Di Weekend INTERVJUER

Saga Berlin om livet efter katastrofen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Anna-Karin Nilsson/EXP/TT

Saga Berlin är fotograf, regissör och konstnär – hon är också en av dem som blev svårast skadad i terrordådet på Drottninggatan i april 2017. Förra veckan dömdes hon att betala 280 860 kronor i skadestånd och böter efter att ha målat graffiti i en pool i Hägersten. Här är hela historien.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hon är den svenska hiphop- och popvärldens hovfotograf och började plåta redan som tonåring. Linda Pira, Little Jinder, Sabina Ddumba, Mando Diao, Rosh och Seinabo Sey är några som fångats av hennes lins.

Men den 7 april 2017 sattes livet på paus när Saga Berlin blev en av de svårast skadade i terrordådet på Drottninggatan.

Under året har hon deltagit i två rättegångar. Rättegången mot Rakhmat Akilov, där hon vittnade som utsatt för mordförsök.

Resultat: 150 000 kronor i ersättning av sitt eget och andra försäkringsbolag.

I oktober ställdes hon själv inför rätta, åtalad för grov skadegörelse på Hägerstensbadet. Hon hade uppmanat tre oidentifierade personer att spreja graffiti i en säsongstom utomhusbassäng. Ett dåd som utfördes ett drygt halvår före Drottninggatan. Förra veckan dömdes Saga Berlin till villkorlig dom, dagsböter, samt att betala ett skadestånd på 280 860 kronor plus ränta.

De senaste veckorna har diskrepansen mellan de olika skadeståndssummorna varit föremål för livlig diskussion, både i riksmedia och på sociala forum. Vad är ett människoliv värt? Vad är en pool värd? Spelar det någon roll att Saga Berlins framtid är slagen i spillror på grund av ett terrordåd? Är hon inte bara en simpel vandal?

Åsikterna skiftar.

Men låt oss ta allt från början.

Saga Berlin och jag träffas första gången i april, två dagar efter att hon vittnat i terrorrättegången. Hon drar en djup suck.

”Det känns väldigt skönt att ha det gjort. Jag har haft total ångest sedan rättegången började. En oerhört instängd känsla av att inte ha tillgång till det som har förändrat hela mitt liv. Till det som jag har överlevt och vad det har inneburit för historien. Frustration över hur osynliga vi som skadades har blivit i våra egna liv, men samtidigt så synliga i medierna och i det stora traumat för allmänheten”, säger hon.

Saga Berlin hade precis varit på ett lyckat jobbmöte på en reklambyrå när hon gick nerför Mäster Samuelsgatan på väg mot Centralen och pendeltåget hem. Hon hade fått klartecken på en idé hon pitchat för en intern reklamfilm för Lärarförbundet. I väskan hade hon en beskrivning och ­pilot av en ny teknisk plattform som hon utvecklat. Den skulle presenteras för ett av Sveriges största musikföretag några dagar senare.

”Jag var på så gott humör. Allt jag krigat för, att äntligen få leva på att berätta saker på mitt sätt, hade börjat hända. Jag var väldigt nöjd.”

Hon halvligger i en stor mörkblå soffa i lägenheten som hon delar med rapparen Tom ”Max Perkele” Piha i Älvsjö. En filt täcker hennes ben. Hon har nyligen börjat kunna gå med det ben som krossades när hon blev påkörd. Men värst är skadorna som inte syns.

Hon blundar ofta och trycker händerna mot ­ansiktet när hon pratar. Det är ett sätt att skärpa koncentrationen. Hjärnskadan sitter på flera ställen. I hjärnstammen, pannloben. Hjärntröttheten blir hela tiden enklare att hantera, men tar mycket energi.

Saga Berlin hann aldrig se lastbilen när den rammade först henne och sedan in i Åhléns City. Hon låg på sjukhus i många månader och tiden därefter handlade bara om att försöka förstå hur hon skulle överleva. Det var först när rättegången hade inletts som hon kunde börja ta in vad som egentligen hade hänt.

”Jag minns ingenting. Jag minns dagen jätteväl, men inget av själva händelsen. Men min kropp minns, det märker jag hela tiden.”

