Di Weekend INTERVJUER

Kultförfattaren samlar på pengar och plockar sopor

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Jag går ungefär 2,5 mil per dag, ­plockar skräp, och skriver mellan fyra och sex timmar”, säger författaren David Sedaris.

HAYOUNG JEON

Han går 2,5 mil varje dag för att plocka sopor, Yale har köpt alla hans dagböcker och han har matat en huggsköldpadda med sin tumör. Bästsäljande, amerikanske författaren David Sedaris är nu Sverigeaktuell. Di Weekend träffade honom i London – i ett av författarens 13 hem.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

För sex år sedan upptäckte en ­läkare en ofarlig tumör, en fettknöl, på författaren David Sedaris högra sida. Tumören växte sig snart stor som ett hönsägg, och läkaren erbjöd sig att ta bort den. David Sedaris sa ja, men att han då ville ta med sig tumören hem efteråt. Anledningen – han ville mata en huggsköldpadda i området kring hans strandhus med den. Läkaren vägrade: ”Det är emot lagen”.

”Varför? Det är ju jag som har odlat den! Och vartenda djur som äter kött skulle glade­ligen äta upp dina tonsiller om du gav dem till dem”, säger David Sedaris.

Under ett författarbesök i El Paso, ­Texas, berättade han anekdoten för publiken. En kvinna kom fram efteråt och sa: ”Jag kan skära loss tumören från dig i kväll om du vill, då kan du behålla den också”. Hon gav honom sitt tele­fonnummer och fortsatte: ”Jag ÄR läkare, men inte kirurg. Men det borde vara ett lätt ­ingrepp?”

I sin novellsamling Calypso beskriver David Sedaris hur kvinnan, som heter Ada, verkligen gör operationen mitt i natten under lokalbedövning, ­medan David småpratar med hennes vackra, ­vuxna barn. Knölen skeppas sedan på is till hans ena syster i North Carolina. Men när de väl ska mata huggsköldpaddorna har djuren gått i ide och de får snöpligt ­lägga den i frysen och vänta några månader.

Familjen var alltid tillsammans

Berättat av vilken annan författare som helst skulle historien kännas som en ­skröna. Men de som har följt David Sedaris sedan 1990-talet vet att författarens liv in i ­minsta detalj har blivit litteratur. Han växte upp som näst äldst i en syskonskara av sex, med föräldrarna Sharon och Lou Sedaris, i ­Raleigh i North Carolina. Ekonomiskt hade familjen det okej, men familjelivet var kompli­cerat. Barnen avgudade sin mor, men pappan var konservativ, ibland våldsam och ansåg sig aldrig ha fel. Samtidigt var familjen alltid tillsammans.

FAKTA
David Sedaris

Ålder: 62 år

Familj: Sambo Hugh Hamrick, syskonen Lisa, Amy, Gretchen och Paul, systern Tiffany har gått bort.

Bor: I West Sussex utanför London, liksom i London, Paris och Normandie.

Utgivning i urval: Barrel Fever, Holidays on ice, Naked, Me talk pretty one day, Dress your family in corduroy and denim, When you are engulfed in flames, Squirrel seeks chipmunk: A Modest bestiary, Let’s explore diabetes with owls, Calypso. Har sålt drygt tolv miljoner böcker och är översatt till 25 språk.

Uppdrag: Tillsammans med sin syster Amy, skådespelare och komiker, har han gjort sex pjäser under namnet The Talent family. Skriver essäer för bland andra The New Yorker, Paris review och The Guardian. Deltar ofta i radioprogrammet This American life på NPR, har programmet Meet David Sedaris på BBC Radio 4.

Priser: Nominerad till Grammy tre gånger och vunnit en gång för bästa ljudbok.

Aktuell: Calypso kommer nu på svenska (Mondial) och David Sedaris besöker Internationell författarscen i Stockholm den 18 mars.

