Di Weekend INTERVJUER

Konstnestorn om skuggorna från historien

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

»Om jag får recensera mig själv tror jag att det är där jag varit mest framgångsrik, att hitta människor som tycker det är viktigt att hjälpa det här museet.«

Amanda Lindgren (Di)

Moderna museets avgående överintendent Daniel Birnbaum har ägnat ­avsevärd tid åt att gräva i det förflutna. Dels om konst i museets samlingar, som visat sig vara stulen av nazister och därför lämnats tillbaka till rättmätiga ägare – men också om hans farfars spioneri i Sverige under andra världskriget.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är ett lite märkligt samman­träffande att den judiske poeten, sångaren och kompositören Leonard Cohens stämma ljuder i museirestaurangens hög­talarsystem under intervjun. Det var nämligen med ett citat av honom som för­fattaren Klas Östergren i våras lämnade Svenska Akademien: ”I’m leaving the ­table, I’m out of the game”. Daniel Birnbaum är också på väg att lämna, han slutar som ­museichef vid årsskiftet, hans familjebakgrund är judisk – och i egenskap av sty­relseledamot i Nobel Media berörs han av den skandal som skakar Svenska Akademien i dess grundvalar.

Nobel Media har till uppgift att vårda ­Nobels varumärke. Årets pristagare, för­ utom litteratur, ska just tillkännages när vi träffas för intervjun och frågan är:

Hur har Nobelprisets anseende utomlands påverkats av skandalen?

”Jag tror att det är en katastrof”, svarar Daniel Birnbaum rappt.

”Utomlands har man svårt att skilja Svenska Akademien från Nobelpriset. Jag tror därför att krisen skadar Nobels varumärke.”

FAKTA
Daniel Birnbaum

Ålder: 55 år.

Familj: Gift med Charlotte Birnbaum. En vuxen, utflugen, dotter.

Bakgrund: Konstkritiker och skribent i ­Dagens Nyheter och Expressen. Rektor för Städelschule i Frankfurt och direktör för konsthallen Portikus under åren 2000–2010. Direktör för Venedigbiennalen 2009. Överintendent på Moderna museet sedan hösten 2010.

Aktuell: Avgår som överintendent för ­Moderna museet vid årsskiftet. Tillträder då som konstnärlig ledare för Acute Art i ­London. Har just debuterat som skönl­itterär författare med Dr. B (Albert Bonniers ­Förlag), som redan sålts till ett tiotal länder. Efterträdaren till Moderna museet kommer inte att utses förrän Sverige har en ny ­regering. Vice museichef är Ann-Sofi ­Noring.

VISA MER

”Jag är lite halvtysk och brukar läsa ­tyska dagstidningar, Süddeutsche Zeitung och Frankfurter Allgemeine, stora tidningar som man respekterar. Det är inte roligt att i dessa läsa kritiska och hånfulla artiklar om att man i Sveriges schabblat bort något som är så speciellt som Nobelpriset.”

Farfar flydde till Sverige

Daniel Birnbaums farfar Immanuel ­Birnbaum var som chefredaktör för just Süddeutsche Zeitung efter andra världs­kriget en av den nya förbundsrepubliken Västtysklands viktigaste opinionsbildare.

”Jag märkte av det under de tio år jag bodde i Tyskland. Förr eller senare kom frågan: Är du släkt med Immanuel Birnbaum? På den tiden var det som att vara släkt med Herbert Tingsten eller Olof Lagercrantz”, berättar Daniel Birnbaum, som är den senaste av en rad framgångsrika ­fäder i rakt nedstigande led:

Hans farfars far var Eduard Birnbaum, en av den europeiska judendomens mest berömda musiker, kompositör av judiska psalmer, musikhistoriker och kantor i den stora synagogan i Königsberg, då en stad i Tyskland, nu en stad i Ryssland med namnet Kaliningrad.

Farfar var alltså den nämnda journalisten Immanuel Birnbaum, som flydde med sin familj från Warszawa till Stockholm när Tyskland anföll Polen och startade andra världskriget. Det är om hans tid i Sverige som Daniel Birnbaums nyutkomna roman Dr. B handlar. Den spiondömde Immanuel Birnbaum satt ett år i fängelse och tillbringade två år i svenskt interneringsläger innan han så småningom återvände till Tyskland, där han alltså blev en känd publicist.

