Di Weekend INTERVJUER

»Musiken lever i de svarta spåren«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I dag är Grandmaster Flash 61 år och uppträder som discjockey på privata tillställningar och konserter världen över. Hans ­nuvarande favoritmusik när han inte spelar: ­Debussy och Stravinskij.

PYMCA

Med två skivspelare som instrument bröt Grandmaster Flash ny musikalisk mark på 1970-talet. I dag är hiphop den största musikgenren i USA. För Jan Gradvall berättar han om ett liv präglat av kärleken till vinyl.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

The Bronx is burning! Under 1970-­talet var det en ständig nyhetsflash i New York. Brandkåren i South Bronx snittade på sju skarpa utryckningar om dagen. Från 1970 till 1980 brändes eller övergavs

40 procent av alla byggnader i South Bronx, en overklig siffra. Fotografier och filmer från denna tid liknar en stadsdel som bombats i krig.

Förfallet sattes i gång av en kedjereaktion händelser. Bygget av Cross Bronx Expressway, som skar rakt igenom stadsdelen och krävde omfattande rivningar, ledde till att tusentals människor tvingades flytta och affärer slog igen. Det lokala näringslivet vissnade. Under 1970-talet övergav 300 000 invånare South Bronx, bland de som flyttade fanns hela den vita medelklassen.

De som inte hade råd att flytta var svarta och latinamerikaner, många med rötter i Karibien. Ungdomsgäng och droghandel tog över området. När värdet på fastigheter sjönk till noll så valde ägare att i smyg tända eld på stora hyrehus för att åtminstone få ut försäkringspengar. South Bronx hamnade år efter år etta i statistiken över mordbränder, rån, misshandel och våldtäkter.

I Hollywoodfilmer från denna tid skildras South Bronx som en levande mardröm. Den som tog fel avfartsväg på motorvägen och hamnade i området blev – i bästa fall – rånad på bilen och alla ägodelar.

FAKTA

Ålder: 61.

Yrke: Discjockey.

Ur juryns motivering: Grandmaster Flash är en vetenskapsman och en -virtuos som visat att skivspelare och mixerbord kan vara musikinstrument. Den musikform och den kultur som Grandmaster Flash i mitten av 1970-talet var med och skapade i South Bronx ruiner har drygt 40 år senare vuxit till hiphop, den i dag största musikgenren i USA och världen.

VISA MER
Hiphopen föddes ur ruinerna

Det är därför en vacker ironi att just detta område utan hopp födde en av de mest originella, lukrativa och slitstarka idéerna i USA:s historia.

De unga som var fast i South Bronx hade inte några andra resurser än sin egen kreativitet. De använde den till att uppfinna hiphop, en kultur och en musikgenre som av den vita rockvärlden direkt avfärdades som en tillfällig trend, men som under 45 år bara fortsatt att växa och dominera.

I fjol visade siffror från statistikföretaget Nielsen att hiphop gått om rockmusiken och blivit den största musikgenren i USA.

Vart man än åker i världen i dag, så hör och ser man unga som har South Bronx-uppfinningen som riktmärke och förebild. Från sättet att göra musik, med beats som grund, till hur man klär sig (sportkläder, streetwear) och traditionen att skriva texter om livet i sina egna kvarter.

Chuck D i gruppen Public Enemy har sagt att hiphop är de svartas CNN, en musikform som berättar om det andra medier missar och rapporterar från områden som inte syns på mediekartan. Det gäller även i Sverige fast i en mycket bredare mening.

Hiphop är i dag den enda svenska musikform och kulturyttring som samlar svenskar från alla bakgrunder, religioner, bostadsområden och samhällsklasser. Att de bästa svenska rapparna i dag har rötter i fem olika världsdelar säger en del om bredden.

Polarpriset 2019 tilldelas en av de som skapade allt detta, en av de viktigaste pionjärerna i South Bronx: discjockeyn Grandmaster Flash, född 1958 som Joseph Saddler.

Grandmaster Flashs mest avgörande insats går tillbaka till tiden då det ännu inte fanns några rappare eller någon ens kommit på tanken att ge ut hiphop på skiva.

Det två första hiphopskivorna gavs ut 1979: King Tim III (Personality Jock) med Fatback Band, en singelbaksida som få hörde, därefter den stora hitlåten Rapper’s delight med Sugarhill Gang.

Men Grandmaster Flash var igång långt innan dess. Så tidigt som 1974–1975 började han skapa radikalt ny musik genom sina skivspelare.

På så sätt kan årets Polarpris till Grandmaster Flash jämföras med det till synthesizerpionjären Robert Moog (1934-2005) som 2001 fick Polarpriset för att han på 1960-talet uppfann Moog, den första kommersiellt tillgängliga analoga synth­esizern.

