Di Weekend INTERVJUER

Möte med stjärnviolinisten

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Anne-Sophie Mutter började spela fiol när hon var fem år. ”Jag minns fortfarande känslan när jag första gången placerade fiolen på axeln. Det var en känsla av total enighet. Nästan en lättnad”, säger hon.

Med sin Stradivarius mot axeln har hon tillhört den klassiska musikvärldens toppskikt i 40 år. "Musiken börjar där orden slutar", säger Polarprisvinnaren Anne-Sophie Mutter i en intervju med Di Weekends Jan Gradvall.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Om det finns föreställningar om hur musiker i den klassiska världen ska se ut och bete sig, är det bara att skicka fram Anne-Sophie Mutter. Sedan strimlas den bilden som en radiostyrd Banksy-målning.

Hon är känd för att klä sig i Chanel och bära dyra smycken. Så fort hon började tjäna betydande pengar köpte hon en Porsche och kunde ses susa fram längs Rivierans vindlande vägar.

När Anne-Sophie gör entré på ett elegant hotell i nuvarande hemstaden München förstår även de som inte vet vem hon är, att en stjärna just klivit in.

Det är omöjligt att inte stirra på hennes blänkande och gnistrande skor.

”Jimmy Choo”, säger Anne-Sophie och fyrar av det leende som har satt henne på tidningsomslag i över fyra decennier.

FAKTA
Anne-Sophie Mutter

Ålder: 55 år.

Yrke: Musiker.

Ur juryns motivering: The Polar Music Price 2019 tilldelas tyska violinisten Anne-Sophie Mutter, känd som the Queen of the Violin. Med sin Stradivarius under hakan är hon inte bara en av temperamentsfull och riskvillig musiker, utan en historieberättare. Som hon själv sagt: ”Music is only touching when it tells story”. Med sitt brinnande engagemang för rättvisa berättar Mutter om musikens kraft och nyckelroll i världen.

VISA MER

Anne-Sophie Mutter var ett musikaliskt underbarn som växte upp och blev the Queen of the violin, en formulering som även används i motiveringen när hon nu får Polarpriset.

Samtidigt är hon komplex, både som musiker och privatperson.

Parallellt med att Anne-Sophie Mutter får publiken i utsålda konserthus världen över att tappa hakan genom sitt sätt att spela Mozart, Bach och Vivaldi – den traditionella repertoaren – missionerar hon för samtida musik och udda tonsättare.

Respekten är ömsesidig. Flera tonsättare har specialskrivit musik till Anne-Sophie Mutter, bland dem polske Krzysztof Penderecki vars musik har använts i filmen Exorcisten och Stanley Kubricks The Shining.

Hon är beläst, citerar T.S. Eliot, älskar Ella Fitzgerald och skriver ned adressen till en Kandinsky-utställning i München som vi inte får missa.

För Anne-Sophie Mutter är musiken inte bara musik. Den är ett medel.

Hur började du spela fiol?

”Jag växte upp i Schwarzwald, där Tyskland -möter Schweiz och Frankrike. Namnet ’den svarta skogen’ kommer från tallarna som nästan ser svarta ut på avstånd. Ett idylliskt område. Det finns ett tyskt talesätt att det är en plats där räven och haren säger godnatt till varandra. Min första fiollärare bodde i den lilla by där jag växte upp. Hon var i 70-årsåldern och hälften judisk. Innan andra världskriget flydde hon dit från Berlin.”

När började du ta lektioner?

”När jag var fem år. Jag hade hört så mycket klassisk musik hemma att jag ville försöka spela själv. Till min femårsdag önskade jag mig en fiollektion. Ett halvår senare startade lektionerna. Jag spelade piano också, men minns fortfarande känslan när jag första gången placerade fiolen på axeln. Det var en känsla av total enighet. Nästan en lättnad.”

Du kände att fiolen hörde hemma där?

”Exakt. Som om något hade fullbordats. Ändlösa möjligheter öppnade sig. Jag förstod tidigt att musik inte i första hand har att göra med perfekt teknik utan allt det andra. Att vara i dialog med andra musiker, att möta lyssnare. Jag glömmer aldrig min första konsert i Polen eller min första konsert i Israel. Med tanke på var jag kommer ifrån, med tanke på historiens börda, så var de mötena extraordinära upplevelser”.

Mörk historia sätter musikaliska spår

München är en av Europas vackraste och mest idylliska städer. Samtidigt är det nazismens födelseplats, och det är det Ann-Sophie Mutter syftar på.

