Di Weekend INTERVJUER

Ridsport: Stephanie ­Holmén – hopplöfte i balans

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Jag har utvecklat min ridning enormt här. Men jag har också lärt mig mycket annat: hur man bäst styr en verksamhet och utvecklar den. Det känns som att jag bara var en hobbyryttare innan jag kom hit.

Jack Mikrut

Sinnelag, struktur och Sparven. Det har tagit Stephanie Holmén in i den absoluta toppen bland svenska hoppryttare. ”Falsterbo är årets stora mål”, säger hon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är lite som bollsinne. Antingen har man det, öga för avstånd, eller så har man det inte.

Stephanie Holmén har det, den där särskilda talangen för att bedöma en anridning.

Det förklarar hennes chef, Peder Fredricson, när Di Weekend Ridsport träffar honom och hans beridare – och numera emellanåt konkurrent på de internationella stortävlingarna – Stephanie Holmén.

Det är snart fem år sedan hon började på Grevlundagården, Peder och Lisen Bratt Fredricsons gård som breder ut sig över kullarna väster om Kivik på Österlen.

På familjens egna hästar, bland annat sin ­Titanic, hade hon då börjat känna på det internationella tävlingslivet och tagit upp unghästar till hög nivå.

FAKTA
Stephanie Holmén

Född: 27 januari 1991.

Hemort: Vellinge.

Klubb: Österlens ­Ridklubb.

Favorittävlingar: ­Falsterbo, Grevlunda, ­Göteborg.

Inspireras av Peder Fredricson, Marcus ­Ehning, Rolf–Göran Bengtsson, Harrie Smolders.

Familj: Sambon Carl-Walter Fox och Welsh corgin Elli.

VISA MER

”Jag hade det bra hemma, med fina hästar. Men jag hade svårt att komma längre. Det var perfekt att få börja här, att få utvecklas genom all den kunskap som finns här och också få ­bättre hästmaterial”, säger Stephanie ­Holmén.

Och bra hästmaterial fick hon verkligen. Förutom sex lovande unghästar som hon ­skulle utbilda tog hon över Lisen Bratt Fredricsons topphäst Fendi, när Lisen Bratt Fredricson beslöt sig för att sluta tävla.

”Jag kände första gången jag satt på Fendi att ’wow, så här ska det ju kännas’. Jag har aldrig känt så, varken förr eller senare. Det är så naturligt och enkelt för honom, han behöver aldrig ta i och har en otrolig hinderuppfattning. Jag red honom ­aldrig en runda med mer än fyra fel.”

I nio månader red hon Fendi som sedan fortsatte att skörda framgångar under namnet Fibonacci hos sin nya ägare, den tyska hoppstjärnan Meredith Michaels Beerbaum. I fjol såldes ­hästen igen, till den amerikanska ryttaren Lillie Keenan.

Det är så det är för en toppryttare, att tävlingspartnern säljs som en led i att finansiera tävlandet.

Men nu vet Stephanie Holmén vad hon ska leta efter i en häst.

”Jag har Fendis lillebror i stallet, Crusader Ice. De är olika, men det finns också likheter. Han ­behöver inte heller ta i”, säger Stephanie Holmén som ser fram emot att rida Crusader Ice i Falsterbo.

”Har stått i publiken i så många år”

Hon har varit på Falsterbo Horse Show så länge hon kan minnas. Hennes pappa hade ansvar för cateringen på tävlingen när hon var liten.

”Falsterbo betyder väldigt mycket för mig. Jag har stått där i publiken med plakat och hejat i så många år.”

Vid det här laget har hon tävlat där i flera år, inte minst har det varit värdefullt för att matcha fram unghästar. Men nu är det de högsta klasserna som lockar.

Och i år får hon ta med sig Sparven. Förra året, när Stephanie Holmén hade jobbat på Grevlunda i fyra år, fick hon chansen att ta över Flip’s Little Sparrow, som ägs av Astrid Ohlin.

”Jag hade svårt att tro det först. Jag vet hur mycket Sparven betyder för Peder, det är en av hans absoluta favoriter. Men han och Lisen vill verkligen hjälpa mig, lyfta fram mig. Det är inte så många andra jobb som är så”, säger hon.

