Di Weekend INTERVJUER

Med blick för svart dramatik

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Det är bättre att recensenten verkligen hatade filmen, snarare än tyckte att den var menlös, säger Lisa Langseth om sin film i Euphoria.

Foto: Joey Abrait

Lisa Langseths första långfilm gav henne en Guldbagge, den andra gav huvudrollsinnehavaren Alicia Vikander en världskarriär. Nu kommer hennes tredje film, som redan innan premiär har fått hatrecensioneri internationell branschpress.

Regissören och manusförfattaren berättar om en film som handlar om dödshjälp.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

På sin 74:e födelsedag, den 29 juli 2010, valde den franska författaren Michèle Causse att ta sitt liv. Hon gjorde det med hjälp av den schweiziska organisationen Dignitas, vars verksamhet är att hjälpa de som vill dö, självvalt, på ett ”värdigt sätt”. Hela förloppet filmades. I sällskap med Dignitas sköterska Erika och sin väninna sväljer Michèle Causse preparatet pentobarbital. Det är samma medel som injiceras vid avrättningar i USA, tillika samma medel som 39 personer svalde mixat med vodka i det kollektiva självmordet Heaven’s gate i Kalifornien 1997.

Michèle Causse död finns i dag att se på Youtube. Flera klipp av samma dokumentär är upplagda och tillsammans är de sedda över en miljon gånger. Toppkommentarerna under filmerna är ”I totally support euthanasia. I actually think it should be more widespread.” och ”what an amazing woman”, men också ”why am I watching this?” och ”I do not agree with this at all”.

”Förut var jag helt emot dödshjälp. Nu, efter att ha gjort mycket research och arbetat med ämnet i fyra år, är jag inte längre säker på vad jag tycker. Jag har gått igenom alla faser. Men jag har kommit fram till att det inte är min uppgift som regissör att ta ställning. Det är väldigt skönt”, säger Lisa Langseth.

Omöjliga moraliska frågor

Vi träffas på produktionsbolaget B-Reel Films i Stockholm. Snart ska Lisa Langseths film Euphoria ha Sverigepremiär. Först ska den visas på Göteborgs filmfestival, sedan biopremiär den 2 februari. Euphoria handlar om två systrar, som länge levt skilda liv, men nu återförenas under en resa. Vad den yngre systern Ines tror är ett avslappnat besök på en kurort, visar sig vara hennes syster Emilies val av plats att dö på. Systrarna spelas av Alicia Vikander och Eva Green, och Charlotte Rampling spelar ”ledsagare” på väg till det självvalda slutet. Lisa Langseth, som både skriver manus och regisserar, har arbetat med filmen i fyra år. Men ämnet har hon varit intresserad av sedan hon var 19 år gammal.

FAKTA
Lisa Langseth

Namn: Lisa Zontarsitore Langseth. (Mellannamnet har hon lagt till själv. Det kommer från en ordlek från barndomen och är en personlig hälsning till en framliden vän.)

Ålder: 42 år.

Bor: Hus i Enskede.

Familj: Man, två döttrar 3 och 7 år gamla, och tre äldre bonusbarn.

Yrke: Manusförfattare, regissör.

Tidigare verk: Pjäserna Den älskade (som sattes upp på Elverket 2004 med Noomi Rapace), Pleasure och Klimax. Novellfilmen Godkänd (2006), filmerna Till det som är vackert (2010) och Hotell (2013).

Aktuell: Filmen Euphoria, svensk biopremiär den 2 februari.

Läser: Isabelle Ståhls Just nu är jag här och omläsning av Michel Houllebecqs Elementar-partiklarna.

Tittar på: ”Andra säsongen av tv-serien Top of the lake hade otroligt fint skådespeleri av både professionella och amatörer, fantastisk regi av Jane Campion. Filmen Raw, gjord av en ung fransk kvinnlig regissör, Julia Ducournau, är oväntat en rolig och experimenterande kannibalfilm. Annars älskar jag Mai Zetterlings filmer. Hon var helt vild i sin estetik och berättarteknik, otroligt inspirerande.”

