Di Weekend INTERVJUER

Nanoteknikens korsriddare

HAR AXLAT MANTELN. Maria Strømme har ett trettiotal patent inom nanoteknik och kämpar för att svensk industri ska hänga med i utvecklingen. ”Avancerad materialteknologi kommer att driva nästa industriella revolution”, säger hon.

Foto: Joey Abrait

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Professor Maria Strømme gillar att stå på barrikaderna. Hon är ute på korståg för att göra Sverige till en världsspelare inom nanotekniken – och räknar med att kunna springa maraton som 90-åring med den nya materialteknikens hjälp.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Kunskap kräver ansträngning.

När Maria Strømme kom hem från skolan i lilla norska utposten Lofoten brukade hon packa mellanmål i ryggsäcken och ta med sig läxböckerna upp på fjället för att plugga. Hon trodde att alla gjorde så.

Det gav toppbetyg och innebar att hon ofta fick hjälpa klasskamraterna med ”hjemme regningen”.

”Jag är extremt lagd åt matte- och fysikhållet. Den logiska hjärnhalvan fungerar bättre än den konstnärliga. Jag klarar inte ens att rita streckgubbar och sjunger inget vidare”, säger hon.

Maria Strømme tar ton på annat sätt, genom att hålla föreläsningar, föredrag, dyka upp hos Skavlan och sommarprata i radion.

FAKTA
Maria Strømme

Ålder: 46 år.

Familj: Make, tre barn (19, 16 och 13 år) och katt.

Bor: Villa i Sunnersta, Uppsala.

Karriär: Civilingenjör i teknisk fysik och doktor i fasta tillståndets fysik, Uppsala universitet. Professor i nanoteknologi vid Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Vice preses i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien

Fritid: Tränar kanske tio timmar i veckan (springer så mycket som knäet tillåter, oftast 30 kilometer varje lördag) och umgås med familjen. Sommarstuga i Lofoten, Norge.

Läser: Vetenskapliga artiklar. Skönlitterär favorit är Ulltrilogin av Hugh Howey (intelligent science fiction).

Sociala medier: Använder Facebook, men inte Twitter. Följer bland andra Günther Mårder (vd Företagarna) och Mia Odabas (Smarta samtal).

VISA MER

Att hon skulle bli en fixstjärna stod klart redan för 17 år sedan när hon vid 34 års ålder blev den då yngsta professorn i Sverige i ett teknikämne – fasta tillståndets fysik. I år noterar hon personbästa i antalet prestigefulla utmärkelser (Årets svenska kvinna, Årets hedersupplänning, Hjärnäpplet samt en fjärde som ännu inte offentliggjorts).

Hon har startat bolag och gjort världsledande upptäckter som batterier av cellulosa från alger, och hennes forskargrupp i Uppsala har skapat ämnet Upsalite, vilket såväl elektronikindustrin som läkemedelsjättarna kastar lystna blickar på.

Men framför allt är hon en av nanoteknologins främsta korsriddare. Nanoteknik, att arbeta med och eller framställa saker på atomstorlek, kallas ibland atomslöjd och har potential att förändra världen i stil med internet, men på ett mer handfast sätt. Maria Strömmes mission är att Sverige ska ta tätpositionen.

”Vi är jätteduktiga på att patentera och starta företag inom nanoteknik, men sedan händer något. Vi hamnar på efterkälken när det gäller att ta hand om uppfinningarna och se till att våra stora företag får in dem i sin utveckling eller har en möjlighet att växa här i Sverige.”

De absolut bästa svenska företagen sväljs av utländska koncerner.

”Hittills har ett fyrtiotal bolag köpts upp – då inser man att vi inte är smarta nationalekonomiskt, om jag uttrycker mig försiktigt. Vi kan så mycket bättre. I dag skördar vi inte det vi sår. Jag blir så frustrerad över detta.”

