Di Weekend INTERVJUER

Spelmiljardären från Värmland går all in

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Ju mer framgång man når, desto mer ödmjuk bör man vara. Jag känner jättemånga människor, också många jag aldrig skulle göra affärer med, även om jag kan dricka öl med dem”, säger Lars Wingefors.

Jack Mikrut

Lars Wingefors blev miljardär när han noterade sin spelkoncern THQ Nordic för snart två år sedan. Nu sänker superentreprenören för första gången garden och berättar om guldkantade affärer och livskriser. Dessutom öppnar han dörrarna till sin batcave.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hösten 2016: Noteringen

Dagen efter att THQ Nordic noterats på First North i november 2016 ses vi för första gången. Lars Wingefors hade ringt i börsklockan, julhandlat lite före en tv-intervju och senare på kvällen haft tackmiddag för noteringsgänget, ett fyrtiotal personer på Pontus Frithiofs krog nära Stureplan i Stockholm.

”Jag hade tänkt ha med mig lite av Värmland till börsen. Kanske Sven-Ingvars, och att de skulle spela vid börsceremonin. Men det var trevligt även utan dem.”

Lars Wingefors gör ingenting halvhjärtat. Han har 25 år i dataspelsbranschen i ryggen och när detta skrivs är hans spelkoncern värderad till drygt 15,7 miljarder kronor och därmed störst av Sveriges börsnoterade dataspelsbolag.

”Jag går all in. Just nu är jag inne i en bearnaise­period”, sa han då.

FAKTA
Lars Wingefors

Ålder: 41 år.

Bor: Karlstad.

Familj: Gift, tre barn.

Gör: Koncernchef och storägare i THQ Nordic som i år väntas omsätta cirka 4 miljarder kronor och visa ett rörelseresultat på 464 miljoner kronor, enligt Bloombergs analytikersammanställning. Koncernen har elva spelstudior i fyra länder och sysselsätter 1 700 personer. Bland spelvarumärkena finns Darksiders, Biomutant, Metro Exodus och Dead Island.

Intressen: Samlar på samlingar. Har bland annat en komplett samling svenska aktiebrev från 1728 till 1899. Av Erik Penser har Lars Wingefors tidigare fått samtliga utgåvor av ­Dagens industri.

Fritid: Familjen och resor, gärna skidåkning i fjällen. Missar ogärna Fryksdalsdansen på somrarna. Åker gärna dit i sin ­Cadillac, Eddie Meduza och annan rockabilly i högtalarna.

Utmärkelser: Årets Värmlänning 2017.

VISA MER
FAKTA
Röster om Lars Wingefors

Fredrik Wester, styrelseordförande Paradox Interactive:

”Han är en otroligt komplett och affärsdriven entreprenör. Jag är särskilt imponerad över att han bytt affärsmodell flera gånger över tid och lyckats växa med marknaden. Att jag och Lars inte gjort så många affärer beror nog på att vi är ungefär lika snåla.”

Martin Lindell, författare, brand manager, Raw Fury:

”Lars Wingefors har aldrig jagat nästa stora grej utan alltid haft förmågan att se att det ligger pengar kvar på bordet. Han är metodisk, har sunt förnuft och en väldigt bra känsla för vad som fungerar och vilka spel som säljer – egenskaper många andra saknar i spelindustrin.”

Peter Levin, grundare Goodbye Kansas:

”Våra vägar har korsats de senaste 20 åren i den här branschen. Han är jordnära och en man vars handslag man kan lita på i vilken affär som helst. Han är snabb, ärlig och transparent. Lars kan vara tuff i diskussioner, men rak och tydlig. Inget bullshit.”

Kicki Wallje-Lund, styrelseordförande THQ Nordic:

”Lars Wingefors är ingen man kommer nära inpå livet snabbt. Man måste först visa att man är värd att lita på. Han är otroligt speciell, eftertänksam och klok. Han har jättestor integritet och är envis och uthållig som tusan.”

VISA MER

Vid nästa tillfälle vi träffas har han precis avslutat en tuff bantningskur.

Lars Wingefors gör sin research. Försäkrar sig om vem han pratar med, i det här fallet mig.

”Affärer gör man face to face. Jag kan förbe­reda mig på olika sätt, men för mig är den sociala kontakten helt avgörande”, säger han.

