Di Weekend INTERVJUER

Rebellen som skakar om filmbranschen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Josefine Stenersen

På måndag hålls film­galan ­Guldbaggen för 54:e gången. ­Anna Serner, vd för Svenska ­Filminstitutet, den enskilt största ­investeraren i svensk film, kommer att vara på plats som vanligt. Utomlands hyllas hon för sitt ­jämställdhetsarbete i branschen. ”Men det är inte lätt att bli profet i sitt eget land.”
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Under varje Guldbaggestatyett står det ingraverat: ”Guldbaggen: ­komisk, tragisk, bisarr, prakt­full – som filmens kontrastrika värld. Dess skimrande flykt – den löpande filmremsan.”

Årets stora Guldbaggegala på måndag är dock en fest för en bransch som är mitt uppe i ett paradigmskifte, där de digitaliserade filmremsorna på bio inte längre lockar lika mycket som ström­made gigabyte till en egen skärm hemma. 2019 visade svenskarna tydligt att de hellre ser utländska filmer på bio, och svenska filmer någon annanstans.

Mitt i stormen står Anna Serner, vd för ­Svenska Filminstitutet – filmbranschens största plånbok – och skakar om branschen genom att ifråga­sätta institutets uppdrag i ljuset av de nya digitala omständigheterna.

”Det här är inte ett hack i kurvan. Om man tror det är man helt ignorant inför explosionen av ­andra sätt att visa film. Jag måste säga saker som är obehagliga ibland, men vad jag än säger så ­läser branschen mig som fan läser Bibeln”, säger Anna Serner.

Tragisk släkthistoria

När Anna Serner sommarpratade i Sommar i P1 i juni 2018 gjorde hon det i direktsändning. På slutet lovade hon sin dotter Emma Serner att aldrig ta livet av sig. Bakgrunden till löftet är de många självmorden i hennes släkt, framför allt hennes pappas. Hon fick många reaktioner på att hon vågade prata öppet om självmord.

FAKTA
Svenska Filminstitutet

Stiftelse som bildades 1963 för att stärka och utveckla svensk film. Harry Schein var en drivande kraft bakom bildandet, och blev dess första vd.

Styrelsen utses av regeringen och verksamheten styrs av ett avtal med staten samt årliga regleringsbrev från Kulturdepartementet. Verksamheten finansieras helt av statliga medel.

Det statliga produktionsstödet är uppdelat i flera ­kategorier och utgör en oumbärlig del av finansieringen för filmskapare. För långa spelfilmer stod Svenska Filminstitutet under 2018 för i snitt 33 procent av finansieringen, resten är utspritt på många mindre kanaler. I snitt kostade de långa spelfilmerna 27 Mkr att göra.

Det totala produktionsstödet för 2019 är 315 Mkr.

Varje år delar Svenska Filminstitutet ut branschpriset Guldbaggen. I år äger galan rum måndagen den 20 januari.

VISA MER
FAKTA
Anna Serner

Ålder: 55 år.

Bor: Lägenhet i centrala Stockholm.

Familj: ”Stor och bonusbaserad.”

Gör: Jurist. Vd för Svenska Filminstitutet sedan 2011. Sitter i styrelsen för Anna Lindh academy, Polarbröd, Fanzingo samt del av Skanskas innovationsråd. Delägare i Långmyre vineri på Gotland, som drivs av dottern Emma Serner och hennes sambo Andrea Guerra.

Bakgrund: Jur kand-examen samt Stockholms Filmskolas filmutbildning. Tidigare vd för -Reklamförbundet 1998–2006 och Tidningsutgivarna 2008–2011.

VISA MER

”Det hade gått tre månader sedan Benny Fredriksson, dåvarande vd för Kulturhuset Stadsteatern, begick självmord, och det hade – som alltid – väckt den sorg man har lärt sig att leva med. Men som gör att man ­aldrig blir samma människa igen. Ett självmord är stigmatiserande, för det måste alltid förklaras. Det blev så tydligt med Benny. Folk ­undrade vems fel det var, och så glömmer man hela den komplexa bilden. Jag kände ett stort behov av att prata om det”, säger Anna Serner.

Anna Serner var 17 år när hennes pappa, juristen Uncas Serner, tog sitt liv. Två år senare dog hans lillebror, skådespelaren Håkan Serner, på samma sätt. Av brödernas elva kusiner har ytterligare sex begått självmord, och Anna Serner ­växte upp med att det pratades om självmord som ­något som ”gick i släkten”. Att så många kusiner redan hade tagit sina liv tror hon bidrog starkt till att hennes pappa och farbror ­också gjorde det.