De senaste sju månaderna har hon flugit sig till ett diamantkort på SAS. Kalendern bågnar av möten och föreläsningar. Skolverket i Stockholm ena dagen, Livsmedelsdagarna i Halmstad nästa, följt av Apoteksmässan i Kista. Föregående vecka har hon varit i Stavanger och pratat med oljebranschen. Det är ju material i allting och följaktligen intressant, nanotekniskt sett.

”Jag har börjat boka in saker till hösten 2017, men det ser rent ut 2018 – ännu så länge...”

Håller garden uppe

Maria Strømme vill prata om nanoteknik. Jättemycket. På bordet framför sig i konferensrummet på Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, där vi träffas har hon ett par A4 med stödord. De ligger där helt i onödan för hon har hållit den här föreläsningen många gånger. Och hon ska få berätta – eftersom det ÄR viktigt – men inte just nu.

Först vill jag veta vad som driver henne och hur hon är som person, men i det avseendet är hon inte förberedd.

Alls.

Man behöver träffa Maria Strømme ett antal gånger – de få tillfällen hon har ett hål i sin kalender, vill säga – innan hon börjar sänka garden. Det underlättar också om man får henne att fundera. Att psykologisera, som hon kallar det.

Hon har ett tidigare äktenskap bakom sig. De skilde sig när äldste sonen var två år.

”Vi är världens bästa vänner i dag. Jag är totalt värdelös på att bråka. Jag kan bli ledsen, men jag bråkar inte. Jag kanske är för feg? Jag är avundsjuk på dem som kan smälla i dörrar och det ser så härligt ut på film när de kastar porslin, men jag kan inte göra det.”

Ett par möten senare avslöjas att hon knappast skulle ha klarat uppväxten utan Bruce Springsteen (framför allt hans låttexter om att lämna en småstad för något större).

Att hon läste Stephen Hawking som tonåring och att hon numera är en ”koffeinknarkare fram till klockan tre på eftermiddagen” (allra helst Lindvalls eller Zoégas – aldrig pulverkaffe).

Och att hon snor godis från sina barn.

”Jag kan säga att jag älskar mörk choklad, men jag äter precis vilken kulör som helst. Jag käkar upp dajmbitar och Oreokex som barnen gömt. Jag är inget hälsofreak, men en högförbrännare och blir sockerlåg utan mat på bestämda tider.”

Hon har ett Rado-armbandsur runt handleden men trivs bäst med sin träningsklocka Garmin Forerunner 225, vars optiska pulsmätare tydligen är överlägsen.

”Löpningen är min mentala ventil. Efter 27 kilometer tänker jag inte alls, det är jätteskönt. Man kommer in i ett slags meditativt tillstånd som jag inte når på något annat sätt. Det blev Stockholm maraton i fjol, två maraton i år och jag tränar för två nya nästa år, om bara knäet håller.”

”Effektiv som sjutton”

Maria Strømme spiller ingen tid. Hon startar sin bärbara dator medan hon pratar på eftersom hon vet att hon strax kommer att vilja visa en liten film eller ett diagram.

”Jag är effektiv som sjutton. Det kan jag säga utan att blinka. Jag kastar inte bort tid. Jag klarar inte av det. Mår dåligt av känslan.”

Att ligga i soffan en fredagskväll i mysbyxor och trasig t-shirt, titta på tv och dricka ett glas vin bokför hon emellertid inte som att kasta bort tid. Det är att njuta av livet.

”Men jag strävar efter att uppleva att jag använder tiden till någonting vettigt. Det kan vara jobba, träna, umgås, sova. Men jag klarar inte av när en halvtimme går åt till ingenting.”

Har du alltid varit sådan?

”Ja, det tror jag. Jag doktorerade på rekordtid.”

En sådan som styrde upp lekarna med kompisarna?

”Ja, en typisk ’pain in the ass’. En typisk ledare, som inte kan ha en chef. Jag har faktiskt gjort ett psykologtest och hamnade långt uppe i något hörn, en utpräglad typ A-personlighet.”