Hur märker du det?

”Jag är helt trasig inombords. Jag har extrem sorg och jag är rädd. Jag lever på ett helt annat sätt. Jag kan inte röra mig som jag gjorde förut. Jag kan inte navigera runt människor, jag är mycket mer orolig och ljudkänslig. Men värst är den ­latenta känslan av sorg och skräck.”

Hur yttrar sig skräcken?

”Det är själva känslan av skräck. Maktlöshet. Det är min största närvaro genom hela den här processen. Jag tycker att det är så jobbigt hur rättegången har gått till och alla resonemang kring skadestånd och människovärde. Det byråkratiska. Att vara i centrum, men samtidigt vara den som känner sig mest maktlös. Det är en sådan ensam känsla.

Gärningsmannen, hur känner du inför honom?

”Jag har försonats med faktumet att han finns. Det är bara en sorg att det är så enkelt att bli så farlig som människa. Att ingen har sett det på ­vägen och tagit det på större allvar. Han har empatisk förmåga, jag ser det på honom. Han var inte redo att överleva det här.”

Hur upplevde du vittnesdagen?

”Eftersom han har erkänt gärningen mot mig behöver jag inte få några frågor egentligen. Jag var inte riktigt beredd på att jag skulle bli så arg som jag blev. Jag pendlade mellan att känna ’shit, jag känner ju ingenting’, till total panik. När jag gick förbi hans plats tittade jag på honom, stirrade tills han tvingades möta min blick. Han såg på mig i kanske en halv sekund och det kändes ... vi möttes verkligen.”

Hur kändes det?

”Jag kände bara ilska. Din fucking pajas. Jag blev så irriterad.”

Irritation känns som en oväntad känsla?

”Kanske kan det uppfattas som respektlöst, på ett sätt, när man ser till vad han har gjort. Men det finns inga ord som kan beskriva hur sjuk han är. Han har aktivt valt det här – i alla våra liv, i sina barns liv och sitt eget och samtidens liv. För vad? För att han kände sig värdelös. Ställ dig i kö! Den är fett lång. Trauman och misär skapar monster. En människa kan snabbt bli livsfarlig om man förlorar sin trygghet och människovärde. Det är många som känner så och det är exakt det som gör att folk trycker på knappar i krig.”

Känner du någon sorts empati för honom?

”Nej. Noll. Att en människa kan ta sig rätten över så många människors öden. Det han har gjort är ju inte Einstein. Det är något man kan göra på tre sekunder.”

Att just Saga Berlin skulle hamna i ett terror­attentat som det dras islamistiska växlar på är ironiskt på flera sätt. Ända sedan tonåren har hon använt fotografi och film för att synliggöra människor som sällan får plats. Från första utställningen i gymnasiet där hon porträtterade sina jämnåriga vänner som fått barn, till en svit med musikvideor som handlar om det ökande vapenvåldet kring Järvafältet i Stockholm. Den grammisnominerade musikvideon till artisten Cherries Tabanja är en dokumentär kortfilm direkt från vardagen i Rinkeby, med droghandel, kriminella grupperingar och mord.

Att hennes identitet har blivit kapad av terror är bland de svåraste sakerna för henne att svälja i den här katastrofen. Det långa ärret över hennes panna är ett brännmärke som för alltid kommer att koppla henne till händelsen. Därför vägrar hon att nämna gärningsmannen vid namn offentligt. Ju mer livskraft Saga Berlin återfår, desto större blir ilskan över hur allt kring dådet har hanterats.

”Det har varit ett sådant svek från rättssystemet generellt. Alla vill göra rätt, det är väldigt tydligt, men det blir hela tiden fel. När en händelse är så stor, historisk och internationellt uppmärksammad förväntar man sig att nu tänker staten verkligen på allt. Och så inser man att, ’oj, är ni så här rädda?’ Jag och de andra som är lika skadade är extremt frustrerade.”

Saga Berlin upplever att det finns en byråkratisk ängslighet, att folk gömmer sig bakom lagar och praxis. Att ingen vågar fatta eller ens ifrågasätta beslut om saker som rör de drabbade. Hon menar att det gäller alltifrån vården de fått till hur det resoneras kring skadestånden i rättegången.

