Di Weekend INTERVJUER

Skräckskildraren vänder blad till anno 1794

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

1700-talsfan. Niklas Natt och Dag på sin arbetsplats, ett kontorshotell vid Odenplan i Stockholm. Här finns lutor och gitarrer av Bellmanmodell. Författaren har lärt sig att spela och sjunga 1700-talsskaldens sånger.

Jesper Frisk

Debutboken såldes i över 250 000 exemplar i Sverige. Nu kommer uppföljaren om grymheter och mord i dåtidens Stockholm. ”Det finns saker från 1700-talet som är så otäcka att jag inte kunde ha med dem”, säger författaren Niklas Natt och Dag.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det var en idiotisk idé. Eller värre än så. Livsfarlig. Den sortens infall som endast en väldigt understimulerad och väldigt berusad yngling kan få för sig att genomföra.

En midsommarnatt i Stockholm i 2000-­talets gryning.

Niklas Natt och Dag är en av de många som inte kommit iväg på en idyllisk midsommar på landet eller i skärgården. I stället har han med kompisar suttit och supit på en innergård i stan.

Niklas är tjugo-någonting och studerar till journalist. Att han har ett adligt efternamn har ännu inte varit till någon fördel i livet. Ett av de vanligaste ­skämten i skolan var Niklas Dygnet Runt. Släktryktet är sådär. Hans förfäder slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation.

På vägen hem den där midsommarnatten vinglar Niklas Natt och Dag förbi Tyska kyrkan i Gamla stan. Tornet håller på att renoveras. Byggnadsställningar runt kyrkan verkar leda ända upp till toppen.

FAKTA
Niklas Natt och Dag

Ålder: Fyller 40 år i oktober.

Familj: Fru och barn.

Bor: Stockholm. Delar skrivkontor med Fredrik Backman.

Aktuell med: Romanen 1794 (Forum). En uppföljare till 1793 som sålt 250 000 ­exemplar i Sverige. Rättigheterna har sålts till 30 länder och sålt bra i särskilt Tyskland och ­Holland.

Bakgrund: Frilansjournalist. Efternamnet Natt och Dag är uradligt och känt från 1280, enligt Riksarkivet. Det gör den till Sveriges äldsta nu levande adliga ätt.

VISA MER

Niklas är ökänd för att vara – hans egen formulering – äventyrligt lagd på fyllan. Nu ser han möjligheten. Han hoppar över byggnadsställningarna och börjar vandra uppåt. Till kyrktuppen är det 96 meter.

”Jag gick hela vägen upp. Att stå där uppe, bredvid kyrktuppen, och ­titta ned på Stockholm var en surrealistisk upplevelse. Det kändes som om man skulle kunna ta staden i sina händer och lyfta upp den.”

250 000 sålda exemplar

Ett femtontal år senare är det precis vad Niklas Natt och Dag har gjort. Han har lyft upp Stockholm med sina händer – händer placerade på ett tangent­bord – och ruskat om huvudstaden så att smuts och över 200 år gamla hemligheter trillat fram och blottats i dagsljuset.

Niklas Natt och Dags Stockholmsroman 1793 är en av de största ­svenska bokframgångarna i modern tid. Boken gavs ut hösten 2017 och har passerat 250 000 sålda exemplar i Sverige, en siffra få författare kommer i närheten av. Rättigheterna har sålts till 30 länder.

Denna vecka släpps uppföljaren. Han är smart nog att inte krångla till ett vinnande koncept. Nya boken har titeln 1794.

Samtidigt är det egentligen inga breda och folkliga böcker som Niklas Natt och Dag, snart 40 år fyllda, skriver. Om det finns en formel för att ­skriva bästsäljare bryter han mot alla regler som finns.

Böckerna är skrivna med en våghalsighet, på gränsen till dumdristighet, som påminner om kyrktornsklättringen.

Dramaturgin visar också att han arbetar likt Quentin Tarantino. Precis som i Pulp fiction berättas saker i fel ordning.

Är det deckare? Ja och nej. Är det historiska romaner? Ja, men det är inga ståtliga romaner om kungahus och praktfulla middagar, vilket skildringar av 1700-talet brukar vara, utan smutsiga gatuskildringar fyllda med så ­mycket våld och brutala detaljer att en del läsare inte förmår tar sig igenom dem.