Hur mår du nu?

”I grunden är jag en oerhört lycklig människa. Jag vet att det är otroligt provocerande att säga så, men jag har svårt att nöja mig med någon lagomkänsla. Jag strävar efter att känna mycket.”

Det hon själv inte berättar kan andra fylla i. Av pappa Per Strømme hemma i Lofoten framgår att hon som liten ofta släpade runt på hammare och spik och tillverkade saker. Liksom att hon är sällsynt förtjust i ”boknafisk”, skrei som hängt på tork en 3–4 veckor så att den blivit halvtorr och fått en syrlig, tuff smak innan den kokas. Lättsaltad torsk går också ned. Hon är inte lika förtjust i havet längre utan går hellre på tur i fjällen.

”Men aldrig upp på vildaste topparna där det krävs rep för att ta sig upp. Hon har nog lite höjdskräck”, säger han.

Bergsklättring kittlar henne ändå. Hon har plöjt allt som räknas från Edmund Hillarys High Adventure till Fredriks Strängs K2 – på liv och död.

Pappa Per kan också fortelle om dotterns vetgirighet.

”Hon frågade alltid väldigt mycket som liten och var alltid väldigt direkt och kunde säga: ’Pappa, vet du det här eller vet du det inte?’.”

Fadern, i dag pensionerad gymnasielärare i matematik och fysik, kunde ge svar på tal. Något som definitivt har gått i arv.

”Alla frågor jag och mina systrar hade när vi var små kunde han alltid besvara eller ge ledtrådar till hur vi skulle lösa det vi undrade. Jag har aldrig stött på någon vägg i det avseendet eller upplevt några begränsningar, alltid kunnat diskutera och fått vettiga svar oavsett om det gällt universum eller något annat. Det har sporrat mig att gå vidare. Kanske har det bidragit till att jag alltid känt mig trygg med att man kan hitta svar på och vad man kan uträtta. Jag har aldrig fått höra ’det här är för svårt’ eller ’det här går inte att göra’. ”

Maria Strømme söker fortfarande intellektuellt motstånd.

”Jag vill ha frågor som jag själv inte har tänkt på. Jag vill ju utvecklas vidare. Frågorna som jag inte kan besvara är de bästa, för då kan jag gå hem och fundera och ta reda på mer. Det sporrar mig.”

Ett väl nött plank i den hjärnbollningen är Medivirs tidigare vd, styrelseproffset Manis Hartmanis, som ofta sett henne in action.

”Hon är extremt intelligent och har alltid argument för sin sak. Jag har aldrig sett henne lägga sig platt i en argumentation. I de flesta sammanhang får personerna omkring henne inte en syl i vädret. Hon tar plats i positiv bemärkelse”, säger han.

Maria Strømme har i Maris Hartmanis ögon snabbt blivit en maktfaktor med ett enormt nätverk inom riksdag, regering och näringslivets toppskikt.

”Men framgången har inte stigit henne åt huvudet. Hon skulle platsa var som helst och säkert vara en utmärkt politiker. Hon är van att stå på barrikaderna. Om några år, när hon vässat sin kommersiella förmåga, kommer hon att kunna starta nya framgångsrika bolag. Jag är övertygad om att hon kommer att skapa någonting som är mycket större än det hon hittills har gjort.”

Dubbelt medborgarskap

Maria Strømme har både svenskt och norskt pass, och dialekten är svårbestämd. Folk brukar gissa att hon är från Gotland, Dalarna eller norra Norrland. 19 år gammal flyttade hon till Sverige och en pojkvän som gjorde lumpen i Falun.

”Det här är ingen efterhandskonstruktion, utan jag visste nog under hela uppväxten att jag inte skulle bo i Lofoten. Jag hade många drömmar.”

Jobbet som guide i Falu koppargruva var långt ifrån tillräckligt stimulerande. Hon sökte utmaningar – till exempel som skådespelare i filmen, Gränslots 1990 (som gjordes av filmteamet bakom Coq Rouge-filmerna).