Men ryttarbytet var även bra för hästen, säger Lisen Bratt Fredricson. Sparven trivs med en lite mindre ryttare.

”Sparven fick ytterligare en växel med ­Stephanie, även om hon var mycket duktig innan. Sparven har varit lite sen i sin utveckling, och behöver inte gå stora tävlingar hela tiden”, säger Lisen Bratt Fredricson.

Nu är Sparven tolv år.

”Jag undrar om Sparven inte är i sitt livs ­bästa form. Det är häftigt att se hur länge en häst kan utvecklas. Hon har inte samma förmåga som ­Fendi, men hon har världens största hjärta och är otroligt ambitiös. Hon tycker att det är så kul att jobba”, säger Stephanie Holmén.

Och där har hon en själsfrände i sin ryttare.

”Talang kommer du en bit på, att ha den här balansen som Steffi har. Hon gör det enkelt för hästen, och hon har ögat. Men du måste också vara dedikerad, ha viljan att ta dig till toppen. ­Steffi har den inre drivkraften och är villig att jobba hårt”, säger Peder Fredricson.

Falsterbo årets höjdpunkt

Något liv som inte inbegriper hästar har hon inte. Alla hennes vänner är i samma bransch.

”Mitt sociala liv är på tävlingarna.”

Sambon, Carl-Walter Fox, är också ryttare, med egen verksamhet i Sjöbo. Det är där hon ofta tillbringar sin lediga dag, med att hjälpa honom.

”Hon skulle kunna jobba ihjäl sig om hon hade egen verksamhet. Det är svårt att få saker att gå runt. Här hos oss har vi rutiner och struktur. Hon behöver bara fokusera på ridning och tävling. Hon behöver inte beställa foder eller harva ridbanan eller gödsla ut”, säger Peder Fredricson.

Stephanie Holmén har två av landets mest ­erfarna tävlingsryttare som hjälper henne med struktur och tävlingsstrategi.

”Falsterbo är definitivt huvudmålet. För att ­prestera på topp där gäller det att göra tillräckligt många tävlingar innan, men inte för många. Hästarna måste behålla hoppningen. ”

Ridsport: Familjefrid på hästgården

I träningsplanen ingår hoppning två till tre gånger i veckan. Hellre färre språng flera dagar i veckan än få intensiva hoppträningar, anser hon. Antalet språng varierar. Men i stället för att ta ut hästen helt och hållet, rida 100 procent av kapaciteten, slutar hon på mellan 60 och 70 procent, förklarar hon. Dessutom rider hon ut mycket, ­galopperar och bygger styrka i den långa backen upp mot gården, rider dressyr i skogen eller använ­der den naturbana som finns bland bokarna.

”Vi har vårt eget system. Alla vill ju nå samma sak, men gör det på olika sätt. Det är ganska avan­cerat, men för att varje häst ska prestera på topp måste de träna olika.”

Balansen viktigaste tillgången

Allt planeras i detalj, från träning till framridning inför tävling, ja, de har till och med en strategi för hur de rider inne på banan före startsignalen.

”Om det är något hinder vi vill visa hästarna gör vi det först, sedan rider vi en diagonal, gör några tempoväxlingar och byter galopp. Då lär sig hästarna att nu börjar det. Det känns tryggt för dem.”

Att visa kniviga hinder för hästen gör alla. Men resten av proceduren har Peder Fredricson lärt henne.

”Jag har utvecklat min ridning enormt här. Men jag har också lärt mig mycket annat: hur man bäst styr en verksamhet och utvecklar den. Det känns som att jag bara var en hobbyryttare innan jag kom hit.”

Men en av hennes viktigaste styrkor – balansen – hade hon med sig till Grevlunda.

”Jag tror att jag satte den grunden redan när jag var liten. Vi red mycket barbacka och hoppade barbacka utan att hålla i tyglarna”, berättar hon.

Hon var inte ens tre år när hennes mamma tog henne varje lördag till Folkets park i Malmö där hon red 20-minutersturer på shetlandsponnyer.

