Di Weekend INTERVJUER

Med orden som vapen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”De som halkar efter och känner sig åsidosatta bor grannar med varandra, har barn i samma skolor … Fortsätter det så här får vi också en Trump” säger Dilsa Demirbag Sten.

Foto: Patrik Olsson

”Skolföretag har inte på börsen att göra.”
Det säger Dilsa Demirbag Sten, Berättarministeriets grundare och en av liberalismens och det fria företagandets främsta förespråkare.
För Di Weekend berättar hon varför.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hon föddes med ett förbjudet modersmål, i ett land som inte finns på kartan.

Hon flydde till Sverige som 6-åring, blev tvångsförlovad som 15-åring, flyttade hemifrån som 17-åring, försörjde sig som diskare och servitris, signerade skivkontrakt med megaproducenten Denniz Pop, hoppade in som springvikarie på Rinkebyskolan, etablerade sig som krönikör och kulturskribent, började skriva böcker och grundade Berättarministeriet.

På måndag fyller Dilsa Demirbag Stens skrivarverkstäder för unga i landets mest utsatta bostadsområden fem år.

”Snälla, kan vi inte prata skola med en gång? Inte prata runt det utan gå direkt på?” undrar hon.

Av det forna flyktingbarnet från Kurdistan syns inte mycket.

FAKTA
Dilsa Demirbag StenBerättarministeriet

Ålder: 47 år.

Familj: Maken Torbjörn Sten, skivbolagsdirektör, och barnen Nomi, 12, David, 17 och bonussonen Tom, 21. Storasyster till Dilber, ekonom, Dilbahar, sångerska, Dilnarin, dansare, och Azad, teknokrat.

Bor: Östermalm, Stockholm.

Bakgrund: Flydde från Kurdistan i östra Turkiet till Sverige 1976. Växte upp i stadsdelen Flogsta i Uppsala och i Karlstad. Har studerat statsvetenskap och historia vid Karlstads respektive Stockholms universitet. Arbetat som diskare, servitris, bartender, lärarvikarie i svenska, sakkunnig i integrationsfrågor i Göran Perssons regering, projektledare inom bland annat Non-Violence, Amnesty och Riksteatern, journalist, debattör och författare till nio böcker, däribland självbiografierna Stamtavlor (2005) och Fosterland (2010). Verksamhetschef för Berättarministeriet, sedan november 2011.

Tror på: Demokrati och liberalismens individuella frihet och fria företagsamhet med vissa begränsningar. ”Inga rättigheter är absoluta. Sverige har inga helt oreglerade marknader, och din yttrandefrihet slutar vid min nästipp.”

Tror inte på: Gud eller Allah. ”En ledare som aldrig dyker upp på mötet? Nej, det är inte min grej. Pappa är militant ateist, mamma troende muslim och mormor var bokstavstroende analfabet.”

VISA MER
FAKTA
Berättarministeriet
  • Berättarministeriet grundades av Dilsa Demirbag Sten, Robert Weil och Sven Hagströmer i november 2011.
  • Det är en icke vinstdrivande, partipolitiskt och reli­giöst obunden stiftelse som drivs i samarbete med kommuner, näringsliv och den ideella sektorn.
  • Berättarministeriet driver skrivarverkstäder för barn och unga i Stockholms ytterområden Husby, Hagsätra och Södertälje med hjälp av samarbetspartners, stöd från enskilda företag och privatpersoner samt hundratals utbildade volontärer.
    Kärnvärden: ansvarsfullhet, kreativitet, kvalitet och tillgänglighet.
  • Kansliet består av 13 medarbetare, varav två per verkstad och Dilsa Demirbag Sten som verksamhetschef.
  • Styrelse: Ordförande Cecilia Nordström, verksam i Tällberg Foundation och Raoul Wallenberg Academy, och ledamöterna Sven Hagströmer, Anders Lago, Kent Löwenberg, Anna Qvennerstedt, Finin Versteegh och Robert Weil.
  • Omsättning: 20 miljoner kronor (prognos 2016),   en ökning med 25 procent jämfört med 2015.
  • Hösten 2017 öppnas den första skrivarverkstaden i östra Göteborg.
VISA MER

Berättarministeriets verksamhetschef intar rummet med driv, fokus och elegans. Dilsa Demirbag Sten behöver inte ens hämta andan, trots att hon precis rusat uppför de ålderstigna stentrapporna till ministeriets kontor, beläget högst upp i Stockholms gamla observatorium.