Allting i nazismens framväxt kan spåras tillbaka till München. Det var här Hitler blev Hitler. Nazisterna kallade själva München för Hauptstadt der Bewegung, rörelsens huvudstad. Alla de massmöten som vi sett på film hölls på Königsplatz mitt i München.

Under decennier var historien ingenting som lyftes fram i München, men 2015 öppnades slutligen ett museum om nazismens historia, NS-Dokumentationzentrum, alldeles intill Königsplatz.

Ett av de otäckaste fotografierna visar en judisk advokat som förnedras av polisen genom att barfota och med sönderrivna kläder tvingas gå hela staden runt bärandes på en skylt. Året, 1933, var sex år innan kriget bröt ut. Koncentrationslägret Dachau var också igång redan 1933. Dachau ligger så nära München – ungefär som Friends Arena i förhållande till Stockholms innerstad – att alla i München visste exakt vad som pågick.

Anne-Sophie Mutter föddes 1963, 18 år efter andra världskrigets slut, men känner att hon bär med sig historien.

Du använder uttrycket ”historiens börda”. Är det en del av din drivkraft att använda ditt liv och din musik till att göra gott?

”Definitivt. Mina barn har fått gå på en judisk skola. Dels ville jag att de ska förstå andra kulturer, dels ville jag bygga personliga band till en värld som vi syndat mot och gjort förskräckliga saker mot. Genom hela mänsklighetens historia har musik alltid byggt broar. Jag vill inte göra perfekta konserter för min egen skull. Jag vill möta andra med min musik.”

Om vi går tillbaka till dig som barn. Du måste ha varit en mycket ovanlig femåring?

”Det tror jag inte.”

Men det är en sak att fem år gammal vilja börja spela fiol, en annan sak att verkligen göra det, dag efter dag, och att öva så extremt mycket.

”Jag har alltid varit extremt envis. Mina två bröder, två respektive fyra år äldre, spelade också -instrument. En spelade piano, en började också med fiol. De var hängivna musik i många år, men de hade också andra intressen. Till slut satsade de på andra saker.”

Hur var du som barn?

”Jag var något av en pojkflicka. Med två äldre bröder så var jag nog tvungen att vara det. Jag var energisk och spelade fotboll, gjorde normala saker. Jag var inte den sortens musikaliska underbarn som uppträdde framför vuxna.”

Båda dina föräldrar var journalister?

”Pappa var redaktör på en tidning, mamma hade fullt upp med oss barn. Hon var väldigt konstnärlig och höll på med skulptur. Hon gjorde egna kasperdockor till oss som vi spelade teater med. Saker som gav näring åt vår kreativitet. Jag älskade också att läsa. Men framförallt gillade jag att gå ut i skogen och leka, och att fiska. Det är fortfarande vad jag i vuxen ålder gör när jag behöver ladda batterierna, jag går ut i skogen.”

Redan innan du började skolan var det uppenbart att din musikaliska talang var väldigt ovanlig. Du fick tillstånd att inte gå i skolan?

”Ja, jag fick specialtillstånd att i stället ha alla lektioner privat. Jag gick bara till skolan två gånger om året för att göra proven. Det var en gammal dam som undervisade mig. Därmed fick jag möjlighet att styra över tiden. Med tanke på hur mycket jag spelade fiol skulle jag aldrig fått tid över att göra vanliga barnsaker om jag varit på en skola hela dagarna. Så det var ett smart drag av mina föräldrar. När min lärarinna dog när jag var nio och ett halvt flyttade jag till ett musikkonservatorium i Schweiz.”

Förstklassiga lärare i ung ålder

Den klassiska musiken är, precis som gymnastik, en värld där de som blir bäst i världen ofta börjar träna tidigt. Så tidigt att man ibland kan fråga sig vems vilja barnen lyder. Den kinesiska pianisten Lang Lang, 36 år, tillhör i dag den klassiska -musikens största stjärnor. Han började spela piano vid två års ålder, tog professionella lektioner när han var tre och vann sin första tävling när han var fem.

När Anne-Sophie Mutter började spela fem år gammal – sent jämfört med Lang Lang – hade hon inte vem som helst som lärare. Den första fiollärare hon talar om hette Erna Honigsberger (som offentligt fick byta efternamn för att dölja sin judiska härkomst) och hade varit elev hos Carl Flesch, ungersk-tysk stjärnviolinist.

Sex år gammal vann Anne-Sophie Mutter Tysklands stora musikpris.

