Di Weekend INTERVJUER

»Med Hitler i rummet kunde jag inte skriva längre«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joey Abrait

Jan Gradvall möter den brittiske succéförfattaren Robert Harris.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

På semesteranläggningar runt om i världen kan man göra sin egen litterära Sifo-undersökning genom att blicka runt poolområdet. Vad är det för böcker folk läser i solstolarna?

Eftersom många nickar till under bok­läsandet, särskilt de första semesterdagarna, glider böckerna hela tiden ned på folks magar. Ovanpå magarna kan man sedan se vilka böcker som är populärast.

Titlarna på dessa bästsäljare förändras från år till år. Men påfallande många av semesterböckerna, särskilt de på männens magar, har bilder på omslagen och titlar som avslöjar att ett ämne förblir konstant: andra världskriget.

När dagen övergår till kväll, medan hotellpersonalen samlar ihop handdukar och fäller ned parasoll, tenderar det vara just omslagen med soldater och stridsvagnar som hålls uppe under lyktor av de som inte kan sluta sträckläsa.

Varför slutar vi aldrig att fascineras av andra världskriget?

FAKTA
Robert Harris

Ålder: 61 år.

Yrke: Författare.

Aktuell med: München ­(Bookmark), den senaste i en lång rad bästsäljande ­romaner i historiska miljöer,

ofta utspelade under andra världskriget.

Specialitet: Berättar om ­avgörande historiska skeenden utifrån fiktiva birollskaraktärer.

Karriär: Började som journalist. Politisk redaktör på The Observer, gjorde dokumentärer för BBC. Skrev flera faktaböcker, bland dem Selling Hitler (1986), historien om de falska Hitler-­dagböckerna. Skrev sin första roman, Fatherland, 1992.

Sedan dess har Robert Harris varit en av Storbritanniens mest framgångsrika författare.

Familj: Gift med skribenten

Gill Hornby. Har fyra barn.

VISA MER
FAKTA
Böcker i urval

Faderland.

Utspelar sig 1964 i ett Europa där Hitler vann andra världskriget. ­Robert Harris ­debutroman. Sålde i tre miljoner exemplar. Genom förskottet köpte han ett hus på landet. Harris vänner kallar det ”the house that Hitler bought”.

Spökskrivaren.

En politisk journalist får i uppdrag att spökskriva ­premiärministerns memoarer. Många av Robert Harris romaner har blivit filmer och tv-serier. Det här är den mest lyckade, av Roman Polanski.

En officer och spion.

Paris 1895, en ung judisk armé­officer har mot sitt nekande dömts för landsförräderi. Om antisemitism, konspirationer, visselblåsare. Flerfaldigt prisbelönad.

VISA MER

Den som förmodligen är mest kvalificerad att svara på denna fråga i världen är britten Robert Harris, född 1957 i Nottingham.

Ingen annan författare har skrivit smartare historiska thrillers i modern tid. Inte alla hans romaner handlar om andra världskriget, men de som sålt allra mest gör det.

Robert Harris började som reporter på BBC där han gjorde nyhetsprogram och dokumentärer. Därefter blev han politisk redaktör på The Observer och gav ut en rad fackböcker.

Debuten som romanförfattare kom relativt sent. Robert Harris var 35 år när han började skriva på Faderland, en roman som utspelar sig i ett alternativt Europa där Adolf Hitler och Tyskland vunnit andra krigskriget.

”När jag skrivit första meningen var jag tvungen att lägga mig ned”, säger Robert Harris när vi går runt i Klarakvarteren i Stockholm där hans svenska förlag ligger.

”När jag insåg potentialen i vad boken skulle kunna bli blev jag yr.”

Det är hans första Sverigebesök.

Innan debutromanen ens var färdigskriven började budgivningen bland förlagen. Summan han fick var ”mer än allt jag tjänat hittills under mitt liv”. Boken sålde till slut i tre miljoner exemplar. Framgången gjorde att han kunde bli romanförfattare på heltid och köpa ett hus på landsbygden där han i dag lever med sin fru Gill Hornby, även hon skribent, och deras fyra barn. Hans vänner kallar huset för ”the house that Hitler bought”.