Men inombords ljungar flyktingbarnets omättliga hunger. En ständig jakt efter frihet och att själv göra maximal nytta.

Den viktigaste samhällsinstitutionen

Opinionsbildaren Dilsa Demirbag Sten vill inte längre väcka andras tankar via sin egen röst. Hon vill få Sveriges tiotusentals låg- och mellanstadie- elever i områden med hög arbetslöshet, som Husby, Hagsätra och Södertälje, att vilja uttrycka sig och göra sig hörda genom att behärska det skrivna ordet. Därav Berättarministeriet.

Hennes inledande dubbelfråga rymmer en uppriktig vädjan, men också rasande effektivitet, inklusive ett outtalat ’I won’t take no for an answer’.

I klok resursallokering, såväl i affärer som i livet i stort, gäller det att inte blanda ihop mål och medel. Så vi börjar med skolan.

”Av alla samhällsinstitutioner är skolan den absolut viktigaste. Möjligheten till bra utbildning för alla barn överskuggar allt annat”, fastslår Dilsa Demirbag Sten.

Varför då?
”För att samhället står och faller med nästa generations kunskapsnivå.”

Utbildning handlar inte bara om överföring av befintliga kunskaper utan också om att förmedla redskap som alla unga behöver för att vaska fram ny kunskap – kritiskt och kreativt tänkande, resonerar verksamhetschefen och kopplar ihop nutid med dåtid och framtid i en mening:

”Om ingen vågar ifrågasätta rådande normer hade vi fortfarande levt i tron att jorden är platt.”

Problemet, enligt Dilsa Demirbag Sten, är att bostadssegregationen eroderat den ursprungliga tanken om skolan som en utjämnande faktor. Inte bara för att vara hyggliga medmänniskor utan för att säkra allas framtida trygghet, tillväxt och välstånd. Ty det är dagens skolelever som ska skapa morgondagens arbetsmarknad.

”Barnen i Husby, Hagsätra och Södertälje har också drömmar, är också begåvade. Urproblemet är att samhället via bostadssegregationen har sett till att många familjer med stora resursbehov samlas på ett och samma ställe.”

”I Husby finns klasser där inte en enda förälder har ett jobb. Det är inte normalt. På Östermalm, där jag och mina barn råkar bo, finns klasser där ingen känner en enda invandrare eller någon som är arbetslös. Det är heller inte normalt.”

Tudelningen skapar hundratusentals osedda och maktlösa medborgare med rädsla, vrede och oro som följd, och politiska valresultat därefter.

”De som halkar efter och känner sig åsidosatta bor grannar med varandra, har barn i samma skolor … Fortsätter det så här får vi också en Trump.”

Nej till börsen

Bristen på mångfald under skolåren stryper dessutom kreativiteten.

”Vad händer om 25 barn i en klass har exakt samma hemmiljö och utmaningar? Om alla har en ’study buddy’ och åker bort på loven, eller om ingen på hela skolan gör så? Kreativitet förutsätter att olikheter möts. Det är i den skarven, friktionen, som det intressanta sker och nya idéer uppstår.”

Mångfald är inte målet utan medlet, muttrar Dilsa Demirbag Sten.

”Vi har gått från alla barns utbildning till mina barns utbildning. Visste du att det skiljer 19 år i livstid beroende på om du bor i Husby eller Danderyd? 19 år! För att man råkar födas och bo på ett visst ställe.”

Dilsa Demirbag Sten suckar.

Enligt henne började det gå utför på 1990-talet. 1991 genomförde socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunaliseringen av skolan. Året därpå infördes både friskolereformen, som gjorde det möjligt för andra än kommuner att driva skolor, och det fria skolvalet.

”Tanken var god men allt skapar en enorm samhällskostnad, som slår tillbaka.”

Är du, som stått på liberala barrikader och sjungit individens frihet och den fria företagsamhetens lov i hela ditt liv, emot fria skolval?
”Nej, men skolan måste skötas på ett annat sätt. Det finns bra kommunala skolor och det finns dåliga, liksom bra och dåliga friskolor.”