”När jag var och gjorde intervjuer i Holland kom det fram en kvinna och berättade att hon läst min bok”, säger Niklas Natt och Dag.

”Hon berättade att hon åt frukost när hon kom till partiet där tungan skärs av på en levande människa. ’Då var jag tvungen att kräkas upp lite i handen’. Jag bad så mycket om ursäkt att jag förstört hennes frukost, men hon viftade bort det. ’Nej, nej, det var menat som beröm.’”

Som alla riktigt bra historiska romaner får 1793 och 1794 en att fundera på och bättre förstå sin egen tid. Även på 1700-talet fanns unga och vilsna i Sveriges huvudstad som hade ångest över sin framtid och begår ödes­digra handlingar.

Egentligen hade jag i föregående mening tänkt skriva ”gör dumma ­saker” i stället för ”begår ödesdigra handlingar”, men efter att levt i Niklas Natt och Dags språkliga värld, där ålderdomliga uttryck sömlöst vävs in, börjar man även tänka och skriva som han. I böckerna kan det dyka upp formuleringar som ”lemmar spädja som vidjor”.

Lösa brott holistiskt

När den före detta frilansjournalisten Niklas Natt och Dag slår sig ned vid sitt skrivbord för att inleda en arbetsdag klär han sig som författare gjorde förr i tiden. Kavaj. Nystruken skjorta. Slips. Byxor som inte är jeans. Skor som absolut inte är sneakers.

När han fingrar på sin blommiga slips får man en inblick i att 250 000 sålda böcker kanske förändrat hans klädkonto: märket är Hermès.

Jag såg ett föredrag med dig där du talade om att lösa brott holistiskt. Kan du utveckla det?

”De sista romanerna skrivna av Douglas Adams, som skrev Liftarens guide till galaxen, handlade om Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå. För att lösa ett brott holistiskt måste man lösa hela samhället i vilket brottet begås. Watchmen-­författaren Alan Moore har sagt i en intervju att han inspirerades av den ­tanken när han skrev sin serieroman om Jack the Ripper. Har du läst den?”

Niklas Natt och Dag ställer sig upp och letar fram Alan Moores From hell i bokhyllan.

”Vill du ha boken? Jag behöver en ursäkt för att köpa en ny. Den finns nu i inbunden utgåva.”

I det synnerligen vältummade exemplaret av boken, med sina svartvita teckningar, bläddrar han fram till partiet längst bak med en källförteckning som upptar 42 sidor, typograferade i liten grad. Samtliga historiska referenser som förekommer kartläggs och styrks.

”Fantastiskt eller hur? I sin skildring av Jack the Ripper ger Alan Moore en bild inte bara av morden utan av hela det viktorianska samhället. Allt för att visa att morden var ett symtom på orättvisor som gick igenom samhället. Att på samma sätt förklara hela samhället i vilket brottet begås, var min idé med 1793.”

Läsare av deckare är inte vana vid att det plötsligt dyker upp en räcka kapitel som helt byter perspektiv.

”De som inte gillar min bok förenas av att de inte gillar den tredje delen, den om Anna Stina, som ju har väldigt lite med resten av storyn att göra. Men tanken med den utvikningen är just att bredda bilden av 1700-talet, att visa hur bestialiskt hela samhället var. I skenet av det framstår inte mordet i boken som lika befängt.”

För mig är det just den tredje delen som lyfter 1793 till ännu en nivå. Som läsare blir man först förvirrad och besviken: Vad hände med mina huvudpersoner som jag älskade så mycket? Sen trillar polletten ned. Bilden som vecklas ut är mycket större och mer komplex än vad man kunde ana.

Du gör en liknande sak i nya 1794. Boken inleds med ett långt avsnitt om slavhandel, en skenbart apart utvikning där man undrar om huvudpersonerna någonsin ska dyka upp.

”Från förlaget kom förslag om att just därför flytta slavpartiet längre bak i boken ... Men det finns en tredje inspirationskälla till varför jag gör så här. Den glassigaste mutresan jag gjorde när jag jobbade på magasinet King var att åka till Dubai för att intervjua Roger Federer som blivit ambassadör för Moët & Chandon. För att ha något att läsa på planet laddade jag ned Cloud atlas av David Mitchell. En väldigt underligt skriven bok, författad som en palindrom. Han inleder en historia för att plötsligt avbryta mitt i. Sen kommer en helt ny historia som även den slutar mitt i. Detta upprepas sex gånger. Först i andra halvan går han tillbaka och berättar upplös­ningen i de olika historierna. När jag läste tänkte jag: Nej, han kan inte ro i land det här, detta måste vara ett exempel på form före funktion’. Men mirakulöst nog fungerar det. I Dubai-resan ingick momentet att jag efter intervjun skulle mingla på kvällen, men jag kunde inte slita mig från boken och stannade i stället kvar på hotellet.”

