Di Weekend INTERVJUER

Premiär för Skarsgård och Varela

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Efter 25 års vänskap spelar barndomsvännerna och skådespelarkollegorna Gustaf Skarsgård och Matias Varela i samma film.

Jesper Frisk

Sedan tonåren har Matias Varela och Gustaf Skarsgård varit bröder och vapen­dragare. Relationen bygger på total uppriktighet. Nu möts de för första gången på film, i , om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

De möttes som utstötta och osäkra 13-åringar på Eriksdalsskolan på Södermalm ­i Stockholm, en av Sveriges största högstadieskolor. Gustaf Skarsgård och ­Matias Varela beskriver det som en fientlig och hotfull miljö – om än inte lika ­hotfull som den journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ställdes inför i det etiopiska fängelset Kality, och som skådespelarna nu skildrar i filmen 438 ­dagar, med premiär den 30 augusti.

Efter 25 års vänskap har barndoms­vännerna äntligen fått göra en film till­sammans. En film där de dessutom får spegla sina egna känslor för varandra, och tvingas leva upp till varandras krav på ­autenticitet.

”Jag kan inte ljuga för Matias, och han kan inte ljuga för mig”, säger Gustaf ­Skarsgård.

Han sitter lojt nedsjunken i en soffa bredvid Matias Varela, som är påtagligt mer stressad. Hans sambo har förvärkar och när som helst kanske de måste åka till BB för sitt andra barns förlossning.

Är det så er vänskap ser ut också, total ärlighet?

”Jag skulle vilja påstå att vi ­enbart kan vara autentiska med varandra. Om vi är i ett läge där vi inte kan det, då ses vi inte”, säger Gustaf Skarsgård.

FAKTA
Gustaf Skarsgård

Ålder: 38 år.

Familj: Sambo och hund.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Debuterade 1989 som barnskådis i Prima Ballerina och ­Täcknamn Coq Rouge. Har haft ­huvudroller i bland annat Hamlet och Den allvarsamma leken på Stockholms stadsteater.

Medverkat i film och tv (i urval): ­Ondskan, Arn-filmerna, Biblioteks­tjuven, Vikings, Westworld.

VISA MER
FAKTA
Matias Varela

Ålder: 39 år.

Familj: Sambo och två söner.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Debuterade 2000 i TV4-­såpan Nya Tider och fick sitt stora ­genombrott med Snabba cash-trilogin från 2010 och framåt, samt i Arne Dahl-filmerna. Sedan 2015 har han spelat i flera Hollywoodproduktioner, som Point Break, Assassin’s creed och Narcos.

VISA MER

”Vår relation är timglasformad, livet för en samman och bort från varandra. Men ja, vi har ett högt autenticitetskrav på varandra, både för att vi har gått igenom de formgivande ungdomsåren tillsammans, men även för att vi nu delar yrkesroll”, säger Matias Varela.

Med sina olika bakgrunder har de tillfört helt nya dimensioner i varandras liv. Matias Varela kommer från en invandrarfamilj och kände sig avskild från den svenska kulturen, medan Gustaf ­Skarsgård – son till läkaren My Skarsgård och skådespelaren Stellan Skarsgård – växte upp med både akademisk utbildning och hela kulturvärlden som en självklarhet.

”Vi har haft olika hinder. Det kan vara en jättelång mental sträcka att våga gå i sin fars fotspår, och bevisa sig för sig själv, sin far, hela Sverige”, säger Gustaf Skarsgård.

Matias Varela å sin sida sticker inte ­under stol med att mötet med skådespelarfamiljen Skarsgård blev avgörande för hans egen karriär.

”Jag växte inte upp i en konstnärlig ­miljö alls, men hade ett starkt filmintresse. När jag träffade Gustaf fanns det plötsligt en plattform för det här intresset. Båda ­älskade film, och drömde om att få hålla på med det här yrket”, säger Matias Varela.

