Di Weekend INTERVJUER

»Stickning en metafor för livet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joey Abrait

Författaren Loretta Napoleoni är ­specialist på terrorism och pengatvätt. När hennes man sedan 30 år tillbaka ­försvann från ­familjen och brände alla pengar stod hon ensam. Stickningen blev hennes skyddsnät.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Du skriver vanligtvis om terrorism och ekonomisk brottslighet. Nu har du skrivit en bok om att sticka­ som en metafor för ditt äktenskap. Vad hände ­egentligen?

”Jag och min make var väldigt rika och vi ­levde ett förmöget liv tillsammans. Jag såg tecken på att något inte stämde i vår ekonomi, men jag ­ville inte göra någonting. Om jag hade gjort något för två år sedan hade det varken varit lika smärtsamt ­eller katastrofalt, men jag gjorde ingenting. ­Sedan upptäckte jag hur stora problem vi egentligen hade. En person som är bra på att sticka har ­alltid ­modet att börja om när det har blivit fel, men jag är inte bra på att sticka. Jag är okej, jag gör mitt bästa.”

Hur har du haft det sedan dess?

”Jag har haft det tufft i år, men det har blivit bättre. I vintras sålde jag huset och löste de finansiella problemen, men psykologiskt och känslomässigt var jag fortfarande i spillror. Jag kunde inte sova och var deprimerad. Så jag reste världen runt för att besöka garnbutiker och vänner för att sysselsätta mig. Garnet och stickningen har hjälpt mig och nu mår jag bättre, men jag vet fort­farande inte var jag ska bo. Mina möbler är magasi­nerade. Mina kläder finns i lådor hos min mor. Men det går åt rätt håll.”

Varför är det så svårt att bara börja om när något blivit fel?

”När man stickar är det alltid svårast i början. Du har ingenting förutom garn och två stickor, men måste kunna visualisera hur plagget ska bli när du är klar. Men när du börjar sticka och ser plagget bli till framför dina ögon så blir du upprymd eftersom du ser att någonting händer. Men om du gör ett misstag och måste riva upp det du redan har hunnit skapa, så gör det så ont. Psykologiskt är det nästan omöjligt, du tänker att du kan ordna det med tiden. Men allt kan inte fixas när skadan redan är skedd.”

Det låter som att du pratar om livet.

”Exakt. De små sakerna går att lösa genom att korrigera felen löpande, men de stora problemen kan inte hanteras om man inte går tillbaka till ­roten av problemet och börjar om. Du måste vara ärlig mot dig själv och andra och säga att du har gjort bort dig. Det är därför stickning fungerar så bra som metafor för livet, politiken eller ekonomin. De ansvariga försöker lösa samhällsproblemen med hjälp av små korrigeringar, men det räcker inte. Ibland måste man ta ansvar, börja om från början och stå upp för sina misstag.”

»Jag behövde hitta ord för min sorg«

”Ta Sverige som exempel. Ni har negativ styrränta och har haft det sedan 2015. Det är en katastrof. Kanske var det rätt beslut då, men vad gör ni nu när det börjar bli problem? Hur ska ni lösa det? Någon måste be om ursäkt och ta smällen, men ingen kommer att göra det. Det kommer bli värre och värre och sedan kommer fastighets­bubblan spricka. Då är det redan för sent. Då ­måste du kasta allt du har stickat eftersom plagget ­aldrig kommer att fungera.”

FAKTA
Loretta Napoleoni

Ålder: 64 år.

Gör: Författare, ­terrorfinansierings-expert, journalist och ekonom.

Familj: Singel. Fyra barn från sitt ­tidigare äktenskap.

Bor: I London.

Bakgrund: Har skrivit en rad böcker om hur terrororganisationer finansierar sin verksamhet och om hur kidnappnings­industrin fungerar. Flitigt anlitad expert av CNN och BBC.

Aktuell: Med boken Att sticka för livet (Mondial).

Frukost: Croissant, apelsinjuice och kaffe på K-märkt kafé i centrala Stockholm.

VISA MER
Var det svårare att skriva en mer personlig bok?

”Tvärtom. Boken skrevs under väldigt dramatiska omständigheter, men skrivandet gav mig ändå tröst. Alla andra böcker handlade om något väldigt negativt. Jag mådde okej när jag skrev dem, men den här gången var det tvärtom. Kanske blir det för mycket att alltid skriva om terrorism. Man behöver pauser ibland.”

»Man är alltid omgiven av genier« Vad har stickningen betytt för dig?

”När jag gjorde research inför boken insåg jag att väldigt många stickar. Förut skämdes jag lite över det och trodde att folk ansåg att jag var ­galen som stickade. Nu bryr jag mig inte alls. Jag ­stickar överallt. På tunnelbanan, på flygplatsen, på ­bussen … Jag bryr mig inte om vad folk tror om mig ­längre.”