Daniel Birnbaums pappa Karl Birnbaum stannade kvar i Sverige, disputerade i historia och var chef för Utrikespolitiska institutet i tio år. Därefter hade han motsvarande befattning på ett liknande institut i Wien.

”Drillade mig själv”

Själv har Daniel Birnbaum kallats den svenska konstvärldens mest inflytelserika person. Åt det skrattar han lite generat och säger:

”Jag tror det ligger i det här husets tradition faktiskt. Om man är chef för Moderna museet, har den här samlingen i ryggen och inte är den mest inflytelserika personen i den svenska konstvärlden, då är det något riktigt skumt.”

Hur har det påverkat dig att växa upp med sådana förfäder?

”Jag tror att min farfar var en förskräckligt egocentrisk person. Jag minns honom lite vagt. Han var mycket ålderdomlig. En otroligt patriarkalisk person som ställde krav på sin omgivning och var gammeldags. Barnen skulle göra än det ena än det andra. De blev väldigt hårt drillade.”

”Jag inte alls är uppvuxen på det sättet. Vi bodde i ett stort hus i Spånga och jag har fyra systrar. Min skolgång har varit lite blandad. Vi bodde ett tag i Gèneve där jag gick i en elitskola för diplomatbarn. Men här i Sverige gick jag i Kristofferskolan (en waldorfskola i Bromma, Di Weekends anm.), som är mjukisaktig jämfört med sådant. Därför kan man inte säga att jag blev speciellt hårt drillad. Jag kanske drillade mig själv.”

Ändå har Daniel Birnbaum kommit att vandra i sina fäders spår.

”Det är underligt, nästan lite förut­bestämt. Varför har jag intresserat mig för tysk filosofi som har vissa judiska inslag? Varför har jag alltid varit intresserad av den tyske filosofen Walter Benjamin? Och så upptäcker jag att min farfar varit skol­kamrat med honom. Det visste jag faktiskt inte. Då kan man säga: så originell var jag. Äpplet faller inte så långt ifrån trädet, för att referera till mitt eget namn”, säger han, och syftar på att baum är tyska för träd.

Det judiska följer med mödernet och på så sätt står Daniel Birnbaum utanför judendomen.

”Min mamma Britta är en protestantisk, fullständigt svensk kvinna. Hon lever fortfarande, hon är 88 år.”

”Jag har många släktingar i USA som mer aktivt identifierar sig som judar. De är inte nödvändigtvis jättereligiösa, men det är ju en kulturell identitet också.”

Lådan på vinden

När Daniel Birnbaums pappa Karl hade avlidit bar sonen hem en låda som under många år stått på vinden i huset i Spånga. Under julen 2015 fick han en ingivelse och började rota i den.

Lådan visade sig innehålla dokument ­rörande farfar Immanuel Birnbaums mystiska förehavanden i Sverige under andra världskriget, en spionaffär som kulmine­rade med att han greps av polis våren 1940 sedan en planerad brittisk sabotageaktion riktad mot Oxelösunds hamn avslöjats. ­Målet var att hindra utskeppningen av järnmalm till Tyskland.

Innehållet i lådan var okänt för Daniel Birnbaum, som kände till att hans farfar suttit i fängelse men inte omständigheterna som ledde till det.

”Pappa skrev en liten självbiografisk bok som bara finns på tyska, där han är inne lite grann på det här, men inte på spionaffären. Den visade sig ha en intrig som är för bra för att vara sann. När jag började förstå det tänkte jag först att det här får David Lagercrantz, Leif GW Persson eller någon ­annan som skriver romaner reda ut.”

”Då sa konstnären Olafur Eliasson, som är en nära vän till mig: ’Du ska vara den här museichefen som skriver riktigt dåliga romaner’.”

”Det är ju jätteroligt sagt, så då tänkte jag: Alright, då gör jag väl det.”

Daniel Birnbaum arbetade under många år som konstkritiker på både Dagens Nyheter och Expressen. Dr. B är hans skönlitterära debut.

