Di Weekend INTERVJUER

Möte med rockens framtidshopp: The 1975

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Mark Metcalfe

I juni 2019 arrangeras den första svenska Lollapalooza-festivalen, på Gärdet i Stockholm. Huvudband: The 1975. Samma band som Di Weekends Jan Gradvall anser har gjort årets bästa album. De träffades hemma hos bandets frontman Matthew ”Matty” Healy i London, för ett samtal om hur rockens framtid egentligen ser ut.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

På U2:s senaste turné har sångaren Bono inlett konserterna med att sjunga raden: ”A dinosaur wonders why it still walks the earth”. Det är menat som självironi. U2 har varit med så länge att bandet i dag betraktas som en dinosaurie.

I musikbranschen är det dock en ironi som ligger lite för nära sanningen. De två mest inkomstbringande rockbanden i världen är, fortfarande, U2 och Metallica. Medlemmarna i dessa band närmar sig 60 år.

Rolling Stones har blivit hundraåringen som blev ut genom fönstret och försvann. Fortfarande aktiva, men medlemmarna är så gamla att de inte behöver anlita Robert Gustavssons sminkör för att se ut som hundraåringar.

Var finns återväxten vad det gäller rockband? Beyoncé och Rihanna fyller arenor – men var finns nästa generations rockband som kan fylla arenor? Svar: de finns inte. De senaste rockbanden som nått arenanivå med den traditionella sättningen gitarr, bas och trummor är Coldplay och Foo Fighters.

Sedan är det tomt. Unga människor i dag bildar inte band längre. Vad vi bevittnar just nu kan verkligen vara rockepokens motsvarighet till övergången mellan perioderna krita och tertiär, då ­dinosaurierna försvann från jordens yta.

FAKTA
The 1975

Bandet bildades i Cheshire av fyra barndomsvänner, ­förutom Matty Healy, från vänster: Ross MacDonald (bas), George Daniel (trummor), Adam Hann (gitarr) och Matty Healy.

De bästa vännerna, Matty Healy och trummisen George Daniel, är huvud­låtskrivare och har även producerat det nya albumet tillsammans.

Aktuella med: Det tredje albumet A brief inquiry into online relationships. ­Albumet följs av en två år lång världsturné som ­inleds i januari. Ytterligare ett album är redan klart och släpps i maj.

Historik: Albumdebuterade 2013. Andra albumet från 2016, I like it when you sleep, for you are so beautiful, toppade albumlistan både i Storbritannien och USA och etablerade The 1975 som 2010-talets ­ledande band. Flera stora samtida artister har spelat in covers av The 1975-låtar: Halsey (The sound), Dashboard Confidential (Sex), Lorde (Somebody else).

VISA MER
FAKTA
Matthew ”Matty” Healy

Ålder: 29.

Familj: Tillsammans med australiska

fotomodellen Gabby Brooks.

Föräldrarna Tim Healy och Denise Welch är båda kända i Storbritannien från komedi­serier, såpor och underhållnings­program.

VISA MER
FAKTA
Medveten form

I likhet med andra band från Manchester-regionen som The Smiths och New Order präglas The 1975:s skivor av ett medvetet formspråk. Allt utgår från Matty Healy själv som jobbar i samarbete med en grafiker. Nya albumet har ­lanserats med slagord inspirerade av franska situationister som ”Modernity has failed us” och ”First disobey; then look up at your phones”. På Matty Healys bord i hemmet i London ligger en historiebok om färglära.

VISA MER

Om det finns någon som kan ändra på detta sitter han just nu framför mig i sitt hem i London och rullar med stor omsorg en olaglig cigarrett.

Matthew Healy, alla kallar honom Matty, är på väg att bli millenniegenerations största rockstjärna.

Matty Healy, 29, är sångare, kompgitarrist och låtskrivare i bandet The 1975.

The 1975 är 2010-talets största band i Storbritannien. Debutalbumet från 2013, endast kallat 1975, blev etta på albumlistan. Uppföljaren från 2016 hade en extremt långt titel, I like it when you sleep, for you are so beautiful yet so unaware of it och blev också etta på listan. Ännu viktigare, det andra albumet blev också etta i USA.

Nya albumet A brief inquiry into online relationships, som släpps denna vecka, har på förhand ­utnämnts till ”album of the decade” i engelsk ­musikpress.