I dag hänger porträtt av Uncas och Håkan på en egen vägg i Anna Serners takvåning vid Odenplan, upplysta av en spotlight. Det ena är i olja och det andra i blyerts, men båda utstrålar det vemod som Anna Serner menar att bröderna fram­kallade hos varandra.

”Jag minns min pappa som glad och lekfull, men när vi träffade Håkan och mina kusiner blev han allvarligare. Mina kusiner upplevde att samma sak hände med deras pappa. De tog fram något hos varandra som inte var bra.”

Långt senare, i terapi efter en skilsmässa, insåg Anna Serner att hon omedvetet bar omkring på många funderingar kring självmord, sorg och ­depression. Var det även hennes öde att göra lika­dant?

”Givetvis är inte självmord genetiskt. Men man kan faktiskt trilla dit om man inte konfronterar det. Så därför var det så viktigt för mig att ­markera för Emma, och för världen, att man kan göra upp med självmordsarv och jobbiga tankar. I dag ­känner jag mig helt befriad från det.”

Den tydligaste symbolen för det är de 25 000 vinplantorna på Gotland som planterades förra året. Anna Serner är delägare i Emma Serners och hennes sambo Andrea Guerras Långmyre ­ ­vineri. En satsning som ska ge frukt i generationer framåt.

”Min stora skräck har varit att min dotter ska behöva gå igenom det jag själv har gått igenom. Och jag har överfört en del av min katastrof­ångest till henne. Den här satsningen skulle kunna innehålla så många katastrofscenarior, som frost och röta, men plötsligt känner både hon och jag mer tillit till livet. Nu bryter vi med familjehistorien”, säger Anna Serner.

Mediedrev och upprörda styrelser

Känslan av tillit har hon inte alltid haft privat. Men det är något helt annat som gäller i hennes yrkesmässiga liv. Där är erfarenheten att saker brukar gå hennes väg, oavsett hur mycket hon ­retar upp folk. Det har skapat ett starkt driv att förändra.

Anna Serner blev vd för bransch­organisationen Reklamförbundet 1998 efter att ha skickat ett mejl till styrelsen med rubriken ”Rapport från en ickeverksamhet”, där hon ­beskrev hur dåligt organisationen fungerade och vad som borde ­göras. Sedan dess har hon fortsatt sticka ut hakan, från 2008 som vd för Tidningsutgivarna (TU), och sedan 2011 som vd för Svenska Filminstitutet.

När TU:s förre ordförande och före ­detta vd:n för tidningskoncernen Stampen, ­Tomas Brunegård, publicerade sina ­memoarer Mitt val tidigare i år, skrev han bland annat om Anna Serner att han aldrig träffat någon som var så orädd att förlora sitt jobb.

Hon använder uttrycket ”when the shit hits the fan” flera gånger under intervjun, eftersom det är precis det som har hänt, om och om igen. Mediedreven och upprörda styrelser har dock inte stoppat henne.

”Jag gör det inte för att reta upp folk, utan för att jag har en övertygelse om att jag kan göra ­saker bättre. Där är jag liksom inte kompromissvillig, och det har kanske med min bakgrund att göra. Vad har jag att förlora? Ett jobb är en mindre sak än när man förlorar en anhörig”, säger Anna ­Serner.

Tillhörde värstinggänget

Hon har alltid testat gränserna för vad som är möjligt. Tillsammans med en kompis klättrade hon upp på tak, eller klädde av sig naken och ­ringde på dörrarna i grannskapet på Lidingö för att se hur mycket de vågade. I tonåren tillhörde hon ett ”värstinggäng”, som rökte, drack alkohol, sniffade och provade hasch innan hon slutligen bröt med de andra tjejerna.

”Jag måste omge mig med nejsägare, för jag ­hittar på saker fort, och det är inte alltid bra. Om jag inte har personer runt mig som drar ned tempot riskerar jag att bränna ut en hel organisation”, säger Anna Serner.

Rekryteringskonsulten som gjorde personlighetstestet när hon fick jobbet på Svenska Film­institutet sa: ”Det är tur att du är medveten om detta, annars skulle jag ha sagt att du har ett psykotiskt drag”.

Ramaskri i branschen

Hösten 2019 hamnar Anna Serner åter igen i blåsväder. En utredning med titeln Hur ska svensk film nå sin publik? råkar sammanfalla tidsmässigt med statistik som visar att svenska biobesökare ratar svensk film. Jämfört med före­gående år tappar svensk film runt 10 procent av biobesökarna, trots att antalet sålda biobiljetter ligger på ungefär ­samma nivå. I en intervju med Dagens Nyheter i november ifrågasätter Anna ­Serner om Film­institutet kan ha kvar sitt uppdrag att säkerställa bredden i biorepertoaren. Det blir ramaskri i filmbranschen, som tolkar uttalandet som att ­smalare filmer kommer att bli utan stöd.

