Di Weekend INTERVJUER

»Livet med Gösta – det var magi«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Marie-Louise Ekman, konstnär och filmare, har skrivit boken " Få se om hundarna är snälla ikväll" om maken Gösta Ekmans sjukdomstid.

Evelina Carborn

Hösten 2011 blev den legendariska skådespelaren Gösta Ekman allvarligt sjuk. Nu publi­cerar hans hustru Marie-Louise Ekman , ­dåvarande Dramatenchef, den dagbok hon förde medan hon vakade vid hans sida. ”Det här är ett sätt att få fortsätta umgås med Gösta”,säger hon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Dagboken inleds den 7 november 2011, då Gösta Ekman blev dålig under en Dramatenturné med pjäsen Den Girige.

Det konstaterades att han hade en cancertumör i gallgångarna, vilket också ledde till att fyra femtedelar av hans lever behövde opereras bort.

När läkarna sa att den tuffa behandlingen sannolikt skulle framkalla minnesluckor bestämde sig Marie-Louise Ekman för att föra dagboksanteckningar för att hjälpa sin man att minnas.

”Boken är ett kraftfullt, positivt projekt. Det gick bra den gången, trots att han var så sjuk. Det slutar lyckligt,”, säger hon.

Middag kl 18.00.

FAKTA
Marie-Louise Ekman

Ålder: 73 år.

Familj: Barnen ­Johanna, Lovisa, Måns, Billie och Robin. Sju barnbarn.

Bor: På Söder i Stockholm.

Bakgrund: Konstnär, ­regissör, skådespelare och författare. Professor i måleri 1984–1991, rektor Kungl. Konsthögskolan 1999–2008, chef Kungl. Dramatiska Teatern 2009–2014.

Aktuell med: Boken Få se om hundarna är snälla i kväll... på Piratförlaget.

VISA MER

Huddinge sjukhus.

G var potent/hoppfull/trodde på ­framtiden.

Jag hade på morgonen sagt att jag ­litade på honom/att han var den jag litat på mest i hela mitt liv, så därför tror jag att han fixar det här!

Vi gör det!

Då sa han: Så du lägger allt på mig nu...

Ja det gör jag, sa jag.

Mycket roligt samtal.

Han har bollen nu!

Efter fyra månader på sjukhus kom Gösta Ekman hem, och han fick ytterligare fem, friska år innan han blev dålig igen. Den gången orkade hans kropp inte besegra sjukdomen, utan han dog den 1 april 2017.

”Det har jag däremot inte kraft att prata om. Det är en annan avdelning. Jag håller på att lära mig gå igen, sakta men säkert”, säger Marie-­Louise Ekman.

”Men bokprojektet hjälper mig, för i det får jag umgås med Gösta. Det första jag gjorde var att formge hans gravsten. Jag har känt ett behov av att göra saker som är länkade till honom, och till oss.”

Dagboken är inte bara en smärtsam skildring av ett sjukdomsförlopp, utan även en beskrivning av parets ömsesidiga kärlek som bara fördjupas medan de tacklar alla svårigheter ihop.

”Vi var gifta i närmare 30 år, och vi hade ett väldigt öppet, rikt förhållande. Men när vi befann oss i dödens väntrum blev våra samtal ännu djupare och mer tillitsfulla. Det visade sig att vi kunde öppna oss ytterligare lite till. Det var mycket märkligt, och väldigt fint. Vi slöt oss inte i smärta eller ångest.”

Vi har mycket djupa samtal.

Allvarliga på ett annat sätt än tidigare förstås.

Naknare.

Öppnare.

Och väldigt tillitsfulla.

Kärleksfulla i ordets verkliga ­bemärkelse.

Jag kan inte tänka mig en bättre, sannare ­beskrivning av kärlek än de vi har ­tillsammans.

Så starkt.

Livfullt.

Hoppfullt och fyllt av de varmaste ­fantasier om den andre.

Kan man komma varandra närmare av vad vi gör just nu.

Jag tror inte det.

När Gösta Ekman kom ut från sjukhuset läste de dagboken tillsammans.

”Det var väldigt starkt, vi grät båda två. Vi fick sluta, för att sedan fortsätta. Vi höll på med det i många veckor”, säger Marie-Louise Ekman.

”Det är också intressant hur man glömmer i ­sådana här förlopp. Minnet är väldigt opålitligt, man minns det man klarar av att minnas. Det är därför det här materialet är så speciellt för mig, för när jag läser det återkastas jag i tid ihop med min kära, nästan timme för timme.”

Vad hade Gösta tyckt om att du publicerar dagboken?

”Vi pratade aldrig om det, men jag tycker inte att boken är privat eller integritetskränkande. Den är snarare allmängiltig. Gösta bejakade alltid mina handlingar, och jag tror såklart att han hade tyckt att boken var fin. Annars skulle jag inte göra det här.”

Enligt Marie-Louise Ekman ser hon boken som ”en sorts rapport från patientsidan”.

”Jag tror inte att någon människa lever sitt liv utan att gå igenom något liknande, antingen själv eller genom någon vän eller anhörig.”

Min lilla G ser så ledsen ut – som om han skäms och ber om ursäkt hela tiden för att han inte kopplar ordentligt.

Han vantrivs.

Jag tycker mycket synd om honom.

Han har svullna fötter och magen har inte kommit i gång ännu.

»Helvetet är en ljuvlig plats«

Han lider som ett litet djur.

