Di Weekend INTERVJUER

Ministern går till botten med sin hjärtefråga

”Så ska man göra skillnad måste det förbjudas. Förbjudas. Och då krävs politiska beslut på internationell nivå som alla är med på. För det räcker inte att vi i Sverige gör rätt, när det på internationellt vatten än så länge handlar så mycket om frivilligh

Foto: Evelina Carborn

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Läget för världshaven är kritiskt. Samtidigt rasar stödet för Miljöpartiet.
Isabella Lövin har varit språkrör för partiet i ett år. Men hon har kämpat för haven i tio år.
När Sverige arrangerar FN:s Havskonferens i juni är det därför lätt för Isabella Lövin att välja sin strid.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Oslofjorden ligger blank och det doftar nytjärad båt på Bygdøy, Oslos motsvarighet till Stockholms kungliga Djurgården. Här vid stranden ligger museerna med havstema som ett pärlband: Norsk Maritimt museum, Frammuseet och Kon-Tiki-museet, där originalflotten som den norske äventyraren Thor Heyerdahl tog sig från Peru till Polynesien på 1947 finns utställd.

”Det är en fascinerande historia. Jag har också sett dokumentären om Thor Heyerdahls sonson som gjorde om Kon-Tiki-resan 2006”, säger Isabella Lövin.

”Men det som slog mig mest var egentligen inte den farliga överfarten. Det var att när Thor Heyerdahl gjorde resan hade de ständigt ett stim av fiskar och haj omkring sig. När Olav Heyerdahl gjorde om resan verkade havet nästan tomt. På hela överresan, under flera månader, såg de knappt något liv, bara någon enstaka haj. I stället seglade de genom massor av plast i Humboldtströmmen.”

Sveriges klimat- och utvecklingsminister Isabella Lövin är egentligen inte alls i Oslo för att tala om äventyrare. Den här dagen ska hon delta i nordiska ministermötet. Hon är också här för att prata om den stora havskonferensen i FN som Sverige arrangerar tillsammans med Fiji i början av juni. Men när äventyrsexemplen i omgivningen talar för hennes sak, kan hon inte låta bli.

”Många säger att det inte går att veta hur haven var förr, men mellan de två resorna med Kon-Tiki hade det bara gått drygt 50 år. Det ger en konkret bild av hur de till synes oändliga haven tömts på liv.”

FAKTA
Isabella Lövin

Född: 54 år.

Familj: Två vuxna barn och make.

Bor: Vämdö, utanför Stockholm.

Bakgrund: Uppvuxen i Avesta. Har arbetat som journalist på bland annat Damernas Värld, Expressen och Sveriges radio. Gjorde författardebut med boken Tyst hav – jakten på den sista matfisken 2007. För den belönades hon bland annat med Stora Journalistpriset, i kategorin Årets berättare, och Guldspaden. Värvades till Miljöpartiet som EU-parlamentariker i samband med Europavalet 2009. Biståndsminister från 2014 och språkrör sedan 2016.

VISA MER

Isabella Lövin har i tio år ägnat sig åt frågor som rör haven. Först som författare till boken Tyst hav – jakten på den sista matfisken som publicerades 2007 och gav henne både Stora Journalistpriset och Guldspaden. Sedan som EU-politiker, med fiskerifrågor som fokus, och nu som Miljöpartiets kvinnliga språkrör och Sveriges vice statsminister sedan ett år tillbaka.

Som språkrör har hon inte bara havens kris på sitt bord, utan hela partiets politik. Hon har Miljöpartiet ras i opinionsmätningarna att handskas med, där de färskaste undersökningarna visar att partiet inte ens skulle ta sig över riksdagsspärren om det vore val i dag.

Men när mätningarna kommer på tal skakar hon bara på huvudet.

”Det är bara valresultatet på valdagen som gäller”, hävdar hon.

Hon har varit med förr. Partipolitiska kriser kommer och går, medan havens problem består. Om vi inte gör någonting åt det snabbt i alla fall.

Plasten ganska nytt problem

Bilderna talar sitt tydliga språk. För några veckor sedan åkte fotot av en obebodd ö mitt i Stilla havet jorden runt i olika medier, för att den var full av strandat plastskräp. På samma sätt spriddes för några månader sedan berättelsen om en val som hittades i en fjord i Norge. När den inte gick att rädda avlivades den och i magen fann man 30 plastpåsar. I världshavet flyter skräpansamlingar stora som öar omkring. Och Isabella Lövin har fler exempel:

”Bland mina värsta erfarenheter finns besök i västafrikanska fiskebyar. Tidvattnet var lågt och det var hundratals meter tills havet började, men sandbottnen var helt täckt med plastskräp. Det var ofattbart”, säger hon och upprepar sig som hon ofta gör när hon vill betona något.

