Di Weekend INTERVJUER

Slår ett slag för evig sommar

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

HAV, SOL OCH VÅGSKVALP. Ulf Norman på Beach Center i Kviberg i nordöstra Göteborg som är den största beachvolleybollhallen i världen.

Patrik Olsson

Med hjälp av 2 500 ton sand, den egna idrottsföreningen och stor envishet byggde Ulf Norman upp världens största beachvolleybollhall. Det här är historien om sportens framväxt i Sverige.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Mjuk, ljummen sand. Vågskvalp, solljus och klargröna palmer. En skön strandbar. Mangofylld kokosnöt och bambutryffel på menyn.

Det här kunde ha varit inledningen till ett resereportage från valfritt exotiskt land, men så är det inte. I stället är det faktiskt bara en kort stund sedan vi kämpade oss fram i göteborgsk motvind och snöblandat regn.

Med sina 16 banor är Beach Center i Kviberg i nordöstra Göteborg den största beach­volleybollhallen i världen.

Allt började på sätt och vis 1989 när Ulf Norman tog examen som idrottslärare. Han ville ha en egen idrott att hålla på med på fritiden. Det blev volleyboll av en slump, på korpnivå och även lite seriespel.

En dag följde han med några kompisar och testade beachvolleyboll.

FAKTA
Beach Center

6 400 kvm golvyta.

Mer än 200 000 besök årligen på anläggningen.

14 kilometer golvvärmeslang ligger under 2500 ton sand.

18 bergvärmehål som i sin tur skickar upp värme till tre stycken värmepumpar.

500 000 kwh/år i energiförbrukning.

VISA MER
FAKTA
Beachvolleyboll

Sporten beachvolleyboll uppstod i slutet av 1920-talet som ett tidsfördriv i väntan på de rätta vågorna för de amerikanska surfarna på västkusten.

Under 1970-talet kom sporten för första gången till Sverige. 1978 spelades det första svenska mästerskapet på Skrea strand i Falkenberg.

OS-sport för första gången 1996.

2008 har Swedish Beach Tour premiär, en satsning av svenska volleybollförbudet.

VISA MER

”Sedan ville jag inte göra annat än att spela. Och det gjorde jag inte heller under ett antal år. Jag elittränade trots att jag var över 30. Det är så jag fungerar, tycker jag något är kul så kan jag hålla på med det hur mycket som helst.”

När en privat aktör 1993 satsade på att bygga fem beachvolleybanor i en hall i Högsbo bildade Ulf Norman och några till en förening; Göteborg Beachvolley Club.

Fem år senare gick hallägaren i konkurs, och där stod nu en klubb med 240 medlemmar utan en aning om vad som skulle hända.

”Jag kunde inte bara rycka på axlarna och dra. Det berörde ju så många. Vi undersökte om vi som klubb skulle kunna hyra hallen och sköta driften”, säger Ulf Norman.

Så blev det, i en form där klubben anställde Ulf Norman som driftsansvarig.

När Ulf Norman växte upp fanns det inte i hans världsbild att han skulle läsa vidare, än mindre vara chef för någonting i framtiden. Föräldrarna hade bara sex års folkskola bakom sig och själv hoppade han av gymnasiet för att jobba som lokreparatör på SJ.

”Mitt perspektiv då var att ’det här ska jag göra i 40 år, det här är mitt liv’. Jag tror knappt jag visste vad högskolan innebar.”

”Gratis utbildning av samhället”

Men efter sju år ute på järnvägsspåren fick han höra talas om högskoleprovet. Han gjorde provet, med bra resultat, och sökte till Gymnastik- och idrottslärarhögskolan, GIH.

”Jag tyckte att det var helt fantastiskt att jag fick en gratis utbildning av samhället. Jag hade fått en enorm möjlighet. Det är ett perspektiv som jag har haft med mig sedan dess i livet. Det har hjälpt mig mycket.”

”Allt jag har gjort efter SJ har varit så enormt roligt, jämfört med att stå och skruva på lok. Det har räckt långt för mig, pengar har aldrig blivit min drivkraft.”

Hav, sol och vågskvalp

Att befinna sig inne på Beach Center är som att gå runt i en evig sommar. Här har det också satsats mycket på detaljerna. De specialgjorda veporna på väggen – den längsta är 48 meter lång – är fotografier på stränder och hav från olika platser i världen.

I bakgrunden ligger ett vågskvalpsljud som förmedlas via högtalarna och speciallamporna ger ett ljus som har samma ­effekter som solljuset.

Sanden kommer från havsbotten utanför Malmö.

En viktig del av verksamheten är företagsevent, konferenser och evenemang som möhippor, svensexor och after work. Restaurangen har nyligen renoverats och ytter­ligare en restaurang och en bar har byggts, tänkt att serva göteborgarna i sommar med uteservering intill centrets utomhusbanor.

”När jag blev anställd av klubben för att driva den förra hallen i Högsbo så tänkte jag: Hur skulle jag lyckas med det som den förre ägaren inte hade klarat av?”

Ulf Norman såg framför sig den stereotypa bilden av en kommunal idrottsverksamhet:

”Tänk dig att du kommer in i en simhall. Det kommer någon lirare med vita träskor släpande i korridoren. Om man vill betala eller fråga någonting möts man av en djup suck. Jag bestämde direkt att så skulle vi absolut inte ha det. Det har jag stått fast vid sedan dess.”