Du sket i att mingla med Roger Federer?

”Jag sket i att mingla med Roger Federer för att läsa ut en bok.”

Dina böcker presenteras som deckare, med devisen Bellman noir, men när man läser dem inser man att det är något helt annat.

”Det var svårt när ­första boken skulle ges ut. Hur skulle den beskrivas? När man som opub­licerad författare skickar in manus till bokförlag är allt numera digitaliserat. Förutom att bifoga sitt manus som pdf måste man skriva ett brev om sig själv och ett synopsis till boken. I detta synopsis försökte jag alltid få boken att framstå mer som en deckare än den egentligen är. Jag tänkte att det ökade chansen att någon skulle läsa den.”

Mitt emot Fredrik Backman

Man skulle kunna föreställa sig att den adlige Niklas Natt och Dag har skrivit dessa böcker om 1700-talet sittande på en fuktskadad vind i Gamla stan med gåspenna och fladdrande stearinljus. Men allt har skapats vid ett ­modern skrivbord på ett vardagsgrått kontorshotell vid Odenplan, en ­totalt själlös miljö med automatkaffe och toaletter med handsprit.

Ännu mer udda är att han skrivit allt detta stirrandes på Fredrik ­Backman, författaren till En man som heter Ove.

Fredrik Backman och Niklas Natt och Dag delar arbetsrum. För sex–sju år sedan var de tämligen anonyma frilansjournalister som skrev för magasin i herrtidningssegmentet som Slitz, Café och King. I dag tillhör de båda Sveriges mest lästa författare och bestämmer sina egna deadlines.

Deras skrivbord är vända mot varandra. När jag intervjuade Fredrik ­Backman i Di Weekends bokmässenummer för tre år sedan satt jag på ­Niklas Natt och Dags stol. När jag nu intervjuar Niklas sitter jag på Fredriks stol. Hans mekaniska stol är nedsänkt så djupt att höjdskillnaden gör att jag känner mig som Tyrion Lannister, den kortväxte i Game of Thrones.

Fredrik Backmans sida av kontorsrummet är överfylld av kepsar, vimplar, sportleksaker och plastfigurer. Niklas Natt och Dags sida präglas av uppslagsböcker i läderband och ett halvdussin lutor och gitarrer av Bellman­modell. Det ser ut som om en tolvåring som vunnit på Lotto delar kontorsrum med en 96-åring professor som spelar in alla avsnitt av De lärde i Lund på vhs.

Med andra ord: en kreativ dröm. Som själv varandes frilansare blir jag grymt avundsjuk.

Funkar det verkligen att arbeta så här? Sitter man inte bara och snackar hela tiden?

”Jo. När jag träffar andra författare på mässor blir de grymt avundsjuka när jag berättar om min arbetssituation. Författaryrket är ju annars så ­ensamt. Men härom dagen bekände jag och Fredrik för varandra hur det egentligen ligger till. Jag avslöjade att jag knappt skriver något på kontoret längre. Jag skriver hemma i soffan på förmiddagen, sen går jag hit och äter lunch och snackar. Fredrik tittade på mig och bekände: ’Och jag börjar skriva först när du går hem och hämtar barn vid tre’.”

Ingen recenserade boken

Det tog fem år innan Niklas Natt och Dag fick romanen utgiven. Efter ­refuseringar från alla bokförlag som finns erbjöd sig Fredrik Backman till slut att själv bekosta en utgivning, men han tackade nej.

Till slut nappade ett förlag, Forum. När 1793 gavs ut hösten för två år ­sedan var Niklas Natt och Dag beredd.

»Jag behövde hitta ord för min sorg«

”Jag hade läst tillräckligt med författarbiografier för att veta vad som nu skulle hända. På recensionsdagen väntar man i gryningen på tidnings­budet, slår upp kultursidorna och stålsätter sig för att läsa hyllningar eller sågningar.”

