Di Weekend INTERVJUER

Medieprofilen Joachim Berner talar ut

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joachim Berner i soffan hemma i den ljusa våningen på Östermalm. Modern konst på väggarna, i taket över soffgruppen en lampa av formgivaren Jonas Bohlin, fåtölj signerad Le Corbusier.

Joey Abrait

Vid millennieskiftet var tidnings-mannen Joachim Berner hetast i Mediesverige. Sedan följde misslyckanden och livkris. Här är hans egen berättelse om dreven, försoningen med hans far – och den nyfunna tron.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Vad hände egentligen med Joachim Berner?

Tidningschefen som tog Mediesverige med storm kring millennieskiftet, som tog över Expressen ­efter fram­gångarna på Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter. Han som skulle göra en ”schyst” kvälls­tidning, en ”kvaloid”, men misslyckades ­kapitalt, anklagades för sextrakasserier på arbetsplatsen och dömdes för att ha för­talat Gudrun Schyman på en löpsedeln. Joachim Berner, han som 2003 först fick vd-jobbet på Sveriges ­Radio, men ­sedan inte längre var aktuell för posten och försvann från rampljuset.

Vart tog han vägen?

Han beskriver det själv så här i sin nya i bok Den förlorade sonen:

”Jag låter skägget växa och går aldrig ut utan baseballkeps. Svarar knappt på inkommande samtal, och ringer inte tillbaka. Hur länge det varar? Några år.”

FAKTA
Joachim Berner

Ålder: 56 år.

Familj: Två barn.

Bor: Östermalm, Stockholm.

Gör: Styrelseordförande i bland annat familjeföretaget Christian Berner Tech Trade och flera bolag i Mitt-i-­koncernen, avgående styrelseordförande i Eniro. Styrelse- och ­förtroendeuppdrag för bland annat Segulah och Kungliga biblioteket.

Bakgrund: Redaktionschef på Privata Affärer 1989–1990, redaktionschef på GP 1993–1996, ­redaktionschef och senare chefredaktör på ­Dagens Nyheter 1996–2001, chef­redaktör ­Expressen, 2001. Tidigare uppdrag som styrelseledamot i bland annat Arbets­-förmedlingen, ­Dagens Näringsliv, Riksteatern, Talentum Oyj och Pensionsmyndigheten.

Aktuell: Boken Den förlorade sonen (Mondial Förlag).

VISA MER
Offentligheten en drog

April, 2019. Joachim Berner sitter i ett mötes­rum på riskkapitalbolaget Segulah, där han har kontorsplats, med adress Stureplan 3. Jeans, kavaj, ledig skjorta, lågmäld. Blicken är densamma, håret lite gråare, ­inget skägg. Boken har inte kommit från tryckeriet ännu. Det är 16 år sedan vi talades vid senast. Då, en telefon­intervju i samband med att han först fick vd-jobbet på Sveriges Radio för att några dagar ­senare inte längre ha styrelsens förtroende för uppdraget. Det var ett hårt fall från toppen till botten. De flesta i mediebranschen ställde sig frågan: ”Vad hände egentligen med Joachim Berner?”

”Jag vet. Det finns till och med en låt på Spotify om det”, säger han.

Texten till låten lyder: ”Ahead of his time like Galileo Galilei, not excecuted but they changed back all he had done. No one knows what he’s doing, almost like that guy from Filmkrönikan, he often wore suits without ties, almost like that guy from Filmkrönikan...”

Låten heter What happened to Joachim Berner, where is he now and what does he think about ’Klick!’?” och texten är för­fattad av någon som verkar ha god insyn i ­Berners före­havanden på Expressen, det som blev början på hans fall. Han har gjort några inter­vjuer genom åren, berättat om hur han förfördes av rampljuset, om mörkret när ­telefonen slutade ringa.

”Jag brukar säga att jag är en nykter ­offentlig person. Det var ett tag sedan jag gjorde en större intervju. Offentligheten är en drog.”

Frigörelsen från familjeföretaget

Tjugo år tidigare, 1999. I magasinet Månads­journalen porträtterar journalisten Per Svensson tidningsmannen Joachim Berner, då chefredaktör på Dagens Nyheter. Stjärnfotografen Hans Gedda skulle ta bilderna.

”Vi tog en promenad på Djurgården och jag klättrade upp i ett träd, jag trodde det skulle bli en bra bild. Hans tog bilden lite motsträvigt, i efterhand blev den så apart, det var inte så jag ville bli porträtterad, och han såg nog det egentligen.

