Di Weekend INTERVJUER

Svenskt Bond-förnuft i filmcirkusen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Genom den här rollen går man rakt in i filmhistorien”, säger den svenska skådespelaren David Dencik om sin medverkan i Bond-filmen No time to die.

Åsa Westerlund

David Dencik är mitt uppe i den pågående James Bond-inspelningen, ett drömuppdrag för en skådespelare. Ändå kan han inte släppa taget om fallet Quick och sin roll som den ökände Thomas Quick. ”Jag har varit manisk.”
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Varje dag blir David Dencik upphämtad av en svart bil ­utanför hotellet i Soho i London. Prick klockan fyra på ­eftermiddagen går bilen till den klassiska filmstudion ­Pinewood Studios utanför London, där flera av James Bond-filmerna spelats in. De senaste dagarna har David ­Dencik suttit i en trailer till midnatt, läst böcker och tittat på tv-­serier, för att sedan åka tillbaka till hotellet utan att ha fått spela in en enda scen.

”Jag brottas med dåligt samvete över att jag inte är hemma hos min ­familj. Det är en väldigt krypterad inspelningsplan, det är inte som i Sverige där man gör allting samtidigt. Jag vet lite grann vilka scener vi ska göra, men jag har inget långsiktigt perspektiv. Det är stressigt att inte veta och svårt att planera saker som sommarlov och familjefödelsedagar, jag vet inte om jag kommer kunna vara med. Jag har aldrig varit med om att det är så lite information”, säger David Dencik när vi ses på hans hotell, några timmar innan han åter igen ska bli upphämtad.

Belagd med munkavle

När David Denciks medverkan i den 25:e Bond-filmen No time to die ­offentliggjordes ledde det till rubriker i både svensk och internationell press om att han skulle spela skurk. Trots att ingenting är bekräftat spekuleras det i att David Dencik ska spela en mindre skurkkaraktär vid namn Waldo.

”Det är hög nivå av hemlighetsmakeri, inte ens jag vet riktigt vad som händer i filmen. Att hålla hårt i informationen värderas högt.”

Vad får du egentligen berätta om din roll?

”Ingenting.”

FAKTA
David Dencik

Ålder: 45 år. Bor: I hus i Köpenhamn. Familj: Fru Sofie Dencik. Två barn, 4 och 2 år.

Filmografi i urval: Gentlemen, Tinker, tailor, soldier, spy, Cornelis, The Girl with the dragon tattoo, Chernobyl, Störst av allt, Top of the lake, Lasermannen.

Aktuell: Rollen som Sture Bergwall i Quick, är även exekutiv producent för filmen.

VISA MER
FAKTA
Fallet Sture Bergwall/Thomas Quick

Sture Bergwall dömdes till rättspsykiatrisk vård för sammanlagt åtta mord i sex olika rättegångar 1994–2001. Efter en dom 1991 till sluten psykiatrisk vård, för bland annat grovt rån, påstod han under psykoterapeutisk behandling att han 1964–90 begått ett 20-tal mord i Sverige och Norge.

År 2008 tog han i en dokumentär av journalisten Hannes Råstam tillbaka de påståenden som legat till grund för morddomarna. Dokumentären pekade också på stora brister i förundersökningen, exempelvis polisens och terapeuternas ­metoder att få Bergwall att erkänna. En annan detalj som framkom i intervjun var att det fanns journalister som i vissa fall hade försett Bergwall med material om ouppklarade mord, som Bergwall läste in sig på och tog på sig skulden för. Enligt Bergwall gjordes erkännandena som ett sätt att få mediciner och uppmärk­samhet.

Åren 2010–12 frikändes han från sammanlagt fem mord. I februari 2013 beviljades han resning för de tre återstående morden han dömts för. I maj 2013 lade överåklagare Jörgen Lindberg ned det näst sista åtalet mot Bergwall som gällde dubbelmordet på ett nederländskt par i Appojaure 1984. Två månader senare lades åtalet ned i det sista fallet, där Bergwall dömts för mord på en 15-årig pojke som hittats död i Piteå.

2014 beslutade förvaltningsrätten i Falun att Bergwall skulle skrivas ut från ­Säters sjukhus till öppen vård, och 2015 blev han helt fri.

Fallet Bergwall/Quick är ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i Sverige i modern tid och har gett upphov till en stundtals infekterad debatt. Bland dem som hävdat Bergwalls oskuld finns, förutom Råstam, kriminologen Leif GW Persson och författaren Jan Guillou. Åklagaren i målen, Christer van der Kwast, och före detta justitiekanslern Göran Lambertz har däremot hävdat att Bergwall mycket väl kan vara skyldig även i fall där han senare frikänts.

