Di Weekend INTERVJUER

Pugh Rogefeldt: »Succén kom som en chock«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

För 50 år sedan bröt Pugh Rogefeldt ny mark med albumet "Ja, dä ä dä!".

Josefine Stenersen

Med "Ja, dä ä dä!" skrev Pugh Rogefeldt in sig i den svenska musikhistorien. Det banbrytande albumet fyller 50 år i år och firades i veckan på ett sedan länge utsålt Cirkus i Stockholm.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Albumet Ja, dä ä dä! blev något av en sensation när det gavs ut i augusti 1969. Tidigare hade anglosaxisk rock- och popmusik framförts med sång på engelska. Ja, dä ä dä! betraktas som det första rockalbumet på svenska.

Det är fortfarande något som ger eko. När Stiftelsen Cornerlis Vreeswijks minne tidigare i år belönade Pugh Rogefeldt med Cornelisstipendiet på 750 000 kronor löd motiveringen:

”En pionjär i att sjunga rock på svenska som sätter sitt allt, sitt bästa för oss. Ja, dä ä dä!

Inspirerad av den stora folkmusikvågen i USA skrev Cornelis Vreeswijk, liksom andra vissångare och trubadurer, ofta samhällskritiska sånger på svenska. Cornelis Vreeswijk var starkt präglad av amerikansk blues, men rock- och popmusik sjöngs alltjämt på engelska.

Visserligen hade Owe Thörnqvist redan 1956 spelat in Rotmos Rock, men det är en plojbetonad singel där han kompas av amerikanska jazzmusiker. 1968 hade gruppen International Harvester, som senare bytte namn till Träd, Gräs och Stenar, debuterat med albumet Sov Gott Rose-Marie, men det innehåller sånger på både engelska och svenska.

FAKTA
Pugh (Ja, dä ä dä!)

Så är titeln skriven på omslaget. Titeln är ett uttryck från Pugh Rogefeldts hemstad Västerås. Artistnamnet, egentligen heter han Torbjörn, togs från den lokala konstnären Pug Karlsson, som stavade utan h.

Albumet är inspelat i Metronomes studio på Karlbergsvägen 57 i Stockholm (nuvarande Atlantis Studio) den 2-3 och 9-10 juni 1969. Utgivet i augusti samma år.

Medverkande musiker: Pugh Rogefeldt (sång och gitarr), Janne ”Loffe” Carlsson (trummor), Georg ”Jojje” Wadenius (gitarr, bas, piano, tamburin).

Producent: Anders Burman.

Ljudtekniker: Michael B. Tretow, senare känd som Abbas ljudtekniker.

Vann 1970 en Grammis i kategorin Årets debut – populärproduktion med sångartist.

VISA MER

När Ja, dä ä dä! kom ut året därpå var det ingen tvekan, Pugh Rogefeldt sjöng rock på svenska. Visserligen heter första låten Love Love Love, men alla texter är på svenska.

”Jag försökte först att skriva en engelsk text till den, men misslyckades totalt, jag var inte alls nöjd. Jag får väl skriva en svensk text då, tänkte jag. Det kändes mycket bättre. Det var så det började”, berättar Pugh Rogefeldt när vi träffas på Gotland där han bor sedan många år.

Naivistiskt – ibland obegripligt

Pugh Rogefeldts texter från den tiden är underfundiga, associationsrika, stundtals lite naivistiska, högst originella, ibland rentav obegripliga.

På frågan om han verkligen var först med att sjunga rock på svenska, svarar Pugh Rogefeldt:

”Det ligger en viss sanning i det, även om det fanns artister som nosat på det tidigare. Jag tänker på Owe Thörnqvist, men framför allt Robert ”Robban” Broberg, som jag var väldigt inspirerad av. Det gällde speciellt det här att man kunde skippa alla krav och skriva på något som nästan är ett fantasispråk.”

”Sedan var jag förstås inspirerad av Cornerlis Vreeswijk också, och lite av Povel Ramel.”