Ulf Norman kunde ingenting om eko­nomi när han tog jobbet i hallen i Högsbo. Han hade tagit tjänstledigt ett år från idrottslärarjobbet för att rädda beach­volleybollklubben, det var allt.

”Jag fick en snabbkurs av dåvarande ­kassören på en halvtimme, med ett redovisningsprogram som jag fick på diskett. Det här är debet och det här är kredit, och sedan var det bara att köra.”

Åren passerade i Högsbo. Klubben ­växte. Liksom intresset för beachvolleyboll i stort i Sverige.

Så föddes idén om en egen hall. En ­större hall. Något nytt, något annorlunda.

Yrke: Stuntkvinna Tuff process

Ulf Norman kontaktade Göteborgs stad och det blev början på en process som skulle komma att bli tuff, ofta frustrerande, lärorik och mer krävande än han någonsin ­kunde ha föreställt sig. Alla negativa besked, krångliga byråkratiska processer och nya frågeställningar som ständigt tillkom.

De allra flesta kontakter med myndig­heter och byggföretag fick han sköta:

”Jag ringde, ringde, ringde och ringde, gick på möten, gjorde kalkyler och väg­rade ge mig.”

Plus att han, när allt väl kom igång, ­arbetade rent fysiskt med bygget för att ­hålla nere kostnaderna.

”I efterhand förstår jag inte att jag till slut tog mig igenom allting, jag hade ju absolut ingen erfarenhet av något liknande. Det blev som att krypa tio mil på fjället. Jag var bara tvungen att överleva och komma fram till målet.”

Ulf Norman säger att han gjorde ett ­tidigt vägval som skulle visa sig rädda både ­honom och processen där det var som tuffast i byggprojektet och i driftssättningen.

”Jag hade valt att anställa och bygga ­organisationen med nyckelpersoner som brann för sporten och var genuina klubbmänniskor. Alla hade kanske inte den formella utbildning eller kompetens som ­behövdes på papperet, men det kompenserades mer än väl av det stöd och entusiasm som de gav. Utan dessa krafter hade jag nog inte orkat”

En personlig kris

Hallen kostade 50 miljoner kronor.

”Det är löjligt billigt, faktiskt. Men det var den budget vi hade.”

Klubben fick ett lån på 42 miljoner kronor, med kommunal borgen.

”Det som pengarna inte räckte till fick vi lösa själva. Vi sparade några miljoner ­under resans gång tack vare ideella krafter och mycket jobb.”

I november 2011 invigdes anläggningen. Och nu var det plötsligt något mycket större som Ulf Norman var vd för. 16 banor, restaurang som skulle drivas, en betydligt större organisation.

Ulf Norman beskriver hur han till slut hamnade i en personlig kris. Slitet kom ikapp.

”Det fanns en period när jag inte ens ­ville se sanden härinne. Jag ville knappt vara här alls. Känslan när jag kom hit var bara att ’hur gick allt det här till?’ Det var för omtumlande.”

Men med små steg kom glädjen tillbaka. En marknadsansvarig, Anders Nordahl, anställdes med särskilt ansvar för företagsevent, sponsring, konferenser och ­andra utåtriktade arrangemang.

En organisation anpassad för världens största beachvolleybollhall började till slut ta form.

Oket lättade. Och Ulf Norman började spela igen.

»Bättre att säga som det är«

I somras blev han svensk mästare i beachvolley i veteran-SM tillsammans med Anders Kvist, före detta volleybollspelare på elitnivå.

”Nu spelar jag en eller två gånger i ­veckan för att hålla igång.”

Han medger utan omsvep att det fort­farande är en stor utmaning, inte minst att få balansen att fungera mellan den kommersiella delen och föreningsverksamheten. 1 500 klubbmedlemmar kräver och ska förstås ha sitt i form av träningstider och egna arrangemang.

På kvällstid pågår träningsverksamhet med 700 deltagare i ett seriespel med 36 divisioner och ett stort antal träningsgrupper med allt från juniorer till vuxna ny­börjare. Detta kompletteras med turne­ringar på en mängd olika nivåer.

”Samtidigt är det den kommersiella verksamheten som gör att vi kan existera på det här sättet. Jag försöker jobba för att driva en vi-känsla bland medlemmarna, att man ska känna en stolthet i att arbeta för klubben. Och det tror jag att många känner i dag.”

”Komplett galen”

Göteborg Beachvolley Club äger alltså ­hallen och låter sitt driftsbolag Ipanema ­Beach AB – som var Gasellföretag 2015 – sköta verksamheten. 2016/17 (delat räkenskapsår) omsatte bolaget drygt 14,5 miljoner kronor med ett resultat på drygt en halv miljon kronor.

”Klubbstyrelsen tillsätter bolagsstyrelsen som tillsätter mig som vd. Så jag kan ju bli avsatt när som helst, någon anställningstrygghet har jag egentligen inte. Det finns de som tycker att jag är komplett ­galen som har försatt mig i den situationen, men jag har aldrig sett det på det sättet.”

Sveriges nya inomhussport är här för att stanna. Ytterligare några hallar finns redan runt om i Sverige, och flera kommuner och aktörer har varit på studiebesök hos Beach Center.

”Folk har i alla år frågat mig att ”är inte det här med beachvolleyboll bara en fluga?” Men nej, jag är över­tygad om det här är bara början.