Di Weekend INTERVJUER

»Nu äger jag hela mig«

”Jag håller på att ’reclaima’ USA som mitt land”, säger Jason ”Timbuktu” Diakité.

Foto: Pontus Höök

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Han har sju grammisar och har sålt drygt 300 000 skivor. Nu har Jason ”Timbuktu” Diakité inte skrivit en låt på nära två år. I stället har han lagt ner all tid på att skriva boken En droppe midnatt om sin släkt.
För Di Weekend berättar han om ångest, politiskt engagemang och barnlängtan.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Harlem, 125th street, en måndag i oktober. Jason ”Timbuktu” Diakité har valt att fotograferas på platsen eftersom det är här hans pappa växte upp. Det är soligt och Jason Diakité stannar till vid två killar på gatan som säljer hemgjorda cd-skivor med egen rap. Han köper två, fastän han inte har en cd-spelare.

”De som står på gathörnen och säljer sina skivor påminner mig om vad min pappa brukar säga ’in Harlem everbody is hustling, everybody has an angle’. Försäljarna är mycket svåra att säga nej till och är de trevliga köper jag gärna”, säger Jason Diakité.

Mamma Elaine Bosak föddes i Scranton, Pennsylvania, medan pappa Madubuko Diakité föddes och växte upp här i Harlem. Faderns studier tog paret till Lunds universitet, och det var i den skånska universitetsstaden som Jason Diakité föddes 1975. När han var ett år gammal skilde sig hans föräldrar, men båda stannade kvar i Sverige. Mamma är språklärare och pappa forskar om mänskliga rättigheter. Jason Diakité har gjort musik sedan han var tonåring. Men i och med arbetet med släktsagan En droppe midnatt har han inte gjort musik på nära två år.

”Jag har skrivit egna låtar sedan 1990. 2015 var det första året på 25 år som jag inte skrev en enda egen låt”, säger Jason Diakité.

Haussad debutant

FAKTA
Jason ”Timbuktu” Diakité

Ålder: 41 år.

Familj: Flickvän, föräldrarna Elaine Bosak och Madubuko Diakité.

Bor: I New York och på Södermalm i Stockholm.

Bakgrund: Gav ut sin första singel Lifestress 1996 och första albumet T2: Kontrakultur 2000. Har sedan gjort ytterligare sex album. Har varit med i tv-programmen Så mycket bättre och På spåret. Har bland annat fått sju grammisar och Martin Luther King-priset.

Aktuell: Boken En droppe midnatt (Albert Bonniers förlag) utkommer nu i november.

VISA MER

Sedan albumdebuten 2000 med T2: Kontrakultur har den skånska rapparen sålt uppskattningsvis drygt 300 000 skivor och blivit en av landets största artister. I och med boken som släpps på Albert Bonniers förlag är han även en av årets mest haussade författardebutanter.

”Men det är ingen biografi om artisten Timbuktu. Jag har skrivit en bok som i första hand vänder sig till nästa generation, mina förhoppningsvis kommande barn, men också till vänner och familj. Och finns det någon icke-vit person någonstans som sitter och undrar vem han eller hon är och kan få stöd genom min bok så är det fantastiskt.”

En droppe midnatt är skriven under ett och ett halvt år på heltid, med redaktörsstöd av författaren och journalisten Mustafa Can.

”Han hjälpte mig och gav mig tips inför mitt sommarprat. När han läste mitt manus fastnade han för en anekdot om mina farföräldrar och sa att det lät som fröet till en bok. När min pappa sedan berättade en historia om hur han fick fly från rasistisk polis i South Carolina 1965 skrev jag ner den och mejlade den till Mustafa och sa att jag trodde att jag hade starten på boken. Han höll med.”

Tacksamhet till farfar

I boken får läsaren följa hur Jason Diakité både utforskar sina föräldrars bakgrund – främst sin fars släkt – genom intervjuer och resor till USA. I en scen når Jason Diakité bomullsfälten i South Carolina som fortfarande ramar in staden Allendale där hans farfar kommer från, och de 151 år som har gått sedan slaveriet avskaffades i USA känns plötsligt som ingen tid alls.