Dialog om skådespeleri och livet

Men när de nu möts som kollegor i samma film är det efter att ha tagit helt olika ­vägar in i yrket. Gustaf Skarsgård gick scen­skolan och fick snabbt fart på karriären med flera roller på Dramaten och i film och tv. 2007 fick han en Guldbagge för huvudrollen i Förortsungar.

Matias Varela hade en roll i TV4:s såpa Nya tider runt millennieskiftet, men fick inte sitt ­stora genombrott förrän 2010, som Jorge i Snabba cash-­trilogin. Både före och ­efter Snabba cash har han haft andra jobb för att livnära sig, bland annat inom hemtjänsten och bygg­industrin.

”Samtidigt har vi haft varandra som referenser. Vi har alltid haft en dialog om skådespe­leri och om livet. Det jag har lärt mig på scenskolan har jag pratat med Matias om, och det han har lärt sig i hemtjänsten och på bygget har han pratat med mig om”, säger Gustaf Skarsgård.

”Ibland känns det ändå som att jag har gått scenskolan. Vi har mötts i mitten på något vis”, säger Matias Varela.

Ingen kontakt under svår period

Men likt timglaset som Matias Varela ­beskrev tidigare har de också periodvis ­glidit isär. Kanske har de aldrig stått ­längre ifrån varandra än runt 2010, då Gustaf Skarsgårds missbruk av alkohol och droger nådde sitt klimax, samtidigt som han ­gjorde succé som Hamlet på Stockholms stads­teater.

”Jag var 29 år när jag gjorde Hamlet, men övertygad om att jag skulle dö innan jag var 30. Jag var mitt uppe i ett galopperande missbruk, psykotisk, jag brände ljuset i ­bägge ändar”, säger Gustaf Skarsgård.

Under dessa år umgicks de inte särskilt mycket.

”När man är i ett missbruk, med det ­djupa självförakt det innebär, så är man inte lätt att ha en nära relation med”, säger Gustaf Skarsgård.

Parallellt tog Matias Varelas karriär äntligen fart. Först med Snabba cash, därefter med Arne Dahl-filmerna.

”Det är klart att jag var orolig för Gustaf, men helt ärligt var jag upptagen med att betala räkningarna och att överleva”, säger han.

”Samtidigt fanns det andra i vänkretsen som var ännu mer illa däran. Gustaf har ­talangen, och jag har alltid tänkt att till slut kommer han att tycka att det är roligare att stå på scen och filma än att bryta ned sig i beståndsdelar. Eller till och med separera de två – att man behöver inte vara bakis för att kunna leverera Hamlet. Jag har aldrig spelat teater, men jag vill gärna tro att man inte måste ner i avgrundsdjupa hål för att kunna gestalta”, säger Matias Varela.

Gustaf Skarsgård sitter tyst och lyssnar, med kepsen djupt neddragen över pannan. Tar sats. Genomgående under intervjun avbryter de nästan aldrig varandra, och pratar aldrig i mun. Särskilt inte nu när det bränner till. Gustaf Skarsgård är nykter ­sedan flera år, och försöker summera:

”Bäst är man om man är på en riktigt bra plats. Problemet med det är att det kräver mycket arbete, på daglig basis. Näst bäst är man om man är på en riktigt dålig plats, för det genererar väldigt mycket energi som du kan kanalisera kreativt. Mår du helt okej, då är du inte så himla intressant. Så den här kreativa destruktiviteten som är så myt­omspunnen och romantiserad, den ser jag som en genväg till ens näst bästa.”

Han tycker det är viktigt att inte rättfärdiga konstnärlig destruktivitet, men vill att vi ska förstå den.

”Jag vill fortfarande att mitt lidande på scen ska vara autentiskt. Men jag behöver inte supa och knarka för att få till det. Där­emot kanske jag hoppar över min morgonmeditation för att sänka mig själv lite. Så det finns andra sätt att få till det. Men ­sedan måste jag hämta upp det igen.”