Avgörande möte i fokus

Hans nya roman, München, utspelar sig under förhandlingarna för vad som kom att kallas Münchenöverenskommelsen, i september 1938, med Adolf Hitler och Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain som huvudpersoner.

Vid hemkomsten visade Chamberlain stolt upp ett avtal och menade att han hade blidkat Nazityskland och garanterat freden i Europa. Något som unisont hånades när andra världskriget bröt ut ett år senare.

Men Robert Harris hittar en helt ny tolkning av vad som faktiskt utspelades i München. Bokens huvudpersoner är två unga civila, en engelsman som jobbar för Chamberlain och en tysk som jobbar för Hitler.

Man skulle kunna tro att vår besatthet av andra världskriget skulle börjat avta vid det här laget. 1995 var det 50-årsminnet av krigets slut. Men sedan dess har det ökat ännu mer. Varför är det så?

”Därför att andra världskriget är den mest enorma händelse som inträffat i mänsklighetens historia. Så stor del av vår moderna historia har rottrådar dit. Genom att studera andra världskriget kan vi lära oss så mycket om makt, ondska, dödlighet, mod. Ärligt talat, jag är inte så överraskad över att intresset fortfarande är så stort.”

Samtidigt borde alla fakta om kriget vara kända vid det här laget. Ändå kommer det fortfarande långfilmer som nu senast Dunkirk och The Darkest hour. Hur länge kan det fortgå?

”Många, många år till, åtminstone till 100-årsminnet av kriget. Jag tycker det är fascinerande att andra länder fortfarande är så besatta. Att britterna är besatta är mer begripligt. Andra världskriget innebar slutet på det brittiska imperiet. I Storbritannien anses också kriget ha varit en ädel fajt. Det var också ett krig som involverade hela världen. Det finns fortfarande synliga spår av det runt om i världen. Kulhål i byggnader. Tomma platser i städer där något nytt aldrig byggts upp.”

Just den engelska fascinationen är intressant. Jag har intervjuat rockmusiker som refererar till kriget i allt de gör. Trummisen i New Order har en stridsvagn på tomten.

”Storbritannien var det enda land som gick ur kriget och kände sig bättre än tidigare. Vi ockuperades aldrig. Vi kom undan relativt lätt. 50 000 döda civila är fruktansvärt, men ingenting i relation till andra länder. Kriget passar också in i den nationella berättelsen om en ö och ett ö-folk. Ska man slå oss måste man slå oss här. Det spär på en isolationism. Det är en starkt romantiserad bild.”

Kan det vara romantiskt på ett problematiskt sätt? Om man tittar på Brexit till exempel.

”Ja. Nationer, precis som människor, har ett förflutet de inte kan fly ifrån. Det påverkar hur nationer beter sig och ser på sig själva. Det råder inget tvivel om att kriget har förhöjt britternas känsla av avskildhet. Att vara förbunden till Europa ökar risken för att dras in i fler krig. Det finns en heroisk bild av kriget i Storbritannien. Det var därför jag ville skriva en bok om Münchenkonferensen som anses vara den minst heroiska handlingen under hela kriget.”

Trots att Münchenkonferensen 1938 är en händelse där alla vet hur det slutade – det går inte att spoila – så lyckas du skapa spänning. Redan för 30 år sedan gjorde du en tv-dokumentär om Chamberlain. Varför kan du inte släppa honom och vad som hände i München?

”Jag föddes 1957. I mina föräldrars generation hade alla stridit i kriget eller bombats. Det var kratrar överallt. Filmer och serietidningar och tv-program handlade om kriget. Så som man gör när man växer upp, så utmanar man den gängse uppfattningen. En stor del av mitt arbetsliv har gått ut på att utmana de myter jag växte upp med. Vad som hände i München är en av dem. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att den verkliga historien inte stämde med den som berättas. När det begav sig hade i princip alla britter varit beredda att stödja vad som hände i München. Men efteråt låtsades alla som de inte gjorde det. Det intresserar mig.”