Som så många andra svenska elitryttare har hon lärt sig grunderna på ridskolor, i Stephanie ­Holméns fall i Trelleborg och Höllviken. När hon var sju flyttade familjen från villan i Höllviken till en hästgård i Vellinge, och Stephanie Holmén fick sin första häst: D-ponnyn Lollypop som hade ­varit favoriten på ridskolan. När hon var tolv år be­stämde hon sig för att det var hoppning som ­gällde. Men redan året därpå kom svackan. Resultaten uteblev.

”Det blev inte kul när det inte gick bra. Det kändes som att jag var inne på fel spår. Även om jag älskade hästarna och ridningen kanske jag inte var bra nog, tänkte jag.”

Men hennes tränare Ann-catrin Carlsson, ­Ankan, föreslog att hon skulle gå från ponny till stor häst. Dessutom hade tränaren korn på en ­lovande fyraåring. Möjligen är det ganska ungt för att vara första stora hästen till en 13-årig ryttare. Men Stephanie Holmén hade redan erfarenhet av unga hästar och föll för fyraåringen: Titanic.

”Honom red jag i tio år. När han var fem red jag för första gången i Falsterbo. Det var en väldigt viktig häst för mig.”

Jobbar med tävlingsinstinkten

Om balansen är en styrka har hon svårare att ­sätta fingret på vad som är hennes största svaghet.

”Jag behöver utveckla det mesta. Mitt mark­arbete, ridningen inne på banan, allt kan bli ­bättre.”

Det låter kanske som att hon är väl blygsam för att vara en toppryttare. Saknar hon möjligen självförtroende? Kanske även den där sanna vinnarskallen, den som gör ryttare benägna att chansa på den snävaste svängen i sin jakt på segern?

”Det har jag fått jobba lite med. I och med att jag tidigt började rida unga hästar blev jag mer en stilryttare än en tävlingsryttare. Jag var ganska nöjd med stabila ritter som var bra för hästarna.”

Men i och med att hon fick hästar som ska ­ridas mot klockan – och lyckats med det – har hon fått blodad tand, säger hon.

”Tidigare var jag kanske nöjd med fyra fel om det i övrigt var en fin runda. Nu blir jag sur om jag river. Jag vill alltid prestera på topp.”

Ridsport: »Svenska ryttare är starka nu«

Och det har hon också gjort. I januari beseg­rade hon hela eliten och tog hem världscupen i Zürich. ”Skrällseger”, skrev ridsportstidningarna.

Men vinster och prispengar behövs. Det är oerhört dyrt att vara ute på internationella tävlingar, även om man kör lastbilen själv och bor enkelt.

”Folk förstår inte vad det kostar att ha en lastbil ute i Europa. Även om hon hoppar in 300 000 kronor på en tävling kostar det mer. Men vi vill göra den här satsningen för henne, och hon har ju också med sig sju- och åttaåringar som får ­erfarenhet”, säger Lisen Bratt Fredricson.

Satsningen betyder också att Astrid Ohlin ­tackat nej till bud på Sparven.

”Steffi fick ta över Sparven för att hon jobbat här länge och kämpat hårt. Hon är en superbegåvad ryttare som behövde en riktigt bra grand prixhäst”, säger Lisen Bratt Fredricson.

Och den superbegåvade ryttaren har nu fått smaka på hur det känns att vinna grand prix.

”Det är här jag vill vara, helst med en plats i landslaget och få rida nationshoppningar. En dag hoppas jag få rida ett världsmästerskap. Jag ­skulle väldigt gärna rida EM nästa år med Sparven. Men det är Lisen och Peder som bestämmer. Jag är bara så glad över att ha fått den här chansen”, säger Stephanie Holmén.

Och det närmaste målet är alltså Falsterbo.

Då lär vi få se henne, på den stora gräsbanan. Rida förbi de knepiga hindren. Hitta en diagonal. Göra några tempoväxlingar, galoppombyte och sedan iväg mot första hindret. För att vinna.

(Text) &

(Foto)