Di Weekend INTERVJUER

Peter Englund: »Det kändes som ett förräderi«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joey Abrait

Peter Englund ville med sin nya bok arbeta med en historia som fortfarande finns i levande minne. Under processen blev han själv delaktig när helt annan samtidshistoria skrevs. Nu berättar han om sorgen efter Sara Danius och ­konflikterna i Svenska Akademien.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Programbladet från Sara Danius ­begravning har suttit på Peter ­Englunds anslagstavla sedan novem­ber 2019. Först härom ­veckan tog han ned det. Ibland bläddrar han förbi hennes namn i telefonens kontaktbok.

”Jag kan inte radera det”, säger Peter Englund lågt.

Hittills har han mest suttit bakåtlutad med ena foten på bordskanten i den skrivarlya som ligger precis intill hans bostad mitt i Uppsala, och pratat om sin nya bok Söndagsvägen, som är anledningen till intervjun. Det är lättsamt och enkelt. Peter Englund har sedan debuten med Poltava 1989 sålt över 1 miljon böcker i Sverige. Den nya boken är helt annorlunda, men sitt arbete är han van att tala om.

Men när samtalet övergår till att handla om Sara Danius och krisen i Svenska Akademien tar Peter Englund ned fötterna. Han sätter sig rakt upp och berättar lika mycket med kropp och röst som med orden.

Sara Danius avled i cancer den 12 oktober ­förra året. Knappt två år tidigare stod hon utanför Börshuset i Gamla stan och läste högt ur det pressmeddelande som hon, Peter Englund och Sara Stridsberg hade formulerat gemensamt efter ett krismöte. Svenska Akademien skulle omedelbart ­bryta alla kontakter med den så kallade Kultur­pro­filen, Jean-Claude Arnault, vars brottsliga ­handlingar just hade avslöjats i Matilda Voss ­Gustavssons reportage i Dagens Nyheter.

FAKTA
Peter Englund

Ålder: 63 år. Bor: Uppsala.

Familj: Tre vuxna barn från sitt första äktenskap, två yngre döttrar från sitt andra äktenskap.

Tjänar: Är huvudman i två bolag som 2019 tillsammans omsatte 700 000 kronor. Som akademiledamot utgår ett månadsarvode på 10 000 kronor, samt ersättning för bokinköp upp till 22 000 kronor och festkläder upp till 10 000 kronor per år.

Bakgrund: Född och uppvuxen i Boden. Doktorerade i historia 1989. Debuterade som författare 1988 med ­Poltava: berättelsen om en armés undergång. Fick ­Augustpriset 1993 för Ofredsår. Bisittare i Fredrik ­Lindströms tv-serie Världens modernaste land. Valdes in på stol nr 10 i Svenska Akademin 2002, och var dess ständige sekreterare 2009–2015.

Andra böcker i urval: Förfluten­hetens landskap, Brev från noll­punkten, Jag kommer ihåg och Stridens skönhet och sorg.

Aktuell med: Nya romanen ­Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord, som ges ut på Natur & Kultur den 12 juni.

VISA MER

Det regnade den kvällen, och Peter Englund stod tätt intill Sara Danius och skyddade henne med ett paraply. Hon var hans efterträdare på posten som ständig sekreterare, men skulle bli den som fick betala det högsta priset för saker som pågått under decennier och flera ständiga sekreterares tid.

”Jag backade Sara i allt, för det här hade också kunnat hända under min tid. Det här var bomben. Hade den inte briserat under Saras tid så hade det inträffat under hennes efterträdares tid”, säger Peter Englund i dag.

”Ett dödligt sår på mitt äktenskap”

Han ville vara ett starkt stöd. Samtidigt hade ­Peter Englund och Sara Danius aldrig lyckats bygga upp den nära relation som han sett framför sig. Han tvingades 2015 lämna över ett år tidigare än planerat.

”Sekreteraråren hade orsakat ett dödligt sår på mitt äktenskap, och min dåvarande hustru sa att om jag fortsatte som ständig sekreterare skulle hon lämna mig. Så jag var inte på alla sammanträden utan var hemma och försökte kompen­sera allt det jag försummat. Därför vände sig Sara mest till Horace. Han var hennes mentor. Det är det som är det märkliga i historien.”

För bara några månader efter avslöjandet uppstod en spricka inom Svenska Akademien. När Peter Englund och flera andra ledamöter inte fick gehör för sina krav på åtgärder valde han i mars 2018 att lämna arbetet. Strax efter skrev den ­tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl i en debatt­artikel att ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”.

Två dagar senare lämnade Sara Danius ­Svenska Akademien.

Vilken är din starkaste minnesbild av henne?

Peter Englund tar ett djupt andetag.