Hans farfars eventuella skuld blir aldrig riktigt klarlagd i boken.

”Min berättelse försöker varken skuldbelägga honom eller rentvå honom. Det gäller för övrigt alla andra gestalter som ­figurerar i boken. Dr. B. är en roman och alltså en fantasi”, poängterar Daniel ­Birnbaum i efterordet.

Att boken skulle komma ut på Albert Bonniers Förlag framstår som självklart med tanke på den roll som både förlaget och förläggare Tor Bonnier spelar i romanen. Immanuel Birnbaum var nämligen ­anställd på ett tyskt förlag, Bermann Fischer, som verkade i exil i Stockholm och till 51 procent ägdes av Bonnier.

Förläggaren Bermann Fischer utvisades ur Sverige. Flyktvägen västerut var stängd, så han tog sig med sin familj via Sovjet­unionen till Japan, över till USA:s västkust och därifrån vidare till New York. Enligt boken övervägde även Tor Bonnier att ­flytta både sin familj och förlaget till USA - och att sälja Dagens Nyheter.

”Den svenska regeringen gillade inte att den judiska familjen Bonnier ägde Sveriges störta dagstidning, DN. De satte press på Bonnier och ville att de skulle sälja tidningen. Det här har passerat genom Albert Bonnier Förlags redaktörer, så visst stämmer det.”

När familjen Birnbaum hösten 1939 ­anlände till Stockholm som flyktingar fick de bo hos ”familjen Weil” på Frejgatan. Är det måhända finansmannen Robert Weils familj som figurerar i boken?

»De svenska nazisterna hade inga framgångar«

”Jag har försökt reda ut det, och jag har pratat med Robert, men han vet inte det. Det finns andra Weils, men släkt kan de vara.”

Vid en husrannsakan i samband med att Immanuel Birnbaum greps gjordes stilprover från familjen Weils skrivmaskin och i protokollet skriver den kände polismannen Otto Danielsson:

’Visserligen säger judarna Weil att de inte lånat ut sina maskiner, men det kan man inte lita på. Och det vore ju bra om det visade sig att det var denna maskin breven skrivits på, ty då hade vi ju ett hugg mot judarna Weil också.’

Det är en formulering som får Daniel Birnbaum att reagera:

”Det är faktiskt skrämmande. Där smyger det sig på en otäck spontanantisemitism.”

Visuell konst det nya uppdraget

Det är inte för att sadla om till författare som Daniel Birnbaum vid årsskiftet lämnar Moderna museet efter åtta år som chef och ett år innan hans förordnande går ut. Han flyttar till London för att tillträda som konstnärlig ledare för Acute Art, som presenterar konst i den virtuella världen.

”Jag vill göra något helt annorlunda”, förklarar han.

”Jag kommer att återgå till att undervisa och bygga upp ett slags ateljé för nya möjligheter inom konsten. Den visuella kraften i VR är häpnadsväckande. För männi­skor som skapar rörlig bild kommer det här att bli helt avgörande.”

”Jag tänker inte oroa mig för om det har en stor publik, det är inte mitt jobb. Mitt uppdrag är att vara konstnärlig ledare, det vill säga att hitta konstnärer som vill testa det här nya mediet.”

Svenska folkets samling

För att använda en sliten metafor går ­Daniel Birnbaum från att vara en stor fisk i en ­liten damm till att vara en liten fisk i en stor damm. Moderna museet har cirka 150 anställda, Acute Art har bara sju-åtta stycken.

”Och jag har inget personalansvar”, skyndar han sig att tillägga.

”Det är med flit. Skulle jag drömt om att bli chef för hela Centre Pompidou i Paris? Tanken kan man ju tänka, men egentligen inte. Jag skulle inte vilja ha personalansvar för 1 400 personer. Det är att vara ett slags koncernchef. Jag har nog alltid varit mer intresserad av olika institutionella möjligheter, att se hur långt man kan utforska dem, att testa något nytt.”

Bland arbetsuppgifterna för en musei­chef ingår att gå runt med håven, att smörja donatorer och på så sätt säkra museets finansiering.