VISA MER

”Jag läste idéhistoria i tre terminer och skrev en B-uppsats om fosterdiagnostik och selektiv abort. Ämnet är enormt spännande för det omfamnar så mycket. Det finns inga enkla lösningar. Moraliska frågor återkommer i alla filmer jag gör. Dödshjälp är en sådan fråga.”

Lisa Langseth är i dag 42 år gammal och Euphoria är hennes tredje långfilm. Ingen i hennes familj arbetade med film – hennes mamma arbetade på förskola och pappa på LM Ericsson – och vägen till yrket var inte spikrak. Hon beskriver uppväxten i Hjorthagen i Stockholm, tillsammans med föräldrar och syskon, som politiskt färgad. Båda hennes föräldrar var aktiva kommunister och över köksbordet hemma hängde en affisch på en amerikansk president med dollartecken till ögon och monstertänder.

Järegårds roll avgörande

Men det var i hemmet som hennes konstnärliga uppvaknande skedde. I sitt sommarprat i radions P1 förra året beskriver hon en hemmakväll med familjen när hon är 12 år gammal. Alla bänkade sig med varsin skål smågodis (rättvist fördelat ned till varje gelénapp) för att se på tv. Det var pjäsen VD av Stig Larsson, med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen. Pjäsen är ett drama om makt, hierarkier och gruppsykologi, där Järegård spelar en vd som oanmält besöker en ung man, anställd i hans företag, och dennes flickvän.

”Jag förstod då att allt det man bär på och tänker på, hur ensam man än är, behöver man inte drunkna i det. Man kan använda det för att skapa något eget. En sannare verklighet som går att dela med andra, utan att man ens behöver träffa dem”, är hennes beskrivning av upplevelsen.

Det är också detta som ledde henne till att slutligen börja skriva manus och göra film. Efter att ha skrivit mycket dagbok och historier under uppväxten, och ett försök att gå en skådespelarutbildning (”det passade mig inte alls, jag hade otroligt svårt att bli tillsagd vad jag skulle göra”) sökte hon en manuslinje på folkhögskolan Biskops Arnö – och därefter manuslinjen på Dramatiska institutet (i dag Stockholms dramatiska högskola).

”Jag var en bångstyrig elev, för jag har alltid haft problem med att gå i skolan. Jag har fortfarande mardrömmar om att gå i grundskolan. Men det var så jag började skriva pjäser och till slut klev över till film. Det fantastiska med film är att det finns inget exakt rätt eller fel sätt att göra det.”

Filmen i nytt ljus efter Metoo

Lisa Langseths debutfilm från 2010, Till det som är vackert, spirade från hennes egen pjäs Den älskade, en monolog som spelades på Elverket med Noomi Rapace i den enda rollen. Historien handlar om Katarina, en ung kvinna med arbetarklassbakgrund som förälskar sig i klassisk musik, får ett jobb som receptionist på Konserthuset, inleder något slags förhållande med stjärndirigenten Adam – som när han inte längre vill träffa henne ser till att hon får sparken. I filmatiseringen spelades Katarina av den då okända Alicia Vikander. Lisa Langseth lade månader och hundratals provfilmningar på att hitta henne. I dag är filmen ett skolexempel på en historia som skulle kunna berättas under Metoo-rörelsen, och Adam är arketypen av en ”kulturman”.

”Så är det verkligen. Historien har levt ikapp sin tid nu. När jag gjorde filmen och beskrev den för utomstående sa jag att den handlade om kulturellt kapital och maktstrukturer, men fick många oförstående blickar. Nu har filmen fått ett annat liv och det är väldigt roligt.”

Efter Till det som är vackert gjorde Alicia Vikander internationell karriär. Hon spelade också huvudrollen i Lisa Langseths andra film Hotell, från 2013, om en kvinna som efter en svår förlossning går i gruppterapi, där de deltagande till slut själva tar in på hotell tillsammans. Åren efter stegrade Vikanders karriär, med bland annat filmerna Ex Machina och The Danish girl, den sista som gav henne en Oscar. Euphoria är nu en samproduktion mellan B-Reel Films och Alicia Vikanders produktionsbolag Vikarious, finansierad av svenska, engelska och tyska medel.