Per Svenssons text i magasinet inleds med den historieskrivning som senare blev Joachim Berners signum. Popstjärna i bandet Japop, tillsammans med Jan Andersson, bror till Mona Sahlin. Frigörelsen från familjens företag, att inte bli tredje generationens familjeföretagare och drivkraften att göra en egen karriär. Journalistyrket blir vägen ut. Så småningom blir han redaktionschef på Privata Affärer, redaktionschef på Göteborgs-Posten. Sen redaktionschef på Dagens Nyheter och så rekordung chefredaktör bara 33 år gammal.

”Jag blev förförd av uppmärksamheten. Jag borde ha varit mer varsam, man kan inte ena dagen dansa cha-cha-cha framför kameran och sedan nästa dag säga nej. Ger du dig in i det spelet får du tåla det. Men jag var för fåfäng.”

Varför?

”Det ligger väl djupt i barndomen, att man vill bli sedd och bekräftad. Jag hade en strävan upp på scenen. Men det var ­också ett sätt att ta mig ur familjeföretaget. Att inte bli pappas pojke. Jag ville inte bli den personen. Man har beskyllt mig för ­mycket, men inte just det – jag blev ­aldrig pappas pojk. Det var en oerhörd drivkraft för mig.”

Skyttegravskrig på DN

På DN genomför han en rad förändringsprojekt. Med tiden lyckas han förflytta en institution, svänga en koloss och så småningom visar både resultat och upplagesiffror att den unge göteborgaren har vad som krävs. Men ­vägen dit är ett skyttegravskrig av interna konflikter.

”Det var hårt. Men med tiden fick jag bundsförvanter och människor började förstå att det var inte bara min fåfänga och streberattityd som drev mig. Men det tog flera år. Det var en ständig kamp. Jag ­körde på dygnet runt. Var på tidningen tidigt på morgonen, deltog i alla möten, åkte hem, sprang en tur, kollade förstaupplagan och gjorde ändringar med nattchefen. Det gick i ett.”

Mådde du bra?

”Jag var tvungen att göra jobbet. Jag ­ställde aldrig ens frågan om jag mådde bra.”

Var kommer det drivet från?

”Jag har alltid haft det. Det är det drivet som tagit mig till de här olika situatio­nerna i livet. Jag får en idé och genomför den. Med ett slags gott självförtroende i botten. Men jag inser ju mina begränsningar i det ­också.”

”Det är lite som min korta popkarriär. Jag kunde ta mig upp på folkparksscenerna. Men jag insåg också att min musikalitet inte var tillräckligt bra för att fortsätta. Om jag har någon komparativ fördel så är det att jag är hyfsat bra på att leda stora grupper mot ett gemensamt mål. Där hittade jag ju rätt forum då, i medievärlden.”

Pappan väldigt auktoritär

1998 gifter sig Joachim Berner med första hustrun Elisabeth.

En fotograf från DN tar bröllopsbilden på den privata festen i stadshuset i Stockholm. Joachim Berners pappa är inte bjuden. Bilden publiceras i tidningen. Det är så Joachim Berners far får reda på att ­sonen har gift sig.

Din relation till din far var komplicerad?

”Han var väldigt auktoritär. Det funkade när jag var liten, men han hade väldigt svårt att glädjas åt att jag gjorde karriär. Han var fruktansvärt hård i vissa omdömen. När man själv är stolt över något och blir helt nedsablad gör det väldigt ont.”

Bilden i tidningen blir början på en ­bättre relation, en kort tid innan pappan dör.

”Jag gjorde upp med honom precis ­innan han dog och vi fick vår försoning. Det är jag glad för. Vi fick det där samtalet och jag stod upp för mig själv innan han hann dö. Det är jag glad för.”

På sjukhuset, när pappan ligger för ­döden säger han till Joachim:

”Du kommer få ett helvete med dina systrar.”

Blev det så?

”Ja. Några av mina systrar är inte så ­glada på mig och jag vet inte varför.”

Lilla prinsen i familjen

Joachim Berner växer upp i Göteborg med tre äldre halvsystrar.

”Jag uppfattas som den lilla prinsen i ­familjen som läser Fantomen och käkar ostbågar. Jag förstår till viss del i dag att det finns en diskrepans mellan oss, men det här familjeföretaget hade inte varit där det är i dag om jag inte lagt min energi i det. Och det har inte gett mig några ekonomiska fördelar. Jag har prioriterat familjeföretaget. Några är glada, några är arga och det finns naturligtvis en sorg i det.”