”Jämfört med internationella museer av liknande slag är vi ytterst privilegierade. Vi får hela personalen och hyran betald av staten. Resten får vi dra in själva.”

”Om jag får recensera mig själv tror jag att det är där jag varit mest framgångsrik, att hitta människor som tycker det är viktigt att hjälpa det här museet. Att skänka hit är inte att skänka bort, det är att ­skänka till sig själv i någon mening. Det här är ju hela svenska folkets samling.”

Hur mycket har du dragit in genom donationer?

”Det är ganska många hundra miljoner kronor. Vill man veta mer exakt får man göra en värdering av de konstverk som skänkts hit.”

”Sverige är ett oerhört rikt land. Det vimlar av enormt förmögna människor. Det är nästan så man glömmer det i bland.”

”Det kan vara svårt att få ett företag ­eller en privatperson att skänka 1 miljon kronor, men så skänker familjen Bonnier en målning av Juan Gris, den spanske kubisten, som är hur värdefull som helst.”

Den målning Daniel Birnbaum talar om ­heter La Chope och är från 1913. Den donerades till museet 2014, i enlighet med Peggy Bonniers testamente.

”Jag skulle gissa att det är det mest värdefulla som skänkts hit under min tid”, säger han utan att precisera sig närmare, men konstaterar att den åtminstone är värd en bra bit över 100 miljoner kronor.

Året därpå fick museet 50 miljoner kronor av läkarparet Anna-Stina Malmborg och Gunnar Höglund att köpa ny konst för. Donationen gjordes av deras stiftelse sedan de hade sålt sin internationella konstsamling på Sotheby’s i London.

De överlevde Förintelsen

”Det var storartat. De har stöttat museet jämt, men det var ju inte självklart att de skulle skänka pengarna till Moderna för att använda till nyförvärv.”

Om du ska göra bokslut över dina åtta år som museichef. Vilka höjdpunkter kommer du att tänka på?

”Publikt har det så klart funnits höjdpunkter, som utställningen med Hilma af Klint till exempel. Den utställningen fortsatte ut i världen, även om den då gjordes om lite. Nu visas hon på Guggenheim i New York, det är ett slags kulmen.”

Men om du ska vara lite personlig, vilken upplevelse har du själv uppskattat särskilt?

”Vi gjorde en utställning som handlade om måleri och dans och som hette Dansmaskiner – Från Léger till Kraftwerk. Att ­sitta och småprata med Ralf Hütter, som är den enda som varit med från första början i Kraftwerk, det tycker jag var en höjdpunkt. Det var väldigt, väldigt roligt faktiskt.”

”Ett privilegium med att arbeta på ett ­sådant här museum, som är väldigt publikt och har en legendarisk historia, är att ­ingen person säger nej. Det är klart att det finns konstnärer som tackar nej för att de har ­andra åtaganden eller att det blir för dyrt, men det finns ingen som inte är intresserad av att prata med en. Ringer man Ralf Hütter så svarar han. Att man med ­museets hjälp kan dyrka upp nästan vilken dörr som helst, det är intressant.”

Då är vi tillbaka där vi började, i Tyskland och musik. Vad lyssnar du själv på?

”Min hustru är väldigt intresserad av klassisk musik och har just återinfört vinylspelaren i hemmet eftersom hon ärvt hundratals, kanske tusentals, skivor från Deutsche Grammophon av sin pappa.”

”Min dotter och jag har ungefär samma musiksmak. Vi åkte och lyssnade på ­Herbie Hancock till exempel. Sedan hade vi turen när vi var i New York för två år sedan att Stevie Wonder spelade på Madison ­Square Garden. Det var en fantastisk konsert.”

Moderna museet har en historia som musikscen. Har du några minnen från den?

”Jag har alltid älskat Keith Jarretts närvaro i det skandinaviska. Den europeiska grupp han hade med bland andra basisten Palle Danielsson hade en väldigt speciell ton. Jag hörde dem här på museet, men då var inte Keith Jarrett med, då framträdde de under namnet Jan Garbarek Quartet. Det är ett av mina tidigaste och tyd­ligaste minnen härifrån.”

(text) & Amanda Lindgren (foto)