Di Weekend INTERVJUER

Kroppsmålaren vässar uttrycket

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Cleo Kinnaman inledde karriären som tatuerare när hon var bara 14 år. I dag är hon 27 år och etablerar sig som konstnär i Los Angeles. Nu har hon gjort det officiella konstverket till bäste spelaren i pågående handbolls-EM. ”Jag insåg att hur långt jag än tar mig som tatuerare så kommer mitt yrke ändå alltid att vara detsamma. Jag behövde göra något nytt.”
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det nästan hundra år gamla The Culver Hotel i Los ­Angeles var länge ett av de finaste hotellen i staden, där några av de största skådespelarna brukade inkvarteras. Nu finns det många mer exklusiva ­hotell här, men The Culver Hotels bar i art deco-stil är fortfarande en populär mötesplats.

Konstnären Cleo Kinnaman kommer iklädd en enkel svart träningsoverall från Givenchy. Hennes tatueringar syns på händer och hals – hon har nyligen avslutat en framgångsrik karriär som tatuerare. I vintras höll hon i sin första vernissage i Stockholm och auktionerade ut en av sina målningar till ett rekordhögt pris på Opera­terassens välgörenhetsmiddag. En hemlig köpare betalade då 600 000 kronor för konstverket Salome, till förmån för Opera­källarens välgörenhetsstiftelse. Nu vill Cleo Kinnaman etablera sig som konstnär i Los Angeles.

Köpte hus i konstdistriktet

Kallprat i Los Angeles handlar oftast om trafiken, vilken motorväg som det lönar sig att ta och hur lång tid det tar att åka till ­olika delar av staden. Cleo Kinnaman säger att hon valde att träffas i Culver City eftersom det har ett perfekt läge mellan den västra och östra sidan av LA. Hon har bott på båda sidorna och nu landat i mitten. Planen var egentligen aldrig att flytta till USA, men när hon träffade skådespelaren Joel Kinnaman 2014, som arbetade och bodde i Los ­Angeles, fick det bli parets hemstad.

”LA kan vara en svår stad att gilla. ­Avstånden är stora, det är segregerat och folk lever i sina egna bubblor. West Holly­wood, där jag först landade, passade mig inte alls. Där bor folk som jobbar eller vill jobba i nöjesbranschen. Det är mycket ­festande och nätverkande. Jag trivdes inte med den livsstilen. Det var när vi flyttade till Venice som jag började älska staden”, säger hon.

När paret separerade i fjol köpte Cleo Kinnaman ett hus i Culver City, som också är känt för sitt konstdistrikt.

FAKTA
Cleo Kinnaman

Ålder: 27 år.

Familj: Föräldar och exman.

Bor: Culver City, Los Angeles.

Gör: Konstnär, före detta tatuerare med egen salong.

Bakgrund: Föddes i Belgien och växte upp i Tyskland, Malaysia och Sverige.

Tjänar: Varierar beroende på hur många konstverk som säljs.

VISA MER
Kulturkrock i Sverige

Cleo Kinnamans mamma Kicki Wattenström hade svårt att bli gravid. När hon äntligen, efter nästan tjugo år, blev med barn fick hon komplikationer och sökte ­experthjälp i Bryssel. Sina första levnadsår tillbringade Cleo Kinnaman därför i Belgien. Ett par år senare flyttade familjen till Tyskland. Hennes pappa var egenföreta­gare och jobbade med olika projekt, bland annat för Ericsson. Cleo Kinnaman bör­jade skolan i Düsseldorf där hon lärde sig läsa och skriva på tyska. Efter några år gick flyttlasset ­vidare till Malaysia och sedan till Stockholm. Cleo Kinnaman var 12 år gammal när hon för första gången ­bodde i Sverige.

”Jag uppskattar mycket med Sverige, men att flytta dit var en kulturchock för mig. I skolan fanns det inget engagemang, eleverna respekterade inte lärarna. Jag upp­levde undervisningen som andefattig. Här fanns inte alls samma kreativitet som i Tyskland och Malaysia. Där var det ovanligt att vi satt stilla i skolbänken åtta timmar om dagen.”