”Det är en rätt hemsk bild, så den vet jag inte om jag vill berätta om”, säger han.

Han trycker händerna mot ansiktet en stund och försöker hitta ord, också för att beskriva sin egen känsla av otillräcklighet.

Var det när hon hade det jobbigt?

”Ja, det var det. Och det var liksom invävt med andra personliga saker som hade drabbat henne. Min bild av henne, och anledningen till att jag ­ville ha henne som efterträdare, var ju att hon var så stark. Men alla har en gräns. Just den här känslan av hjälplöshet, att inte kunna bistå en människa som har en själslig smärta. Vi tyckte om varandra, men vi hade inte en så nära relation.”

Känner Peter Englund skuld över att det blev Sara Danius – och inte han själv – som fick den otacksamma uppgiften att hantera krisen när Jean-Claude Arnaults förehavanden uppdagades? Han svarar varken ja eller nej, utan påpekar att den kunskap han satt på var samma som hon hade under sina två första år som ständig sekreterare, och som alla hade.

”Det var ju inte så att det pågick under många år och att vi kämpade med hur vi skulle han­-tera det. Att Arnault var ett svin, det visste alla. Men ingen av oss kände till det brottsliga beteendet.”

En av de starkaste rösterna

Och det riktigt allvarliga för Svenska Akademien – att ledamoten Katarina Frostenson upp­repade gånger hade brutit sekretessen kring Nobelpristagaren i litteratur – blev inte klarlagt förrän ­advokatbyrån hade gjort sin utredning.

”Jag höll ju på och skruvade med det där under min tid som sekreterare, att täppa till luckorna. Jag kunde inte drömma om att Katarina var en av läckorna. För hon var precis lika fördömande som alla andra mot det.”

Han säger det igen, med blicken ut genom ­fönstret.

”Att det skulle vara just Katarina …”

Hur kändes det när du fick veta?

”Som ett förräderi. Det var en av de saker som hade kostat mig mest tid och orsakat flest sömnlösa nätter. Katastrofen handlade ju också om att detta var en av akademiens absolut star­kaste röster. Katarina och Horace, de var de två starkaste rösterna i rummet. Hon var väldigt respekterad.”

Om bomben hade briserat under din tid som sekreterare, tror du att utgången hade blivit densamma som för Sara Danius?

”Ja, det hade nog slutat på ungefär samma vis.”

Skriver i genren true crime

Bara några månader före DN:s reportage om ­Arnault hade Peter Englund påbörjat arbetet med en helt ny bok. Den liknar inte något han skrivit tidigare. Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord, som nu släpps på Natur & Kultur, har följt honom parallellt med hela akademikrisen och den fortsatta äktenskapskrisen.

”En slitig tid”, summerar han.

I Söndagsvägen skriver Peter Englund för ­första gången i genren som i brist på svensk översättning kallas true crime. Samtidigt är det en berättelse om Sverige under de sista rekordåren i mitten av 1960-talet.

”Jag har en längre tid varit intresserad av att skriva om något som ligger i levande minne. När jag skriver om 1600-talet finns ju bara efter­lämnade vittnesmål och papper”, säger Peter ­Englund.

Mordet på 17-åriga Marianne ”Kickan” ­Granell i Stockholmsförorten Hökarängen 1965 resulterade i en polisutredning som fram till Palme­mordet 31 år senare var den mest om­fattande i Sverige. Peter Englund använder mordet, utredningen och rättegången som titthål för att be­skriva den närmast mytologiserade tid då det moderna Sverige blev till.

”Det finns en stor fokusering på 1968 i dag, men om du går till historiker säger de att 1965 är det viktigaste årtalet. Då peakar den här livsstilsradikalismen som kommer från vänsterborgerligt håll, allt det här med att rasera familjen, släpp knarket fritt, släpp porren fri, släpp allt fritt så kommer allting att bli mycket bättre.”

Peter Englund föddes 1957 i Boden. Han präglades som barn av den oerhörda framtidsoptimism som genomsyrade hela samhället.

”Jag kan sakna känslan av en tid där allting bara blir bättre och ingenting är omöjligt. Det är en fantastisk upplevelse, och det är möjligt att den också sätter sig i kroppen på en, för jag är en opti­mistisk människa som tror att allting kommer att ordna sig. Något av det här rekordårsbarnet finns kvar i mig. Jag vill tro alla människor om gott tills motsatsen är bevisad.”

Priset för Nobelfiaskot Ett avgörande möte

Kanske är det rekordårsmentaliteten som ger ­honom hoppet om Svenska Akademien åter. ­Under de sista dagarna i september 2018 är ­Peter Englund på Bokmässan i Göteborg. Han ska bland annat prata om 30-årsjubileet av sin för­fattardebut Poltava, som blev hans stora genombrott. I vimlet på mässgolvet och i intervjuer får han också frågan om han kommer att återvända till stol ­nummer 10, den som han lämnade för ett halvår sedan. ”Jag har inga planer på det”, svarar han.