Precis som i vård och äldreomsorg?
”Ja, med skillnaden att om vi vuxna väljer ett äldreboende som inte visar sig fungera faller inte samhället ihop för det. En 6-åring väljer inte skola. Det är därför som skolföretag inte har på börsen att göra.”

Så du säger du nej till börsnoterade skolor?
”Absolut. Om målet är god utbildning för alla blir pengarna, den skattefinansierade skolpengen, medlet. Men om målet är vinst, vilket det är för börsföretag, blir allt annat medel och skolan bara en intjäningsverksamhet. Du kan inte höja priset per elev och då återstår managementmässig kostnadseffektivitet, det vill säga lärarlös undervisning och betygsinflation som följd.”

Berättarministeriets grundare skakar på huvudet.

”Det klart att kunskap behöver mätas, men vad vi mäter och hur, fostrar unga att bli duktiga. De lär sig hur man får ett A eller B, har dyngkoll på hur många timmar de tränar matte och så vidare, men de blir inte kreativa. Att kunna läsa och skriva absolut, men det är genom att utmana, söka sina olikheter, tänka om och nytt som ger innovationer och tar oss till nya höjder, inte en procentuell betygsandel.”

Har individualismen gått för långt?
”Ja, om man med individualism menar ’jag’. Jag vill ha tillbaka ett ’vi’. Om jag vill gå mot ett kommunistsamhälle – hell no! – men om folk i undersökningar tycker att de som har makten inte förtjänar den upphör tilliten och då får vi den förtroendekris och politiska instabilitet som vi sitter med nu.”

Så vad är lösningen?
Dilsa Demirbag Sten slår ut med armarna och ler med hela kroppen:

”Likvärdig och god utbildning för alla.”

Hennes åtgärdsförslag omfattar allt från bättre upphandling, tydlig ansvarsfördelning och att privata företag som lever på offentliga skolpengar måste acceptera offentlighetens ljus – däribland full insyn i interna kösystem, till att alla skolbarn ska få mjölk varje dag, krav på lärartäthet och höjd lärarstatus.

”Ingen läxar upp en läkare om hur den ska utöva sitt yrke, men man tar sig friheter när det gäller lärarna. Att inte underminera lärarna handlar om löner och fortbildning men också om hur vi pratar om barnens lärare där hemma.”

Vad hade du själv för betyg?
Berättarministeriets ledare skruvar lite på sig.

”Det kommer jag inte ihåg.”

Äh, varför skulle du ha glömt det?
”För att de antagligen var mediokra. Jag hade lätt för mig i skolan men betygen var varken bra eller dåliga och jag vill sticka ut, inte vara en medelmåtta.”

Flydde till Sverige

Dilsa Demirbag Sten har en brokig bakgrund.

Hon föddes i ett tält hösten 1969 i nomadstammen Bertiyan i östra Turkiet, äldst av fem syskon. Pappa flydde till Sverige och Uppsala 1975, familjen följde efter året därpå.

”Jag vågade inte smaka på det ’smutsiga vattnet’ som flygvärdinnan bjöd på. Inte visste jag vad Coca-cola var.”

I Uppsala sågs familjen som lite udda, men inget någon hängde upp sig på då. I Sverige rådde ännu full fart, kungen hade gift sig och borgarna tagit över Rosenbad.

”Jag hade turen att komma till en blandad skola och hade kompisar vars föräldrar städade som mina, medan andra var forskare, bankdirektörer, läkare. Vi hade hela det sociala spannet, även adel, i vår klass.”

Under högstadiet flyttade familjen till Karlstad och i åttan förlovade mamman bort äldsta dottern med en tio år äldre släkting.

”En jättetrevlig kille, jag har träffat honom efteråt, men då fick jag panik. Sedan skildes mina föräldrar och i kaoset som uppstod passade jag på att flytta hemifrån.”

Har skrivit nio böcker

Under gymnasiet försörjde hon sig som diskare på pizzerian Alfie innan hon avancerade till servitris på systerrestaurangen Tiffanys.