VISA MER

”Vi var annorlunda jämfört med andra familjer. I high school, när alla ungdomar sportade eller festade, gjorde vi syskon ­ingenting, eftersom det hade inneburit att vi inte hade tillbringat tid tillsammans. ­Något annat hade varit ett svek.”

Över 12 miljoner böcker

David Sedaris började arbeta med konst och text, men blev upptäckt av legendariske ­radioprofilen Ira Glass, skapare av radioprogrammet This American Life. Hans ­genombrott var när amerikanska stats­radion NPR sände Sedaris essä Santaland diaries, om hans jobb som tomtenisse på ­varuhuset Macy’s i New York. 1994 publi­cerades första novellsamlingen, Barrel fever. Under 1990-talet slutade han också helt att dricka alkohol, efter en lång tids alkoholism. Sedan dess har David ­Sedaris sålt över 12 miljoner ­böcker och är i dag en av de mest flitigt turnerande författarna. Han är också en av få som trots framgångar har fått behålla sin stämpel som vass och subversiv.

Efter att tidigare ha bott i Frankrike i nära 20 år har David Sedaris och hans sambo, konstnären Hugh Hamrick, flyttat till Storbritannien. Huvudsakligen bor de i ett hus på landet i West Sussex, men vi träffas i ­parets townhouse i Notting Hill i London. Hemmet är prydligt och inrett med ­mycket konst. David Sedaris serverar te ur en ­antik tekanna i form av en katt.

”Jag köpte en tekanna som såg ut som en kanin åt Hugh, sedan har jag fortsatt att samla på djurkannor åt honom”, säger ­David Sedaris, samtidigt som han försöker säga fraser på svenska.

”Lit’ mjeulk? Tack?”

Har råd att välja bland kålen

När jag frågar vad mer han samlar på ­räknar han upp serieoriginal av Charles Addams från The New Yorker, modeller av svampar, antika cigarettändare och uppskruvningsbara leksaker, innan han stoppar sig själv och utbrister:

”Nej vet du vad, jag samlar på pengar.”

Det är inte vanligtvis vad författare främst skulle erkänna.

”Men jag gillar tanken på att ha mycket pengar. Jag har inga problem med att tala om det. Men jag märker att det är väldigt annorlunda i olika länder. Jag var på ett flygplan och gav en amerikansk man en komplimang för hans klocka. Han svarade: ’Du borde gilla den, den kostade 10 000 ­dollar!’. I USA är det normalt beteende. Om din granne i USA har en Rolls-Royce vill du också ha en. Om din granne här i Storbritannien har en Rolls-Royce vill du att han ska dö i en våldsam brand.”

Skulle du säga vad din klocka kostade som svar på en komplimang?

”Förra veckan i mataffären, när jag strosade runt bland brysselkålen, märkte jag att de hade flera olika sorter – sådana i påse, i lösvikt och de som satt kvar på stammen. Jag valde de sista. En annan kund sa då: ’Du borde inte ta de där, du får bara betala för extra vikt”. Jag svarade: ’Det är okej, jag är rik!’. Men eftersom jag var klädd som en sopplockare och har tänder som ett lama­djur skrattade han bara. Ingen tror mig.”

Angående att plocka sopor: För några år sedan fascinerades David Sedaris av en väns Fitbit-armband som klockade alla hennes steg. Sedaris skaffade en egen och blev en lidelsefull – tidvis besatt – promenerare, som kan gå uppemot 50 000 steg per dag. Under tiden han promenerar lyssnar han på ljudböcker och podcaster. Men eftersom det stör honom att det ligger skräp längs vägarna plockar han också avfall. Hans idoga skräpplockande har gjort ­honom till lokalkändis, där han nyinflyttad på brittiska landsbygden fyller säck ­efter säck ­varje dag. Till stor lycka på sociala ­medier publicerade också en lokaltidning en artikel om den kufiske sop­plockaren, utan att veta att han var en bästsäljande författare. Nu har sopbolaget låtit honom döpa en egen sopbil (namnet blev Pig Pen ­Sedaris).