Men i Speaker’s lounge – kaféet där Bok­mässans författare kan hämta andan mellan sina åtaganden – springer han av en slump på Per Wästberg, författare och innehavare av stol nummer 12. Wästberg ber honom att söka upp Anders Olsson, då tf ständig sekreterare. Peter Englund gör det, och senare samma dag ordnas ett hemligt möte hemma i akademiledamoten Bo Ralphs bostad, där även Tomas Riad är med.

Några månader senare, den 10 januari 2019, återvänder Peter Englund och kollegan Kjell ­Espmark till Svenska Akademien.

Peter Englund kan av sekretesskäl inte gå in på vad som sades där i Göteborg, men framhåller att mötet, tillsammans med invalen av nya leda­möter och arbetet med att förtydliga akademiens stadgar, var avgörande för honom.

”Den enda möjligheten för mig att gå tillbaka var att det fanns någon sorts garanti för att det som skedde aldrig kan upprepas.”

När du säger ”det som skedde”, menar du situa­tionen med Arnault eller det som hände Sara Danius?

”Jag menar det som hände från januari 2018 och framåt. Att om du har en ledamot som har en anhörig som bär sig brottsligt åt måste man reagera på det. Du kan inte som ledamot vara skyddad från att ta ansvar. Vi måste tillämpa våra egna stadgar och kunna utkräva exempelvis uteslutning om du har begått ett grovt sekretessbrott.”

”Om de här förtydligandena hade varit på plats i januari, och vi hade haft en jurist i akademien, så hade inget av det här hänt. Det hade blivit stopp. Det hade funnits regler för hur man ska göra och bestämmelser för hur vi tolkar jäv. Men det var så mycket hobbyjuridik som svingades runt i diskussionerna. Nu har det lagts upp flera lager av spärrar så att det här inte ska kunna inträffa igen.”

Hur skulle du summera tiden från hösten 2017 till nu?

”Det var en fullständig katastrof det som inträffade. Men att vi skulle behöva ta vägen över den här jävla ökenvandringen, att folk lämnade, Sara sparkades ut ... När de krav vi ställde avvisades kände jag att jag kan inte vara kvar, det här kan jag inte ta något som helst ansvar för. Men om man jämför våra krav då med vad ökenvand­ringen faktiskt ledde till, så går den längre! Då upplever jag att hela den där vändan var fullständigt förgäves. Nej, jag förstår det inte.”

Stämningen god i dag

Så här 2,5 år efter att bomben briserade under Sara Danius och akademiens fötter, och snart 1,5 år sedan han återvände, beskriver Peter Englund stämningen inom Svenska Akademien som god.

”Vissa relationer kommer aldrig att återställas. Det finns saker där det inte går att komma förbi oenigheten, och det är ingen som låtsas något ­annat heller. Men jag upplever att det finns en god vilja, från alla håll”, säger Peter Englund.

Pratar ni öppet om det som hände?

”Nej. Det kommer upp indirekt ibland. Men det finns en klar känsla av att vi inte kan försöka ge oss in på en historieskrivning än, för det finns ­ingen enighet. Historieskrivningen får vi lämna till andra.”

Sin egen version kommer Peter Englund förmodligen enbart att skriva för Svenska Akademiens arkiv. Han tycker att Matilda Voss Gustavssons bok Klubben ger en bra bild, och ser inget ­behov av att korrigera den.

”Eftersom jag var en av de som ansåg att ­Katarina Frostenson skulle uteslutas på grund av sekretessbrott, känner jag också att jag måste själv sköta mig ordentligt här. Annars kommer jag att framstå som en hycklare.”

Ett minnesexperiment

I dag är han själv en del av ett historiskt förlopp och det ”levande minne” som han ville arbeta med i Söndagsvägen. Ett arbetssätt som ändå stötte på patrull, eftersom Peter Englund inte själv förstått hur gammal han hade blivit, säger han och ­skrattar.

”1965 är ju för fan länge sedan. Alla poliser som var inblandade är döda, och en stor del av ­vittnena.”

De som ändå fanns kvar att intervjua blev i många fall ett bevis för hur minnet fungerar och kan spela spratt. Polisutredningen kring Hökarängsmordet var grundlig både i genomförande och dokumentation. Varje förhörsprotokoll finns kvar. Många vittnesförhör gjordes i nära anslutning till själva mordet.