Vad exakt är det du dras till?

”I mitt skrivande dras jag till figurer som Chamberlain och Cicero, figurer som har marginaliserats av de som segrade. I fallet Cicero var det Caesar som segrade, i fallet Chamberlain var det Churchill. München handlar om helt andra saker än vad folk tror. De flesta tror att Hitler bluffade 1938. Att överenskommelsen var en seger för Hitler och ett nederlag för Storbritannien och Frankrike. I själva verket är det omvända sant. Det gjorde att jag vill skriva en roman om det.”

Du öppnar boken med ett citat från Hiter, från krigets slutskede 1945, där han säger: ”Vi borde ha inlett kriget 1938 … situationen var som mest gynnsam det året”. Genom din bok inser man att det var tack vare Chamberlain som kriget inte började redan då.

”Bilden av Neville Chamberlain är en gammal man, med udda utseende, som viftar med ett papper. Det var blivit bilden av svaghet. Men Chamberlain visste att Storbritannien inte var redo att försvara sig 1938. Han fick Hitler att skriva under sina egna ord och gjorde en stor sak av det. Han visste att det gjorde att när Hitler inte höll sitt löfte så skulle alla få reda på det. Vad som hände är mer subtilt än vad de flesta inser.”

Hur har du arbetat fram romanen München? Om jag räknat rätt räknar du upp 80 böcker i källförteckningen.

”Eftersom jag hade gjort tv-dokumentären om Chamberlain hade jag alla böcker som jag behövde i mina hyllor. Redan då, för 30 år sedan, tänkte jag att det kunde funka som en roman. En roman om någon som makes the weather …”

Makes the weather? Aldrig hört, vilket fantastiskt uttryck.

”Det betyder någon som spelade en avgörande roll i utvecklingen en viss dag. Jag tänkte fram en karaktär, en privatsekreterare till Chamberlain. En man som har problem med sitt äktenskap, blir bedragen av sin fru, och därmed står för ett liknande val som Chamberlain. När ska man sätta ned foten? Eller ska man inte göra det alls? Men då för 30 år sedan kom jag aldrig längre än så med idén.”

Eftertänksamt vältalig

Robert Harris talar en oerhört precis engelska. Han väljer sina ord på ett sätt som försvinner i en översatt text. Ett ord han använder ett par gånger är stupendous. Jag översätter det här med enorm, överväldigande hade också funkat, men inget av dem blir helt rätt; en nyans uteblir. ­Robert Harris fortsätter berätta:

”För några år sedan läste jag en bok av Joachim C Fest som spökskrev Albert Speers memoarer. Han förde dagbok över det arbetet. I dagböckerna beskriver Fest hur han frågade Speer om vad Hitler tyckte om vad som hände i München 1938. Speer ­säger att Hitler var på dåligt humör i två veckor efteråt och tog ut sin frustration på sina medarbetare, något han sällan annars gjorde. På en middag brast det helt för Hitler. Han började orera om att det tyska folket hade blivit lurat, dessutom av Chamberlain av alla människor. Där föll polletten ned för mig. Jag insåg att jag förutom att ha en karaktär som var vittne till Chamberlain även behövde en karaktär som var vittne till Hitler. Jag gav dem samma ålder och lät dem ha studerat vid samma universitet. Sedan vecklade romanen ut sig själv. Därefter handlade det bara om att resa till platserna. Sedan skrev jag boken ganska snabbt.”

Vad är ganska snabbt i din värld?

”Själva skrivandet av en roman tar för mig sex månader. Perioden för research är lika lång. Först sex månader research, sen sex månader skrivande. Jag tycker att man ska ange källor, hänvisa till vad man hämtat från historiker eller doktorander. Det tar tid, men jag gör alltid det.”

Hur ser dina bokhyllor ut egentligen? När man inser att du har 80 böcker enbart om Münchenöverenskommelsen börjar man fantisera.