»Musiken lever i de svarta spåren«

När hon som nioåring flyttade till Schweiz studerade hon under Aida Stucki, en annan av 1900-talets stora.

Vad var den första musik som du gillade att spela?

”När jag var riktigt liten sådant som Fritz Kreisler. Sen började jag spela Mozarts violinkonserter. Min första fiollärare var väldigt känslig och förstående för hur ett barns känslovärld ser ut. Hon var alltid lekfull. Hemma hos sig hade hon jättesköldpaddor som kröp omkring i vardagsrummet. Nej, jag skojar inte. Det fanns kaniner också. Det var som att komma hem till Doktor Dolittle. Det handlade om att leka fiol lika mycket som att studera den.”

Hur känns det att återbesöka musik, att i vuxen ålder spela samma kompositioner som när du var barn?

”Som artist, vare sig du är musiker eller skådespelare, har du en unik chans att återbesöka tidigare perioder av ditt liv och se dem med nya ögon. Det finns en underbar dikt av T.S. Eliot där han skriver att vi efter olika slags resor kommer tillbaka till den plats där vi startade. Och då ser vi den platsen för första gången. ’And know the place for the first time’. När jag i dag lyssnar på gamla inspelningar när jag spelar Mozart kan jag tycka att det kanske inte låter så annorlunda mot hur jag spelar i dag, men det känns annorlunda.”

När man ser dig spela i olika klipp på Youtube slås man av din totala närvaro. Det ser ut och låter som att du lägger hela dig själv i musiken.

”Musiken börjar där orden slutar. För ett par månader sedan spelade jag i Tokyo med den store dirigenten Seiji Ozawa. Han är inte frisk, det var hemskt att se honom lida. Men när vi framträder tillsammans handlar det inte bara om att han dirigerar och jag spelar, det uppstår en intim dialog. Vi förmedlar saker till varandra som inte skulle gå att uttrycka med ord.”

I och med att du lärde dig spela så tidigt har du i dag spelat nästan lika länge som du har talat. Kan du uttrycka saker med fiolen som du inte kan uttrycka muntligt?

”Musik är ett språk. Det mänskliga språket kan inte mäta sig med musikens förmåga att berätta människors historier. De stora kompositörerna har, precis som alla vi andra, levt liv präglade av stora tragedier, glädje, kamp. Vi kan trigga de känslorna med musik. Vi behöver musik för att fira, sörja, reflektera över livet.”

Nära missa mötet med mästaren

Den största dirigenten genom alla tider kan vara österrikaren Herbert von Karajan (1908–1989). Den ståtlige Herbert von Karajan, med sin stålblick och flygande silverlugg, är långt efter sin död fortfarande den klassiska musikens mest säljbara affischnamn.

Karajans inspelningar för bolaget Deutsche Grammophon, dit han kontrakterades 1959 och förblev trogen, är för den klassiska musiken vad Beatles inspelningar på Apple är för popmusiken. Söker man på Spotify efter den bästa inspelningen av någon symfoni av till exempel Beethoven är en tumregel: välj den av Karajan.

När Anne-Sophie Mutter var 13 år blev hon inbjuden att provspela med stjärndirigenten i Berlin.

”Det var den 11 december 1976. Jag var inte så exalterad som jag kanske borde ha varit över att få göra en audition för honom. Jag ville först inte åka dit alls och sköt upp det. När jag väl kom till Berlin trodde jag att jag skulle få spela direkt på morgonen. Jag blev jättesur när de sa att Karajan först skulle repetera med Berlinfilharmonikerna och att jag därmed fick vänta till efter lunch. Jag har något slags karaktärsbrist, jag blir omöjlig att ha att göra med när jag är hungrig. De fick hindra mig från att vända och åka hem.”

Hon fick något att äta. Till slut fick hon träffa den store.

”I ögonblicket när han klev in genom dörren slogs jag av hans otroliga närvaro. Jag hade hört att han skulle vara arrogant och kall, men inget av det var förstås sant. Han var omtänksam, kanske för att han själv hade döttrar i samma ålder. Vi diskuterade vad jag skulle spela, det blev Mozart.”

Berlinfilharmonikerna räknas som en av de främsta symfoniorkestrarna i världen. 13-åriga Anne-Sophie Mutter klev ut på scenen i Berlin Philharmonie, ett konserthus som invigdes samma år hon föddes. (Berlins gamla konserthus bombades sönder 1944.) Det var lunchpaus. Flera av musikerna satt kvar i salen och lyssnade.