Helt ofattbart.”

Plastskräpet är ett relativt nytt problem. Längs Göteborgs kust fann man till exempel en plastbit per kvadratdecimeter för fem år sedan, mot 20 bitar i dag, har Isabella Lövin fått berättat för sig. Men när hon skrev sin bok var det ingen som talade om plastskräpet. Annars är hon övertygad om att hon hade tagit upp det, pekat på vikten av fungerade sopsystem och utveckling av nedbrytbara material.

”En fruktansvärd skandal”

Ändå är det bara ett av problemen för haven. Ett av få man kan se med blotta ögat. Betydligt osynligare, mer än för yrkesfiskare möjligen, är överfisket. Där har kontrollen visserligen ökat de senaste åren, men illegalt fiske är fortfarande utbrett, inte minst i fattigare länder.

”Det är en fruktansvärd skandal att trålare från alla möjliga länder dammsuger fattiga länders hav, utan att de kan skydda sig. Där måste vi i de rikare länderna avsätta resurser, hjälpa dem med kustbevakning och hållbara fiskemetoder.”

Men mest oroad är Isabella Lövin över det som bara syns i mikroskop. Hur djurplankton, basen i havens näringskedja, har fått förkrympta skal på grund av försurningar, och hur det sedan påverkar hela ekosystem, när haven absorberat människans koldioxidutsläpp. I dag är det svårt att hitta marina organismer som inte har plastpartiklar i sig. Till och med i Marianergraven, på mer än 11 000 meters djup, har forskare nyligen hittat rester från mikroplaster och miljö- och hälsofarliga kemikalier som PCB.

”Det innebär att vi till och med har lyckats påverka en av världens mest avlägsna platser. Det visar också att trots att havet utgör 70 procent av jordens yta är det inte större än att vi har lyckats påverka det i grunden. Men problemet är att vi inte har sett det som händer under ytan och därför har det kunnat pågå år ut och år in, decennium efter decennium.”

Vad kan man göra åt det?

”Det är en bekymmersam situation. För även om vi skulle stoppa alla klimatutsläpp i morgon har vi redan släppt ut tillräckligt för att förändra haven dramatiskt och det är en trend som är svår att vända”, säger hon och slår sedan näven i bordet och höjer rösten:

”Men med det sagt kan vi göra allt vi kan för att fasa ut utsläppen och samtidigt lätta på det som går att lätta på, genom att minska överfiske, nedskräpning och utsläpp så att haven inte utsätts för alla stressfaktorer samtidigt och får en chans att återhämta sig.”

Fiskade gädda med sin pappa

Intresset för djur och natur har Isabella Lövin haft ända sedan uppväxten i Avesta. Men med cirka 17 mil till närmsta Östersjökust, kom fascinationen för havet långt senare.

”Med min pappa var jag ute och fiskade gädda på Ålands hav någon gång på 1970-talet, men jag kan inte påstå att jag blev intresserad av havet då.”

Det är först 2003, när hon får ett pressmeddelande från Fiskeriverket som intresset vaknar. Isabella Lövin arbetar då som journalist och hennes miljöintresse har djupnat efter att som 20-åring ha läst Entropi – en ny världsbild av Jeremy Rifkin och Ted Howard.

Födseln av hennes två barn har också bidragit till en större oro för planeten. Sedan de föddes har hon alltid röstat på Miljöpartiet. Under 1990-talet har hon en miljöspalt i Expressen en gång i veckan där hon ger konsumentråd. Men det är först när hon läser pressmeddelandet igen och igen, att ålbeståndet i världen minskat med 99,9 procent mellan 1980 och 2003, som haven på allvar fångar hennes intresse.

”Det är en så absurd siffra. Absurd. Men den fick mig att fundera. Vad håller vi på att förlora? Vad har vi förstört? Hur har vi kunnat tömma våra hav? Vi som i Sverige har världens mest ambitiösa, trodde jag, miljöpolitik och övervakande myndigheter?”