Många författare ser promotion- och signeringsturnéer som ett nödvändigt ont, men du gör väldigt många. Varför det?

”För att jag älskar det. Jag älskar uppmärksamheten. Och jag är väldigt bra på det. Jag testar nya texter på publiken och jag brukar också alltid signera böcker både före och efter och pratar med varje person en stund. Det gör mig glad och jag får ­betalt! Hugh tycker att jag borde halvera antalet turnéer, men varför skulle jag ­någonsin göra det? När ingen vill lyssna på mig längre kommer jag att gråta.”

Du som samlar på pengar, hur mycket betalt får du?

”Min agent förhandlar, men när jag började var ingångsarvodet 5 000 dollar och sedan har det bara gått upp. Förutom ­ingångsarvodet får jag betalt för hur många som är i publiken. Ibland kan jag få 100 000 dollar för en kväll. Ibland kanske ’bara’ 20 000 dollar, men det spelar ingen roll. Så fort ljuset slås på vaknar jag till liv.”

Är du en 100 procent extrovert person, eftersom du får så mycket energi av att träffa människor?

”På scenen ja, men i vanliga livet är det mer ett problem. Jag börjar tala med människor och de blir bara förvirrade. ­Efter att jag hade varit hos läkaren nyligen ­kunde jag inte låta bli att berätta om det för väldigt många jag stötte på. Jag sa: ’Fråga mig vad som hände hos läkaren i dag!’ till flera i mataffären. Och de svarar då: ’Vad ­hände?’. Och jag fick äntligen säga: ’Läkaren förde upp en mycket liten kamera i min penis!’. Då undrade de vad jag höll på med.”

Men varför berättar du sådant för okända?

”Jag vill ju ha sympati!”, säger David ­Sedaris och skrattar högt.

”Det värsta jag vet är tomma artighetsfraser från hotellpersonal. Jag försöker ofta stå kvar och fortsätta prata tills jag har fått dem att spåra ur och säga något oväntat och intressant.

Har besökt hundratals städer

Nästa vecka kommer David Sedaris att ­besöka Internationell författarscen i Stockholm. Det är hans första officiella besök i huvudstaden - han har varit i Stockholm på semester och älskar staden sedan dess.

”Du vet hur ens intryck av en stad eller ett land helt kan färgas av om man ­träffar en trevlig eller en hemsk person där? När jag var i Stockholm hittade jag en ­tavla på ett galleri som jag väldigt gärna ­ville ha. Jag gick dit tre dagar i rad, och när jag väl bestämde mig hade jag ett kreditkort som inte funkade. Priset var 5 000 euro. Mannen sa då att jag kunde ta med mig tavlan direkt och betala när jag kom hem, utan garantier från min sida. Vet du hur ovanligt det är?”

Sedaris Stockholmsbesök är ett i raden av många turnéstopp. Han räknar upp hur han bara senaste året har besökt hundratals olika städer i USA och Europa.

”I höstas var det meningen att jag ­skulle ta ledigt, men så köpte jag ett dyrt konstverk och tänkte att jag behövde betala av det – så jag gjorde en turné till. Hugh ­tycker det är jobbigt med vintern så jag bad min agent att boka shower på Hawaii så vi ­kunde vara där i tio ­dagar. Från och med april blir det 40 amerikanska städer till och ytterligare en bokturné.”

Jennifer Egan: »Jag var nära att ge upp« Går 2,5 mil per dag

När han inte är på turné är dagen schemalagd. Han skriver från morgon till lunch. Sedan går han ut och plockar skräp till kvällen – med avbrott för att gå på gymmet där han kör ­samma maskin jämt. Efter en skräpplockande promenad tillbaka till hemmet blir det en sen middag och skrivande fram till midnatt.

”Jag går ungefär 2,5 mil per dag, ­plockar skräp, och skriver mellan fyra och sex timmar.”

Du har tidigare sagt att plocka skräp passar dina speciella psykiska problem – vad menar du med det?