Våren 2018: Kontoret

Lars Wingefors tar tid på sig. Eftersom han bestämt sig för att visa upp sitt älskade Värmland har intervjun fått vänta innan Di Weekend kan passera en förgylld tron i trapphuset och kliva in på de knarrande parkettgolven i hans högkvarter vid Residenstorget i Karlstad, alldeles intill Klarälven.

Kontoret är en sekelskiftesvåning. Högt i tak, åtskilliga antikviteter. Den bär även tydliga spår av hans senaste samlarintresse: Värmlandskonstnärer som Gustaf Fjaestad, Karin Broos, Erling Ärlingsson och Lars Lerin. I samlingen finns även mer fotorealistiska verk som Albert ­Watsons Elvis Presley’s guldlamékostym, Memphis 1991.

”När det gäller samlingar blir det gärna stora volymer”, säger han och nämner bilar, men att det då skulle räcka med ett exemplar, en specifik ­Cadillac.

”En 59:a. Svart. Biarritz. Röd invändigt, originalskick, inte restaurerad. Totalt tillverkades bara 1 184 sådana varav 50 kanske var svarta, varav tio kanske var röda invändigt. Det finns väl två ­eller tre sådana i världen nu. Om jag inte kan få just den kan jag lika ­gärna åka runt i en rosa 59:a. Förr eller senare brukar jag få det jag vill ha.”

Det där sista skulle kunna se stöddigt ut i löpande text, men när han säger det låter det mer som ett konstaterande än uppblåst kaxighet.

Bara några veckor efter vårt besök hittar han just den modellen på en auktion i Florida. Den rullar numera i Värmland.

För Lars Wingefors är familjelivet en ­ytterst privat angelägenhet. Han kan till exempel hoppa över att berätta för närmaste medarbetaren, ekonomichefen Erik Stenberg, att han skaffat hund – en cockerpoo.

”Vi är lika galna, men ingen av oss tar strid för något. Vill Lars verkligen en sak är det bara för mig att backa lite. Han har väldigt bra koll, både övergripande och i detalj, älskar att sitta med ­Excel-ark och grotta. Han jobbar mer än vad jag gör”, säger Erik Stenberg.

I Lars Wingefors imperium ingår förutom ­dataspelsutveckling även förlagsverksamhet, elva egna spelstudior i Sverige, Tyskland och USA, ett ventilationsbolag samt näthandel med köks­utrustning.

Ja, och så fastighetsbolaget Bröderna Wingefors, förstås, som äger närmare 250 000 kvadratmeter lokaler runt om i Värmland, bland annat industriområdet Zakrisdal och Bofors bergrum med tillhörande herrgård i Karlskoga. Vi ska åka dit snart – efter att vi tittat till hans lager med samlingar.

Var det allt?

”Jag har funderat på att äga skog. Men för att effektivt driva skogsbruk måste man äga ganska mycket. Jag fick ett erbjudande för ett tag sedan om ett större parti. Men så kommer man till den punkten: måste man äga allting? Jag kan känna att jag äger för mycket ibland”, säger han och ­poängterar att han ser en stor skillnad mellan samlare och sparare, så kallade hoarder.

”I vardagen tycker jag det är befriande att slänga saker man inte har nytta av.”

I hans hörnrum hänger ett mäktigt, svartvitt porträtt av Dag Hammarskjöld vars ögon borrar sig in i besökaren.

”Jag har få förebilder, men han är en sådan. Han var en handlingskraftig ­dealmaker. Ärlig, samvetsgrann, hårt jobbande och påläst. Väldigt svensk.”

På skrivbordet ligger ett tidigt och välstruket nummer av Kalle Anka.

Barndomen: Östra Ämtervik

Lars Wingefors vindlande entreprenörsresa startade tidigt. Som 13-åring köpte han serie­tidningar på loppisar och auktioner och sålde ­vidare via postorder.

Han kan fortfarande rabbla värdet på olika nummer av Fantomen och X9, även om han numera endast samlar på förstautgåvor. Han har 4 500 stycken.

Sin enorma minneskapacitet har han fått från pappa Stig Wingefors, doktor i kärnkemi och länge primus motor på Svenska kärnkraftsinspektionen.

Lars Wingefors säger att han fick ta eget ansvar redan från lågstadieåldern. Att han var självständig och oberoende av sina föräldrar.

”Pengar var något man fick lösa på egen hand. Därför blev det en frihet när man var 12–13 år och började tjäna egna pengar och kunde köpa moppe, kläder, cigaretter.”