Robert Moog och Grandmaster Flash är musikaliska vetenskapsmän som har lagt grunden till genrer som har vitaliserat hela populärmusiken.

”Det är en djup, djup ära att få ta emot Polarpriset”, säger Grandmaster Flash. ”Discjockeyer brukar förbises i musikvärlden. Att priset nu ges till någon som inte utgår från en mikrofon, utan använder skivspelarna som ett instrument, är stort och viktigt. Och när jag sedan såg listan på de som tidigare fått priset, sådana som Paul McCartney och Quincy Jones, – jag menar, herregud, vad ska jag säga...”

Grandmaster Flash och hans engelske manager erkänner sedan att när de fick det första ­mejlet om ett pris som delas ut av ”The King of Sweden”, trodde de att det var Nigeriabrev.

Jorden runt – med egna pickuper

Vi träffas i Paris. Grandmaster Flash bor fort­farande i New York, men är i Paris för att spela på en privat fest, ett ganska typiskt uppdrag för honom. Grandmaster Flash turnerar numera jorden runt och spelar för en publik i dyra sneakers som vill se en levande legend.

Han inspekterar och justerar de skivspelare han ska använda och skruvar dit sina egna pickuper. Den stora skivsamling som krävs för ett DJ-set är numera digitaliserad på en hårddisk, men genom ett dataprogram använder han fortfarande skivtallrikarna till att scratcha och styra allting.

Hur känns det att ha varit med och skapat något som 45 år senare blivit den största musikgenren i världen?

”När det handlar om nytänkande, vare sig det gäller maskiner, medicin eller musik, tänker man först inte på det ur omgivningens perspektiv. Man bara gör det, för sig själv. När jag testade mina idéer offentligt första gången förstod folk ingenting. Förståelsen och uppskattningen växte långsamt. Att som nu resa jorden runt, och varje gång möta en jublande publik, är förstås överväldigande härligt, men det gör mig nästan lite nervös.”

Grandmaster Flash växte upp i South Bronx, men hans familj kommer från Barbados där han föddes som ett av fem syskon. Det karibiska inflytandet på hiphopens tillkomst uppmärksammas sällan, men är avgörande. En annan nyckelperson under hiphopens födelse, Kool Herc, föddes på Jamaica. Kool Herc var den första discjockeyn i Bronx som började anordna egna gatufester, liknande de på Jamaica, genom att tjuvkoppla till ­elskåp.

Grandmaster Flash inspirerades av Kool Herc men tyckte att han mixade slarvigt. Grandmaster Flash uppfann inte hiphop på egen hand – de tre stora pionjärerna brukar räknas som Kool Herc, Afrika Bambaataa och Grandmaster Flash – men han var genrens förste virtuos, den förste som visade att skivspelare kunde vara ett musikinstrument. Han var också den första discjockeyn som startade sin egen grupp med rappare, Grandmaster Flash & The Furious Five, och den första som turnerade utanför USA.

Oemotståndlig skivsamling i garderoben

Familjen Saddler bodde i hörnet av 163:e gatan och Fox street, mitt i det mest beryktade området i South Bronx där gängen Skulls, Spades och Ghetto Brothers slogs om herraväldet över gatorna. Den lokala polisstationen döptes av poliserna själva till Fort Apache, en anspelning på att det kändes som att befinna sig på en utsatt utpost i ett fientligt territorium. 1981 gjordes en film kallad Fort Apache, The Bronx, där Paul Newman spelar en alkoholiserad polis som försöker hålla ställningarna.

»Så tog hiphopkulturen makten i reklamvärlden« Kan du beskriva hur det var att växa upp i South Bronx?

”För mig var det hemma. För folk som inte bodde där var det bränder, korruption, brott, våld, fattigdom. För mig var det en plats där jag levde och gick i skolan och upptäckte musik. Vi var fattiga, men jag var i ögonblicket, jag såg inte det andra.”

Hur upptäckte du musik?

”Det började när jag var tre-fyra år. Min pappa hade en fantastisk skivsamling och en stereoanläggning. Han gav mig två förhållningsregler. 1. Gå aldrig in i garderoben där skivsamlingen är gömd. 2. Rör aldrig stereon i vardagsrummet. Min pappa var spårarbetare. När han kom hem från en hård arbetsdag tog han av sig skorna, hängde av sig verktygen, och gick sedan direkt fram till garderoben. Där tog han fram runda svarta saker som han placerade på den bruna lådan i vardagsrummet. En röd lampa tändes och ljud strömmade ut. Jag var helt fascinerad. Hur var detta möjligt?”