”Och så kommer jag drönande 50 år senare, och det är inte en siffra rätt. Ingen av dem ljuger, men det fanns en avsevärd deviation mellan det jag kunde läsa i protokollet att de hade sagt – som var inspelat på band och transkriberat in verbatim – och det de berättade för mig.”

Men vissa minnen sitter å andra sidan som ­berget. Offrets väninna, som var med och upptäckte kroppen, kan fortfarande återberätta varenda detalj kring hur det såg ut i rummet.

Det var för övrigt även ett minnesexperiment som ledde fram till den nya boken. 2016 publicerade Peter Englund sin hittills enda självbiografiska bok Jag ­kommer ihåg, som består av 658 minnesfragment ur hans uppväxt på 1960-talet, från smaken av ett särskilt godis till de första sexuella erfarenheterna.

Djupdykningen i barndomen satte i gång tankarna på att skriva historiskt om 1960-talet. Även i Söndagsvägen använder han sig av sig själv i texten.

Kommer det att bli fler självbiografiska böcker?

”Jag har en idé om en bok som ska heta Alla mina liv, som bara ska bestå av ­fej­kade dokument om de liv jag aldrig hade, men som jag kunde ha haft om jag till exempel hade stannat kvar i Boden och jobbat som ­lärare.”

»Julbord – nästan något busigt«

Fantiserandet kring vägval – sanna och påhittade – har roat honom länge.

”Förr, om jag hittade en bok av mig själv i något antikvariat och den inte var signerad, brukade jag signera den och antyda en ­fejkad kärlekshistoria, eller något i den stilen. ’Till Elisabeth, synd att det aldrig kunde bli mer’”, säger Peter Englund och brister ut i ett gapskratt.

Möten på mejl

Under coronakrisen har Svenska Akademien – precis som alla andra – tvingats anpassa sig, och frångå delar av den stränga formalian. Men den som hoppats på en bild av akademiledamöterna samlade på en skärm i ett videomöte, i konstiga vinklar och dålig belysning, blir tyvärr besviken. De traditionella torsdagssammanträdena, som alltid följts av middag på Gyldene freden, hålls i dag via e-post.

Varför kan ni inte ha videomöten som alla andra?

”Det bedöms inte vara tillräckligt ­säkert.”

Alla möteshandlingar, inklusive förslag till beslut, mejlas till ledamöterna. Senast klockan 17.30 på torsdagarna ska samt­liga ha inkommit med synpunkter och ­röster.

”Det brukar ligga ett par olika e-posttrådar där, så det blir lite som en chatt. Det har gått förvånansvärt bra ändå. Men vissa saker, som diskussionerna kring ­Nobelpriset och inval, kommer att bli jätte­knepigt”, säger Peter Englund.

Stol nummer 5 är fortfarande vakant ­efter ­Göran Malmqvists bortgång förra året, och planen var att välja in en ny ­ledamot ­under våren. Bara några dagar efter intervjun i Uppsala avlider leda­moten Kristina Lugn, och därmed står även stol nummer 14 tom. Poeten och dramatikern var gudmor till Peter Englunds dotter Turid, och samma dag som dödsbeskedet ges skriver han på Instagram:

”Allrakäraste Kristina, ingen annan ­ledamot kunde göra mig så glad, så upprymd, så konfunderad, så inspirerad, så road, så förbryllad, så upplyft, så varm i hjärtat. [...] Du visste allt om förlusten som ett livsvillkor, men jag tycker inte om det sätt varpå världen och den blå himlen bara förblir, trots att du är borta. Jag saknar dig redan.”

Har döttrarna på halvtid

Det ”dödliga såret” i Peter Englunds ­äktenskap gick inte att läka. I höstas tog han och Josefin Englund slutligen ut skilsmässa. I dag har han döttrarna Turid och Nora på halvtid, fixar frukost, skjutsar till skolan och lagar middag. Han har fortfarande inte landat riktigt. De många pelargonerna i fönstren till hans skrivarlya sträcker sig högt på rangliga stjälkar med bladen tryckta mot glaset.

”Jag brukar klippa ner ­pelargonerna varje vår men jag har inte orkat. Det har varit en tuff vår på många sätt.”

Ändå mår han bra, säger han. Söndagsvägen, som vuxit fram under några av de värsta åren i hans liv, ska nu tas emot av läsare och kritiker, och han har flera nya projekt på gång. Krisen i akademien ­ledde aldrig till någon depression, som han haft flera gånger tidigare i livet.

”Den bekom mig inte så mycket, för jag upplevde så starkt att jag hade gjort rätt. Men den inträffade samtidigt som den riktigt akuta krisen i mitt äktenskap, och mina försök att rädda det. Och den krisen är inte över ännu. Så akademikrisen är en sydfläkt jämfört med skiten att gå och skilja sig.”