”Ingen jurist kan förbereda sig på hur det är att få sin identitet och integritet kapad av terrorism. Nu sitter det folk och utvärderar hur mycket vi höll på att dö. Folk får höra att de är värda 10 000 i skadestånd. Förstår du? En gammal tant blev omkullsprungen i paniken och kunde inte röra sig när hon såg lastbilen komma. Hon trodde att hon skulle dö. De hade yrkat på 30 000. Försvaret ­säger att de medger att han har orsakat fara för henne och att det är värt 10 000. Det är som om någon pissar på livet.”

Enligt svensk lag faller allt som har med sveda och värk att göra på trafikförsäkringen. Vilket innebär att det är Spendrups försäkringsbolag Moderna som ska stå för skadestånden – eftersom det var en Spendrupsbil som Akilov stal. Saga är inte särskilt förtjust i bolaget. Hon fnyser och berättar att Moderna inte ens godkänner hennes färdtjänst.

”Det är en kostnad på 1 000 kronor. Det gör att människovärdet känns inget värt. Ställ sedan det i relation till mitt projekt Uppfinn något eller dö, som är verket i poolen. 200 sidor förundersökning där de yrkar fyra års fängelse på mig.”

Verket i poolen, ja.

Hon försökte rädda livet på Palme

Hösten 2016 greps Saga Berlin tillsammans med tre maskerade graffitimålare, just när de täckt hela den allmänna poolen i Hägersten, med taggar i roststopp. Roststopp för att det var ”enklast att racka från bensinmackar” när hon ingick i graffitigäng i tonåren. Saga filmade när betongkaret fylldes med taggar i gryningsljuset. Precis när de började bli klara kom polisen. Saga Berlin kunde inte slutföra projektet, som också innefattade att tvätta bort graffitin. Hon hade redan bokat sanering.

”Känner du till mandala inom buddhismen, ­detaljerade mönster som ritas upp i sand för att sedan blåsas bort? Jag är fascinerad av likheterna mellan det och graffitin. Båda är förgänglig konst där den kreativa processen och upplevelsen är i fokus. Varför ägnar sig folk åt det? Jo, för att den förgängliga processen är så mäktig. Den ville jag hylla och berätta om.”

Eftersom det blev en polisiär sak ställdes saneringen in och målningarna blev kvar. Boende i området blev både upprörda och glada, det lämnades till och med in ett medborgarförslag med 53 underskrifter om att behålla graffitin. Först flera veckor senare tvättades det bort, efter att Stockholms stad genomfört en regelrätt upphandling. Prislappen hamnade på en helt annan nivå än de offerter som Saga Berlin tagit in, och ligger också till grund för skadeståndskravet på 280 860 kronor.

Under rättegången nekade hon till brott, men medgav till att ha planerat konstprojektet. Att hon ska betala för skadan hon åsamkat har alltid varit självklart. Hon hade lagt undan pengar för saneringen och tanken var hela tiden att graffitin skulle tas bort. Men när jag ringer Saga Berlin någon timme efter domslutet är hon chockad.

Utfallet var väntat, men är trots det inte mindre svårt att hantera. Dels skadeståndssumman, dels brottsrubriceringen grov skadegörelse.

”Kostnaden staden hänvisar till är mer än dubbelt så hög som de fyra offerter som jag tog in. Rätten specificerar inte ett enda skäl, eller lägger fram redovisning till varför saneringen blev så orimligt kostsam. Innan ett åtal väcks av vår stad mot en medborgare anser jag att är det rimligt att utvärdera när deras handlingar blir skälet till en brottsrubricering där det lägsta straffet är fängelse.”

Hon berättar att hon kommer att överklaga domen.

Saga Berlin har varit sjukskriven sedan terrordådet. Redan när rättegången om poolen satte igång startades insamlingen ”Backa Saga” för att hjälpa henne att betala av dagsböter och skadestånd. I förra veckan var summan uppe i drygt 270 000 och förmodligen kommer den till slut att täcka alla utgifter.