Metoo skapar förändring

Den här kreativa destruktiviteten har varit på tapeten de senaste åren, först med kulturmannen-debatten, därefter Metoo och under våren med dokumentären om ­sångerskan Josefin Nilsson, som under lång tid misshandlades fysiskt och psykiskt av en hyllad Dramatenskådespelare.

Hur förhåller ni er till debatten?

”Jag tycker det är bra att vi nu börjar förändra kulturen så att den inte tillåter fel­aktiga beteenden på grund av att man är folkkär”, säger Gustaf Skarsgård.

Millenniums nästa stjärna Var du destruktiv mot andra eller bara dig själv?

”Primärt mot mig själv, men skadar du dig själv så skadar du alla som älskar dig. Det går inte att prata om självdestrukti­vitet som inte skadar andra.”

Både Matias Varela och Gustaf Skarsgård märker tydlig skillnad i branschen efter ­Metoo. Idag arbetar de båda internationellt. Skarsgård har gjort tv-serier som Vikings och Westworld, Varela har haft en huvudroll i den hyllade tv-serien Narcos och gjort filmer som Point break och Assassin’s creed.

”Det är en helt annan ton. För varje nytt jobb får man ett mejl där det står vilka ­beteenden de inte tycker är OK. Jag ­upplever att det är genuint. Jobbet ska vara en schysst plats, inte en plats där man går runt och mår dåligt”, säger Matias ­Varela.

Två dagar efter intervjun blir han pappa för andra gången, men ger sig nästan omedelbart iväg utomlands för att spela in tv-­serien Raised by wolves, i regi av Ridley Scott. I höst syns han också i en av huvudrollerna i TV4:s serie Fartblinda, baserad på Carolina Neuraths thriller om finansvärlden.

Gustaf Skarsgård följer upp Vikings med att göra en av rollerna i Cursed, en Netflix-­serie regisserad av serieboksförfattaren Frank Miller. Men först väntar premiären av 438 dagar.

Elva års fängelse – men benådades

Natten till den 28 juni 2011 korsade de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson gränsen till Etiopien och den konfliktfyllda regionen Ogaden. De ­ville skildra hur Lundin Petroleums jakt på det svarta guldet drabbade lokalbefolkningen. Fem dagar senare blev de be­skjutna av etiopisk militär, och tillfångatogs.

Samtidigt som dramat pågick spelade Gustaf Skarsgård in filmen Kon-Tiki på Malta, och Matias Varela var på semester i sin fars hemtrakter i spanska Galicien. Det skulle dröja innan de hörde talas om de fängslade svenska journalisterna.

”Jag minns att narrativet i början var att de var lite skumma och eventuellt hade samröre med terrorister. Men ­sedan förstod man ju att det inte alls var ett naivt äventyr, utan en kalkylerad risk av två journalister som ville berätta en viktig historia”, säger Gustaf ­Skarsgård.

Martin Schibbye och Johan Persson dömdes till elva års ­fängelse för att olagligen ha tagit sig in i Etiopien och för främ­jande av terrorism. Den 10 september 2012 benådades de, och återvände till Sverige.

Ett år senare släpptes deras bok 438 ­dagar, som berättar om händelserna som ledde fram till gripandet, och vad som ­hände under den långa vistelsen i Kalityfängelset. Boken nominerades till Augustpriset, och har nu blivit film, med manus av Peter Birro och regi av Jesper Ganslandt.

Det är en två timmar lång mångspråkig actionfilm som tar väl vara på de drama­tiska händelser som utspelade sig i ­Ogaden. Filmen riktar också stark kritik mot Lundin Petroleum och ­dåvarande utrikesminister Carl Bildt (spelad av Philip Zandén) som tidigare satt i bolagets styrelse.