”Haha, ja, min bokhylla är rätt underlig. Jag har tusentals böcker, runt 5 000–6 000 böcker tror jag. Varje sektion av biblioteket representerar en roman.”

Hur tar du steget från all denna research till att förvandla historien till en roman?

”Först sätter jag upp parametrarna för vad jag ska skriva om. I det här fallet beslutade jag mig för att begränsa historien till fyra dagar. Kristens sista fyra dagar, från tisdag till fredag. Sedan började jag bygga ett narrativ, timme för timme, över vad vi historiskt sett vet vad som hände dessa dagar. Och, till sist, släppte jag ned de två huvudkaraktärerna i allt detta.”

Det finns författare i dag som tar hjälp av researchers.

”Jag skulle inte kunna skriva en roman på det sättet. Att först göra alla research, och sedan rensa bort nio tiondelar av den, är för mig avgörande. Utifrån en ocean av ord täljer jag fram karaktärerna. I och med att det handlar om en verklig händelse har jag satt upp vissa regler för mig. Jag stoppar inte in saker om jag 100 procent säkert vet att det inte hände. Jag tycker att verkligheten är mycket mer fascinerande än fantasivärlden.”

Du var i Tyskland och gjorde research. I Berlin blir man som besökare nästan besviken över att ingenting av Hitlers bunker finns kvar. Men du besökte befintliga hus i München?

”Jag besökte Führerbau, en byggnad som uppfördes under Hitlers översyn 1936–37. I dag används den av Münchens universitet som fakulteten för musik. Det är kusligt intakt från förr. De lät mig vandra runt, sitta på Hitlers kontor. Vad jag slogs av att från fönstren så blickar man ut mot Königsplatz där nazisterna största parader hålls. Man kan se platsen där Hitler lät en evig eld brinna till minne av de döda nazisterna vid den misslyckade kuppen 1923.”

Robert Harris rättar till sin kavaj och indikerar kalla kårar.

”Men allra mest ’creepy’ var att besöka Hitlers gamla lägenhet i München. Inga journalister brukar släppas in där. Möblerna är borta men allt annat är intakt. Det stora rummet där Hitler och Chamberlain träffades. Hitlers sovrum som ligger dörr till dörr med rummet där hans systerdotter sov. Att inse den kopplingen gör att ryktet om att de hade ett förhållande känns högst troligt. Jag är uppmärksam på geografi, särskilt maktens geografi, vilken dörr som går till vilket rum. Jag gjorde sedan samma sak på 10 Downing Street. En dag när Theresa May var på resa fick jag gå runt precis överallt i de lokalerna.”

Vad är styrkan med historiska romaner jämfört med historiska faktaböcker?

”Som fiktionsförfattare har du så många fler verktyg tillgängliga att arbeta med. En fiktionsförfattare kan arbeta mer impressionistiskt än en historiker. Filtrera händelserna genom ett mänskligt medvetande. Det ger effekten av att man liksom färglägger det förflutna. Fiktionen blir en tidsmaskin genom vilken man kan förflytta människor till en viss tid och plats. Bara en sådan sak hur det kändes att flyga på den tiden, att skaka i flygplan som inte var tryckanpassade. Som romanförfattare kan man använda sig av sådana saker.”

Vilka romanförfattare har du inspirerats av mest?

”Joseph Conrad. Graham Greene. George Orwell. Evelyn Waugh. Jag läser inte många moderna romaner. Nuförtiden läser jag inte många romaner över huvud taget. Vad jag framför allt tycker om att läsa är utgivna dagböcker och brevsamlingar, dokument från det förflutna.”

De författare du nämner är alla typiskt brittiska. (Conrad var ukranisk-polsk men skrev allt på engelska.) Är du själv en typiskt brittisk författare?

”Min pappa jobbade som tryckare. Han slutade skolan vid 14 års ålder och började arbeta dagen efter. De böcker som fanns i vårt hem var Graham Greene, Georges ­Simenon, Arnold Bennett. Det påverkade mig. Men kanske allra mest påverkad blev jag av skildringar av fantasiländer. Sådant som var grundat i verkligheten fast i en alternativ sådan. Världar med en stark känsla av tid och plats. Jag vet inte om det gör mig till typiskt brittisk.”

