA med Honoré de Balzacs klassiska romansvit Den mänskliga komedin.

”I Den mänskliga komedin är det en del av pjäsen att folk och kung går samman för att kväsa aristokratin. I ett folkstyre motsvaras denna av politiker, intellektuella, experter och journalister. Kungen i den nyss avslutade akten hette Trump, aristokraten hette Clinton”, skriver hon.

Hur gör du för att tänka så fritt och nytt i genomtröskade ämnen?
”Ända sedan jag var barn har jag undrat över sakers beskaffenhet. Jag tar inte världen för given. Är det något som jag inte förstår, eller inte tycker stämmer, så vill jag veta mer. Det visar sig nästan alltid att andra undrat över samma sak. Människor är väldigt lika varandra.”

I dessa tider med politiskt hat och terrordåd känns det inte riktigt så.

”Vi tycker kanske inte lika, men vår förnuftsprocess ser likadan ut, vare sig man är präst eller IS-krigare. Det är en av vår tids stora misstag att kalla meningsmotståndare för ’rena idioter’ och tro att de inte tänker. Alla gör vi saker utifrån vad vi själva tycker är förnuftigt och rätt. Alla de som röstade på Trump har tänkt och gjort ett som de tycker förnuftigt val. För att inte tala om IS-anhängare, de om några har rannsakat sig själva och kommit fram till sina ståndpunkter.”

Redan innan USA-valet har Lena Andersson sagt till mig att hon ”inte skulle bli förvånad om Trump vann”.

”Det är så här det har sett ut i mänsklighetens historia. Om det börjar koka i en tryckkokare så kommer topplocket flyga av till slut. Men det behöver inte vara så dumt. Det måste koka över för att andra saker ska hända.”

Trots att Lena Andersson skriver om brännande samhällsfrågor lyckas hon inte sällan få läsare från alla läger och partitillhörigheter att nicka gillande över slutsatserna. Kolumnerna blir ofta hyllade, delade och debatterade i sociala medier. Men det är inget hon tar del av själv. Hennes närvaro på Twitter begränsar sig till tre dagar under vintern 2013.

”Jag hade fått kritik framförd på Twitter som jag fann det meningsfullt att besvara. Så jag skaffade mig ett konto, svarade kritikerna och förväntade mig en diskussion. Men jag fick knappt några svar. Det blev tydligt för mig att Twitter inte är ett diskussionsforum, det handlar bara om att ge uttryck för åsikter och förakt. Efter tre dagar var jag nära ett nervsammanbrott och lämnade både Twitter och Facebook.”

Följde flocken senast 1986

Lena Andersson är just nu aktuell på flera arenor. Förutom teaterpjäsen, och en nyutgiven bok med hennes svar på existentiella frågor från den senaste omgången av Allvarligt talat, står hon, tillsammans med konstnären Dan Wolgers, bakom utställningen ”Egentligheter”, där hon skrivit kommenterade texter till ett 30-tal av Dan Wolgers verk. Utställningen visas på Spritmuseum i Stockholm sedan i oktober och har även resulterat i en bok, som släpps i dagarna.

Utställningen kom till på initiativ av Spritmuseum och det var Dan Wolgers som frågade Lena Andersson om hon kunde tänka sig att vara med.

”Wolgers verk berör filosofiska frågor som jag funderat länge på. Det handlar inte så mycket om objekten i sig utom idén bakom dem, om språkets förhållande till verkligheten. Samarbetet gav mig en möjlighet att formulera det i text. Det var för intressant för att tacka nej till”, säger hon.

Du är höjd till skyarna i kultursverige, medan Dan Wolgers var het på 1990-talet. Han måste ju ha mer att tjäna på det här samarbetet?
”Så har jag inte tänkt. Statusmässigt kan det vara nog så bra för mig med att förknippas med honom. Förhoppningsvis lyfter vi varandra. Vi skämtade om att skriva ’Sveriges mest gåtfulle konstnär möter Sveriges minst gåtfulla författare’ när vi skulle skriva presentationen till utställningen.”

Litterär gigant skyr ljuset

Men du är ju också gåtfull!
”Jaså, det blir jag glad av att du tycker. Jag uppfattas ju av många som fyrkantig och snusförnuftig. Jag har till och med blivit kallad ’ett rationellt monster’.”

Varifrån kommer din starka integritet?
”Den har jag nog alltid haft. Jag vill alltid välja själv och jag är inte så upptagen av vad folk tänker om mig. Jag är mer upptagen av att vara närvarande själv. Jag vill inte hänge mig åt socialt tryck.”

Men kan det inte vara skönt att bara följa med i strömmen ibland?
”Nej, flockbeteende är det värsta jag vet. Jag vägrar ge upp mig själv för massan, jag står alltid bredvid och observerar. Att vara del av en gemensam extas är en oerhört skrämmande tanke för mig, det har bara hänt mig en gång i livet.”

När var det?
”Den 16 augusti 1986. Rod Stewart på Råsunda. Då stod jag och hoppade framför scenen i spöregn. Men jag var inte helt uppe i det för jag minns hur jag såg på mig själv utifrån och förundrades vad jag höll på med. Jag kommer ihåg datumet för dagen efter skulle jag flytta hemifrån och börja på skidgymnasiet i Torsby.”

”Läsning har aldrig varit vila för mig”

Som ung upptog längdskidåkningen det mesta av Lena Anderssons tid och tankar, ända tills hon insåg att hon aldrig skulle bli världsmästare hur mycket hon än tränade. Vid 18-årsåldern tog i stället litteraturintresset över och Lena Andersson plöjde målmedvetet bok efter bok för att bilda sig. I tidigare intervjuer har hon sagt att hon hade ”idrottsvärldens syn på bildning” och berättat att hon i snabb takt läste två till tre böcker av varje Nobelpristagare.

Läser du fortfarande bara kvalitetslitteratur? Eller kan du också slappna av med en Läckberg-deckare?
”Jag vill nog alltid ha ett syfte för min läsning. Det syftet kan i och för sig vara att få avslappning, men läsning har aldrig varit vila för mig. Jag tittar alltid på meningsbyggnad och textens beskaffenhet. Utan att anspela på just den författaren du nämnde så kan jag säga att det för mig kan vara enormt ansträngande att läsa så kallade underhållningsromaner. Jag tycker att det är fysiskt motbjudande att läsa dåliga texter.”

Vad läser du när du bara vill slappa då?
”Vill jag koppla av med lättsam underhållning väljer jag hellre filmer. Jag har till exempel sett alla Wallander-filmer på tv. Men mitt liv är inte till för att ha det slappt och skönt. Jag vill inte slafsa med den tid jag har, jag vill göra meningsfulla saker i mitt liv.”

Många hävdar att livets mening är att få barn. Vad anser du vara meningen med livet?
”Är det inte bara vad folk säger som ett mantra utan att tänka efter? ’Meningen med livet’, det är ju mänsklighetens största fråga… Objektivt sett har livet inte någon mening, så det gäller att själv fylla det med egen mening medan man lever.”

Lena Andersson bestämde sig tidigt i livet för att hon inte ville ha barn. ”Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd” skriver hon i antologin Ingens mamma från 2013.

Vad får du för reaktioner på att du valt bort barn?
”Inte så många. Jag säger ju inte att andra inte ska skaffa barn, utan berättar bara om mitt val. Den reaktion man kan få är väl i så fall att det ska vara synd om en för att man inte har barn. Men det är ju stor skillnad på frivillig och ofrivillig barnlöshet. Det är en mycket känsligare fråga för den senare gruppen. För mig är det inte känsligt alls.”