Inga av dessa kan betecknas som rockartister. Det kan där­emot de som i sin tur inspirerades av Pugh Rogefeldt, från popsångaren Per Gessle till rockstjärnan Joakim Thåström.

Per Gessle har berättat hur han som tonåring såg Pugh Rogefeldt i Halmstad Folkets Park. Om Gyllene Tider var 1980-talets största popband så var Imperiet med Thåström som frontfigur ­decenniets största rockband. De spelade in Surabaya Johnny från Ja, dä ä dä!. Musiken är skriven av Pugh Rogefeldt, men texten är den enda på albumet som han inte skrivit själv, det är en översättning av en sångtext av Bertolt Brecht.

”Hårdpopig, modern visstil”

Det finns de som anser att Pugh Rogefeldt var så banbrytande att det indirekt ledde till musikrörelsens födelse, något som brukar dateras till festivalerna Festen på Gärdet sommaren 1970. Den vänsterradikala proggrörelsens musik framfördes med texter på svenska, men Pugh Rogefeldt var inte en del av den rörelsen.

Just språket var något som musikrecensenter tog fasta på när Ja, dä ä dä! släpptes 1969, liksom att Pugh Rogefeldt hade en helt egen stil.

”22-åringen från Västerås har skapat pop på svenska”, skrev ­Göteborgs-Posten.

”Pughs lp-debut en fullträff”, löd rubriken över Dagens Nyheters positiva recension.

”Melodierna är hans egna, texterna också. Men framför allt är stilen hans egen: ett slags hårdpopig, modern visstil” skrev Expressen, som också konstaterade att det i musiken finns en anknytning till jazz.

Ja, dä ä dä! spelades in under en musikalisk brytningstid, när den äldre och mer avancerade jazzmusiken mötte den yngre och mer rättframma rockmusiken. Det var en korsbefruktning som skulle utvecklas till subgenren jazzrock, eller fusion.

Den som tände på Pugh Rogefeldts säregna låtar var producenten Anders Burman. Han var en av grundarna av det legendariska skivbolaget Metronome, som startats 1949 av tre unga jazz­fantaster. Bolaget var under 1950-talet det ledande inom svensk jazz och Anders Burman själv var gammal jazztrummis. Han tussade ihop Pugh Rogefeldt med två musiker som verkligen låg rätt i tiden.

Georg ”Jojje” Wadenius var gitarrist i den instrumentella rockgruppen Made in Sweden. Något år senare blev han medlem i den amerikanska jazzrockgruppen Blood, Sweat & Tears. Han har jazzen i blodet, Georg ”Jojje” Wadenius mamma, Eva Engdahl, brukar räknas som den första kvinnliga jazzpianisten i Sverige.

Den äldre Jan Carlsson var en av Sveriges ledande jazztrummisar. Under andra halvan av 1960-talet spelade han i den avantgardistiska duon Hansson & Karlsson (efternamnet stavades så i gruppnamnet). Organisten Bo Hansson och trumslagaren Jan Carlsson spelade en instrumentell hybrid av frijazz och psykedelisk rock, en experimentell och i hög grad improviserad musik. Ingen mindre än Jimi Hendrix spelade in och gav ut deras låt Tax Free sedan han jammat med dem efter en konsert på Gröna Lund i Stockholm.

Julen 1973 blev Janne Carlsson folkkär genom rollfiguren ”Loffe” i tv-serien Någonstans i Sverige. Hans humoristiska sida fick Pugh Rogefeldt genast känna av. När trion var samlad i Metronomes skivstudio på Karlbergsvägen i Stockholm och Janne Carlsson fick klart för sig vad det var för låtar de skulle spela in sa han:

”Va ere här för smörja? Nä, Burman nu har du gjort ett misstag. Skicka hem pojken me’ tåget till Västerås så glömmer vi hela skiten.”

Alla skrattade utom Pugh Rogefeldt som surnade till. Det släppte först när Janne Carlsson satte sig bakom trummorna och ­improviserade fram introt till öppningslåten Love Love Love.