”Jag känner en sådan djup tacksamhet till min farfar som lämnade Allendale, vilket gjorde att min far och sedan jag inte behövde växa upp där. Jag är utan tvekan den mest privilegierade personen på den svarta sidan av hela min släkt. Jag är född i ett av de mest fria och progressiva länderna i världen och jag kan utforska mina tankar om självförverkligande – jag kan göra musik, jag kan skriva en bok, jag har stora drömmar. Mina farföräldrars liv var väsensskilt och de lärde sig att inte drömma. Det gällde bara att överleva som svart och fattig. Började man drömma så kunde man stryka med direkt.”

Nu vill han återvända till södern i USA för att kunna skriva mer om läget där.

”De historiska kopplingarna mellan Sverige och den transatlantiska slavhandeln är intressanta. En av de största källorna till bomull i Sverige var den amerikanska södern, så bomullstussar plockade av mina förfäder kan ha klätt Oscar II i Sverige.”

Jason Diakité beskriver sig själv som en läsande person. Han lärde sig läsa i första klass och ett år senare betade han av Sherlock Holmes, Jules Verne, Fem-böcker, kartböcker och uppslagsböcker. Nu de senaste åren har han nästan uteslutande läst svarta författare, både äldre och samtida. I sin egen bok väver han in berättelsen om svarta i USA.

”Det har många välformulerade författare redan skrivit om, så jag ville kunna citera och referera till dem”, säger han.

Mardrömmarna som blev framgångssagor

Din bok är också ett porträtt av dina föräldrar, men de är inte särskilt entusiastiska över det?
”Nej, inte över huvud taget. Det var lite av en sorg under processen att de inte var nyfikna, men de är mycket privata båda två. De blev ju blottade på ett sätt som de inte var beredda på. Samtidigt har vi haft några av de mest ärliga, djupa och känslomässiga samtalen i och med boken och det har varit mycket värdefullt.”

Men det är ju inte en bok som gör upp med ett föräldraskap, utan snarare ger en kärleksfull bild?
”Jag hoppades att det skulle märkas. Min pappa har varit mycket sjuk det senaste året och jag är så glad att jag har hunnit intervjua honom om allt och att han har kunnat läsa boken. Om han hade gått vidare så hade också fönstret till mitt förflutna stängts för alltid.”

Söker du dina föräldrars bekräftelse?
”Jag har en inbyggd auktoritetsproblematik som jag har ärvt från båda mina föräldrar. Jag har drivits i livet av en revanschkänsla, att jag ska ’visa dem’. Kanske är det medfött, eller så kommer det sig av att jag hade en icke-vit hudfärg i en vit skolmiljö. Min pappa hade nog helst önskat att jag hade skaffat mig en akademisk examen, samtidigt har han sett hur jag har använt min plattform för hans hjärtefrågor, som antirasism. Min mamma har alltid varit ett enormt stöd för mig. Till exempel var det hon som lånade mig pengar så jag kunde trycka upp min första platta, det hade ingen människa på jorden gjort utom hon.”

Det är ju vanligt när man får barn att man börjar gräva i sin egen bakgrund – vad fick dig att börja fundera?
”Universum visade mig vägen, för att uttrycka mig flummigt. En släkting på min fars sida fyllde 100 år och vi blev bjudna på kalaset. Jag började tänka mycket på min släkt och det fick mig att börja intervjua min pappa. Jag har ju inga egna barn, men jag kan verkligen förstå att något sådant utlöser tankar på den egna historien. Jag skulle verkligen vilja ha egna barn.”

Hur starkt känner du det?
”Mycket. Det har vuxit inom mig de senaste tio åren. Jag har varit så självföraktande i mitt liv, så ung, omogen och verkligen inte redo att ta hand om en annan människa. Men nu känner jag mig verkligen redo, mer än redo. Jag är nästan den enda i min bekantskapskrets som inte har barn nu och jag ser ju vilken vacker förändring det innebär. ”

Du berättar i början av boken att du går igenom en skilsmässa, men sedan skriver du inte mer om det eller nämner hennes namn. Vad fick dig att ta bort den delen av din historia?
”Jag var mitt uppe i det och det hade inte varit rätt, det är en annan persons historia också. Min intention med boken var ju också en helt annan. På ett sätt var skrivandet en fristad. Och allt det underbara och allt det jobbiga som har hänt i mitt liv har lett mig till där jag är i dag och jag är faktiskt lyckligare än någonsin. Jag känner en djup tacksamhet till allt som har lett mig hit.”

När du gör musik, tänker du då på vem som kommer att lyssna på den?
”Ja, lite för mycket. Därför har det varit befriande att skriva en bok. Att göra något jag inte känner till. Musik är jag van vid och jag märker en växande ängslighet hos mig själv. Att jag funderar över vilket sound som är populärt nu och sådant oväsentligt. Det förstör den kreativa processen och har varit oerhört skönt att slippa.”