Rynkan mellan ögonen är där hela ­tiden.

Satt och åt fisksoppa när jag kom.

Med en filt över benen.

Han ser ledsen ut men har promenerat omkring ordentligt med syster S ute på avdel­ningen.

Vilade när jag gick.

Titeln, som lyder Få se om hundarna är snälla i kväll..., är ett citat av Gösta Ekman när han ­talade om sina mardrömmar, där han blev jagad av hotfulla hundar.

”Det berodde på morfinet. Han reagerade mycket negativt på morfin, och hallucinerade. Ibland var han som en narkoman på avgiftning, men det är inget onormalt när man har en så ­liten del av sin lever kvar som han hade efter operationen. Det var en ständig balansgång mellan vad hans kropp tålde och den smärtlindring han behövde.”

Han försöker berätta för mig vad han är med om på nätterna.

Att han varit bortförd på tåg, båtar och i går kväll haft en stor mörk hotfull hund i rummet som han varit tvungen att förhålla sig till så att den inte skulle överfalla och bita honom.

När jag säger att detta kanske är en dröm, en mardröm som är så stark att den verkat verklig, då ser han bara sorgsen ut.

Som om jag inte förstår.

Eller som om han håller på att bli galen.

Tappa sitt förstånd.

Marie-Louise Ekman tycker inte att det finns något givet sätt att bete sig som vän eller nära anhörig när någon blir sjuk.

”Det är väldigt individuellt, och det beror på vad man har för relation till den som blir sjuk. I mitt fall har det varit så smärtsamt att jag inte har kunnat prata om det. Jag kommer inte vidare ­genom att prata, det finns inga ord”, säger hon.

”När Gösta insjuknade upplevde vi att vi behövde hushålla med vår kraft, för man blir så bombarderad av känslor och tankar när man kastas hit och dit i allt som händer. Då är det inte säkert att man har resurser att prata med andra, än mindre att trösta ­andra som kanske behöver tröstas.”

Marie-Louise Ekman var chef för Dramaten när hennes man blev sjuk.

”Jag hade väldigt bra medarbetare. Hela teatern ställde upp väldigt starkt. Det fanns ingen förväntan på mig att leverera mer än det jag försökte ­leverera. Jag blev stärkt av min omgivning. Även medierna var fantastiska. De skrev inte om oss ­under den här tiden, det var otroligt snyggt.”

Vad tycker du om den cancervård ni mötte?

”Den var fantastisk. Det var en specialistavdelning på Karolinska i Huddinge. Både läkare och sköterskor kändes så professionella och kunniga, och det smittade av sig på Gösta. Vi blev båda ­lugna av att känna att bättre än så här kan han inte behandlas.”

”Däremot tror jag att det är värre att vara pensionär och komma in på akuten där de får vänta i 15 timmar en fredagskväll. Det finns bitar i sjukhuspusslet som fungerar väldigt bra, men det finns också sådana som inte fungerar. Mest upprörd blev jag när jag hörde att sköterskorna på Göstas avdelning hade en månadslön på 21 000 kronor, det är ju en struntsumma för det arbete de ut­förde. Särskilt som de saknade möjlighet att påverka sina egna arbetstider.”

Syster S säger att G är en dålig patient.

En som inte släpper taget.

”Han ska ju bara koppla av allting och lita på att dom andra finns runtomkring...”

Detta har G aldrig gjort tidigare i sitt liv så jag kan förstå att han inte gör det nu ens en gång.

Han ligger i sängen och försöker behålla den lilla kontroll han fortfarande vill inbilla sig att han har.”

Besatt av världens undergång

Marie-Louise och Gösta Ekman kände var­andra långt innan de gifte sig vid 44 respektive 50 års ålder.

Deras föräldrar hade umgåtts under mellankrigstiden, och Marie-Louise pappa ­gjorde reklam för pjäser som sattes upp av Hasse Ekman, Göstas pappa.

”Våra liv var så sammanflätade. När vi träffades första gången var jag 22 år och gift med min första man, konstnären Carl-Johan De Geer. Gösta var då 27 år. Därefter träffades vi då och då genom gemensamma vänner, och vi hade alltid ett gott öga till varandra.”

I sitt andra äktenskap var Marie-Louise ­Ekman gift med regissören och manusförfattaren Johan Bergenstråhle, som hon fick två döttrar med.

”Gösta och Johan arbetade ihop i tio år på Stockholms Stadsteater och SVT, så vi sågs även hemma hos oss när jag var gift med ­Johan. När Johan chockartat gick bort, nyss fyllda 60, var Gösta och jag gifta. Då blev ­Gösta en mycket viktig person i mina döttrars liv, för han hade ju också ett gemensamt förflutet med Johan.”

Vad var det som gjorde att du och Gösta passade så bra ihop?

”Vi var väldigt lika inuti, men inte utan­på, och vi hade redan så mycket kunskap om varandra när vi gifte oss. Vi var absolut grundtrygga med varandra. Samtidigt var det väldigt spännande att vara med Gösta, det ­hände alltid nya saker när vi var ihop. Det var allt det där som inte går att ta på, som inte syns. Det var magi.”

Det här är vår nya bröllopsdag.

Vårt nya liv tillsammans.

Efter nära fyra månaders overklig mardröm som vi har levat i känns det som om vi nu går in i ett nytt liv tillsammans.

Lycka.

Lycka.