”Arbetsmoral är min familjs fana. Hårt arbete tar man med sig i fattiga kulturer. Men det var min första arbetsgivare Glenn, älskade Glenn, som fick ordning på mig. Jag var 17 år, kom dit efter plugget, slängde på mig kläderna och började servera. Glenn sa: ’Nej, du ska vara här klockan 16.30 med nystruken skjorta, äta middag med oss andra, byta om och sedan går du och jag igenom kvällens meny.’”

Dilsa Demirbag Sten flyttade till Stockholm, började läsa på universitetet och knegade på som servitris på East och därefter på nattklubben Gilda vid Stureplan.

”Jag har aldrig tjänat så mycket pengar som i baren på Gilda. Man fick mellan 3 000 och 5 000 kronor per kväll i dricks, i början av 1990-talet.”

Planen att gå in i politiken realiserades aldrig, bortsett från en kort sejour som sakkunnig åt forne integrationsminister Leif Blomberg (S). Efter ett lärarvikariat i svenska på Rinkebyskolan utanför Stockholm drogs hon in i det ena uppdraget efter det andra – Non-Violence, Amnesty, Riksteatern, regeringens kommitté mot antisemitism – innan hon blev krönikör och kulturskribent på Dagens Nyheter och Expressen.

”Men det var först med bokskrivandet under första mammaledigheten som jag hittade hem på riktigt.”

Dilsa Demirbag Sten har skrivit nio böcker, sommarpratat två gånger och suttit i flera styrelser, däribland stiftelsen Allbright, Röda korset och Humanisterna. Hennes idoga skrivande har även renderat henne stipendier och priser, som Advokatsamfundets journalistpris och Torgny Segerstedts frihetspenna.

Popkarriären

Att lillasyster Dilbahar är en framgångsrik sångerska under artistnamnet Dilba är väl känt. Men att även Dilsa Demirbag Sten signerat skivkontrakt med den legendariske musikproducenten Denniz Pop (Dag Volle) är en nyhet.

”Jag gillade att sjunga, som alla i min familj, och fick kontrakt på Swemix, senare Cheiron. Det var Dagge som signade mig. Han tyckte att jag var begåvad men hopplöst oseriös.”

Denniz Pop är mannen bakom framgångar som Dr Alban och Ace of Base. Han samarbetade även med en lovande producent vid namn Max Martin, sedermera världens nu levande största hitmakare och årets Polarpristagare. Cheiron har gjort låtar för artister som Tina Turner, Céline Dion, Britney Spears, E-Type, Meja och Dana Dragomir.

Men Dilsa Demirbag Sten nobbade arbetsvillkoren. Denniz Pop hade fullt upp i USA så när han kom till Sverige för att spela in något var klockan 02.00 på natten.

”Jag gnölade om obskyra tider, tentor och obligatorisk närvaro. Dagge tyckte att jag var så oengagerad. Han hade helt rätt. Men när han sa att jag fick göra som alla andra, diska eller jobba som servitris för att kunna hålla på med musiken, svarade jag: ’Jag pluggar för att inte behöva diska eller jobba som servitris.’”

Och så var det med den popkarriären.

Pratade politik med blivande kärleken

Maken Torbjörn Sten grundade Diesel Music med artister som Titiyo, Lisa Nilsson, Mauro Scocco,Eagle-Eye Cherry, Koop och Esbjörn Svensson Trio. Han är även medgrundare i brittiska Kobalt Music.

Hur träffades du och Torbjörn?
”En sångare rekommenderade honom med orden ’Torbjörn är musikdirektör utan att vara dirrig, han är cool och skitbra’. Vi träffades på krogen och jag som var politiskt intresserad ville diskutera EU, men det brukade inte fungera med musikfolk. Men det gjorde det med Torbjörn. Några år senare började vi dejta och blev förälskade.”

Du har ett stort nätverk med tungviktare inom näringslivet. Hur har du byggt upp det?
”Det är snarare personer som är intresserade av kultur, värdegrunder och samhällsfrågor. Det är så som vi har mötts.”

Som chef för Berättarministeriet ingår det att hitta flerdimensionella näringslivsprofiler och bygga gränsöverskridande kluster.

Sven Hagströmer, en av Berättarministeriets medgrundare, Mia Brunell Livfors, Mats Arnhög, Per Josefsson, Maria Rankka och Leo Lagercrantz är några av Dilsa Demirbag Stens bollplank.