”Jag gör skillnad och det får mig att må bra. Jag tycker om när det är välstädat och organiserat. Vi har ingen städfirma hemma. Jag gör något varje dag, kanske putsar fönstren i sovrummet medan jag försöker hitta rätt ord till en formulering. Hugh är också renlig av sig, ingen av oss skulle någonsin gå och lägga sig med smutsig disk i köket eller jackan över en köksstol.”

Var din familj sådan?

”Nej, jag var den enda. Mina systrar fick titta in i mitt rum som på ett museum.”

I Calypso skriver du om ert nya strandhus i North Carolina. Blir det inte ­mycket att städa tre hem?

”Det är faktiskt tolv!”, säger David ­Sedaris, förtjust.

Har ni verkligen tolv hem?

”Ja, och nu på torsdag ska vi till New York och titta på vårt trettonde. Det är sant! Det är Hughs fel. Om man smyger på honom när han sitter i ensamhet vid datorn porrsurfar han aldrig, han tittar alltid på fastighetssidor. Vi köpte en ­lägenhet till Hughs mamma i Paris som vi behåller i vårt namn av skatteskäl, vi köpte ett hus till en av mina systrar som också står i vårt namn, sedan såldes ­lägenheten bredvid Hughs mamma, då köpte vi den också. Vi har kvar huset i ­Normandie och har byggt ett till hus på samma tomt. Sedan köpte vi ju strand­huset i North Carolina, och när huset bredvid var till salu köpte vi det med så att ­ingen skulle kunna riva det. Vi äger en ­annan lägenhet här i Notting Hill i London, men hyr ut den. Sedan ­köpte vi det här townhouset, och ett par till ställen.”

Det låter som enormt mycket jobb?

”Ja, det är något problem hela tiden, men jag gör ­absolut ingenting. Det där får Hugh sköta.”

Varför köper ni en lägenhet i New York?

”Jag vet att det här ­kommer låta galet – men vi köpte några konstverk i New York och kan inte ta med dem till Storbritannien utan att betala en massa avgifter. Så vi köper en lägenhet i New York för att kunna ha vår konst där! Jag kanske inte borde ­berätta om alla våra hus. Men jag tycker inte man ska vara falskt ödmjuk”, säger han, och fortsätter:

”Jag har tackat nej till så många erbjudanden, som att skriva film och tv-serier. Jag har aldrig tagit ett uppdrag enbart för pengarna – pengar kommer till mig. De bara kommer till mig! Och jag måste ju spendera dem på något? Nu vill vi bo i New York på vintrarna. På brittiska landsbygden blir det mörkt kl 16.30 och jag måste plocka skräp i mörkret med en ­lampa på huvudet. Och när man börjar ha saker på huvudet som inte är en hatt – då vet man att man har blivit galen.”

Skriver om systern som tog sitt liv

Under intervjun har David Sedaris ­sambo Hugh Hamrick hunnit komma hem. Han sveper in i köket, tänder lampor, gör mer te, ställer fram turkisk konfekt och kommenterar då och då David Sedaris svar. Sedan försvinner han ned till vardagsrummet och hörs plötsligt högljutt på ­telefon skälla ut någon på ett försäkrings­bolag. Sedaris avbryter sig för att lyssna på sambons tirader, fnissar upprymt och ­väser:

”Sådant där skulle jag aldrig klara av!”

Pojkvännen är en återkommande karaktär i David Sedaris noveller, likaså hans ­syskon, föräldrar och nära vänner. Även om många historier är ren underhållning finns också flera djupt känslosamma och politiska. Hans yngre syster Tiffany led av psykisk ohälsa och tog sitt liv nyligen, ­vilket han skriver om. Han berättar hur hans far behandlade honom som liten. Familjen ­läser vad han publicerar i förväg, men har sällan invändningar. Också den särskilt osmickrande, om än kärleksfulla, be­skrivningen av hans far har sin förklaring.