Det är en resa du gör med en egen ­karriär. När du återvänder och tar över familjens teknikhandelsföretag, hur ­känner du då?

”När min far dog 1999 tog jag över ansvaret i bolaget, ett gammaldags patriarkalt och inte särskilt välmående företag utan livsluft. Vi började modernisera och byggde en ny fastighet utanför Göteborg. Men företaget var belånat över skorstenen och det var bara att sätta tänderna i allt. Jag ­gjorde en lösning med mina systrar och tog företaget till börsen. Nu är det ett bra flöde i bolaget och det är kul och stimulerande.”

Joachim Berner har suttit i styrelsen ­sedan han var 20 år.

”Min pappa skulle vara stolt i dag. Men inget av detta hade gått om han fort­farande levt. Han stod inte ut med min kreativitet. Jag är stolt över att det finns potential i ­bolaget, det trodde jag aldrig. Och jag tjatar inte på mina barn om att ta över. De är intresserade helt på egen hand och sommar­jobbar i olika delar av verksamheten. Det är roligt.”

Efter framgångarna med DN fick Joachim Berner 2001 frågan om att ta över Expressen. Kvällstidningen hade blivit omsprungen av Aftonbladet i det stora tabloidkriget. Efter att Bo Strömstedt lämnat tidningen hade ett antal chefredaktörer desperat försökt hitta vägar att återta platsen som Sveriges största kvällstidning.

”Välkomnades som frälsaren”

Joachim Berner hälsas som ny chefredaktör med upptryckta löpsedlar. ”Kör JB”, ­ropar de, och är en referens till Joachim ­Berners signum, hans uppskattande mejl till medarbetare som gjort bra ifrån sig på DN, som undertecknades ”JB”.

”På både GP och DN var jag ifrågasatt, på grund av min ungdom. Men på Expressen var jag oerhört efterlängtad. Det var svårt att stå emot.”

Du tvekade aldrig?

”Nej. Jag fick ju också i uppgift att verkligen genomföra ett paradigmskifte. Det handlade om att göra något radikalt. Men ett misstag jag gjorde på Expressen var att jag frågade folk vad de tyckte att jag borde göra. De svarade vad de trodde att jag ville höra. På DN gjorde de ju absolut inte det. Expressen var mer som ett brukssamhälle. Det är en redaktör som bestämmer. Så det blev en skenprocess. Jag sa att vi gör en ’schyst’ tidning. Men en kvällstidning kan nog inte vara ’schyst’.”

”Jag välkomnades som frälsaren. Men jag kände ganska fort, efter tio månader, att det här kommer inte funka. Jag var fel person. Det är jag ansvarig för och jag borde insett att jag var fel för uppdraget.”

”Upplagan föll. Det finns ett slags folklighet i Expressen som inte är jag som person. Grabbarna som tar en öl innan matchen. Jag är inte dem. Jag ville göra Expressen lite intellektuell, introducerade nöjesavdelningen Feber som var ganska ’high brow’. Skrotade sportbilagan och ersatte den med fyra popgubbar. Det var fel.”

Du gick ut hårt och pratade om Berners första 100 dagar ...

”Det var ett sånt enormt massmedialt ­intresse. Alla gick och väntade på den nya tidningen. Vi gjorde om allt på 100 dagar. Över sommaren. Nytt tilltal, ny form. Det hade funkat på DN och GP men här var det något helt annat. Men jag kämpade på, blev mer jagad och stressad, började snart ­krokna och ge upp.”

Sedan kommer anklagelserna om ­sexuella trakasserier?

”Jag var flörtig, och ryktesvägen blev det till sexuella trakasserier. Det var fruktansvärt jobbigt på alla sätt. Det fick mig att helt tappa musten. Det var så fruktansvärt kränkande.”

Du känner dig kränkt av anklagelserna, men samtidigt har du en förståelse för vad som blev fel?

”Att vara flörtig som chef är inte bra och att jag uppfattades så är inget jag är stolt över. Men det beskrevs som något annat, något som inte var sant. Och det borde jag varit tydligare med. Den magnituden det fick hänger inte ihop med verkligheten.”