I flera år söker hon svar på sina frågor. Fiskeripolitik är något av det snårigaste och mest komplicerade man kan ägna sig åt, tycker Isabella Lövin än i dag. Men när hennes bok till slut kommer ut 2007 är det med en oslagbar tajmning. Ett år tidigare har nämligen Nicholas Stern, ekonom på Världsbanken, publicerat sin rapport om den globala uppvärmningens pris. Under 2006 har Al Gore också haft premiär för sin klimatfilm En obekväm sanning. Två händelser som har fått den allmänna klimatmedvetenheten att börja bubbla.

I det kölvattnet blir Tyst hav politiskt sprängstoff och ett kvitto på hur länder som Sverige misslyckats med att skydda sina närmsta hav Östersjön och Nordsjön. Men när boken kommer har Isabella Lövin inte en tanke på att engagera sig politiskt. Det får Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson övertyga henne om att göra, och 2009 tar hon plats i EU-parlamentet.

En sopbil plast varje minut

Den gulgröna maskrosknappen glimmar till när solen träffar Isabella Lövins kavajslag. Under lunchpausen i Oslo hinner hon sitta ner några minuter med Erik Solheim, chef för FN:s miljöprogram UNEP. Tidigare i år har organisationen dragit igång den globala kampanjen #CleanSeas, en krigföring mot plastskräpet, efter att ha beräknat att åtta miljoner ton plast hamnar i haven varje år – motsvarande en sopbil full av plast varje minut. Men det är inte det Isabella Lövin vill prata med honom om, utan om Havskonferensen i New York, och framför allt om hur man ska få med sig hela världens länder på de ambitiösa mål som satts upp för konferensen. Mål som i vissa fall redan ska uppfyllas 2020.

För sedan klimatavtalet i Paris skrevs under 2015, då världens länder enades om att den globala temperaturökningen helst inte ska överskrida 1,5 grader, har det dykt upp flera komplikationer. En av dem är att Storbritannien, som varit de nordiska ländernas allierade i klimatfrågor i EU, har inlett Brexit. Nu befarar många att den nordiska rösten i EU:s klimatfrågor ska försvagas.

Brexit och Trump oroar

Samtidigt har USA valt Donald Trump till president. Han har förnekat att klimatkrisen är ett problem och har börjat avveckla flera av miljölagarna som tillkom under president Barack Obamas tid. In i det sista har han också dröjt med besked om USA ska dra sig ur Parisavtalet.

”Om den nya amerikanska administrationen tar mindre ansvar för klimatpolitiken är det viktigt att vi som är ambitiösa kliver fram och tar ledarskapet. Annars är jag rädd för ett försvagat EU på klimatområdet. Där länder som Polen tittar på USA och undrar varför ska vi vara ambitiösa när inte USA gör sin del.”

Hur stor möjlighet har Sverige och Norden att driva det engagemanget?

Skräp i hav blir kläder

”Efter att Trump valdes träffades vi nordiska klimatministrar i Marrakech och enades om att vi måste jobba ännu mer tillsammans, vilket vi kanske inte gjort i lika stor utsträckning tidigare. Vi är betydligt mindre ekonomier än USA men vi har hög trovärdighet i klimatfrågor i världen och tillsammans har vi verkligen ett exempel på klimatområdet att visa upp”, säger hon och börjar rabbla:

”Danskarna är fantastiska på vindkraft, i Sverige har vi vattenkraft och våra ambitiösa klimatlagar, finnarna har skogen och norrmännen har kommit långt med elektrifiering av bilflottan. Så förutsättningarna för att samarbeta mer finns, men vi är också ett bra bevis på att det går att ta ansvar för klimat- och miljöpolitik och samtidigt ha god ekonomisk utveckling.”

Den privata klimatångesten

Några veckor senare möts vi igen. Denna gång på Naturhistoriska museet i Stockholm, bland uppstoppade knubbsälar och abborrar i akvarium. När Isabella Lövin dyker upp är hon glad. Hon är i grunden en lugn lite reserverad person, där nyansskillnaderna i känslor främst märks i röstläget. Men den här, morgonen, efter att ha suttit i möte med några av världens åtta största matfiskföretag, kostar hon på sig ett leende. För företagen, som tillsammans kontrollerar omkring 40 procent av fångsten av de högst värderade fisksorterna på marknaden, har precis enats om ett kraftpaket kring hållbarhet. Bland annat ska man bekämpa illegalt fiske genom högre spårbarhet.