”Jag trodde ärligt talat att han skulle vara död när min nya bok kom ut. Han är ju faktiskt 95 år. Jag förstår inte varför han fortfarande lever. Men mina böcker spelar ­ingen roll för honom. Han har ett enormt ego. Han har aldrig någonsin sagt eller gjort något fel i sitt liv. Jag var med honom på McDonald’s och flickan i kassan var överviktig. Min far sa till henne: ’Du ser ut att ha druckit för många milkshakes, du borde dra ned på dem’. När jag sedan får ursäkta honom säger han bara: ’Någon måste ju ­berätta för henne att hon är fet!’. Enligt ­honom är han den snälla och hjälpsamma i den situationen. Han säger åt en vad man tycker och känner och sedan är det ­sanningen. Han har gjort mig arvslös eftersom ’jag ville det’. Det har jag givetvis ­aldrig velat.”

Men hur kommer det sig att ni ändå umgås med honom?

”Jag tror de som klipper banden till sina föräldrar betalar ett högt pris. Och uppriktigt sagt så ger han mig alltid så bra material till mina böcker. Fast det finns mycket jag inte har skrivit om. Som hur det är att hitta saker som ens föräldrar har gömt på vinden, eller om vissa saker som hände när vi växte upp. Det skulle vara att gå för långt.”

Önskar du att något hade varit annorlunda?

”Inte för mig personligen. Om min pappa hade varit snäll mot mig, i stället för att alltid säga att jag var en förlorare som aldrig skulle bli ­något, då tror jag inte att jag hade kämpat lika mycket. Jag behövde slåss emot honom. Men min mamma dog alldeles för tidigt och jag önskar att hennes sista år i livet hade fått vara lyckligare. Min far var mycket elak mot henne. Jag önskar att hon hade lämnat honom, och vi borde ha hjälpt henne med det.”

Med vardagen i centrum Hur kommer det sig att du själv inte är bitter?

”För att jag skriver. Jag förstår inte hur människor som inte skriver klarar sig. Jag skriver dagbok varje dag och har gjort det i decennier. Jag har aldrig gått till en psykolog, jag är rädd att jag skulle sluta att skriva då.”

”Kväva Trump i hans vagga”

I december köpte Yales bibliotek in 33 ­lådor av David Sedaris dagböcker och korrespondens till sina forskningsarkiv. Han skriver på dator, var tredje månad trycks hans ­anteckningar och binds till en bok. David ­Sedaris springer iväg och hämtar en av dem, och läser några stycken högt. Senare visar han på övervåningen ett vitrinskåp fullpackat av dagböcker.

”Vissa dagar händer ju ingenting, då blir det mer en skrivövning. Men det är i de här anteckningarna jag finner stoff till mina historier.”

I dagens politiska läge känner sig många, från författare till företag, tvungna att ta politisk ställning i olika frågor. David ­Sedaris har aldrig varit en uttalat politisk författare, men har även han skrivit flera politiska essäer sedan presidentskiftet i USA. Under en av hans många uppläs­ningar ställde en kvinna i publiken frågan vad han tycker om Donald Trump.

”Jag sa att jag önskade att jag hade en tidsmaskin. Då skulle jag resa tillbaka i ­tiden och kväva Trump i hans vagga. Det visade sig att kvinnan jobbade på CNN, twittrade ut mitt svar och en timme senare hade jag fått en lång rad dödshot.”

Vad hände då?

”Min publicist och min agent blev nervösa och fick mig att skriva en ursäkt. Jag skrev att jag var ledsen över mitt uttalande – vad jag egentligen menade var att jag ­ville åka längre tillbaka i min tidsmaskin, till när Trumps mamma var gravid, och övertyga henne om en abort. Men det uttalandet släpptes aldrig.”

Varför använder inte du sociala medier?

”När The New Yorker publicerar en essä av mig och den ligger i topp på deras lista över mest populära och lästa texter älskar jag det, alldeles för mycket. Jag skulle inte klara av att hela tiden se hur populära olika saker jag skriver blir. Jag skulle ­titta hela tiden.”