I december samlar Svenska Filminstitutet en stor del av svensk filmbransch i Filmhuset på ­Gärdet för ett samtal kring utredningen. ”Med ­anledning av rabaldret”, säger Anna Serner i sitt inledande anförande.

Det blir ett ganska ljumt samtal. Ingen vill ­prata om hur redan producerade filmer ska distribueras, utan om vilka filmer som ska få stöd i fram­tiden. Samtalet avslutas innan den avsatta ­timmen löpt ut.

”Det satt så mycket kunskap i det där rummet i går, men de säger ingenting, för alla är bero­ende av biograferna, som därmed har en väldigt stark förhandlingsposition. Det finns en rädsla att ­deras egen film ska drabbas om de kritiserar villkoren. Därför vill ingen ta ansvar för helheten, utan det är vårt jobb, anser jag. Men allt handlar om ­pengar, och det här är en bransch som inte står på egna ben ekonomiskt”, säger Anna Serner dagen efter.

Film beroende av stöd

De flesta är eniga om att filmbranschen befinner sig i ett liknande paradigmskifte som skivbranschen stod inför för tio år sedan, när den traditionella intäkten från skivförsäljning utmanades av Spotify. I dag finns film att strömma obegränsat på Netflix, HBO, Cmore och Amazon för en månadskostnad per tjänst som motsvarar en biobiljett. Ändå vill alla filmskapare att just deras film ska få biopremiär, eftersom det är biobiljetterna som än så länge genererar högst intäkter. Men det är uppenbarligen inte där svenskarna vill se svensk film.

”Den stora skillnaden är att musikbranschen är en nästan helt kommersiell bransch. I filmvärlden är allt beroende av stöd, och det gör att man kan vilja hålla emot. Det finns en livlina som heter Svenska Filminstitutet, men våra pengar är ju ­begränsade. Vi kan inte ta ansvar för att allt ska gå på bio”, säger Anna Serner.

Hur kändes blåsvädret den här gången?

»Om du känner oro, våga fråga«

”Det är inte roligt, men jag rustar mig och ­lägger upp en mental överlevnadsstrategi. Jag har en kommunikationsavdelning och ledningsgrupp som besparar mig det värsta. Men jag måste ­också ta hand om dem. Det blir ju en viss oro internt ­eftersom vi är så nära branschen.”

På måndag den 20 januari arrangerar Svenska Filminstitutet den årliga Guldbaggegalan, då det bästa av 2019 års film ska prisas. Storfavoriter är Levan Akins And then we danced och Mikael ­Håfströms Quick, som båda är nominerade i sju kategorier var. Men vad tycker Anna Serner om att gå till galan efter höstens dystra biopubliksiffror och skriverierna om ett svagt år för svensk film?

”Det är klart att det sätter en prägel, men det råder ingen tvekan om att vi håller hög kvalitet på svensk film. Vår bredd ses som fantastisk utomlands. Det är viktigt att komma ihåg vad vi gör bra. Låt oss behålla det och bli bättre på det vi inte är bra på. Och just nu är vi inte bra på att förstå vad biopubliken vill köpa biljett till.”

Hotade med kvotering

Anna Serner växte upp i en medelklassfamilj, föräldrarna var akademiker och socialdemokrater och diskussionerna under uppväxten har gett henne en djup känsla för rättvisa och ärlighet.

”Jag tycker inte om hyckleri. Säger man en sak ska man mena den, och då ska man också göra den”, säger hon och trycker extra hårt på ordet ”göra”.

Och är det något område där hon har gjort, så är det inom jämställdhet. Från att ha hjälpt ett gäng kvinnliga copy­writers att ge ut en feministisk anto­logi i början av 2000-talet, till att ställa sig på film­festivalen i Cannes 2018 och hota med kvotering. Budskapet var att om inte filmbranschen hjälper till att fördela de stora filmbudgetarna mer rättvist mellan kvinn­liga och manliga regissörer, övervägde hon att ge hela 2020 års marknadsstöd – den del av det ­totala produktionsstödet som går till de filmer som ­anses ha störst publikpotential – till kvinnliga film­skapare.

”Numera säger jag det väldigt tydligt: jag kommer aldrig att ta ett jobb om jag inte kan fort­sätta prata öppet om jämställdhet. Styrelserna säger så klart att det är jättebra och viktigt, men de har inte riktigt förstått vad det innebär. Men det jag har gjort varje gång är att jag tar jämställdhetsfrågan, och lägger den i deras knän. Då blir det en kärnfråga.”