Du är oerhört bra på målande detaljer. Hitlers aura beskrivs på ett ställe som en nattvakt som försvinner i gryningen så fort hans skift är över.

”Tack, just Hitler är väldigt svårt att skriva om. För att uttrycka det milt. Jag skrev de första 30 sidorna av boken ganska enkelt. Sedan kom jag till en scen där Hartmann (tysk diplomat, bokens ena huvudperson) ska gå in till Hitler och lämna några papper. I samma ögonblick som Hitler fanns i rummet kunde jag inte skriva längre. Jag ringde min redaktör på förlaget i London och sade att jag inte kan fortsätta. Hon tog tåget ned till mig och övertygade mig om att inte lägga ner projektet. Vi löste det genom att låta en mellanhand gå in där. Hartmann väntar bara utanför Hitlers dörr. Det löste så mycket, hjälpte till med upplägget. Under lång tid får vi bara se glimtar av Hitler, cirkla runt honom.”

Du säger att din redaktör åkte ned till dig. Ditt hus ligger söder om London?

”Ja, tio mil söder om London. Vi har bott där de senaste 25 åren. Det avståndet har gjort att jag kunnat bli romanförfattare. Att jag kan retirera in i min egen värld. Jag går aldrig på branschfester, jag undviker den litterära världen så mycket det går.”

Har du regler för dig själv vad det gäller arbetstider?

”Jag började ju som journalist och tror starkt på deadlines. Du vet, den där lätta paniken man känner när man börjar jobba 08.00 och vet att texten måste vara klar 12.00. Det gör att adrenalinet kickar i gång. Du ser saker snabbare. Du ser saker du annars inte hade sett.”

Hur många timmar per dag skriver du?

”Jag har utvecklat ett schema för mitt jobbliv. Jag skriver bara på morgnar och förmiddagar. Under min skrivperiod som pågår från januari till juni går jag upp tidigare och tidigare, desto ljusare det blir. Jag skriver i 4–5 timmar. Nästa dag börjar med att jag läser igenom de 800–1 1000 ord som jag skrivit dagen innan och skriver sedan igen. Om du gör så fem, sex dagar i veckan under fem, sex månader så har du en bok.”

Det låter så lätt. Men de allra flesta som försöker misslyckas.

”Det finns förstås många sätt att skriva en roman för mig. En del skriver snabbt igenom boken och börjar sedan att skriva om och skriva om. Det funkar inte för mig. När jag skrivit om något en gång så är det dött för mig. Jag behöver veta början, mitten och slutet. Sen listar jag ut hur jag ska berätta det.”

Du har varit involverad i flera filmer och skrivit manus. Vad tycker du om det?

”Jag kommer aldrig någonsin mer skriva ett filmmanus. Jag har arbetat med tre manus med Roman Polanski. (Varav ett blev film, The ghost writer från 2010, med Ewan McGregor.) Det var väldigt intressant att jobba med just Polanski. Han har ett sätt att arbeta och att utveckla historier som jag lärde mig mycket av. Sedan skrev jag själv filmmanus till en av mina böcker. Det var en förskräcklig upplevelse.”

Du är gift med skribenten Gill Hornby som är författaren Nick Hornbys syster. Han verkar tycka om filmvärlden och skriver allt fler filmer och allt färre böcker. Träffas ni och diskuterar sådana här saker?

”Vi träffas hela tiden. Vi åker varje år på semester tillsammans, vi firar jul tillsammans. Nick tycker om samarbeten, att träffa regissörer och producenter. Han tycker nog det är skönt att slippa ensamheten i bokskrivandet medan jag gillar just det. Men vi har aldrig någonsin talat om våra skrivprocesser. När jag nu tänker på det, kanske jag borde göra det, jag kanske lära mig något ”, säger han och ler stort.