”Sven är verkligen en Nicke Nyfiken. Att sitta och prata med honom är en ren fröjd. Han är också en person som man kan gräla med utan att det hotar vänskapen. Mia är både bred och djup, van vid olikheter och cool som en filbunke samtidigt som det svänger ordentligt i hennes huvud. Hon läser kopiösa mängder böcker och är den typen av ledare som har det intellektuella tänket, i allt.”

Men alla är barn i början. Ta Robert Weil, medgrundare och huvudfinansiär till Berättarministeriet, hur träffades ni?
”Han satt i Framtidens kultur, en statlig stiftelse som investerade pengar från löntagarfonderna i olika storstadsprojekt, och de bjöd in mig som rådgivare i början på 1990-talet. Vi har även varit ihop, men det var evigheter sedan.”

Verksamhetschefen avbryter mitt huvudbry med att tyst och diskret erinra mig födelseår för att räkna ut åldersskillnaden.

”Robby är äldre än jag, 20 år eller så, och min man 8 år äldre. Är man flyktingbarn framstår jämnåriga killar som spelar bandy och har sina idoler på väggarna som … fullständigt ointressanta. Det gick ju inte att prata med dem!”

”En ansvarstagande besserwisser”

Orden är Dilsa Demirbag Stens livselixir. Dit hör även musiken.

”Språk är organiserade läten och skrivandet ett relativt sent påfund. Musik är det enda konstuttrycket som är vad det lovar. Musik är ljudet av känslor.”

Inom familjen Demirbag Sten skickas det länkar i alla slags genrer, saker och ting beskrivs i ljudbilder, skivsamlingen rymmer över 4 000 skivor och varje julafton samlas kvintetten kring den traditionella musikquizen.

Dilsa Demirbag Sten springer som avkoppling, gärna 1,5 mil per runda. Hon har vapenlicens och jägarexamen men är bättre på prickskytte än drevjakt.

Vad har du för brister?
”Min nyfikenhet kan upplevas som väl kritisk. Särskilt som jag är snabb och ihärdig som person, och en ansvarstagande besserwisser.”

Ens största styrkor är också ens största svagheter, menar du?”
”Precis. Allt som är superbra med mig i vissa sammanhang kan vara superdåligt i andra.”

Dilsa Demirbag Sten går ned i tempo.

”Det finns ett mörker i mig… en grundton som inte är odelat positiv. Det bottnar förmodligen i flyktingbarnet, men inte bara. Jag dras till det mörka, till tung litteratur och är fascinerad av avvikelser, i alla dess former. Normalitet intresserar mig inte, vilket är bra om man ska bygga nytt.”

Så vad blir du nervös av?
”Otydligheter och vakuum. Och människor som aldrig lyssnar på musik. Det är något spooky med dem.”

Du är rolig – du vill prata politik med skivbolagsdirektörer och musik med politiker och företagsledare. Är du alltid sådan, lite tvärtemot?
”Ja, där satte du fingret på något. Jag säger inte alltid emot, men ifrågasätter jämt.”

Dilsa Demirbag Sten är trygg i sina liberala värderingar men känner sig partipolitiskt hemlös.

Men du röstar varje gång?
”Jadå, jag klär till och med upp mig. Hela familjen går tillsammans till vallokalen, även mina barn får klä upp sig, stackarna. Sedan äter vi en fin middag och konstaterar att vi lever i en demokrati. Till och med Torbjörn, som i början inte förstod vad jag höll på med, tycker numera att det är högtidligt med fria val.”

Kurdiska språket är inte längre förbjudet i Turkiet. Och om ett land inte finns på kartan löser Dilsa Demirbag Sten det på sitt sätt: hon ritar sin egen skolatlas.

”Fokus, mål och medel”, upprepar hon.

”Om man låter sig fastna i alla hinder är det ju kört. Tänk om jag hade fokuserat på allt som kan gå fel i att få unga i utsatta bostadsområden att vilja och kunna göra sina röster hörda med hjälp av ett rymdtema, en påhittad redaktör och en handfull volontärer.”

På måndag firar Berättarministeriet fem år efter att ha tagit emot 35 000 barn och 2 000 pedagoger från över hundra skolor.