”Det där var väl tillräckligt läskigt för att trigga mig. Jag engagerades först som statist, men fick en biroll som judisk flykting som smugglades över gränsen från Norge till Sverige under andra världskriget. Jag hade väl tre eller fyra repliker och var fruktansvärt dålig. Jag gick aldrig på premiären.”

»Folk tycker faktiskt om kalhyggen«

Numera är du kändis och med ditt track record skulle det vara lätt att bli kaxig?

”Som fysiker känner jag att jag behöver jorda ibland för att få rätt perspektiv på tillvaron.”

Hon får något längtansfullt i blicken när hon berättar om sommarstugan i Lofoten, som har vatten på två sidor och där midnattssolen lyser in genom fönstret i bastun. Byggd tillsammans med nuvarande maken Tomas Lindström, som också han är civilingenjör och teknologie doktor.

”Vi letade efter rätt tomt i fem år, och när vi äntligen hittade den ritade vi vårt eget hus och byggde. Det är egen design. Från köksbordet går det att se Hurtigruten segla förbi till morgonkaffet. Och vi har snabbt fiber där – så det går bra att jobba också.”

Den som reagerar på att hon använder kvällar, helger och semestern till arbete får till svar:

”Det är för att jag vill! Men jag är ingen som klarar sig med bara fyra timmars sömn. Jag behöver sova sju timmar. Jag försöker komma i säng vid tolv, men det grejar jag sällan.”

Är du inte rädd för att bränna ut dig?

”Jag upplever att jag har kontroll, att jag styr mitt schema själv. Många gånger maxar jag vad jag orkar. De gånger det blir too much är när det händer oförutsedda saker i familjen eller i ens närhet. Jag har inte planerat mitt liv med en bandbredd för oförutsedda händelser.”

Du rör dig i spännande sammanhang, träffar kungligheter, dignitärer och Nobelpristagare. Finns det någon du särskilt imponerats av?

”Jack Ma, som startade Alibaba, var en otroligt speciell person – väldigt mycket icke mainstream – en oerhört intressant människa. Det är kul och inspirerande om man får till ett samtal. Jag försöker hitta vilka drivkrafter de har. Hur är den här personen, vad är det som gjort att han eller hon har kunnat åstadkomma så mycket?”

Tre trender som förändrar våra liv

Maria Strømme skojar inte när hon säger att hon kan prata i timmar om nanoteknik och de nya lösningar som krävs.

Hon har en framåtlutad övertalningsstil, när hon verkligen vill slå in ett budskap. Effektivitet i dess skönaste form – hon både ställer frågorna och besvarar dem:

”Var är vi nu? Jo, utvecklingen inom datorer har lett till en revolution inom informations- och kommunikationsteknologin. Vi har lite kvar att skörda av den och ser en brant tillväxt för digitalisering, robotisering och automatisering. Samtidigt har en ny revolution dragit i gång med nanoteknologi och avancerad materialteknik. Det kommer att ändra världen totalt. Vi kan redan nu börja ge material de egenskaper vi önskar.”

”Fröna till framtidens riktigt stora företag sås nu. Det är därför jag blir så frustrerad över att det bara skrivs och pratas så mycket om digitalisering. Vi behöver titta framåt och se att nanotekniken kommer att forma vår industri totalt när digitaliseringen blivit vardag.”

Hon pekar på tre megatrender som kommer att påverka oss i framtiden: snabb urbanisering, demografiska skiften med åldrande befolkning samt att innovation går så oerhört snabbt nu.

”Drar man slutsatser av det, och tittar på vad detta kan innebära för nya produkter, ser man att avancerad materialteknologi finns med överallt. Vi måste förstå att det behövs kompetens inom nanoteknik eftersom vi har så många materialberoende börsbolag i Sverige. Från industribolag som SCA, Sandvik, Atlas Copco till stora läkemedelsbolag, alla är beroende av avancerad materialteknik. Det är otroligt viktigt att dessa bolag har koll på vad som händer inom det här området så att de kan köpa upp rätt företag eller ändra sin patentportfölj så att de är skyddade framöver.”