Blev folkskygg och paranoid

Rubrikerna tar fart efter en krönika i ett magasin som beskriver en ’schyst’ chef­redaktör som gått över gränsen med en kvinnlig medarbetare. Att det är Joachim Berner som är chefredaktören råder inget tvivelom. Medarbetaren köps ut med en hemlig klausul, vilket ytterligare spär på uppmärksamheten.

”När jakten började, vad man än gjorde, tolkades det negativt. Jag misstänklig­gjordes i allt. Jag hade varit öppen innan och då kan man inte plötsligt sluta sig. Så det var en konsekvens av att jag hade haft ett öppet förhållningssätt. Jag kan förstå människor som inte orkar med ett sånt drev och hoppar från en bro. Det är en fruktansvärd press.”

Hur kändes det?

”Jag blev försiktig i sociala sammanhang, folkskygg, litade inte på någon, blev paranoid. Hade en god vän som gifte sig, men jag orkade inte gå på festen efteråt. Alla ögon var på mig.”

»Jag tänkte aldrig på honom som ett geni«

Ett högt fall?

”Jag kände inte att det fanns någon väg tillbaka. Historiebeskrivningen är ju annorlunda, men jag sa faktiskt upp mig. Jag ­skulle blivit uppsagd, med all rätt. Jag var inte kapabel att leda den organisationen. Det var ju också samtidigt som Thorbjörn Larsson blev ordförande för Expressen och vi var som hund och katt.”

Du skriver i boken att Thorbjörn Larsson slänger en tallrik i väggen på ett möte?

”Det funkade inte mellan oss. Han ­tyckte väl att jag inte var tillräckligt respektfull och tog hans hjälp på allvar och då ­tappade han humöret och blev väldigt arg. För att jag inte trodde på hans välvilja.”

Vad hände?

”Jag gick bara därifrån. Det var helt omöjligt. Klockan var slagen. Jag var chockad. Jag var en småbarnsförälder som behövde försörjning. Men då var min vän Gustaf Douglas ett gott stöd, han sa: ’Bara gå Joachim. Behåll din värdighet och integritet’. Jag sa upp mig.”

Du har just sagt upp dig efter ett publikt misslyckande, vad händer då?

”Telefonen ringer faktiskt mer än jag hade förväntat mig. Men jag hade inte ro i kroppen. Jag fick nio månadslöner efter ­Expressen, men att ta semester fanns inte i min värld. Efter en kort period började jag som vd på reklambyrån Lowe Brindfors. Jag var tvungen att försörja mig. Jag hade två små barn. Min dotter föddes när jag var på DN och min son min sista ­månad på Expressen. Det var ett inferno.”

Hur var du som pappa?

”Jag borde ha varit mer närvarande som småbarnspappa så klart. Men jag var ­ganska mör.”

Längtade till Sveriges Radio

Mot slutet av Joachim Berners utgivarskap på Expressen publiceras en artikel om ­dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman. ”Man ska bli kåt” löd löpsedeln, som handlade om att hon skulle ha spelat in en sexfilm med maken.

”Jag stod upp för den löpsedeln och tidningen som ansvarig utgivare. Och sedan blev den fälld, vilket också var rätt. Men jag tog striden hela vägen in i kaklet. Det ska en utgivare göra. Det finns de både före och efter mig som skyllt på sin redaktion. ­Sedan var ju löpsedeln ett övertramp.”

Thomas Mattsson, i dag chefredaktör på Expressen, var den som gjorde löp­sedeln?

”Ja, Thomas har ju berättat att det var han som jobbade den natten. Han är en bra redaktör. Hela han är kvällstidning, han är mycket bättre lämpad än mig för det ­jobbet. Det är inte konstigt att han är där och har varit där länge. Jag har inget otalt med ­honom.”

Men du blir inte långvarig på Brindfors?

”Nej, sedan kommer telefonsamtalet från Sveriges Radio. De var ju väldigt bestämda och jag hade varit i en process med SVT innan, så nu kände jag att nu kör vi. Och jag ville ju dit. Jag var utbildad för det ­jobbet, hade tagit svåra redaktionella ­beslut, genomfört jobbiga processer.”

Var det en revansch från Expressen?

”Nej, inte en revansch. Jag hade en stor längtan dit. Jag älskar fortfarande public service.”

2003 avslöjar Ekot att Joachim Berner rekryterats som vd på Sveriges Radio.