Grandmaster Flash ler och rättar till sin keps, prydd med bokstäverna GM samt en blixt, och fortsätter berätta.

”Jag gjorde det till en vana att studera precis allt som pappa gjorde. Sedan började jag klocka hans rutiner. Jag lyssnade efter ljuden när han tog på och av sina verktyg. När jag hörde ytterdörren slå igen gick jag till en köket och hämtade en stol så att jag kunde nå upp till garderobsdörren. Jag gjorde sedan exakt som pappa för att få fram ljud. Vad jag inte förstod var att pappa hade en viss ordning på skivorna, vilket avslöjade mig. Jag fick stryk, men det avskräckte mig inte från att göra det igen.”

Grandmaster Flash var enda pojken bland fyra systrar. Mamman var sömmerska.

”Jag tog en av hennes synålar och drog den försiktigt längs de svarta skivspåren. När jag kände vibrationerna förstod jag att musiken lever i de svarta spåren, nere i tunnlarna. Det var början på allt för mig. Jag blev besatt av vinyl och dess möjligheter.”

Spelade i parkerna i Bronx

Grandmaster Flash visar på sina skivspelare. På skivtallrikarna ligger dubbla exemplar av Chics discolåt Good times. Han provlyssnar i hörlurar och tar fram en färgkrita och ringar in det parti där breaket finns.

”När jag började dissekera musik brydde jag mig om de delar av låtarna där hela bandet hörs. Vad jag ville åt var breaket, några sekunder där till exempel bara trummisen hörs. Sedan upprepade jag det, genom att växla mellan två exemplar av samma skiva, och drog ut det till tio ­minuter. När jag spelade dessa trumbreak i parkerna i Bronx började folk dansa till dem. Det var innan rappare kom in i bilden.”

Därav begreppet breakdance. Hiphopkulturen utvecklade vad som kallas de fyra elementen: discjockey, graffiti, breakdance (även kallad b-boying) och rappande.

När man hör dig berätta om hur du utvecklade din musik förstår man ännu mer hur unikt det var. Ditt fokus var på teknik och matematik?

”Absolut korrekt. Jag såg på musik från ett ­matematiskt perspektiv. Jag räknade taktslag. Ett, två, tre. Matematik ljuger aldrig. Vad handlade om var att med matematiken som grund komma fram till en ljudmässig konnotation”.

Grandmaster Flash talar så, som en teoretisk vetenskapsman – hans exakta ord är ”sonically come up with a connotation”.

Kan du beskriva hur det gick till när du spelade i gathörnen i Bronx?

”Jag längtade efter att få manifestera vad som pågick i mitt huvud. Men det tog tre och ett halvt års övande hemma med skivspelarna innan jag tyckte att jag var tillräckligt bra. Jag och min kompis EZ Mike gick upp till 63 Park, en skolgård i hörnet Boston Road och 163:e gatan. Jag spelade all slags musik – pop, rock, blues, alternativ musik, funk, karibisk musik – men spelade bara breaksen. Andra discjockeyer tyckte det var blasfemi att jag greppade vinylen med händerna, men det var enda sättet. För varje gång växte mitt rykte.”

Hur var du i skolan? Bra på matematik och fysik?

”Ja. Min mamma och pappa är döda i dag, men mamma hade kunnat vittna om hur jag var hemma. Jag skruvade isär allt i hushållet, locktänger, diskmaskinen, för att förstå hur det fungerade. ’Joe har sabbat min locktång!’ Mamma sade till slut: ’Du borde gå på en skola där du får hålla på detta i stället för att förstöra allt’. Hon såg till att jag hamnade på tekniskt gymnasium.”

Är det sant att du byggde din egen musik­utrustning?

”Ja, som tonåring gick jag runt och letade på soptippar efter trasiga förstärkare och sånt som gick att använda. På en köttmarknad hittade jag stora plastdunkar som används för att förvara kött. De använde jag till högtalare. Jag skar ut botten och satte in högtalaren baklänges, vänd mot plasten, vilket skapade en reverse speaker med mycket bas. Jag köpte virke och byggde höga högtalarkolumner, sen satte jag julgransljus högst upp. Det blev min discobelysning.”

Ikoniska singlar

En dokumentation av Grandmaster Flashs nytänkande och virtuositet som discjockey finns utgiven på skiva. 1981 släpptes en maxisingel med Grandmaster Flash på Sugar Hill Records, det första hiphopskivbolaget som gav ut Rapper’s delight med Sugar Hill Gang, med en titel som angav precis vad det handlade om: The Adventures of the wheels of steel.