Du har tidigare sagt att revansch har varit din drivkraft. Revansch för vad?

”Jag tror jag skämdes lite för min bakgrund. Jag såg att mina kompisar hade det bättre. Rätt jeans, lite så. Jag var inte smart, hade inte bäst betyg ­eller kände mig speciellt intelligent.”

Lars Wingefors cyklade runt i bygden med en kompis och sålde Dagens Nyheter, fröer och jultidningar.

”Alla mina söner har fått lära sig att de måste jobba och ta för sig”, berättar hans mamma ­Anita på telefon från sin gård i Bössviken i Östra ­Ämtervik, där spåren efter sonens kreativitet, konstruktionen av en vattendamm, fortfarande finns kvar.

Hon beskriver sonen som ett lugnt och reserverat barn.

”Lars är inte den som förhastar sig. Han var ­aldrig framfusig i kompissammanhang, snarare mer tillbakadragen och tyst som liten.”

I affärer höll han däremot inte igen. Serietidningarna byttes ut mot Nintendospel, först begagnade på postorder, sedan nya på import.

”Jag hade en konkurrent, men lyckades knäcka hans priskod. Ett problem när man driver företag är att ha ett fixerat påslag. Det försöker jag lära alla mina anställda. Man ska inte ha någon koppling mellan inköpspris och försäljningspris. Marknaden är en sak, inpris en annan”, säger Lars Wingefors.

Ungdomen – krisläge

Efter att ha startat butikskedjan Nordic ­Games handlade han snart även med hela spel­lager.

”Det är det jag tjänat stora pengar på i mitt liv. Omsättningen gick från 5 miljoner kronor första året till 10 miljoner det andra. När jag startade ­import blev det 47 miljoner och när generalagenterna hörde av sig gick omsättningen upp till 150 miljoner.”

I februari 1999, då börsen var som absolut ­hetast i it-hysterin, hade balansräkningen svällt och lönsamheten sjunkit. Lars Wingefors jagade risk­kapital.

Av en slump upptäcktes ett mejl som legat i ­inboxen hos postorderdelens kundtjänst.

”Brittiska Gameplay.com ville köpa oss. Tre veckor senare hade jag sålt företaget. Jag kommer ihåg att jag stod på ett hotellrum i Cannes när jag fick erbjudandet: ’Lars, you can have 8,3 million pounds.’ Jag höll på att svimma. Vad jag inte ­fattade var att jag skulle få betalt i nytryckta dotcom-aktier.”

”Vd:n var schyst. Jag fick sälja aktier för 5 miljoner kronor de första månaderna och kände mig stekhet. Pengar på fickan, chef för verksamheten i Norden, 23 år gammal och singel. Jag köpte en Ferrari dag tre och försökte slå champagneinköpsrekord på krogen.”

Festandet höll emellertid på att sluta illa.

”Lång historia kort: Jag vaknade upp av att jag sprang i skogen tillsammans med en kompis och hörde polishundars skall. Vi hade festat i Fjällbacka och satt oss i bilen för att lyssna på musik. Det var mitt sista minne. Bilen var bara skrot. En del av mitt öra satt kvar i förarstolen. På så sätt kunde de bevisa att det var jag som hade kört. Det är det dummaste jag gjort, tror jag. Oförlåtligt, att ingen blev allvarligt skadad var ren tur.”

Lars Wingefors är lågmäld och eftertänksam, vänder bort blicken som om han funderar på hur det han säger kan uppfattas. Efter noggrant övervägande bestämmer han sig för att även berätta något annat, som skulle kunna påverka bilden av honom utåt sett.

Att bo i Värmland och göra affärer i världen är en logistisk utmaning. Särskilt om man ska ta sig hem till tacos med familjen på fredagskvällen. I fjol växte därför maskinparken. Med ett jetplan – en Cessna Citation II.

”Jag gjorde en bra affär, köpte Saabs gamla jetplan och bekostade det själv. Vilket innebär att jag kan vara väldigt effektiv. Det senaste halvåret har jag bott på det där planet, men jag försöker ta den största delen av kostnaden i mitt ägarbolag så att det inte ska belasta aktieägarna i THQ.”

Samlarens lager

Vi rullar i hans Audi Q7 mot Karlskoga tillsammans med brodern Kristian Wingefors, via lagret med hans samlingar.

Lars Wingefors har själv inte varit där tidigare och blir uppriktigt förvånad:

”Ah, shit. Det är mycket kartonger här… Oj.”