Att samtidigt många av den här tidningens ­läsare inte känner till The 1975 säger mycket om hur nischad underhållningsvärlden i dag blivit. Nej, det är inte längre som på Beatles tid eller ­Oasis tid. Populärkulturens gemensamma referensramar återfinns inte längre inom musiken.

Men om någon i musikvärlden i dag har förutsättningarna att ändra på det är det Matty Healy.

Konsertklipp på Youtube visar upp en karismatisk frontfigur, med Lord Byron-lockar och inte sällan bar överkropp, som trollbinder sin publik. Rockkonserter har i modern tid dominerats av män, men 1975 har precis som Beatles en fanskara och konsertpublik som domineras av unga kvinnor.

Matty Healys texter handlar om millennie­generationens erfarenheter.

”Vi är ett postmodernt band. Vi kommer från en generation som förstår vad rock’n’roll är, men som inte är uppväxta med det”, säger Matty Healy.

Vi sitter vid ett matsalsbord i hans hem i nordvästra London. Matty Healy drar ett bloss på sin färdigrullade joint, släcker den igen och byter till en vanlig cigg. Denna procedur – att varva ett jointbloss med ett bloss på en vanlig cigarett – upprepas om och om igen. När det vanliga ciggpaketet är slut drar han av ­cellofanplasten på ett nytt.

Eftersom han uppenbarligen bestämt sig att inte röka i sitt nya hem sitter vi med altandörren ­öppen. Kylig höstluft drar in. Samtidigt pratar Matty Healy så intensivt och reser sig och sätter sig hela tiden att han håller värmen ändå. Själv behåller jag rocken på.

”Jag är väldigt präglad av postmoderna idéer. Du vet när en karaktär i en bok vet om att om han eller hon är en karaktär i en bok? Jag har alltid känt mig så.”

Namnet The 1975 betyder ingenting. De fyra medlemmarna är födda långt senare, runt 1989. De är fyra vänner från Cheshire, nära Manchester, som bildade bandet när de var 13 år och gick på samma skola. När de behövde ett namn inför en spelning så råkade de i ögonblicket bara se ­årtalet 1975 och tyckte det var snyggt.

Gruppens album har en sak gemensamt: alla tre albumen öppnar med en låt som har titeln The 1975.

Vad är tanken med det?

”Jag har alltid tyckt om det. Det är som när man spelar ett dataspel och det finns dolda påskägg.”

Det är ovanligt att man får träffa rockstjärnor i deras hem. Anonyma hotellrum är standard. Jag vet inte varför jag släpps in i hemmet, men jag misstänker att orsaken är ganska enkel: Matty Healy har rest så mycket de senaste åren att det enklaste är att inte flytta på honom.

Först spelade bandet in nya albumet i ett hus på landet i Northamptonshire där de bodde och arbetade i sju månader. Sen fortsatte de i ett hus i Hollywood Hills, Los Angeles. Det är bara fyra dagar sedan han flyttade in i det här huset.

Gruppens manager Jamie Oborne, även han en barndomsvän från Cheshire, öppnar och  leder mig runt i ett modernistiskt betonghus. I ett rum ligger sex-sju öppnade resväskor fulla av kaos på golvet. Det är allt som finns i det rummet.

Området är ett anonymt bostadsområde med låga bostadshus. Osäker på hur lång tid det tar att ta sig till denna del av London, anländer jag en halvtimme för tidigt.

Reflexen är att kolla mobilen medan jag väntar. Men eftersom jag sedan ett halvår tillbaka lagt ned sociala medier plockar jag för en gångs skull inte fram den, utan går runt och tar in allt.

Plötsligt ser jag en grön fågel landa i trädkronorna ovanför mig. Ytterligare fem, tio, femton ­likadana fåglar ansluter. Jag gnuggar mig i ögonen men jag ser rätt: en flock gröna papegojor har just landat. Londons parker är kända för att tama papegojor släppts ut, överlevt, blivit vilda och förökat sig.

Ögonblicket med papegojorna stämmer in med ett underliggande på The 1975:s nya album A brief inquiry into online relationships. Att ta paus från mobilen, att sluta jämföra sig med andra, att sluta fixera på så kallad lycka och i stället vara uppmärksam på vad som händer runt i vardagen och i naturen. I låten Give yourself a try sjunger Matty Healy:

The only apparatus required for happiness

Is your pain and fucking going outside

Ni har återigen valt en väldigt ovanlig album­titel. Vad är historien bakom den?