En av Maria Strømmes värsta mardrömmar är att tvingas vara med när storföretagen vaknar upp om 15 år och upptäcker att de missat tåget.

”Jag är på riktigt oroad över vår industriella utveckling. Vi behöver kunna skapa grunden för nya storföretag och se till att våra befintliga bolag hänger med och skapar nya high tech-jobb och produktion. Så att våra barn kan få bra jobb och generera skatteintäkter.”

För henne handlar det om att öka medvetenheten på så många plan det bara går, från styrelserum till förskolepersonal.

”Jag ser så mycket häftigt man kan göra. Särskilt när man börjar prata om 4D-printing: att skriva ut material i 3D, men materialen har en fjärde dimension och kan respondera på stimuli utifrån. Ta en flygplansvinge. Man skriver ut en vinge och varje del i vingen känner av tryck utifrån som gör att den kan ändra form, eller förändas för att flygplanet ska bli mer bränslesnålt vid en viss höjd. En smart funktion i varje del som kan respondera på omgivningen. Ändra form, bli elektrisk ledande, ändra färg, kanske bli genomskinlig. Allt det här ser jag komma nu. Det är redan under utveckling. Det bygger på smart, avancerad materialteknologi, i många fall det vi kallar för nanoteknik.”

Problemet är att nå fram med kunskapen. Politiker har sin agenda, företagsledare en annan.

I professor Strømmes huvud är det redan glasklart att det behövs finansiella hjälpmedel, vilket kan vara på väg. Näringsminister Mikael Damberg har lagt förslag om statligt riskkapital samlat i Saminvest, som i sin tur ska ha underfonder.

”En sådan underfond bör absolut gå till nanoteknik, för då går det att göra långsiktiga investeringar som kan matchas med privatkapital. Samtidigt behöver storföretagen etablera infrastruktur som gör att det blir enkelt för dem att spana.”

Hur mycket pengar behövs?

”De siffror som staten tänker lägga i varje underfond är på 500–800 Mkr. Det ska matchas av privat kapital. Jag tror att den underfonden måste ha ett par miljarder kronor till att börja med.”

Bland de få företag som i Maria Strømmes ögon har omvärldskoll i nanotekniksammanhang är Astra Zeneca och Kongsberg Industrier.

”De är bäst på att spana och håller sig på tårna. Men jag ser också många stora företag som inte gör rätt, trots att de sitter på guldägg.”

Hon undviker att trampa på ömma tår och vill inte säga vilka.

Kan göra läkemedel mer effektivt

Hennes egen forskning har bolagiserats i Disruptive Material, där uppfinningen Upsalite kommersialiseras. Formellt arbetar hon inte i bolaget, men sitter i styrelsen.

Upsalite är en magnesiumkarbonat, ett material som har massvis med porer i sig. Det är väldigt bra på att suga upp fukt. Dessutom är det ogiftigt och ätbart.

”Det är särskilt användbart i samband med tillverkning av böjda oled-skärmar av plast eftersom det är sällsynt bra på att suga upp fukt på insidan av skärmen. Annars blir det prickar på skärmen.”

Men det forskar-Maria tycker är mest spännande med Upsalite är dess potential i läkemedelsindustrin.

”Man kan lägga in läkemedel i de här porerna, vilket förhindrar läkemedlen att bilda kristaller. 80 procent av alla läkemedel som stora läkemedelsbolag har i sin pipeline är av den typ att de bildar kristaller. Kristallerna gör att läkemedlet inte tas upp i tarmslemhinnan utan passerar rakt igenom kroppen. Lägger man in läkemedlen i Upsalite – vilket är superenkelt att göra – tvingas de kvar i en form som inte bildar kristaller, ända tills kroppen hunnit ta upp läkemedlet.”