”Det är precis den typen av nya partnerskap vi vill bilda på Havskonferensen. Att stora aktörer kan gå före och bilda standarder som mindre företag tar efter.”

I det svenska näringslivet har frågor som ryms i det breda och luddiga begreppet ”hållbarhet” varit högaktuella de senaste åren. Flera företag har på eget initiativ tagit ansvar för att skapa mer miljövänliga produkter. Många är övertygade om att hållbarhet är avgörande för framtidens affärer. Det är bra, tycker Isabella Lövin, men det räcker inte. Hennes övertygelse är nämligen att det enda sättet att verkligen vända den negativa trenden för haven är politik.

”Det kan jag säga med gott samvete efter att ha jobbat som konsumentjournalist och drivit på livsmedelskedjor att bara ta in hållbara fiskar till exempel. För problemet är att det fortfarande finns avsättning för det icke fiskbara någon annanstans. Så ska man göra skillnad måste det förbjudas. Förbjudas. Och då krävs politiska beslut på internationell nivå som alla är med på. För det räcker inte att vi i Sverige gör rätt, när det på internationellt vatten än så länge handlar så mycket om frivillighet.”

Om man får till sådana globala överenskommelser, hur ser du att de länder som inte lever upp till dem ska straffas?

”Det finns ingen internationell kronofogde eller polis, så mycket skulle handla om förtroende. Men sedan går det att skriva in i handelsavtal, det gjorde vi i EU-förordningen när det gäller illegal fisk från en rad länder. Det fick en fantastisk effekt på länder som Thailand och Liberia när de förstod allvaret i att de inte skulle kunna exportera till EU om de inte skärpte sig.”

Själv gör Isabella Lövin allt hon kan för att vara skärpt och leva klimatsmart. Hon källsorterar, köper ekologiskt, försöker köpa kvalitetskläder som håller länge och ger bort dem hon inte längre använder till barnen som gillar second hand. Men klimatångesten blir hon ändå inte kvitt.

”Jag har till exempel en hel del tankar kring att jag flyger enormt mycket i jobbet, samtidigt som det är oundvikligt om man ska göra ett bra jobb och delta i de konferenser som behövs.”

Klimatkompenserar du?

”Ja, regeringskansliet klimatkompenserar för allt vi gör, och under min tid som EU-parlamentariker köpte jag utsläppsrätter som kommer att räcka en livstid tror jag, med tanke på att det är så billigt med utsläpp”, skrattar hon.

En turbulent tid

Isabella Lövin blev språkrör för Miljöpartiet för ett år sedan, när det skakade som mest kring partiet. Bakgrunden var att den dåvarande miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan hade fått avgå efter att ha synts på bild tillsammans med den högerextrema organisationen Grå vargarna. Tumultet tilltog när MP-politikern Yasri Khan, som föreslogs ta plats i partistyrelsen, några dagar senare vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. När de två språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson som en konsekvens av händelserna valde att ställa sina platser till förfogande var Isabella Lövin, i egenskap av biståndsminister, på tjänsteresa i Nepal. Hon hade inte informerats om språkrörens beslut. Ännu mindre tänkt sig att hon ska bli ombedd att ställa upp som språkrör.

”Det var en turbulent tid och att bli språkrör var ingenting jag hade planerat. Men det har varit intressant att ta sig an detta. Det är ingen lätt uppgift att vara partiledare.”

På vilket sätt?

”Det är en stor uppgift att ta hand om, leda, samla och inspirera ett parti. Att företräda medlemmarna utåt och att leda ett land. Det är ett gigantiskt kinderägg av förväntningar i den här rollen. Men jag har vuxit in i den.”

När hon tillträdde hade hon bara arbetat med politik i sju år och vissa menade att hennes ideologiska kompass var för svag, eftersom hon inte gjort karriär från gräsrotsnivå. Den kritiken slår hon dock ifrån sig.

”Begränsad politisk erfarenhet kan jag hålla med om att jag har. Men min kompass är väldigt stadig. Jag har gått in i den här rollen just för att jag har en övertygelse att det går att förändra saker nu och för framtida generationer. Det navigerar jag efter hela tiden.”