”Det är överväldigande stort att människor ­visar solidariskt ansvar för att våga utmana och utveckla vår kultur. Den här backningen har gett mig en enorm styrka och förutsättningar att ta mitt liv närmare till det jag drömde om före Drottninggatan. Det går heller inte att blunda för en sådan ­demokratisk yttring. Att människor gemensamt säger ifrån och kritiserar bristerna i rätts­säker­heten”, säger hon.

Vissa tycker i dag att hon borde skonas för vad hon gjort, eftersom hon föll offer i en terrorattack.

Det håller inte Saga Berlin själv med om. På det sättet ska händelsena separeras. Hon tycker att det är mer intressant att se på värderingen av människoliv kontra materiella ting och hur rättssystemet fungerar.

”Det har varit så förminskande. Igår fick jag dessutom reda på att de pengar som vi offer fått från våra hemförsäkringar samt Spendrups trafikförsäkring, ska räknas av. Så med andra ord, Brottsofferfonden kommer inte betala ut det skadestånd som Rakhmat blev dömd till. De pengarna finns inte. Hade mördaren varit rik, hade jag fått både skadestånd och det min privata försäkring ger. Jag vet inte vad jag ska säga, allt känns skevt på något sätt. Det är lätt att kräva mig på flera hundra tusen med en fattig bevisning, men skitsvårt att betala ut ett skadestånd för ett mordförsök.”

Saga Berlin är uppvuxen nära Fridhemsplan i Stockholm. Under uppväxten rörde hon sig över hela staden, men främst längs blåa linjen. Gröna lund, Plattan och McDonald’s funkade som fritidsgårdar. När hon gick i högstadiet kom digitalkameran, och hon köpte en billig variant för pengar hon tjänat från extraarbete i klädbutik. Eftersom ingen hade kamera i mobilen på den tiden började hon ta profilbilder till kompisarnas sociala forum, som Playahead och Lunarstorm.

”Mina vänner målade och jag fotade. Det blev fort mitt verktyg. Jag har ett starkt behov av att ­berätta, men kan inte skriva eller läsa så bra. Jag har aldrig haft den koncentrationsförmågan. Egentligen ser jag mig inte riktigt som fotograf, jag skapar snarare visuellt innehåll med hjälp av referenser och kontraster som jag smyger in. Mina verk är mer sociala experiment.”

Var det mycket kultur hemma när du växte upp?

”Min pappa var proggare. Han spelade boliviansk folkmusik på Sankt Eriksgatans dag och jag dansade. Min äldre fosterbror introducerade mig för hiphop. Min första skiva var med Fugees. Annars kommer jag ju från den ocreddiga hiphopvärlden, den amerikanska, kommersiella. Min ­generation växte upp med Destiny’s Child, Nelly och G-Unit och sådant där som föraktades i den svenska hiphopvärlden.”

Hur gick du från att fota graffiti till att fota musik?

”På den tiden fick killar mycket mer utrymme att vara kreativa än tjejer. Och jag umgicks nästan bara med killar. När jag gick ut grundskolan hade jag inte så bra betyg. Jag var opeppad på att plugga och sökte det mest oseriösa gymnasiet jag kunde hitta, nämligen Cybergymnasiet på Kvarnholmen. Där var fett med datanördar och sådana som jag, som struntade i allt. Men det ­gjorde min framtid ändå. Som pajasen körde över sedan.”

Din förmåga att kunna skämta om din situation är imponerande.

”Mitt liv är extremt tragikomiskt. Jag är bara människa och det är mitt ansvar att acceptera och förhålla mig till det som har hänt. Det är som det är. Det får inte bara vara sorgligt.”

Vad ville du säga med ditt foto från början?

”I gymnasiet gjorde jag till exempel en utställning som hette Nästa generation, om mina kompisar som hade fått barn. Om hur deras barn skulle växa upp med våra värderingar och projiceringar. Det blir lätt att jag berättar om mina vänner och min närmiljö. Många år senare porträtterade jag olika vänner i All makt åt helvete, bland annat Linda Pira, och affischerade stan med bilderna.”