VISA MER
Mer än att du spelar en skurk?

”Inte ens det kan jag bekräfta. Det vara bara någon som skrev det, ­sedan blev det viralt. Det är en absurd situation man befinner sig i. Lanseringen drar i gång med buller och bång, det är en stor pressdag på Jamaica dit mängder av folk flygs in. Jag får en massa uppmärksamhet från journalister, men jag kan inte hantera den på ­något särskilt begåvat sätt eftersom jag inte har någonting att säga.”

Det är en något oturs­för­följd produktion han med­verkar i, som av flera ­anled­ningar har blivit för­senad. Bland annat halkade Bond, skådisen ­Daniel Craig, och skadade benet i maj, och några dagar före vår intervju explo­derade en del av inspelningsplatsen.

”Genom den här rollen går man rakt in i filmhistorien. Det är en ­hedrande uppgift att få förvalta hela den traditionen och fan­basen. Den förväntan som finns på en Bondfilm är ojämförbar, det är en av de största produktionerna i ­världen.

Blev elev efter flera försök

David Dencik är tvåspråkig, han växte upp i Köpenhamn med svenska ­föräldrar: pappa Lars dencik är professor i socialpsykologi och mamma Kerstin Allroth-Dencik var filmproducent och filmkonsulent på ­Svenska filminstitutet. Farföräldrarna flydde till Sverige i slutet av 1930-talet på grund av Nazitysklands förföljelse av judar i det ockuperade Tjeckoslo­vakien.

I 20-årsåldern började David Dencik söka till Teaterhögskolan i Stockholm. Först efter upprepade försök blev han antagen.

”Jag gick vidare flera gånger, men kom inte hela vägen fram. Det var som någon slags sadomasochistisk belöning att få en massa beröm men att sedan inte gå vidare. Berömmet gjorde att jag tänkte att där fanns ­något. När jag väl kom in kände jag att jag fick min identitet”, säger ­David Dencik, som pratar relativt osentimentalt om sitt yrke.

”Det är som vilket jobb som helst egentligen.”

”Oumbärligt utan mig”

De senaste åren har han synts allt mer på den internationella film­scenen, som i The Girl with the dragon tattoo, Tinker, tailor, soldier, spy och nu senast i rollerna som Gorbatjov i Chernobyl och advokaten Peder ­Sander i prisade svenska Netflix-serien Störst av allt.

David Dencik slog igenom 2005 i rollen som John Ausonius i tv-serien Lasermannen, och inför den stundande premiären av filmen Quick, där Dencik spelar Thomas Quick, säger han skämtsamt att han bara har Christer Petterson kvar att spela.

”Om jag känner att jag kan spela rollen bra, då gör jag den. Det är en intuitiv grej. Sedan jag fick familj måste det fungera med den också. Materialet får gärna ha en viss nivå. Om jag känner att jag inte kan förvalta en roll så tackar jag nej.”

Finns det någon gemensam nämnare för dina roller?

”Den gemensamma nämnaren är nog att jag känner att det här bli oumbärligt utan mig. Att det är avgörande att spela en roll rätt. Jag letar gärna efter moment i rollerna som man inte kan ­skriva sig till.”

Jonas Karlsson: Vem begick alla morden? Läste boken sex gånger

Det var en relativt sysslolös sommar för några år sedan som ­David Dencik började läsa Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare. Sedan dess har han läst den sex gånger.

Fallet Bergwall/Quick är ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i Sverige i modern tid och har gett upphov till en stundtals infekterad debatt. Sture Bergwall, även känd som ­Thomas Quick, dömdes till rättspsykiatrisk vård för sammanlagt åtta mord i sex olika rättegångar 1994–2001. Det var efter en dom 1991 till sluten psykiatrisk vård för bland annat grovt rån som han under psykoterapeutisk behandling påstod att han 1964–1990 begått ett tjugotal mord i Sverige och Norge.

2008 tog han i en dokumentär av journalisten Hannes ­Råstam tillbaka de påståenden som legat till grund för morddomarna. Dokumentären pekade också på stora brister i förundersök­ningen. Enligt Bergwall gjordes erkännandena som ett sätt att få medi­ciner och uppmärksamhet. Sture Bergwall friades 2013 för samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Efter det följde en intensiv debatt om bevisen.