Stark vägledning framåt lär partiet i alla fall behöva. För regeringstiden har kantats av flera bakslag som satt sina spår i opinionen. Ofta har partiet, både internt och externt, kritiserats för att behöva kompromissa för mycket med regeringskollegerna från Socialdemokraterna. MP fick backa från att stoppa bygget av Förbifart Stockholm, och tvingades gå med på hårdare asyllagar hösten 2015. Dessutom fick MP till sist gå med på beslutet om att Vattenfalls brunkol skulle säljas, trots att Gustaf Fridolin, språkrör och utbildningsminister, i tv hade viftat med en kolbit och sagt att det inte skulle ske.

”Jag tycker att det var ett misstag att måla upp ett fåtal detaljfrågor som helt avgörande i valrörelsen, och kolbiten för att visualisera utsläpp var att gå för långt i sin pedagogiska iver.”

Nyligen, efter terrordådet i Stockholm, gjorde Gustaf Fridolin också ett hårt kritiserat uttalande om att fotboja på personer som fått avvisningsbeslut vore en möjlighet.

Hur tycker du att partiet har påverkats av alla turer som varit?

”Vi har blivit ett regeringsdugligt parti. Delvis har vi fått ändra vår självbild. Gå från att vara sanningssägare i opposition till att gå ner från läktaren och kommentatorsbåset och börja ge oss in i matchen på riktigt. Jag tycker partiet har visat en enastående fighting spirit. Vi har gjort ett par självmål, men steg för steg ställer vi nu om Sverige till ett fossilfritt välfärdsland, och det är vi stolta över. Därför klarar vi också lite stryk.”

Vem blir nästa S-ledare?

”Vi sätter hårt mot hårt”

Mindre framgångsrikt har dock partiet lyckats beskriva sina segrar. De avgörande slagen, som Isabella Lövin, kallar dem. Till exempel den klimatlag som innebär att Sverige ska vara fossilfritt 2045, som var en av de viktigaste punkterna i valmanifestet 2014, och som nu är på plats. För hur ska man annars tolka de bottensiffror partiet fått i de senaste opinionsmätningarna?

”Jag tror att många väljare tror att andra partier sköter om miljöfrågorna, men så är det inte i praktiken. Det är bara vi som sätter hårt mot hårt i miljöfrågorna, medan andra partier prioriterar ekonomiska och sociala dimensioner. För varför sitter vi annars kvar i ett fossilsamhälle i dag? Det beror bara på brist på politisk vilja.”

Om MP ändå skulle åka ur riksdagen i nästa val, blir du kvar i partiet då eller kommer du att försöka jobba med miljöpolitik på annat sätt?

”Det har jag inget svar på nu, utan vi får se. Vi satsar på att komma in i riksdagen och göra skillnad, och sitter vi kvar i regeringsställning kan vi göra ännu mer.”

I en av montrarna på Naturhistoriska museet finns en gipsavgjutning av en kvastfening, den fisksort som kan ha varit den första att ta sig upp på land. Mötet med förfadern, som Isabella Lövin kallar sin ”favvo”, får henne att snabbt fiska upp glasögonen ur kavajfickan och börja läsa.

”Tänk att man trodde att den var utdöd sedan 80 miljoner år tillbaka. 80 miljoner! Innan man hittade en utanför Sydafrikas kust. Det visar hur lite vi vet om havet”, säger hon och pekar sedan på fisken ovanför kvastfeningen:

”Men den här, stören, är helt utrotad i Östersjön.”

Högt uppsatta mål

Kommer vi i framtiden att bara kunna uppleva havet på museer? Eller går den negativa trenden för haven att vända? Om ja, är tiden knapp. Det är alla som ska till Havskonferensen som hålls den 5–9 juni i New York, den största FN-konferens Sverige varit med och arrangerat sedan 1972, smärtsamt medvetna om.

”Det absolut största problemet är att havsfrågan för länge har haft förbannelsen att den behandlats i olika stuprör. Några försöker göra något åt överfiske, andra åt utsläpp och föroreningar. Men det har inte vävts ihop. Förrän nu med Havskonferensen som öppnar upp för nya möten och partnerskap.”

Hur säkerställer du att det kommer ut någonting konkret av konferensen?

”En stor konferens kan bli som ett fyrverkeri av högtidliga deklarationer, det är jag medveten om. Men vi har högt satta mål, och vill att alla länder ska träffas igen vart tredje år för att rapportera sina framsteg. För vi kan inte fortsätta förstöra haven som vi gjort hittills, och samtidigt tro att vi ska ha en bra planet eller bra liv för våra barn och barnbarn. Det är omöjligt.”