Sandra Harms, som är Sverigechef för produktionsbolaget Miso Film, köpte filmrättig­heterna samma år som boken kom ut, men det var en lång och omständlig resa att hitta finansiering och välja regissör. Jesper Ganslandt har tidigare gjort ­smala filmer som Farväl Falkenberg och Apan, inte någon film med stora ­actionscener.

”Men vi tyckte att det han gjort hittills pekade i en intressant riktning, och det ­visade sig att han själv ville göra något sånt här”, säger Sandra Harms.

”Sprängstoff för en äventyrsfilm”

Att göra en samhällskommenterande svensk film 2019 har varit en utmaning. Budgeten för filmen är med internatio­nella mått mycket liten: 42 miljoner kronor.

”Dels är filmklimatet sådant att man ­antingen ska göra smala filmer som vinner priser men ingen ser, eller breda komedier som säljer biljetter. Den här filmen passar inte in på någon av dessa kategorier. Dessutom är historien provocerande – den kritik som finns mot bland annat Lundin ­Petroleum har kanske också skrämt privat­investerare”, säger Sandra Harms.

Den 30 augusti är det ändå premiär, med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i ­rollerna som Martin Schibbye och Johan Persson.

Varför är det så viktigt att berätta deras historia på film?

”Den är fortfarande väldigt relevant. Det finns skuggzoner över hela världen där ­medier har noll insyn, och det verkar dessutom vara något som ökar. Det handlar om pressfrihet och det fria ordet”, säger ­Matias Varela, och fortsätter:

Adam Lundgren i rollernas roll

”Men det är även en historia som har massor av filmiska element. Två individer som inte känner varandra speciellt väl ­hamnar i en livsfarlig situation, för att kunna överleva måste de successivt komma varandra närmare. Det är sprängstoff för en äventyrsfilm, med en tyngd och ett patos som många andra äventyrsfilmer saknar.”

Hur är det att spela en människa som lever och är ungefär lika gammal som en själv?

”Jag känner ett större ansvar, för vi ska både gestalta de här människorna och ­deras bok. Samtidigt är det otroligt häftigt att ha en förlaga, och kunna välja hur nära verkligheten man själv vill lägga sig. Det här är ju ändå vår tolkning av historien”, säger Gustaf Skarsgård.

Själv tillbringade han en eftermiddag med Martin Schibbye, och fick bland annat låna tillhörigheter som han hade med sig i Etiopien, bland annat passet, en mp3-­spelare, böcker och en kortlek – saker som därför också syns i filmen.

Matias Varela tillbringade ännu mer tid med sin förlaga Johan Persson.

”Jag är ganska social och verbal, medan Johan är mer tillbakadragen. När du ska gestalta en människa som inte har samma tillgång till språket eller är lika socialt lagd, så måste man arbeta emot sin egen instinkt och där kan det uppstå rätt intressanta sprickor som regissören eller fotografen kan ta fasta på”, säger Matias Varela.

De höll kontakt med Martin ­Schibbye och Johan Persson ­under inspelningen, och rådfrågade dem via telefon och sms om ­detaljer eller hur de skulle ha ­reagerat i en viss ­situation.

Filmen innehåller både extremt obehagliga scener som var tuffa att spela in, till exempel sken­avrättningen som journalisterna utsattes för, och känslosamma men lågmälda ­scener som blev starka minnen för vännerna.

”Till exempel en scen där ­Johan bryter ihop och Martin får finnas där för honom, och vice versa i en ­annan scen. Det är väldigt tydliga exem­pel på vårt brödraskap, att helt egolöst bara ­finnas där för den andre, både konstnärligt och vänskapligt”, säger ­Gustaf Skarsgård.

Har ni olika roller även i vänskapsrelationen?

”Vi har fått stödja varandra på olika sätt under olika delar av våra liv. Matias har gråtit på min axel, och jag har gråtit på hans”, säger Gustaf ­Skarsgård.