”Jag hittade titeln A brief inquiry into online ­relationships i en bok. Det var inte en bok jag själv läste. Jag satt på ett tåg och tjuvtittade i en bok hos passageraren bredvid. Att alla våra relationer numera går via internet är så självklart att man inte behöver påpeka det. Men om du för tio år ­sedan hade hävdat det hade det varit svindlade. Vi har nu alla talande robotar i våra hem.”

En låt på The 1975:s nya albumet heter The man who married a robot. Den framförs av Siri, den ­automatiserade robotrösten som finns i Iphone.

Låten Give yourself a try känns som uppmaning att sluta jämföra sitt liv med andras på Instagram.

”Att jämföra sig med andra är utmärkande för millenniegenerationen. Att presentera en utvald version av sitt liv, att kurera det som det vore en utställning. För mig handlar låten om att växa upp. När jag var liten trodde jag att lycka och vuxenhet var stationer dit jag förr eller senare skulle anlända. Men det är bara idéer, idéer i kulturen. ­Livet är kaos. Du kommer att vara olycklig långa stunder, det är så det är.”

Det känns som det är det du sjunger om i textraden The only thing required for happiness is your pain?

”Det är precis så. Lycka är något subjektivt. Det bygger inte på berömmelse eller förmögenhet eller tur. Lycka är inte det viktigaste. Jag håller på med något som jag tycker är extremt viktigt, men i jämförelse med andra yrken är det förstås inte viktigt. Folk som har jobbat forskning kring radioaktivitet och förgiftat sig själva under arbetet. För att uppnå vad? Inte är det lycka. De har andra syften med livet.”

The 1975 gör årets bästa album När man läser igenom dina texter så slås man av allt arbete som ligger bakom. Samtidigt är du väldigt bra på att aldrig överarbeta utan få det att kännas spontat.

”Det är en avvägning mellan instinkt och hantverk. Jag försöker skriva snabbt. Att prokrastinera är konstens fiende. Jag har försökt bara låtit det hända. I en låt hade jag en lucka på sju stavelser där jag sjöng låtsasord. Sen skrev Trump något på Twitter igen och jag kom på lösningen. ’I moved on her like a bitch’. Det är ett direkt citat från USA:s president. De som vill censurera den texten kommer att censurera ledaren av den fria världen.”

Folk talar om att din generation, millennie­generationen, har slutat läsa böcker. Är du ett undantag?

”Jag läser mycket, jag tar in mycket, men man ska inte överdriva hur mycket böcker jag faktiskt läser. Mitt stora intresse finns i akademiska studier. Jag har inte gått på universitet, men har skapat mitt eget. Jag tittar på många föreläsningar.”

Som TED-tal?

”Nej, de är så inriktade på att driva en tes, det blir nästan som propaganda. Jag är mer intresserad av föreläsningar av professorer. Men jag har problem med min koncentrationsförmåga. Att läsa en bok är svårt. Att läsa en bok påminner dig om att du är ensam. Och ingen vill vara ensam. När författaren David Foster Wallace talade om sitt tv-beroende var det något som verkligen slog an hos mig. Slår någon på en skärm är jag kvar framför den för evigt.”

Beroende återkommer i flera låtar på The 1975:s album. Allt slags beroende. Från beroende av video och mobiltelefon till beroende av opioider, ett samlingsnamn för olika slags smärtlindrande läkemedel som både kan vara legal medicin utskriven på recept eller illegal som heroin.

I november och december i fjol var Matty Healy ensam i sju veckor på ett behandlingshem på Bahamas för avgiftning för sitt heroinberoende.

Under fem år hade han dämpat sin hyperaktiva hjärna med rökheroin. Han tyckte själv att han hade kontroll över sitt användande. Efter en konfrontation med sina bandmedlemmar insåg han att inte han hade det.

Under bandets perioder i USA bytte han heroin mot opioider utskrivna på recept. Han säger att bli kvitt heroin var ingenting mot att bli kvitt opiodier. Syntetiska opioder kan vara 25–40 gånger starkare än heroin. I den opiodepidemi som just nu härjar i USA dog i fjol 72 000 människor av överdoser. Vid obduktionerna av Prince, Tom Petty och rapparna Lil Peep och Mac Miller hittades spår av den syntetiska opioiden fentanyl i blodet.

Hur var det att vistas på behandlingshemmet?