Kajsa Leanders nya passion

Rad efter rad med flyttlådor innehåller kompletta samlingar av herrtidningar från 1960-talet, ett gammalt rouletthjul från Högfjällshotellet i ­Sälen, ett självspelande piano, en isbjörnsfäll och kassaskåpet som stått på Landshypotek bank.

”Jag tyckte det var synd att det skulle slängas. Ofta får man lägga mer pengar på att frakta bort saker än på att behålla dem”, säger han och går fram till ett par rader bokhyllor mitt i röran.

”Här är Sveriges mest kompletta samling av ­science fiction-litteratur, 12 000 böcker, som jag köpte förra året.”

I en annan ände av lokalen står en impone­rande mängd flyttkartonger som döljer en komplett video­butik från 1980-talet, Happy Station, som stått i Grums.

”Det ska vara 17 000 filmer, alla affischer, all ­inredning och hela skyltningen. Jag läste i tid­ningen att den skulle läggas ned och visste att han som drev den var pedant. Det vore coolt om man ska göra ett museum en dag. Jag har inte sett det här förrän nu. Jag köpte det via sms för 140 000 eller om det var 180 000 kronor. Fick ge lite extra eftersom jag ville ha hela samlingen, om jag inte kan få hela samlingen skiter jag i det. Grejen med en samling är att man inte vill att någon ska ha varit där och plockat det bästa.”

Vinnare på obestånd

Sedan börsnoteringen för två år sedan har Lars Wingefors köpt nio varumärken/spelport­följer, fyra dataspelsutvecklare och en koncern, Koch Media.

Av alla andra affärer han gjort under sin entreprenörskarriär finns det några som sticker ut. En av dem är när det i Wien börsnoterade JoWood Productions ställde in betalningarna 2011, vilket blev startskottet för THQ Nordic.

”Jag har alltid hört av mig till folk i dataspelsbranschen som har problem och erbjudit lösningar. Jag ville köpa deras överlager. Den dialogen slutade med att jag fyra eller fem månader ­senare köpte alla rättigheter och tillgångar i verksamheten. Då hade de gått från att vara i rekonstruktion till att gå i konkurs.”

Han startade ett nytt lagerbolag i Karlstad, i praktiken fröet till dagens THQ Nordic.

”Det var en lång process, jag hade aldrig drivit ett förlag med egen utveckling tidigare. Dels var det en process att göra affären som jag lärde mig mycket av, dels var det en process att köra i gång. När ett bolag hamnar på obestånd blir alla folk rädda och alla aktörer försöker skydda sig själva. Det är något man måste lära sig att bemästra.”

Lars Wingefors har personlig erfarenhet. Han försatte sin verksamhet i konkurs 2004, lämnade sin våning på 270 kvadratmeter och flyttade in i en liten tvåa. För första gången under våra samtal blir han plötsligt mer känslosam i tonen.

”Det kanske låter konstigt, men då var det befriande att inte ha en massa egendom och pengar. Jag kände så i alla fall. Det var ganska spännande, nytt och jag mådde inte dåligt. Man var ju ung och skämdes lite, men det gick jävligt snabbt över.”

Den i svenska affärssammanhang tabubelagda erfarenheten har följt honom.

”Jag har en förkärlek för människor som suttit i skiten och varit med om allt ifrån konkurser till mediedrev. Hur givande är det att ha en väldigt framgångsrik människa intill sig? En framgångsrik entreprenör har ju kanske inte den livserfarenhet jag behöver. Och äldre människor gillar jag, folk som varit med om mycket. De är lite mer avslappnade.”

Oron över att ha en konkurs i bagaget var uppen­barligen överdriven. Aktien övertecknades 19 gånger och kursen är upp 560 procent sedan dess.

Lars Wingefors är på inget sätt religiös, men uppskattar präster.

”Det är spännande att prata med dem. De är kloka människor. Livserfarenhet. Jag skulle ­kunna tänka mig att ha en biskop eller präst i någon av mina styrelser. De skulle kunna stå för sunt förnuft, värderingar. Vilken hävstångsränta man ­använder eller hur man reser nya pengar finns det massor av rådgivare för. Men hur man skapar ­affärer, handslaget, att lära känna andra människor, det är något annat.”

Oavsett hur mycket det går att räkna på en ­affär kokar det i slutänden i Lars Wingefors fall ned till magkänsla.