Anna Serner återkommer ofta till hur förvånad hon är över att det blir tidningsrubriker och uppståndelse när hon pratar om hur villkoren för män och kvinnor skiljer sig åt.

”Vi vet väl detta redan, eller?”

Men hon har lärt sig att medier älskar rapporter och oneliners. 2016 lanserade hon handlingsplanen 50/50 by 2020, för att få ökad jämställdhet både framför och bakom kameran. För drygt ett år sedan släppte Filminstitutet rapporten Han, hon och pengarna, som visade att 80 procent av storbudgetfilmerna görs av män, och att andelen kvinnliga manusförfattare i svensk film bara är 30 procent.

”Både män och kvinnor som gör film tenderar att berätta om sitt eget liv. Problemet är att det är bara storbudget­filmerna som har en stor publik, och det betyder att 90 procent av all biopublik får se till 80 procent filmer gjorda av män, nästan alltid för män. Det blir ju en skev bild av hur det är att vara männi­ska, och eftersom vi vet att film har en stark förmåga att bidra till samtal, så blir ju hela det offentliga samtalet präglat av hur det är att vara man. Det är en allvarlig samhällsfråga.”

Kritiken mot Anna Serners hot om att kvotera marknadsstödet och konkreta satsningar på utvecklingsstöd till kvinnliga manusförfattare har ofta handlat om att hon för en identitetspolitik, men det skakar hon av sig.

”Alla kvinnor som har fått chansen har visat sig ha exakt samma ’hit and flop rate’ som männen. Så jag ser inte att man tar en risk.”

Hur har filmvärlden reagerat?

”Först var en del arga, de trodde de var jättejämställda men insåg att det var de inte alls. Men sedan såg de att filmerna blev bättre, de insåg att de hade slarvat för att de ­lallade på i en fåra där man inte behöver förändras. Men helt plötsligt blev konkurrensen dubbelt så stor. Alla har kämpat för att bli bättre, och det har både kvinnor och män lyckats med.”

Nu är det 2020, kommer marknadsstödet att kvoteras?

”Vi har sett en klar förändring, och vi ser inte att det finns skäl att verkställa hotet. Det fick ­avsedd effekt.”

Med det sagt: fem av de sex filmer som är ­nominerade till Guldbaggen för Bästa film är ­regisserade av män. I kategorin Bästa manus är tre män nominerade, men bara en kvinna.

»Hög tid att slå hål på myter om självmord«

Anna Serner har blivit både känd och prisad för sitt jämställdhetsarbete, både i Sverige och ­Hollywood. Hon är nominerad till ”Outstanding achievement” av Alliance of women film journalists. I juni utnämndes hon av amerikanska branschtidningen The Wrap till en av film- och nöjesindustrins innovatörer, och på filmfestivalen i Mill Valley i Kalifornien i oktober mottog hon en utmärkelse för visionärt ledarskap. Det spe­cialdesignade smycket i guld hänger runt Anna Serners hals varje dag.

Hur är det att vara jämställdhetskämpe i världens mest jämställda land?

”Det har inte varit så lätt att bli profet i sitt eget land. Men i takt med uppmärksamheten inter­nationellt så har även den svenska filmvärlden börjat känna en stolthet faktiskt, för det är ju de som har fått göra jobbet.”

Anna Serner understryker dock hur mycket det finns kvar att göra även här i Sverige. Framför allt inom näringslivet, och hon skräder inte orden när hon – som själv sitter i flera styrelser – citerar 75-åriga företagare som blivit feminister först när de lämnat ifrån sig makten, eller börsbolags-vd:n hon träffade i Almedalen i somras, som sa att ­”tjejer inte är tillräckligt riskbenägna”.

”Näringslivet ligger så ofantligt långt efter. De står fortfarande och stampar på samma punkt som politikerna 1994 när Ingvar Carlsson införde en jämställd regering. I dag tror jag inte någon politiker skulle bli kritiserad för sitt kön, utan man blir kritiserad för sin politik. Det är så intressant med näringslivet, för man låtsas vara så fakta­driven när det egentligen är så fruktansvärt känslo­drivet.”

Är du mer hyllad för jämställdhetsarbetet utomlands än i Sverige?

”Absolut. Här förstår man dimensionerna, att det utmanar strukturer, och många ser sig som förlorare på det här. Utomlands är det fort­farande en dröm. Om Hollywood på riktigt insåg vad som skulle kunna göras hade de ju hört av sig. Men jag har inte fått något samtal. Än.”

(text) &

(Foto)