Men ingen varken sågade eller hyllade boken. Ingen tidning recense­rade den över huvud taget.

Allt talade för att 1793 skulle råka ut för det som väntar ungefär 49 av 50 svenska bokutgivningar. Den breda allmänheten känner inte ens till att de finns. Niklas fick standardförskottet i Sverige för en debuterande romanförfattare, 50 000 kronor.

”Det kunde ha varit värre. Om jag hade skrivit en diktsamling är det 15 000 kr som gäller.”

Att skriva en bok kräver minst sex månaders heltidsförfattande, oftast minst dubbelt så lång tid. Månadslönen man kan komma upp i som för­fattare når inte ens upp till hälften av minimilönen på snabbmatsrestauranger, kategori Lönegrupp 2, ”där förkunskaper inte är något krav och ­introduktion och utbildning sker på arbetsplatsen”.

Bokförlag rekommenderar starkt debutanter att inte åka till Bokmässan – det är för demoraliserande att upptäcka att ingen vill ha ens bok signerad – men Niklas Natt och Dag stod på sig och åkte till Bokmässan 2017.

Till den bokade salen för scensamtal med författaren kom en (1) åhörare.

”Personen hade dessutom kryckor, förmodligen var det någon som var mest intresserad av att sitta ned en stund, som ville åt stolen. Men jag såg det som en utmaning. ’Fan, nu ska vi vinna över den här killen!’ Min förläggare var inte lika entusiastisk.”

Hyllad av Leif GW Persson

Men långsamt, långsamt började det hända saker. Ett första tecken var när förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg hyllade 1793 på Aftonbladets kultursida.

”Jag satt i en bil med Fredrik när jag läste det. Jag började grina. Jag är ett barn av hans utgivning på Vertigo.”

Carl-Michael Edenborg har som mål att verka inom upplysningstraditionen och har gett ut Markis de Sade, Nikanor Teratologen och HP ­Lovecraft.

En söndag senare samma höst ringde telefonen.

”Det var en man som presenterade sig som Nisse Scherman på Svenska Deckarakademien. Jag kände inte till den. Han gratulerade mig och sa att jag just blivit utsedd till Årets bästa deckardebutant. Sen blev det helt tyst i luren. Jag kände att jag borde säga något men kunde bara viska: ’Men jag har ju inte skrivit någon deckare’.”

Priset från Svenska Deckarakademien väckte intresset hos bokhandlare. Det stora genombrottet kom när Leif GW Persson hyllade boken i tv.

Året efter fick Niklas Natt och Dag ytterligare två priser. Årets bästa deckar­debut 2018 av Crimetime. Årets bok 2018 av Bonniers bokklubbar. Våren 2019 tilldelades ljudboksversionen, inläst av Mr Robot-skådespelaren Martin Wallström, priset för årets bästa roman på Storytel Awards.

I efterordet till 1793 tackar du några redaktörer som gav dig goda råd under de år du blev refuserad. Vad ändrade du på deras inrådan?

”Det var partier när jag försökte spänna mina stilistiska muskler lite för mycket. ’Nu jävlar ska jag beskriva en solnedgång bättre än någon annan’, utan att inse att det inte tillförde något till handlingen. Boken i original var ungefär 25 procent längre. Jag fick även konstruktiva synpunkter på språket. Eftersom du-reformen inte genomförts på 1700-talet tyckte jag det var korrekt att aldrig skriva du utan ’Vill bror ha..’, men de fick mig att inse att det inte funkar, det blir larvigt.”

Du introducerar udda ord som man först inte förstår, till exempel palt, statsvakter som tog hand om lösdrivare. På nästa uppslag kommer förklaringen. Det måste ha varit en svår balansgång?

”När jag var tonåring publicerade Dagens Nyheter som sommarföljetong utdrag ur Ernst Brunners Fukta din aska, en sorts fiktiv självbiografi över Carl Michael Bellman. Det jag läste tyckte jag var fantastiskt. När jag inför det här projektet började läsa om den boken blev jag först knäckt över hur bra den är. Är det här ribban ligger för att skriva om svenskt 1700-tal? Då är jag körd. Men när jag läste hela boken kände jag att det i längden blir för språkligt avancerat, det passerar gränsen och blir en historisk faktabok. Jag kände att jag har råd med ett ord som gevaldiger – vaktkonstapel för fångtransporter – en gång per kapitel, men Brunner har ett sådant ord per stycke.”

