Di Weekend INTERVJUER

»Man är alltid omgiven av genier«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med författaren Kristen Roupenian.

Evelina Carborn

Kristen Roupenians novell publicerades i The New Yorker och blev tidningens mest lästa någonsin, med över 4,5 miljoner träffar. Debutboken handlar om skräck, sex – och makt.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Din novell Kattmänniska, om en 20-årig kvinna och en 34-årig man som har ett kort och misslyckat för­hållande, spreds globalt genom ­sociala medier. Varför tror du att den blev en viral succé?

”Jag hade inga som helst förväntningar när jag skrev den, det var en pinsam, påhittad historia med inslag från mitt liv. Men när den publice­rades blev den politisk. Eftersom den kom mitt under Metoo satte den i gång diskussioner om makt­balans, om var gränsen går för samtycke och om hur det är att dejta som kvinna.”

Novellen är det första skönlitterära du har fått publicerat i ett stort forum. Hur kommer det sig?

”Jag skrev under uppväxten, men fick inte till det. Sedan gick jag med i Fredskåren och åkte till Kenya under aidsepidemin där och arbetade i två år. När jag kom tillbaka arbetade jag som nanny och var deprimerad. Jag började i stället läsa ­engelsk litteratur på Harvard. Där stan­nade jag i sju år, bland annat som adjungerad professor. Jag läste också kreativt skrivande och fick en agent. Hon gav min novell till The New Yorker. Jag ­trodde att jag hade nått höjden av min karriär när de ­ville publicera den.”

Du hyllades men fick också kritik efter succén. Hur var det?

”Märkligt. Novellen fick ett eget liv och som med allting som många kvinnor älskar kommer en backlash: Är detta verkligen bra? Är det inte bara dumt? Unga kvinnor tycker om det här, då ­måste det vara dåligt! Konservativa National Review skrev en text om min huvudkaraktär där de ansåg att hon hade sex för lättvindigt och en underström av misogyni tog över. Men det var stort att novellen startade en konversation där många människor talade uppriktigt om sina liv i relation till texten.”

Din novellsamling med tolv historier ska nu bli tv-serie på HBO?

”En serie är under utveckling av Carly Wray och Lila Byock som var manusförfattare till tv-­serien The Leftovers. Jag hoppas att det blir av.”

Kultförfattaren samlar på pengar och plockar sopor Du skriver mycket om skräck och om gräns­landet mellan friskt och sjukt, fel och rätt – vad tycker du själv om att läsa?

”När jag var liten älskade jag Stephen King. Jag har kämpat för att skriva vad jag tidigare trodde var ’seriös’ litteratur, men har återkommit till det jag älskar. Skriv ärligt om saker du bryr dig om så kommer du att hitta läsare.”

Hur kommer det sig att du gick med i Freds­kåren?

”Jag hade idealistiska idéer och ville göra något viktigt, modigt och stort. Men det jag trodde ­skulle bli svårt, som att inte kunna språket, var inte alls det värsta. Det svåraste var att jag inte hade ­något att erbjuda. Jag var där för att utbilda och ge ­information – men alla hade redan kunskap. De behövde pengar och mediciner. Men det var en mycket viktig tid och jag läste senare afrikansk ­litteratur på Harvard.

FAKTA
Kristen Roupenian

Gör: Författare.

Ålder: 37 år.

Familj: Flickvännen Callie.

Bakgrund: Har doktorerat i engelska på Harvard, fick sitt ­genombrott med novellen ­Catperson i The New Yorker ­december 2017.

Bor: Ann Arbor, ­Michigan, men är på väg att flytta.

Aktuell: Boken Kattmänniska – och andra berättelser (Albert Bonniers förlag).

Frukost: Kaffe, ­lemonad och kanelbulle på kattkaféet Java Whiskers på Surbrunnsgatan i Stockholm.

VISA MER
Du tillbringade sju år på Harvard – hur är det på ett så mytomspunnet universitet?

”För många där är universitetet en stor del av ­deras identitet. Men Harvard är också en plats som gör att man ofta känner sig som den dummaste personen i rummet. Man är alltid omgiven av ­genier, och ligger alltid efter. Nu har jag lärt mig att sluta låtsas att jag alltid fattar vad folk talar om.”

»Jag läste Christie och Allers« Vad gör dina föräldrar?

”Jag växte upp i Massachusetts, min pappa är läkare och min mamma sjuksköterska. Min mormor var bibliotekarie och min mamma läste väldigt mycket. Hon skrev också, jag minns hur hon kopierade sina manus och skickade till förlag, men blev aldrig publicerad. Hon är enormt stolt över mig nu.”

Med tanke på titeln på din bok och att vi träffas på ett kattkafé – har du själv katt?

”Jag är ju faktiskt inte ens en utpräglad katt­älskare. Jag tror inte att den stereotypen finns ens, det är bara människor som gillar djur. Men jag har en nio månader gammal katt hemma som ­heter Angus, och jag saknar honom.”