Trumbeatet i den låten har samplats av flera artister inom hiphop, rap och electronica, bland andra DJ Shadow och DJ Muggs. Först ut var DJ Shadow med Mutual Slump (1996) där Janne Carlssons trumspel hörs genom hela låten.

”Jag blev nyfiken på hur det där gick till, hur han hittade min platta, och undersökte det genom Warner Music (som köpt upp Metronome, Di Weekends anm.)”, berättar Pugh Rogefeldt.

”DJ Shadow bor i Los Angeles, det var i alla fall där han hittade plattan i en skivbutik. Utan att veta vad det var för något bad han att få lyssna på den och fastnade direkt för det där introt. Det är i alla fall så jag fått det återberättat för mig.”

Högt värderat album på andrahandsmarknaden

Att Ja, dä ä dä! dök upp i en skivback i Los Angeles kan förklaras av att albumet faktiskt gavs ut i USA i en liten upplaga, 600 exemplar, med texterna översatta till engelska på omslagets baksida.

»I svenskan finns inga bra blajord«

”Jag tror att det till och med var så att den bara gavs ut i Kalifornien. Jag har ett exemplar av den amerikanska utgåvan hemma. Den måste vara väldigt ovanlig”, säger Pugh Rogefeldt.

Det dyraste exemplaret av Ja, dä ä dä! som är till salu på marknadsplatsen discogs.com när detta skrivs är emellertid svenskt. Det är ett sällsynt exemplar från den allra första upplagan med svart omslagstext och kostar 7 000 kronor. Svart text var svårläst mot den bakgrunden, så skivan drogs in och gavs ut igen med gula bokstäver på omslaget. Ett fint exemplar av den upplagan – men det ska vara blå skivetikett – kostar inte mer än cirka 350 kronor, men så var också Ja, dä ä dä! en storsäljare.

Det blev den omedelbart. Efter bara en vecka i handeln gick Ja, dä ä dä! in på 16:e plats på Kvällstoppen, som listade de bäst säljande skivorna i Sverige. Där blandades singlar och ep-skivor med de dyrare lp-skivorna. I slutet av september 1969 införde Kvällstoppen en ny lista med bara lp-skivor. Det var först då som ­albumformat fick en dominerande ställning. När den första lp-listan presenterades var det svenskt i topp: Pugh Rogefeldt med Ja, dä ä dä! före den brittiska supergruppen Blind Faith med Eric Clapton och amerikanska Creedence Clearwater Revival.

”Det är ju inte dåligt”, kommenterar Pugh Rogefeldt lakoniskt när han blir påmind om hur framgångsrikt albumet faktiskt var.

Listan med alla skivformat blandade fanns kvar en tid och där låg Ja, dä ä dä! på åttonde plats. En tidningsrubrik löd:

”Förbjudna sexskivan ännu nr 1 på Kvällstoppen.”

Det syftade på att singelskivan Je t’aime ... moi non plus med Jane Birkin och Serge Gainsbourg ännu var etta på topplistan, fastän den bannlysts av Sveriges Radio och var på väg att dras in av skivbolaget.

Pugh Rogefeldt förmedlade med låten Du tände lyset Andersson ett mer subtilt kärleksbudskap än stönandet på Je t’aime ... moi non plus. En kort passus i texten lyder:

”Du tände lyset och se

Vi två kan aldrig bli tre.”

Det har på sina håll tolkats som att låten handlar om homosexuell kärlek, något som Pugh Rogefeldt när skivan var ny bekräftade i en intervju med Göteborgs-Handels och Sjöfartstidning. I så fall var han väldigt framsynt, det skulle nämligen dröja 40 år innan samkönade äktenskap blev lagliga.

I dag säger han:

”Den låten har anammats av gayrörelsen, men det var faktiskt inte meningen när jag skrev den.”

Och så försöker han dra sig till minnes hur det kom sig att han skrev just de där raderna.

”Jag tror att det var så att jag precis hade träffat min blivande fru och hon hette faktiskt Andersson, Yvonne Andersson. Jag har för mig att hon sa att hon försökt att bli gravid, men att det aldrig hade lyckats.”