Läsare kan bli arga över svåra ord. Klas Östergren berättade att han i flera år blev utskälld av läsare för att han på första sidan i Gentlemen bränner av ordet luguber.

”När jag som journalist intervjuade Jan Guillou om Arn-böckerna sa han en intressant sak. ’Om du ska lägga dig till med ett ålderdomligt språk så hamnar du alltid på 1930-tal eller 1940-tal. Om du lägger dig längre bak än så blir det rappakalja.’ Det var en viktig lärdom.”

Och den lärdomen är att man måste dra språket till samtiden?

”Någorlunda till samtiden. Ett språk som är lagom arkaiskt och åkallar 1700-tal. Om du skulle skriva allt på korrekt 1700-talsspråk skulle det bli för jobbigt att läsa.”

Upplägget med dina romanhjältar, Winge och Cardell, har likheter med Sherlock Holmes och Dr Watson.

”De var ännu mer lika Sherlock och Watson i den första längre versionen av boken. Men när de enbart hade rollen att lösa ett fall så blev de för sysslo­lösa i långa delar av boken. Jag är väldigt tacksam över att jag tvingades skriva om så mycket. Nu blev det en arbetsseger. Jag hade inte velat ha det första utkastet utgivet.”

Första gången som Niklas Natt och Dag blev nyfiken på svenskt 1700-tal var när han läste Charlie Christensens serie Arne Anka. I seriealbumen ­kunde det plötsligt dyka upp illustrerade versioner av Bellmans Fredmans epistlar. Det fick honom att köpa en skiva där Fred Åkerström sjunger ­Bellmans epistlar, vilket fortfarande är den musik han helst lyssnar på. Han har lärt sig spela och sjunga alla de sångerna själv – därav lutorna och ­gitarrerna på hans kontorsrum.

Niklas bestämde sig samtidigt för att inte plocka de lägst hängande frukterna när han skrev om 1700-talet.

”Det mest förväntade man kan göra är att låta Bellman dyka upp i en biroll eller skriva om mordet på Gustav III år 1792. Jag valde att inte göra något av dem, därför valde jag att börja berättelsen 1793.”

När man trängt ner i 1700-talet så djupt som du har gjort, vad finns det för paralleller till samtiden?

”Det finns hur mycket källmaterial som helst om 1700-talet.”

Han pekar ut memoarband av amiralen Carl Tersmeden som levde 1715–1797 i hyllan bakom sig.

Tackar titeln för karriärlyftet

”Insikten är så banal att man nästan skäms. Det är ingen skillnad alls på honom och folk i dag. Evolutionen av människan som social varelse har gått i stå. Vi är likadana. Den insikten gav mig licens att mätta 1700-talet med personliga insikter och erfarenheter.”

Vilka personliga erfarenheter?

”Av karaktärerna i 1793 är jag själv nog mest lik Kristofer Blix, en ung och naiv person i Stockholm som råkar extremt illa ut. Från tonåren och upp i 20-årsåldern var jag en korkad kille som superpackad kutade runt i Stockholm nattetid. Jag hade falskleg och sådana grejer. Det är ett under att jag inte råkade mer illa ut. Jag har en teori om att man i viss mån har drag av alla karaktärer man skriver om. Deras öden avspeglar vad jag känner för de sidorna av sig själv.”

Det dricks hårt i dina böcker. Bakfylleskildringarna gör nästan fysiskt ont att läsa. Bygger det på egna erfarenheter?

”Jag har den olyckliga egenskapen att jag är en ’blackout drunk’. När jag var ung trodde jag att syftet var att dricka så mycket som möjligt. Jag fick minnesluckor, fulla av hemsk skit. Det hände att jag fick ringa runt bland vänner och fråga vad jag borde be om ursäkt om.”

Hur var din uppväxt?

”Trygg och bra. Lidingö. Övre medelklass. Det kom en tid när folk ­fattade: ’Aha, du bor i radhus och jag bor i lyxvilla med pool, det är skillnad på oss.’ Min pappa blev av med sitt jobb, mina föräldrar skilde sig, pappa flyttade från stan och vi blev av med villan med pool. Jag bodde kvar hos mamma som flyttade till radhus. Långt senare fick jag reda på att de veckor jag inte bodde där åt hon bara filmjölk för att ha råd med samma standard som jag var van vid hos pappa. Att ha en bekantskapskrets som umgicks för att ­deras föräldrar tjänar lika mycket pengar är det inte det bästa. Jag var nervös och skraj som barn. Jag började läsa mycket skräck. Det är en del av litteraturens magi, att det kan bli en plats att processa känslor som är farliga.”