Inspelningen är ett sju minuter långt collage där Grandmaster Flash mixar mellan dubbla exemplar av skivor som Good times med Chic, Another one bites the dust med Queen, Rapture med Blondie och Apache med Incredible Bongo Band. Singeln röstades fram till 1981 års bästa singel av musiktidningen New Musical Express (etta var Ghost town med Specials).

»De bästa artisterna sysslar med kulturell appropriering«

Året efter toppades New Musical Express kritikeromröstning av Grandmaster Flash & The Furious Fives singel The Message (1982), den mest ikoniska hiphhoplåten genom tiderna. Artistnamnet till trots har Grandmaster Flash nästan ingenting med den inspelningen att göra. Den gjordes av bolaget Sugar Hills husmusiker Duke Bootee, med rap av Melle Mel, en av de fem rapparna i Grandmaster Flashs grupp The Furious Five. Bolagets chef Sylvia Robinson satte dit det mer etablerade artistnamnet för att få större effekt.

The Adventures of the wheels är en milstolpe i musikhistorien. Hur gjorde du den?

”Jag ville dokumentera ett dj-set. Ingen hade hört talas om något sådant. Jag lyckades övertala skivbolaget om att spela in det och mastra det som det vore en inspelning av ett band. När skivan var pressad tog jag den till Frankie Crocker, discjockey på radiostationen, WBLS (den ledande radiostationen för svart musik i New York). Han förstod och spelade den i radio. Den fick en enorm spridning, över hela New York, över hela världen.”

I New York hade du innan dess blivit inbjuden att spela på klubbar downtown Manhattan med en publik bestående av konstnärer som Keith Haring och Jean-Michel Basquiat. Hur var det att komma från Bronx till det vita downtown?

”De som bjöd dit mig var Kool Lady Blue, som kom från London och kretsen runt Sex Pistols ­manager Malcolm McLaren, och Fab 5 Freddy. De kände Blondie och konstnärerna där nere. De hade kört kassetter från våra konserter i Bronx och vill uppleva det live. Afrika Bambaataa åkte ned först, sen jag. De sade till mig, ’Inga kompromisser, spela exakt som du gör uptown’. Jag var tveksam men såg sedan hundratals vita män och kvinnor bli lika hänförda som de uptown. Jag trodde hiphop enbart var för Bronx. Det var så jag började förstå hur stort det kunde bli.”

Blondie spelade 1980 in låten Rapture, den första listettan i USA som innehöll rappande. Du omnämns i Debbie Harrys text, ”DJ:s spinning are saving my mind. Flash is fast, Flash is cool”. Blondie måste ha sett dig tidigt?

”Det var helt tack vare Fab 5 Freddy, en avgörande person i hiphophistorien. Mellan 1988 och 1995 ledde Fab 5 Freddy Yo! MTV Raps på MTV. Han kom på festerna i Bronx och sade till mig att han skulle ta med sig Blondie, ’Hon gillar din ­musik’. Jag tänkte, visst, tjenare, det kommer aldrig att ske. Några veckor gick. En kväll på ett ställe på 183:e gatan och Webster Avenue, med ­enbart svarta och latinamerikaner, såg jag sedan en blond person röra sig mot scenen. Vi blev presenterade och mitt hjärta stannade. Blondie var ett av världens största band då.”

När fick du veta att du nämndes i låten?

”Folk kom fram till mig på gatan och sade, ’Hey, du nämns på radio’. Den låten ökade min publik tiofaldigt”.

För tre år sedan gjorde Baz Luhrmann en serie för Netflix, The Get Down, om hiphopens barndom i South Bronx. Du är med där.

”Först jag var med som konsult. Jag blev ­utskälld av min manager när jag inte visste vem Baz Luhrmann var. Sen fattade jag, det är ju han som ­regisserat The Great Gatsby, en av mina favorit­filmer. När vi jobbat ett tag sa Baz att han skulle basera en karaktär på mig. Jag blev presenterad för skådespelaren Mamoudou Athie som redan klätt sig exakt som mig. Sen fick jag lära upp ­honom vid skivspelarna, han var superduktig.”

Vad tycker din familj i dag om vad nu uppnått? En fattig unge från South Bronx som förändrat världen?

”För mina barn är jag bara pappa. Men jag är tacksam. När du gör något du brinner för kan det bli så att folk säger nej och inte bryr sig. Men till mig sade de ja. Jag har rest till snart alla länder på jorden och spelat. Nu ska jag få träffa Sveriges kung. Det visar att man kan förändra livet med musik.”

Fotnot: Intervjun är gjord i samarbete med Polarpriset.