En annan svårighet var att relatera till sina klasskamrater. Cleo Kinnaman hade vuxit upp som ensambarn, bytt skolor och land och var van vid att umgås med sina föräldrars ­vänner. Hon hade inget gemensamt med svenska tonåringar och kände sig ofta ensam.

”Jag gillade helt enkelt inte att hänga med folk i min egen ålder. Jag hade ett annor­lunda tankesätt, passade inte in och ville bara ­komma bort från skolmiljön.”

Fick ett lärlingskontrakt

Cleo Kinnaman beslöt sig för att hitta ett ­arbete, vilket som helst, för att komma bort från skolan. 14 år gammal promenerade hon genom Gamla stan och såg en skylt där en ­tatueringsstudio sökte lärlingar. Att tatuera var ingenting hon drömt om att göra, men hon gick nedför ändå trappan till källaren där studion låg. När hon kom tillbaka ut på ­gatan igen hade hon ett lärlingskontrakt.

”Jag ville vara ansvarsfull och ingick ett kontrakt med min pappa”, berättar Cleo ­Kinnaman.

”Om jag under tre års tid fick perfekta ­betyg, samtidigt som jag fortfarande extraknäckte på studion, skulle jag få börja jobba på heltid.”

De följande åren gick hon därför efter ­skolan till restaurangen Friday’s där hon ­arbetade som servitris, och när hennes pass var slut där, vidare till tatueringsstudion i Gamla stan för att ta nattskiftet. Eftersom hon var så ung och hennes chef ibland upp­manade henne att göra tatueringar som hon inte ­kände sig redo för att göra, vill hon i dag inte namnge studion. Hon fick själv sätta gränser och ­experimentera sig fram, både hantverks- och teknikmässigt. Bara att hantera den vibre­rande tatueringsnålen tog ett par år att lära sig. Mest tatuerade hon turister och andra som av en slump tittade in i den mörka källaren. Ingen ifrågasatte hennes ­ålder.

”Jag har sett ut ungefär som jag gör i dag sedan jag var 14–15 år gammal, så folk trodde ­antag­­-ligen att jag var äldre än vad jag var”, säger Cleo Kinnaman och betraktar sina armar och händer där varje ­kvadratcentimeter är täckt av tatueringar.

Svenskar är ovanligt för­tjusta i tatue­ringar. Enligt en nära tio år gammal ­undersökning av tidningen Metro och analysföretaget ­United Minds var redan då 33 procent av alla stockholmare i åldern 18–49 år ­tatuerade. 1,5 miljon svenskar bedöms ha ­tatuerat sig under de senaste 15 åren. Det ­senaste decenniet har också tatueringar som tidigare ansågs ­extrema, som motiv på ­ansiktet, halsen och händerna, blivit alltmer vanliga.

Cleo Kinnaman har valt att ta bort de ­tatueringar som hon tidigare hade i ansiktet. De på kroppen går att dölja med kläder, men de i ansiktet gjorde det svårt för henne att vara anonym. Det fanns alltid folk som ville ha ett svepskäl för att komma fram och prata och då blev ansiktstatueringarna en självklar öppning. En annan orsak var att Cleo Kinnaman blev trött på att svara på frågan om hon var medlem i ett gäng. Nu för tiden får hon ­sällan kommentarer.

»Sverige var inte tillräckligt kapitalistiskt för mig«

”Jag känner mig faktiskt mest uttittad när jag umgås med folk i min egen ålder. De ­flesta av mina vänner är äldre än jag. De har sett och rest mycket. När jag rör mig i deras kretsar bryr sig ingen om mina tatueringar”, konstaterar hon.

Tatueringsvärlden i Stockholm är liten och 16 år gammal fick Cleo Kinnaman ett erbjudande om att börja arbeta på Lifestyle tattoo, en renommerad tatueringsstudio. Sedan gick det fort. Från att ha börjat tatuera bara för att komma bort från skolan blev hon nyfiken på hur långt hon kunde komma i branschen. Hon blev allt duktigare och började resa runt på mässor och tävlingar.