”Jag och Alicia har egentligen aldrig bestämt att vi ska fortsätta arbeta ihop. Hon har ju gjort massor av filmer mellan våra samarbeten, medan jag har barn och familj och skriver mina egna manus som tar många år. Men samtidigt har vi vår vänskap och kommunikation som gör att även om vi har gått åt olika håll så möts vi ändå när det väl är dags.”

En brutal sågning

Men medan Lisa Langseths två tidigare filmer har fått höga betyg och belönats med flera guldbaggar – bland annat för bästa manus – har Euphoria fått ett annat initialt mottagande. Som engelskspråkig film och med den nu superkända Alicia Vikander i huvudrollen skulle Euphoria premiärvisas under stor uppmärksamhet på filmfestivalen i Toronto i september förra året. Legio är att inga filmer recenseras före officiell festivalpremiär, även om den visats för press tidigare. Men branschtidningen Variety publicerade en recension tre dagar innan, en brutal sågning där recensenten kallar filmen för ”excruciating and embarrassing”, plågsam och pinsam, och raljerar över minsta detalj. Eftersom tidningen har en enorm tyngd färgades hela premiärvisningen av recensionen. Lisa Langseth skrev själv om upplevelsen i den svenska filmtidningen Point of view:

”Under dessa tre dagar när recensionen legat ute har filmens liv förändrats radikalt. Den amerikanska distributören som älskade filmen dagen innan recensionen har nu dragit sig tillbaka, de journalister som jag och Alicia har gjort förhandsintervjuer med och som långt innan recensionen har sett filmen, och tyckt väldigt mycket om den, har nu tonat ner sin entusiasm. För så funkar ju denna världen, ingen vill vara den som tycker fel, ingen vill vara idioten som satte på sig gula kortbyxor när det var lila som var höstens modefärg.”

Men alla lät sig inte påverkas. Filmen fick också flera fina recensioner efteråt.

Med tanke på hur lång tid du lägger ner på varje film – Euphoria tog fyra år – hur hanterar du en hård recension?

”Just i det här fallet får jag se det som att det är bättre att recensenten verkligen hatade filmen, snarare än tyckte att den var menlös. Det är bättre att den väcker känslor, om man nu ska hacka i sig detta. Men hur man hanterar recensioner är verkligen något jag tänker på i dessa tider. Ärligt så tycker jag att det tuffaste med detta jobb är att bli bedömd. Att enskilda personer kan få så stort inflytande över ens verk. Men man måste helt enkelt acceptera det som en del av jobbet. Klarar man inte en dålig recension så får man byta jobb.”

Om det är tuffast, vad är det bästa med jobbet?

”Att göra film är det roligaste jag vet. Skulle jag bara ’ha något att berätta’ skulle jag kunna göra det på många mycket lättare sätt, som att bara skriva. Nu längtar jag efter filmen i sig. Jag lägger ned så mycket av mig själv i mina projekt för att kunna kommunicera – nå ut till människor. Det gäller att hålla fast vid det, det viktiga. Söker man främst bekräftelse så är man rökt. Konsten och fantasin är ju ett symtom på människans behov av att drömma sig bort, leva sig in i andras världar, men också att bearbeta verkligheten. Just nu, i den kolsvarta tid vi lever i, tror jag konsten är det enda som kan lindra och hjälpa oss.”

Vad i samtiden tycker du är tyngst?

”Att så väldigt många människor i världen har det svårt, alla flyktingar, så många behöver hjälp. Alla barn som far illa. Dessutom kärnvapenhot och miljökatastrof – det är en väldigt mörk tid. ”

Är du politiskt aktiv?

”Inte partipolitiskt, men alla mina filmer är politiska. De har en politisk samtidsmedvetenhet. Men de är inga debattinlägg. Konsten är en frizon.”

På vilket sätt är Euphoria politisk?

”Det är svårt att säga åt människor hur de ska leva sina liv. Samtidigt litar vi kanske för mycket på det ’fria valet’. Är alla människor kapabla att fatta beslut om sina egna liv? Jag kan inte säga emot en människa som beskriver sitt eget lidande, en person som lever med ständig smärta, det vore förmätet av mig att bestämma vad den personen ska känna. Men om den personen skulle få annan sjukvård och kände att den inte var en börda för samhället, kanske den inte skulle vilja avsluta sitt liv. Det är en mycket komplicerad fråga. ”