”Jag spelade mitt stycke, det tog 26 minuter. Jag kände att det gick bra. Men när jag var klar var det ingen som reagerade eller sa något. Så jag spelade lite till. När jag hade klivit av scenen kom Karajan förbi och sa: ’Jag är väldigt glad över att få jobba med dig i Salzburg nästa år’. Det blev -början på 13 extremt spännande år.”

Arvet från Karajan: se helheten

När hon var 14 år debuterade hon på Salzburg Festival. 15 år gammal spelade hon in sin första skiva, Mozarts tredje och femte violinkonsert, tillsammans med Herbert von Karajan och Berlinfilharmonikerna.

När Anne-Sophie Mutter var 26 år gifte hon sig med Karajans advokat, den 30 år äldre Detlef Wunderlich. De fick två barn tillsammans. När barnen var små dog maken av cancer. 2002 gifte hon om sig med pianisten, kompositören och dirigenten André Previn som då var 73 år. De skilde sig 2006.

Vad lärde du dig av att spela tillsammans med Karajan?

”Att stå still fanns inte i hans vokabulär. Han ville hela tiden -vidare. Han sa att om du uppnått dina mål innebär det bara att du satt ribban för lågt. Han lärde mig också att se på musik ur ett fågelperspektiv, att den övergripande musikaliska idén alltid är viktigast. Han brydde sig inte om något var tekniskt svårt, det var bara att lösa det. Fokus låg på den stora kompositionen. Lika viktigt som vad jag spelade var att förstå alla andra instrument och samspelet med dem.”

Ann-Sophie byter ställning i fåtöljen och rättar till sina skor. Glittret på skorna fångar upp Münchens sista solstrålar för eftermiddagen.

”Jag tror Karajans inställning är förklaringen till varför jag också är så passionerad över samtida musik. Jag vill ta med lyssnarna ut ur deras bekvämlighetszon, provocera dem lite.”

Esperanza Spalding – smakrikt och genialiskt När kompositörer som Penderecki specialskrivit stycken till dig, har du känt att de fångat något av dig och din personlighet?

”Det är både utmanande och befriande. Befriande för att det inte finns någon annan inspelning att påverkas av. Ingen har varit där.”

Äger två mångmiljonfioler

De bästa fioler som någonsin har tillverkats gjordes av italienaren Antonio Stradivari (1644–1737) och kallas Stradivarius. Det uppskattas att han hann göra 1 100 instrument – mest violiner men även cello och viola – varav 650 finns kvar. Drygt 500 av dessa är fioler. Mest eftertraktade är fiolerna som tillverkades från 1700–1720, hans gyllene period. Priserna varierar men snittar någonstans runt 100 miljoner kronor. Det finns listor på alla kända Stradivarius, de är döpta till namn som Lord Dunn-Raven och Earl of Plymouth.

Spelar du fortfarande fiol varje dag?

”Nej. Ibland skulle jag vilja göra det, men livet tillåter inte det. Det är också bra att vila och ta pauser, även för instrumentet. Den Stradivarius (hon säger bara Strad) som jag spelat på i 35 år har levt ett stressigt liv.”

Men du har två Stradivarius?

”Ja.”

Vad är skillnaden mellan dem?

”Min Lord-Dunn Raven (1710) har jag levt med och spelat på de senaste 35 åren. Min andra, Emiliani (1703), är från min barndom. Nästan allting med Karajan har jag spelat in med den. Emiliani är rik, mörk, fyllig – perfekt för skivinspelningar. Men på konserter behöver jag mer muskler, det finns i Lord-Dunn Taven.”

Vad skiljer en Stradivarius från nytillverkade instrument?

”Samtida instrument kan låta högre. Skillnaden med en Strad är att du kan viska och ljudet kommer ändå att ta sig överallt. En Strad tillåter dig att vara väldigt personlig. Det är en stor gåva.”

Vad skulle du ge för råd till föräldrar som har barn som spelar instrument eller vill att de ska spela?

”Till att börja med att de ska ställa frågan, ’Varför vill du att ditt barn ska hålla på med det?’ Många vill att deras ska barn ska göra något de själva inte fått göra. Jag har egen erfarenhet av det. Min son var duktig på tennis. Jag var väldigt angelägen att han skulle spela just på grund av att det var en dröm för mig. Om ditt barn verkligen vill spela, av egen vilja – go for it. Men jag har sett en massa olyckliga barn som kanske hellre hade velat spela trummor än fiol. Att människor mår bra är viktigare än musiken.”

Fotnot: Intervjun är gjord i samarbete med Polarpriset.