”Vi har testat riktigt svåra läkemedel, och det ser så bra ut att vi har undrat om det verkligen stämmer. Det är otroligt kul – intressant vetenskapligt och intressant kommersiellt. Det är också det som mitt senaste patent är baserat på. Men eftersom en patentansökan inte är publik ännu kan jag inte prata om det nu.”

Hurdan är du som förhandlare?

Höjdare tar hjälp av gatusmarta

”Vansinnigt målstyrd, pragmatisk och vill komma till ett avslut. Jag vill inte ha saker ofärdiga eller ogjorda. En förhandling ska ju leda till att någonting blir klart och tydligt.”

Hur ofta är du i labbet?

”Väldigt sällan – tyvärr, för det är det jag tycker är kul. Men om man labbar hinner man med väldigt lite annat. Mitt sätt att forska är att doktoranderna gör experimenten och sedan deltar jag i diskussionerna när resultaten analyseras. Vilka ytterligare experiment behöver vi göra för att förstå eller för att bevisa någonting? I en annan värld, om man fick leva igen skulle man vilja få fler labbtimmar. Det är en svårslagen känsla att vara helt nedgrävd i ett projekt, som man lever med dygnet runt och sedan vakna på natten och ha en lösning till ett visst problem – det är underbart.”

Hur många patent har du?

”Jag har inte räknat. Men det är ett trettiotal som ligger i olika patentfamiljer.”

Hur mycket pengar har du tjänat på dem?

”Det vet jag inte.”

Det vet du visst.

”Nej, faktiskt inte. Även med kniven på strupen skulle jag vara tvungen att sätta mig ned och räkna efter.”

Sitter du och skriver på några patent nu?

”Jodå, och jag får klåda av det. Processen är den mest plågsamma som finns, ren tortyr. Man måste ställa sig så många frågor som jag som forskare inte är tränad att göra. Kan den här uppfinningen användas till någonting annat? Om man gör si eller så, vad kan det leda till? Hjärnan går på högvarv. Man vaknar mitt i natten med en vinkling som man bara måste skriva ned innan den försvinner.”

Med all tid du lägger på föredrag, missar du inte chansen att bli snuskigt rik som entreprenör?

”Jag har det jättebra ekonomiskt. Men om jag haft drivkraften att bli så rik som möjligt tror jag att jag hade valt att själv driva företagen bakom mina uppfinningar. Det handlar nog om en insikt om vad jag är bra på och inte. Jag kan inte det vår vd kan. Jag är uppfinnare, även om jag är bra mycket mer kommersiellt inriktad än snittforskaren.”

Finns det något du ångrar?

”Nu är jag riktigt ärlig: Jag tänker inte så. Självklart har jag gjort dåliga val. Men även om jag skulle sätta mig ner och reflektera över vissa beslut, så tänker jag inte så. Jag är väldigt naiv, optimistisk och otroligt orädd. Jag känner att jag inte har någonting att förlora. Jag vill att saker ska vara bra och blir otroligt frustrerad över när det inte är bra. Om jag kan vara med och rätta till något vill jag göra det, men varför vet jag inte. Jag kan bara inte låta bli.”

Är det skolpolisen i dig som talar?

”Nej, absolut inte. Livet är kort och man vill ju göra någonting bra. Det är tillfredsställande i sig. Men det har inte med yttre bekräftelse att göra. Ofta har jag drivit mig själv mer än vad någon kan göra utifrån. Mitt belöningssystem handlar om att jag inte behöver belöning utifrån.”

Vad skulle göra dig nöjd?

”Om jag som 90-åring – förhoppningsvis fräsch med nanomaterial injicerat i kroppen så att jag fortfarande kan springa maraton – skulle kunna sitta och veta att jag påverkat saker som gjort att vi har det bra. Då skulle jag vara nöjd. Nöjd på en nivå som få andra saker skulle kunna åstad komma.”