”Om man gör en stor affär och betalar ’ish’, som jag kallar det, så blir det bra. Många vill ha det perfekta Excel-arket, men ofta är det viktigare att man ’ishar’ fram en affär på bondförnuft. Klart vi går igenom bolagen och kassaflöden. Men någonstans summeras all information, det legala, avkastningen, möjligheterna, bam, bam, bam. ­Sedan blir det ’ish’. Det var så vi gjorde i Koch-­affären.”

Största köpet

När THQ Nordic köpte Koch Media i februari i år var det en affär på 1,2 miljarder kronor, Lars Wingefors hittills överlägset största deal som ­gjordes upp i Innsbruck. På ett konferenskladdblock.

Koch Media var ett bolag som han hade gjort affärer med en tid men egentligen inte kände så bra eftersom det varit privatägt och lite hemligt.

Dess vd och huvudägare Franz Koch hade troligen börjat fundera på generationsväxling och öppnat böckerna helt och hållet.

”Jag var väldigt chockad. Under några ­månader hade jag tillgång till varenda rad i bokföringen, trots att de var en stor konkurrent. Jag hade en ish-uppfattning om vad jag tyckte att det var värt.”

En söndagsmorgon i november tog Lars ­Wingefors Cessnan till Franz Kochs fina doktorsvilla i Innsbruck.

”Han berättade sin historia en och en halv ­timme. Sedan berättade jag min på en halvtimme. ­Sedan skrev jag på ett sådant där stort blädderblock man har i konferenslokaler vad jag var ­beredd att betala och satte mig. Så tog han pennan, gick fram och ändrade en siffra. Och det var inte första siffran, som jag väntat mig. Jag trodde kanske inte att det skulle gå så lätt.”

Enligt Lars Wingefors kostade den följande formella affärsprocessen 20 miljoner för advokater, revisorer och investmentbanker.

”Han lade 3 000 euro på sin process. Men jag gav också honom ett löfte att göra ett ärligt försök att behålla och utveckla verksamheten. Att inte slakta den. Jag tror Franz Koch är smart och vet att han kunde ha fått några kronor mer, men då hade saker och ting kanske lagts ned.”

Aktiemarknaden tyckte att THQ betalade 3 miljarder kronor för lite. Något Lars Wingefors ­opponerar sig emot.

”Jag står för mitt handslag. Jag tar hand om det vi köper och är transparent. Fast det kommer med en prislapp: att jag betalar mycket sämre än kineser och amerikaner, men skapar aktieägarvärde. Jag tänker aldrig konkurrera med en ­balans-räkningsstinn amerikan eller kines. Är det säljare som vill ha ut sista kronan, så good luck. Det finns så många andra som vill bli del av ­någonting som är mer långsiktigt.”

Lars Wingefors säger sig inte ha bråttom i sitt företagsbygge.

”Jag vill maka på i vår takt, samtidigt vill man ju använda den nya spelplanen som finns utanför Norden. Det är intressant. Någonstans känner jag att jag gjort det här hela livet och inser att jag ­kommer att hålla på i 25 år till, men måste inte köpa allt som kommer upp. Skulle jag ge mig in i AI och VR? Det kanske jag gör när priserna ­kommit ned i en annan nivå och det blivit business. Nu kan jag inte så mycket om det. Men ­gamla Nintendospel, det kan jag.”

Hur ser du på marknaden, kommer det en ny finanskris nu?

”Jag gillar finanskriser. Det gäller att vara laddad inför nästa, för det är då man gör sina bästa affärer. Det är därför jag är försiktig med att låna pengar. Jag är nog rädd för mig själv, att jag ­skulle stoppa ned handen för djupt i den godispåsen. Att jag skulle få hybris och köpa saker. Ett lån är alltid ett lån även om räntan är noll.”

Med egen batcave

Leif GW Perssons "tokbra" aktieaffärer

Lars Wingefors har länge varit principfast: dels ska han bara syssla med spel, dels inte göra affärer med nära vänner eller släkten.

”Med tiden har det mognat. En del vänner och en del släkt kan man göra affärer med. Jag litar på min bror Kristian till 100 procent, och han är väldigt händig och praktisk. Jag har fått frågor tidigare från andra fastighetsägare i Karlstad om att samarbeta, men med Kristian känner jag att jag kan tillföra något. Och det är bra att ha en del tegel­stenar i balansräkningen – inte bara ettor och nollor – känner jag.”