”Det fanns stunder då jag funderade på att simma hem. Men jag gör ingenting halvfärdigt. Jag såg det som en möjlighet att studera beroende och lära mig så mycket som möjligt om det. Jag lärde mig skillnaden mellan skuld och skam. Väldigt mycket kan härledas tillbaka till det, som självhat. Samtidigt är jag ingen stjärnpatient. Jag är bara 29. Jag kan inte ändra på hur jag är. Jag brinner hellre lite grann än blir perfekt.”

Matt Healy går på regelbundna tester för att visa att han är ren. Han har också lagt av med ­alkohol, men fortsätter att röka gräs, vilket nu är lagligt i flera delstater i USA och i Kanada. Att röka gräs är en självmedicinering han har använt hela sitt vuxna liv.

Du har sagt att du visste att du förr eller senare skulle bli en beroende person. Vad menar du med det?

”Jag visste att det fanns ett lugnt ställe, som jag drömde om som barn. Det låter olycksbådande, men jag ville bli nedsövd, ett koncept jag inte förstod som barn. Jag vill känna samma tyngd som när man ligger i ett badkar. När jag testade uppåtdroger som kokain var det kul först, men jag blev skör. Men när jag tog heroin första gången kände jag – okej, det här är precis det jag har ­letat efter. Allt det andra försvinner. För mig var det som de flesta kanske känner när man tar ett glas vin efter jobbet. Hos mig har det alltid funnits en längtan efter det lugnet.”

Hur gick det för dig i skolan?

”Jag har alltid varit intresserad av stora idéer, den biten gillade jag. Men när det handlade om att sitta still, vara tyst, inte vara för underhållande, det klarade jag inte. Räddningen blev för mig musik. Jag spelade i alla band som fanns i skolan. Jazzband, swingband, rockband.”

Jag har en närstående ung person som har svårt att hantera alla intryck i skolan och i livet och säger att det är ’too much noise’.

”Jag förstår exakt och känner stor empati med det. Det är så överstimulerande att leva, att ha en fysisk kropp, att försöka bearbeta alla intryck. Jag förstår också att han med too much noise inte menar riktiga ljud.”

Utan för mycket information.

”Och förväntningarna på att ta in all den informationen. Det kan vara olidligt stressigt och utmattande. Det allra bäst med konst är att det kan hjälpa en att stänga ute det andra.”

Området du valt att bo i här nordvästra London känns som en småstad.

”Det var exakt det jag ville ha. När jag första gången flyttade till London jag till Shepherd’s Bush. Det var perfekt för en spirande knarkare, allt fanns i närheten. Sen flyttade jag till östra London. Där hade jag en period där jag trodde jag var William S. Burroughs eller Jean Genet. Jag umgicks med hemlösa. Det var som en pjäs i mitt eget huvud.”

Matty Healy lutar huvudet ut genom altandörren, tar ett djupt bloss.

”Vi lever i en 'attention economy' där alla slåss om vår uppmärksamhet. Ingen kan motstå dopaminkickar. De som har byggt sociala medier studerade nätspel för att kunna få oss att stanna kvar och få nästa dopaminkick. När Youtube började rulla nästa video automatiskt var det för att Netflix börjat göra det och Youtube vill hålla dig ifrån Netflix. Facebook vill hålla dig bort från Twitter. Twitter vill hålla dig borta från Facebook. Det är så machiavelliskt i sin uppbyggnad. Det handlar om att göra oss beroende av uppmärksamhet.”

Att prata med Matty Healy är som att ha ett samtal där alla vilopunkter är bortredigerade. Hans hjärna går på högvarv, han läser av nästa fråga jag ska ställa och svarar innan jag ens hunnit ställa frågan. Samtidigt är allt han säger genomtänkt.

Vid ett tillfälle jämför han Johann Gutenberg med ­Arctic Monkeys och får det att hänga ihop.

”Man ska vara försiktig med att jämföra grafer och utvecklingskurvor. Förmodligen kan man visa en kurva över försäljningen av avokado och hävda att den är korrelerad med ökningen av depression. Men se hur graferna visar hur depressioner hos unga kvinnor och män stuckit i höjden sedan 2006–2007. Är det en tillfällighet att det är samtidigt som Facebooks genombrott och de första modellerna av Iphone? Vi upplever ett gigantiskt experiment på unga människor.”

Han tänder ny cigg samtidigt som en annan brinner.