”Jag blev, och är fortfarande, förvirrad, av hur det gått till. Det svävar ett stort frågetecken över den här historien. Hur fan gick det till egent­ligen? Jag kan inte svära mig fri från en känsla av obegriplighet än i dag, även om allt är sagt. Det som fascinerade mig är svagheten i våra demokratiska institutioner. Jag hade knappt trott mina öron om det hade hänt i en bananrepublik, men det här var i Sverige, hela världens storebror när det gäller uppfostran och moral. Den stora lärdomen är att inte lita på någon, framför allt inte auktoriteter, och att aldrig sluta tänka själv”, ­säger David Dencik.

Tillsammans med filmproducenten Helena Danielsson förhand­lade David Dencik fram rättigheterna till boken och själv är han för ­första gången exekutiv producent. Inför premiären säger ­David Dencik att han kan tänka sig att ”det blir en del rabalder”.

”Den stora svårigheten med manuset har varit att få in berättelsen på två ynka timmar. Det har varit väldigt slitigt. När vi började sov jag inte på ett halvår, jag satt bara och bläddrade i böcker och alla papper kring fallen. Materialet, det är som att ­tänka på rymden, det blir mer och mer och större och större.”

”Det blir som en bromance”

På sätt och vis är det en roll som inte går att jämföra med någon annan David Dencik gjort tidigare, med tanke på mängden ­research han lagt ner. Trots att filmen är klar, har han fort­farande inte lagt fallet bakom sig, och läser fortfarande den så kallade Bergwallkommissionen, utredningen om fallet.

”Det är långt mer omfattande än en vanlig skådespelar­uppgift. För att få folk att förstå vad jag menar blev jag nästan manisk i att saker skulle vara rätt. Jag kom i kontakt med ny sida hos mig själv. Jag har nästan varit maniskt upptagen av det här fallet”, ­säger David Dencik och fortsätter:

”Det var viktigt att göra berättelsen, och Hannes arbete rätt­visa. En del av mig ville bara göra en dokumentär om mötet mellan Hannes och Sture Bergwall. Det var betydande för mig att filmen kom att spegla det arbetet. Jag hade kunnat göra film två timmar när vi bara pratar, det är så mycket som händer dem emellan. Det blir som en bromance mellan dem, det är helt unikt.”

Har du träffat Sture Bergwall?

”Nej det har jag inte. Vi har haft mejlkontakt genom åren, och han var ganska nyfiken på produktionen. Han satt fortfarande på Säter när rättigheterna upphandlades.”

Var det självklart att det var du som skulle spela honom?

”Ja, men sedan har jag känt att jag fan jag borde ha spelat ­Hannes! ­Jag känner mig mer som honom. Samtidigt hade jag pratat om att spela Sture så mycket att jag inte kunde backa. Och lusten till jobbet låg på ett annat ställe. Jag hoppas att folk tycker den är bra, jag är så insnöad i det att det är svårt att se med nykter blick.”

Bjuder på rysk spänning i jul Sture Bergwall verkar vara en oerhört komplex karaktär. Är det mer utmanande att spela en sådan person, jämfört med till exempel en advokat?

”Det finns vissa scener där det är full patte på honom, då kunde jag drabbas av heshet och rent fysisk utmattning. Som advokaten Sander i Störst av allt kunde jag ha monologer på två manussidor, på ett sätt som man nästan bara har när man spelar teater. Skådepelarmässigt är det mer utmanande.”

Drömmen är att se världen

Hemma i Köpenhamn bor hustrun och advokaten Sofie Dencik och ­parets två små barn. Hon är vid det här laget måttligt trött på fallet Quick.

”Min son spelar en massa olika roller, just nu brukar han var Morran i Vem ska trösta knyttet? Det kan vara jag som påverkat honom lite...”

De senaste åtta åren har David Dencik börjat spela på engelska, vilket innebär mer utlandsvistelser och tid hemifrån. Efter Bond vet han inte vad som händer. Någon drömroll finns inte i sikte.

”Jag vill gärna ha familjen med mig. Jag skulle kunna slå mig ner på olika ställen på jorden med dem. Jag vill integrera det privata med det professionella. Nu är jag rätt mycket på egen hand, även om det finns en poäng med det också. Att få ett jobb med lite lugn och ro och förutsägbarhet, där man kan sätta barnen i skolan och min fru kan jobba. Min dröm är att se världen, och träffa människor. Och det hade nog varit så även om jag varit ­bagare. Det handlar inte så mycket om en roll i sig, den har inget värde.”