Du återkommer i böckerna till folk som har status och pengar och sedan förlorar allt.

”Min uppväxt gav inblick i två världar. Det svenska klassamhället var ännu tydligare på 1700-talet, men det finns kvar i dag. Du kan bli insläppt över överklassgränsen om du har någonting att erbjuda. Du kan vara den roliga, du kan vara snygg och populär. Annars är det vattentäta skott. Är du ful och fattig så har du inte en chans.”

Du återkommer också till söner som har komplicerade relationer till sina fäder.

”Det kanske är mer personligt än vad jag själv varit medveten om. Vid skrivandet av andra boken blev jag medveten om konventionerna i min egen fantasi, hur mycket jag återkom till. Pappa bor utomlands i dag, men vi har en mycket bra relation och pratar i telefon varje vecka.”

Bland det allra bästa med 1793 är att den känns helt omöjlig att filma. Du utnyttjar verkligen att handlingen i en bok inte behöver ta hänsyn till budget.

”Min agentur är i och för sig ganska pepp på en film, men jag har ­blandade känslor. Jag läste en lång artikel om Game of Thrones-skaparen George RR Martin i New Yorker. Innan han skrev sina romaner arbetade han med att skriva för tv. När han skrivit klart blev han uppringd av en suckande producent som sa: ’George, du kan få en drake eller ett fältslag, du måste välja, vi har inte råd med både och.’ Det var därför han började skriva böcker i stället.”

I många kommentarer om 1793 står det om hur äckligt saker luktar. Men när man dubbelkollar inser man att du knappt alls skriver om lukt.

”De där kommentarerna psykade mig så mycket att jag var tvungen att göra en sökning i mitt originaldokument på ord som lukt och doft. Och de förekommer knappt alls. Däremot gjorde jag en sökning på träck, avföring, och insåg till min fasa att jag använt det över 50 gångar. Jag hoppas att du noterat att träck inte förekommer en enda gång i den nya boken.”

Vad du däremot återkommer till är ljus.

”För att kunna beskriva 1700-talet var jag tvungen att göra mig bilder av det. I Signums svenska kulturhistoria hittade jag en essä, Ljus och mörker, som jag hade mycket stor nytta av. Jag har fjällvandrat mycket, ensam ­eller med min fru. När är det är absolut kolsvart och den enda ljuskälla som finns är små värmeljus blir man medveten om hur ljuset viker och hur stäm­ningen påverkas. Så skriver jag mycket om ljuskällor, om vaxljus, talg­dankar, fyrstickor.”

Vad säger du till dem som tycker att böckerna är för grymma?

”Att det finns saker från 1700-talet som är så otäcka att jag inte kunde ha med dem.”

Han plockar ner ännu en volym från sin bokhylla, Översikt över ­allmänna barnsjukhusets historia.

”Under lång tid hamnade föräldralösa barn på barnhus. Sedan började de utackorderas för att fostras i fosterhem på landet. I boken står det om den övergången: ’Redan kort efter att de första transporterna med barn för utackordering i landsort avgått klagades över att flera av barnen var behäftade med, och i fosterhemmen spritt, venerisk smitta’. Låt innebörden av det sjunka in. Barnen har först utsatts för sexuella övergrepp på barnhemmet, sedan har det fortsatt i fosterhemmen.”

Har någon klagat på historiska felaktigheter?

”Efter att första boken gavs ut hade jag en mardröm om att bli inbjuden till ett bibliotek där det satt fem vithåriga gubbar som alla var amatör­forskare på gustavianska eran och sedan började läsa lusen av mig. Men det är bara ett stort fel jag blivit behängd med. När Cardell berättar om sina skräckupplevelser i striden mot ryssarna i Finska viken så talar han om lik som krabbor ätit på. Men det finns inga krabbor i Östersjön … Jag blev ­sårad när det påpekades. Men sedan kom jag på bortförklaringen: det är inte jag som gör felet, det är Cardell. Så i nya boken 1794 har jag skrivit in att ­Cardell fortsätter att tro att det finns krabbor i Östersjön.”