”Samtidigt, om man ska försöka hitta något hoppfullt. Jag har inga barn, men jag har vänner som har det. En vän har två döttrar, en 13-åring och en 16-åring. Den yngsta är en mini-Kardashian. Den äldsta var så för två år sedan, men har nu rosa hår och lever helt offline. En kultur möts alltid av en motkultur. Att föräldrar är besatta av ­sociala medier kan vara det bästa sättet för att få unga att ta avstånd.”

Matty Healy har själv kända föräldrar. Eller, rättare sagt, han har föräldrar som är väldigt kända hos medelålders i hans eget, hemland men helt okända i resten av världen. Lite som engelska motsvarigheter till Bert-Åke Varg och Eva Bysing.

Dagen då Queen höll hov

Hans pappa är skådespelaren Tim Healy. Hans mamma är skådespelaren Denise Welch. Mamman har vunnit Celebrity Big Brother.

En av Matty Healys finaste låtar, She lays down, handlar om mammans förlossningsdepression och efterföljande kokainberoende. Det är en akustisk ballad skrivit ur barnets perspektiv med förkrossande rader som: My hair is brown, she’s scared to touch.

Vilken var den första låt du hörde som fick dig att själva vilja bli artist?

”’Hard to handle’ med Otis Redding. Den är den första låten jag kommer ihåg. Ett minne som också handlar om en plats. Min pappas Jaguar. Pappa hade en gammal sliten jagga och spelade alltid musik när han skjutsade mig tillförskolan. Wilson Pickett, Donny Hathaway, James Brown. Pappa undervisade mig verkligen. Ögonblicket när man ska ha blommor och bin-diskussion. I mitt fall var det att pappa förklarade texten till James Browns It’s a man’s man’s man’s world. Från mamma fick jag Donna Summer, The Real Thing, Earth, Wind & Fire. Hon spelade alltid This will be med Natalie Cole vilket är en väldigt viktig sång för mig.”

The 1975 beskrivs och uppfattas som ett rockband för att bandet har den typiska sättningen två gitarrer, bas och trummor. Men för Matty Healy är The 1975 ett band som spelar soul och R&B.

”Vi har aldrig haft en låt som låter som Foo Fighters. Vad som för tankarna till rock är kanske distorsion på gitarrer och hårda trummor, men allt vi gör bygger på R&B.”

Väldigt få rockband i dag skriver låtar om samtida saker som sociala medier och modernt liv. Ni har mer gemensamt med rappare.

”Rockmusiken förväntas inte längre vara ­modern. Den refererar till sig själv. Så de flesta yngre lyssnar på rap och R&B i stället. Det är mer relevant. Jag skapar på samma sätt som jag konsumerar. Jag är som en skata. Så länge det är blänkande och vackert spelar det ingen roll om det är en bit folie, en spegel eller en diamant.”

Matty Healys idé om den perfekta låten är att kombinera energin och glädjen i Whitney Houstons I wanna dance with somebody med texter som Leonard Cohens Hallelujah.

The 1975:s genrefria inställning till musik gjorde att bandet ratades av alla skivbolag till en början. Tillsammans med sin manager startade de ett eget skivbolag, Dirty Hit, för att få ut sin musik.

”Folk som kom och såg oss letade efter nästa Libertines och där stod jag klädd som en geek och älskade Mariah Carey och Michael Jackson. Skivbolagsmännen sade: ’Du vet inte vem du är’. Jag svarade: ’Jag vet, men det är typiskt för min generation”.

I januari 2019 inleder The 1975 en världsturné som kommer att pågå i nästan två år. Lagom till att Matty Healy fyller 30 i vår släpper bandet ytterligare ett album som redan är inspelat, Notes on a conditional form.

En av låtarna heter Gökotta, ett ord som Matty Healy har lärt sig av bandets turnéarbetare som består av flera svenskar. Ljusdesignen till The 1975 görs av Tobias Rylander från Rälta som har blivit en av världens främsta på området och även jobbar med artister som Drake.

Är ni inte rädda att ni misslyckas med att spela in två album nästan samtidigt? U2 försökte och lyckades inget vidare.

”Har vi något val? Man kan inte turnera ett ­album i två år. Konsumtionen av konst är så mycket snabbare än vad den brukade vara. När jag har slukat en hel tv-serie, kanske ett mästerverk, vad är min känsla när sista avsnittet är slut? Att jag är nöjd? Nej, jag vill direkt ha nästa grej. Jag kan heller inte vara nervös för att U2 inte fixade det. Vet du vad, vi kanske fuckar upp det. Vår nästa skiva är konstigare. Men det är också det som gör det så spännande”.