22 000 kvadratmeter bergrum kan definitivt räknas som hårda tillgångar. Det är så mycket han och brodern nu sitter på efter att ha köpt industrihistorisk mark, som tidigare ägts av FFV och ­Bofors, där det tillverkats kanoner, minor och ammunition.

Vi parkerar vid disponentvillan högst upp på berget ovanför Karlskoga. Det är en pampig byggnad med dörrfoder i granit och fönsterfoder i sten. Redan i hallen bjuds vidsträckt utsikt över sjön Möckeln genom det enorma panoramafönstret.

”Det finns så mycket mystik och historia i väggarna här. Här satt Olof Palme och gjorde upp affärer. Palme var, jag ska inte säga en förebild, men han var briljant på många sätt även om jag inte delar hans ideologiska tankar.”

Vid de enklare renoveringar som gjorts hittills har det visat sig att väggarna är full­smockade med gammal avlyssningsapparatur. Vem som monterat dem framgår inte.

En ranglig spiraltrappa tar oss 24 meter ned i berggrunden. Här jobbade tidigare 1 200 personer i Bofors gamla kanonverkstad, som bland ­annat tillverkade sjöstridskanoner till brittiska marinen. I botten ligger ledningscentralen för ­fabriksområdets luftvärn. Kartan som suttit i ­taket som visar luftrummet har dock möglat, men ska enligt bröderna restaureras.

Det är premiärbesök för Lars Wingefors, och han poängterar att de luftvärnskanoner och ­andra pjäser som förvaras i bergrummens passager tillhör Luftvärnsföreningen.

”Så att inte folk tror att jag börjat samla på en massa vapen också.”

Han blir på riktigt upprörd när han får höra av brodern att gamla kanonrör till slagskepp är på väg till återvinningen.

”Va? Vad fan säger du? Kan vi inte köpa det där skrotet? Skämtar du? Kan vi inte lagra det gratis? Alltså bara kanonerna från andra världskriget? Man kan ju inte slänga slagskeppskanoner. Vi kan väl erbjuda att lagerhålla dem gratis?”

De hangarliknande förråden hyrs bland annat av Vin & Sprithistoriska museet, Vasamuseet samt Statens maritima museer. Den sistnämnda för­varar skalenliga fartygsmodeller här.

Om Lars Wingefors fick för sig att börja samla på vin skulle han kunna fylla det gigantiska rum som står tomt, depå 7, med groteskt många ­flaskor. (I biljardrummet i herrgården har han förvisso ­redan ställt en samling med drygt 3 000 oöppnade minispritflaskor, sådana som serveras på flygplan.)

Ni måste ju vara Sveriges största preppers med ett bergrum av den här kalibern?

”Haha, nej, vi har bara börjat med det här projektet. Vill vi bygga bostäder eller industri? ­Bygga på egen hand eller tillsammans med byggbolag? Över tid mognar saker.”

När vi pratade dagen efter att THQ noterats framgick det att du gjort det med skräckblandad förtjusning.

”Så var det. Men eftersom jag själv kon­trollerade situationen var det okej. Det är mycket värre om jag inte kan styra eller att kontrollen ligger hos andra. Det kanske handlar om rampfeber, att man tvingas upp på en scen. Det där har avtagit ­ganska mycket med åren, men jag kan fortfarande ­drabbas av det.”

Han får ibland frågor om att lista sina fem ­bästa tips om entreprenörskap, men har alltid lika knepigt att ge ett vettigt svar.

”Vad ska man säga? ’Jobba jäkligt hårt. Kavla upp ärmarna.’ Det är väldigt svårt. Folk vill hitta något slags recept. Det är helt värdelöst. Det går ju inte att bli inspirerad till det. Man har mycket av entreprenörskapet i sig från början och utvecklas in i det därifrån. Att läsa sig till att bli en entreprenör går nog inte. Och att lyssna på någon som lyckats kan nog tvärtom vara nedslående för folk.”

Du är noga med att framstå som transparent. Vad är du egentligen rädd för?

”Vad jag lärt mig genom åren av affärer är hur man beter sig. Ju mer framgång man når, desto mer ödmjuk bör man vara. Jag känner jättemånga människor, också många jag aldrig skulle göra ­affärer med, även om jag kan dricka öl med dem. Personligen vill jag inte vara den man dricker öl med, utan den man gör affärer med. Då får man också vara transparent.”