”När telefonsamtalet kom fanns ingen tvekan. Jag tänkte att det kanske skulle storma lite men hade inte föreställt mig en total härdsmälta. Jag borde ha insett att jag var mer kontroversiell än jag tidigare förstått.”

Joachim Berner är på väg upp i Högsta domstolen i förtalsmålet med Gudrun ­Schyman från Expressen-tiden. Anklagelserna om sexuella trakasserier kvarstår. ­Efter några dagar vacklar styrelsen och vd-posten är plötsligt en hägring.

”Då fick jag rådet av styrelseordföranden Marika Ehrenkrona att göra ingenting. Då går det som en ilning genom kroppen och så blir jag sjuk. Jag blir fruktansvärt sjuk i feber. Jag fattar direkt att det är kört.”

”Jag tror verkligen på psykosomatiska sjukdomar. Det var ett djävulskt tryck. Jag använde mina barn som sköld när jag ­rörde mig utomhus. Trycket från Expressen-­tiden var en västanfläkt. Det här gick rakt in i hjärtat på mig. Jag förstår debatten om ­Benny Fredriksson, att bli ifrågasatt in i grundvalarna, du tappar det. Du sjunker som en sten.”

”Nu var det på liv och död. Jag funde­rade på att flytta, på att fly. Jag var inte suicidal, men det var fruktansvärt tungt. Jag förstår de som ger upp i det läget. En fördel var att jag var så ung, jag var tvungen att fort­sätta leva. Men de i karriären som slutar i en ­sådan händelse …”

Gömde sig under en baseballkeps

Debatten om Joachim Berner som vd för Sveriges Radio handlade om två saker: hans ”flirtighet” på Expressen och löpsedeln om Gudrun Schyman, vilket allt redan var känt.

Men efter ett nytt styrelsemöte på Sve­riges Radio får han beskedet att han inte får jobbet:

”Då är det skottet i pannan.”

Men du får ändå en ordentlig ersättning från Sveriges Radio?

”Ja, jag hade sagt upp mig från mitt tidigare jobb och det fanns en ersättning i vd-avtalet. Det blev ju en diskussion kring pengarna, men jag hade inga betänklig­heter. Jag var tvungen att ha ett jobb. Det var mot avräkning också, blev inte så många kronor i slutändan.”

Inte?

”Det fanns en diskussion: Hur kan den där idioten få ersättning när han inte ens börjat jobbet? Telefonen ringde efter ­Expressen, men efter detta var den helt knäpptyst. Jag var inte heller i skick att ta ett nytt jobb. Jag hade en del ersättningar för styrelseuppdrag och familjeföretaget, och det räknade jag av. Så det blev inte enormt stort, med dagens mått mätt. Drygt en miljon eller så.”

Och då gick luften ur dig?

”Jag tog tag i det, gick i terapi, funde­rade på att flytta till England. Jag var väldigt ­ensam. Jag var eremit i ett par års tid.”

Du beskriver i boken att du använde dig av Jung, tarotkort, yoga – är du en ­sökare?

”Ja absolut. Jag ville förstå mig själv ­bättre, lära mig av kriserna, komma ­vidare. Jag föreläste jättemycket tiden efter SR. Jag fick väldigt mycket rak feedback, det var ­utmanande att våga komma ut på det ­sättet. Så det gjorde jag under två år. Samtidigt gömde jag mig under en baseballkeps. Jag blev två olika personer.”

Hur var ditt liv socialt?

”Jag miste vänner för att jag aldrig ­ringde tillbaka. Jag tog inte deras äkta godhet på allvar. Jag litade inte på någon. Jag var helt paranoid.”

Hur var din relation till din fru Elisabeth under den tiden?

”Hon var i sin bubbla och jag i min. Hon lämnade mig några år senare. Inte på grund av det som hände, utan på grund av att jag alltid var på väg, aldrig var nöjd.”

Du blev mer sökande efter Sveriges Radio-debaclet?

”Ja, jag insåg då att jag måste få hjälp på riktigt, jag behövde gå till botten med mig själv. Jag måste ner i gyttjan ordentligt.”

Vad hittade du där?

”Relationen med min far, mina systrar och mitt ursprung. Mer om min fåfänga och tillkortakommanden. Fåfängan kommer i behovet att bli bekräftad. Jag är mindre fåfäng nu, men jag är fortfarande fåfäng.”