En annan bild av dina vänner ställdes ut på Vårsalongen på Liljevalchs 2012.

”De valde bilden av min kompis Maya, som då var gravid, fotad i köket hon växte upp i på Södermalm. Det är en kommentar till bostadssituationen, och att föda barn in i vårt samhälle. Men det jag lärde mig av det porträttet var hur naiv jag var. Hur de flesta undrade om hon hade blivit våld­tagen, eller folk som påpekade hur kul det var att jag plåtade en tjej från ’förorten’.”

Finns en röd tråd i vad du attraheras av för berättelser?

”Det handlar bara om att vara människa. Det är inget val.”

Rädslan rör inte Rachel Molin

Saga Berlin gnuggar sig i ögonen. Trots att hon är trött ska hon till en studio vid Valhallavägen för att övervaka slutklippningen av Yasins nya video, en rappare hon har följt sedan han var tonåring.

Två veckor senare ses vi igen. Hon gör kaffe. På vardagsrumsbordet står en stor skärm och ett tangentbord. Saga Berlin har plockat hem sin jobbdator för att prova att arbeta. Det är först de senaste veckorna som det har varit möjligt att fokusera på skärmen.

”Jag blir jättehjärntrött. Det är som ett spjut in i mina ögon. Tänk när du ser solljus väldigt starkt, och dessutom med en stresskänsla i hela kroppen. Men det har gått framåt. Nyligen gick jag helt plötsligt upp mitt i natten och gjorde ett skivomslag. Det var bara som att jag kände att det var dags.”

Hur känns det att terrorbrottet används som politisk propaganda?

”Rädsla är det bästa sättet att styra människor på. Politiker hävdar att vi behöver ”fler poliser”, men det gör vi inte. Vi behöver rätt poliser, med historiskt och strukturellt samtidsperspektiv. Det här sade jag till stadsministern när vi sågs.”

Bjöd staden in er för att diskutera årsdagen?

”Både offer, anhöriga och berörda, vi var många som var där. Trauman som inte bearbetas skapar en grundrädsla som styr våra val och upplevelser i vårt undermedvetna. Det vore ju utmärkt att berätta för folk. Men då fick vi istället höra att de planerade att ringa i kyrkklockor klockan 15 – samma klockslag som gärningsmannen försökte mörda så många människor som möjligt och påstod sig göra det i islams namn. Alltså, jag grät. Det är som att bekräfta ett religionskrig som inte finns. Inte ens vi terroroffer har fått bearbetning. Jag har fått kriga för att få traumabearbetning från mitt försäkringsbolag, för landstinget erbjuder det inte ens.”

Det låter ju helt vansinnigt?

”Sjukhustiden är en bok för sig. En av de andra svårt skadade berättade att Försäkringskassan ringde henne i maj och frågade när hon kunde börja jobba. Alltså en månad efter att hon hade blivit påkörd i ett terrorattentat. Hon har fyra hjärnblödningar.”

Hur kommer det sig att du träffade Stefan Löfven?

”Han besökte mig på sjukhuset redan dagen ­efter dådet och då sade min familj att ’Saga har mycket att säga dig, hör av dig’. De hörde av sig flera gånger och till slut åt vi lunch i Rosenbad.”

Vad pratade ni om?

”Jag sade allt till honom. Så mycket i mitt liv just nu ligger på hans bord. Hur en hel generation har vuxit upp med ett extremt förhållande till rättsväsendet och hur det förhållandet prövas när deras liv inte tas på allvar, utan ständigt beskrivs som en områdesproblematik. Han var ödmjuk och vettig. Men frågan är vad han kan genomföra.”

Vad har du fått för prognoser om din framtid?

”Alla blir bättre, men man blir aldrig helt återställd. Men jag tycker ändå att min resa har gått bra hittills. Det är väldigt tungt och det är lång väg kvar. En djup insikt som det här har lett till är att jag måste få kunna uttrycka mig kreativt. Jag kan aldrig mer kompromissa med livet.”

Fotnot: Detta är en kortad och uppdaterad version av Ika Johannessons intervju med Saga Berlin, publicerad i intervjutidningen Sex i maj 2018.