Är det därför du inte har gjort musik på två år?
”Först var jag oinspirerad och sedan av ren och skär ångest blev boken ett projekt att klamra mig fast vid, en skärva av hopp att jag ändå kan skriva och kan göra något av värde i mitt liv. Hade jag inte haft boken och inte gjort musik hade jag ifrågasatt mitt värde som människa på jorden.”

Om du inte skulle göra musik, vad skulle du då göra?
”Just nu hoppas jag på att skriva fler böcker. Det är en ädel syssla. Men jag ska till LA nu och göra lite musik, får se om det blir något. Gör jag en enda bra låt så kanske jag släpper bara den. Jag skulle kunna tänka mig att plugga också. Jag vill bli bättre på franska, läsa mer historia, statsvetenskap och kulturgeografi.”

I juli i år sköts den svarta amerikanen Philando Castiles till döds i sin bil av en polis. Bredvid honom fanns hans flickvän och dennas 4-åriga dotter. Flickvännen filmar hela förloppet. Black lives matter-rörelsen, som tog sitt namn för tre år sedan när den afroamerikanske tonåringen Trayvon Martin sköts, arbetar mot våld och rasism och kampanjar särskilt just mot polisvåld mot svarta. Efter dödsskjutningen av Castiles skrev Jason Diakité ett debattinlägg i Dagens Nyheter om rörelsen och varför den är viktig. Det renderade omedelbart rasistiska kommentarer i sociala medier.

»Jag får bisarra erbjudanden«

”När jag och min flickvän var ute och körde bil i upstate New York nyligen behövde vi stanna för att jag ville hoppa ut och kissa. Då stannade en polisbil till vid oss. Då skjuter det genast upp en ilning av obehag längs ryggraden på mig. De undrade bara om vi var vilse, men jag tror ingen vit människa känner likadant. Att hela tiden vara på sin vakt mot de som egentligen ska skydda en.”

Hur politiskt engagerad är du?
”Jag är inte med i något parti. Jag skriver om saker som är politiska. Antirasism är en hjärtefråga i min familj. Vi behöver också tala mer om fattigdomen och hopplösheten. Ett talande citat jag har hört är att ’om inte de rika delar med sig av sin rikedom kommer de fattiga dela med sig av sin fattigdom’. Vi i rika Europa har alltid stått på de fattiga ländernas nackar och utnyttjat dem – men vi är inte immuna mot de sjukdomar som vi själva har spridit. Vi har också ett extremt empatiproblem, hur svepande och avfärdande vi talar om människor som flyr till våra länder.”

När den här intervjun publiceras är det amerikanska valet avgjort. Har du varit engagerad?
”Jag tyckte att Bernie Sanders var en utmärkt kandidat. USA behöver socialdemokrati och han tände hoppet. Men jag röstar givetvis på Hillary Clinton. Amerikanernas låga förtroende för politiker är tveeggat. Å ena sidan gör do-it-yourself-andan att integration går snabbare, att omhuldas av staten är inte oproblematiskt. Å andra sidan finns ingen ideologi som är mer effektiv att eliminera fattigdom och okunskap än socialdemokrati och fri sjukvård och utbildning.”

Du bor i New York nu, hur länge tänker du stanna här?
”De kommande åren. Jag håller på att ’reclaima’ USA som mitt land. Jag rör mig mycket mellan 116 och 135 gatan i Harlem där min familj kommer ifrån. En god vän till mig bor där, kocken Marcus Samuelsson. Han lät mig bo hos honom i en månad innan jag hittade ett ställe att bo på, han är en fantastisk vän.”

Du berättar i boken om en av dina farbröder som röstade på Donald Trump och kallar dig ”puertoricanen” för att du har rakt hår. Hur var det?
”Det handlar om hans rasism i grund och botten. Även om han tycker om mig så är det en påminnelse om att vi inte är lika. Jag kan känna mig vit i svarta rum. Men jag är gammal nog nu att veta vem jag är. Jag har en vit mamma och en svart pappa, och under en lång tid i mitt liv sa jag att jag var ’halvt vit’ eller ’halvt svart’, eller ’inte vit och inte svart’. Jag ägde ingenting. Jag hade en halvidentitet. Nu känner jag att jag äger hela mig.”