Nya uppdraget en upprättelse

”Berners revansch”. Det är en rubrik som dykt upp flera gånger under åren efter Sveriges Radio. Men det är ett uppdrag som seglar under rubrikerna som är den verkliga återkomsten. 2006 får han frågan om att sitta i styrelsen för Pensionsmyndigheten.

”Det kändes otroligt skönt. Nu är jag inte en galning längre som ingen vill ha, det var en fantastisk känsla. Faran är att tro på det andra säger om dig. Att gå i terapi är viktigt för att sortera. I kritiken mot mig fanns det sådant som var sant, jag var uppenbarligen flirtig på Expressen och det var fel. Men att jag är en oduglig chef, det stämmer inte. Sorteringen var väldigt viktig att göra i terapin. Sedan har jag kanske en grad av arrogans i mig, som jag fortfarande har, men som är mer lite slipad nu. Upplever du mig som arrogant?

”Nej.”

»Jag behövde hitta ord för min sorg«

”Jag är inte bitter. Pensionsmyndigheten var en upprättelse. Vi förvaltade enorma pengar och det var en otroligt bra styrelse, jag kände mig som en god samhälls­medborgare som fick det uppdraget. Det blev en vändpunkt för mig. Jag hade också uppdrag för Riksteatern och Arbetsförmedlingen. Det var bra för min självläkelse­process. Jag är djupt tacksam för det.”

Hur påverkade skilsmässan dig?

”Det var jättejobbigt. Min far hade varit gift tre gånger, det här var ett stort misslyckande på ett personligt plan. Jag skämdes. Livet började ändå ljusna lite, jag ­bestämde mig för att modernisera familjeföretaget. Krisen började släppa och jag tog av mig kepsen.”

Varför väljer du att skriva en bok nu?

”Jag har varit med om två ordentliga kriser, två rejäla drev. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Är man chef hamnar man förr eller senare i en kris. Kanske någon kan lära sig något. Det finns ju fåfänga i det så klart och ett mått av terapi. Men jag är inte hämndlysten. Det har gått så lång tid. Men jag vill ge min bild av vad som hände.”

Du ångrar att du inte tog strid i vissa skeenden?

”Jag var väldigt sliten och kraftlös. Det var nästan skönt att komma ur mediernas fokus, det här fenomenet som jag var. Jag borde kanske ha stått upp mer och förklarat. Men jag var helt slut. Jag fick rådet att dra mig tillbaka, vara tyst. Det var ett sätt att överleva just då.”

Är det en ny insikt?

”Det är en sak som tydliggjorts i arbetet med boken. Jag kunde ha hanterat det på ett annat sätt. Jag skulle vara en bättre ­utgivare i dag. I dessa dagar är integritet i utgivarskapet viktigare än någonsin.”

En av de största syndarna

Joachim Berner rusar inte längre. Och sökandet har fått en ny dimension, i kyrkan.

”Jag får en stillhet, en ro där. Det finns en förlåtelse och en tillåtelse för att livet är svårt. Det tycker jag att Katarina församling med kyrkoherden Olle Carlsson har skapat för mig. När barnen konfirmerades gick jag mycket i kyrkan. Efter det släpade jag med min mamma till kyrkan, men när hon inte orkade längre började jag gå dit själv. Man får väl stå för det, att jag har ett intresse.”

Är du troende i dag?

”Ja det är jag faktiskt. Jag skulle svarat nej på det ända fram tills nu. Inte att jag tror på en farbror på ett litet moln, men jag tror det finns saker vi inte förstår. Det finns något större, och att det goda vinner.”

Har tron vuxit fram hos dig?

”Ja, men också att våga svara ja på frågan om jag är troende. Det tog ända fram till i dag att göra det. Det är lite hisnande att svara ja.”

Varför?

”Jag är till viss del uppvuxen i skuggan av 1968, och då var ju alla ateister. Det var något suspekt med att vara troende. Så det är lite att komma ut ur garderoben över det faktiskt. Jag är en av de största syndarna av dem alla, så jag sätter mig inte på några höga hästar. Kyrkan är till för de största syndarna och det är väl bra det.”

Vad hände egentligen med Joachim ­Berner, var är han nu?

Familjeföretaget snurrar, boken är tryckt. Joachim Berner tar emot i nya lägenheten på Östermalm för fotografering. Först lite tvekande:

”Kan vi plåta dig hemma?,” frågar jag.

”Nej absolut inte, eller…

Kort paus.

”Eller varför inte”, säger Joachim Berner.

I lägenheten på Östermalm finns inga träd att klättra i.