25 000–50 000 kronor om dagen

I och med giftermålet med Joel Kinnaman flyttade hon till Los Angeles och fortsatte att arbeta där.

”I början kretsade största delen av vårt ­sociala umgänge kring Joels karriär. Jag hade egna vänner också, men kände mig inte riktigt hemma. Lyckligtvis hade jag mitt jobb att falla tillbaka på. Att jag hade en så stabil kundkrets gjorde att jag genast kunde börja jobba.”

Cleo Kinnaman fick en lyckad ­karriär som tatuerare och hon tjänade bra. Framgångsrika tatuerare kan i USA dra in 25 000–50 000 kronor om dagen.

”En kund kunde komma in och be mig göra ’en hyllning till vatten’. Då tatuerade jag utan skiss eller andra förberedelser. Jag jobbar bäst då jag får gå på ­känsla och kreativitet.”

Trots framgången började Cleo Kinnaman tappa intresset för yrket.

”Jag insåg att hur långt jag än tar mig i branschen, så kommer mitt yrke ändå att vara att jag sitter och tatuerar en annan människa. Där tar det slut. Till slut njöt jag bara av mitt jobb då jag gillade personen som jag ­tatuerade.”

För snart två år sedan gav Cleo Kinnaman bort sin lokal och utrustning till en god vän och beslöt sig för att börja måla professionellt. Det första som hon gjorde var att jobba bort exaktheten, som är viktig när man tatuerar, och i stället fördjupa sig i hur hon kunde ­berätta en historia mer symboliskt.

”Det var en stor lättnad när jag förstod att jag hade ett konstnärligt uttryck också utanför tatuerandet.”

Fotograferar och målar

Cleo Kinnaman målar i dag porträtt som ­utgår från fotografier som hon tagit. Hon säger själv att hon som liten var ett ensamt och sentimentalt barn. För att minnas skrev hon dagbok och tog bilder med egen kamera. Mål­ningarna i dag före­ställer nära vänner, som skåde­spelaren Noomi Rapace, och slumpmässiga möten, som en 9-årig hemlös pojke som Cleo Kinnaman träffade i New York.

»Plötsligt fanns det miljarder på kontot«

Cleo Kinnaman har precis jobbat med ett verk som ska bli priset till bästa spelare i handbolls-EM för herrar som just nu spelas i Sverige.

Att försörja sig som konstnär är ingen självklar inkomstkälla, men Cleo Kinnamans karriär har börjat bra. Under sin vernissage i Stockholm såldes konstverken för 100 000–150 000 kronor styck. I Los Angeles är priserna på konst högre och Cleo Kinnaman letar nu efter en gallerist i USA. LA är hennes bas. Fastighetspriserna i Los Angeles stiger och huset i Culver City är en investering för framtiden.

”Men jag kan absolut inte slappna av, utan strävar efter någon form av ekonomisk stabilitet. Får jag inte tillräckligt bra betalt för min konst måste jag hitta på något annat. Det enda jag kan falla tillbaka på är att allt jag gör, gör jag helhjärtat.”

En orsak till att hon funderar över ekonomin är att hon vill att mamma Kicki ska ­flytta från Stockholm till henne. Föräldrarna är numera skilda och Cleo Kinnaman vill ha sin mamma nära. Det är i LA hennes närmaste vänner bor, inklusive expartnern Joel Kinnaman. Denne har numera en relation med svensk-australiensiska modellen Kelly Gale.

”Jag känner inget direkt behov att byta tillbaka till mitt ursprungliga efternamn, ­Wattenström, då jag inte har någon speciell koppling till det. Jag heter gärna Kinnaman. Dessutom är Joel och jag fortfarande goda vänner, vi reser tillsammans, firar högtider tillsammans och umgås trots att vi inte längre är ihop. Det är fint att känna att man hör hemma någonstans.”