”Jag tänkte inte på att min text kunde tolkas på något annat sätt. Men det får jag väl bjuda på om någon blir lycklig av det.”

Omedelbar önskan om uppföljare

Pugh Rogefeldt är en utpräglad albumartist, ingen hitmakare, men Här kommer natten släpptes på singel under hösten 1969. När den gick in på Tio i topp, som baserade sin lista på omröstningar bland radiolyssnarna, så var det första gången på sju år som en svensk låt låg på den populära topplistan. Det hade inte hänt sedan Svensktoppen, reserverat för svenska låtskrivare, startades 1962.

I intervjuer under hösten sa Pugh Rogefeldt att han tänkte lägga av med musiken och gå tillbaka till att jobba som stuvare i hamnen hemma i Västerås.

”Succén kom som en chock för mig. Jag blev alldeles vanmäktig”, sa han till Expressen i slutet av året.

Laleh låter bäst på svenska

Pugh Rogefeldt kallades årets popsensation, ordet rock förekom inte i skriverierna på den tiden, och en förnyare av svensk pop.

”Årets utan jämförelse mest omskrivna och lovprisade svenska popfynd, 22-åriga Pugh Rogefeldt från Västerås kommer till ­Göteborg för första gången på nyårsafton”, meddelade GP.

Producenten Anders Burman på Metronome ville snabbt ha en uppföljare. Resultatet blev Pughish, inspelad våren 1970. Musiker, ljudtekniker och producent är desamma som på debuten.

Trion med Janne ”Loffe” Carlsson och Georg ”Jojje” Wadenius var en studiokonstellation, de gav inga konserter med Pugh Rogefeldt. Det skulle dröja 37 år, till 2006, innan de spelade live tillsammans.

2008 gjorde de comeback som skivartister med Pugh Rogefeldts album Vinn hjärta vinn, hans sjuttonde i ordningen och inspelat i Sandkvie Studio på Holmen i Visby hamn där vi träffas. Fastän det gått över tio år sedan dess är det Pugh Rogefeldts senaste ­album, men inte det sista försäkrar han.

”Nej, definitivt inte. Vi har spelat in en del material som ligger klart för mixning. Jag jobbar med producenten Johan Lindström från Tonbruket. Så mycket mer ska jag inte berätta om det.”

Åtta av tio låtar med på konserten

Janne ”Loffe” Carlsson avled 2017, men Georg ”Jojje” Wadenius från originaltrion var med i det fem man starka band som backade upp Pugh Rogefeldt på Cirkus, där också bland andra Martin Hederos från just Tonbruket ingick. Med sitt ordinarie band gör han ett 50-tal spelningar per år.

Ett vanligt sätt att fira ett historiskt album i konsertsammanhang är att spela det i kronologisk ordning, från början till slut. Pugh Rogefeldt valde i stället att fira med låtar från sina första fyra album, varav det senaste kom 1973. Två av låtarna från Ja, dä ä dä! ratades. Det kan tolkas som att upphovsmannen anser att 80 procent av det legendariska albumet håller efter fem decennier.

”Det är ett par låtar som är lite obegripliga, som är väldigt tidsbundna. Den ena, Colinda, fick jag inget grepp om när vi repade. Jag vet inte ens vad den handlar om textmässigt. Den andra, Signe, fick vi heller ingen fart på. Instrumenteringen på den är lite konstig på skivan, bland annat spelar jag akustisk gitarr med stråke.”

Att Pugh Rogefeldt valde just Cirkus för sitt 50-årsjubileum kan tyckas passande med tanke på att hans singeldebut heter Haru vart på Cirkus (1968). Biljetterna, cirka 1 650 stycken, sålde snabbt slut och det är möjligt att det blir en fortsättning nästa år.

”Vi har diskuterat det. Det har gått över förväntan vad gäller ­intresset för just den här konserten. Det är bara det att de här skickliga musikerna är väldigt anlitade och upptagna, men vi kanske har hittat en lucka i vår när alla kan”, säger Pugh Rogefeldt.