Det närmar sig lunch och på marknadsplatsen i Gisenyi är det livat. Cykelbud med stora vattendunkar på pakethållaren och kvinnor med enorma fruktkorgar på huvudet eller en bebis fastknuten på ryggen, passerar förbi. Från några av de framdukade försäljningsplatserna köper kvinnor sötpotatis, kassava och säckar med ris. Men på de intilliggande bakgatorna är det betydligt lugnare. Där driver Emilienne Mukarurangwa en enkel dagligvaruhandel. Fast just nu är hon i köket, på baksidan av huset, för att sätta i gång dagens andra mål till familjens åtta medlemmar.
”Det blir bönor i dag”, säger hon på franska, och ställer fram en röd kokplatta.
Hon fyller på med pellets, häller på en skvätt tändvätska, skrapar en tändsticka och ställer sedan den stora kastrullen på plats. Bara några minuter senare sprider sig den söta doften av kokande vita bönor i det lilla rummet.
”Det går så fort att laga mat sedan jag bytte till den här kokplattan. Tidigare använde jag kol, men det var dyrt. Och smutsigt. Skulle jag laga mycket mat fick jag göra det där ute”, säger hon och pekar mot ett stort kokutrymme på gården utanför.
Där är väggarna fortfarande svärtade av sot och långa, torra grenar vittnar om att även ved användes till matlagningen. Men i det prydligt städade köket där Emilienne Mukarurangwa nu rör om i grytan, har det mesta av de svarta rökspåren gått att tvätta bort.
”Jag sparar mycket vatten och tid också. Förr blev kokkärlen inrökta, och kläderna också. Nu, ser du, kommer det nästan ingen rök, och tiden jag får över kan jag i stället jobba i min butik.”
I två år har hon använt den röda kokplattan från företaget Inyenyeri, med tillhörande pellets av biomassa. På kinyarwanda, det språk som flest rwandier talar, betyder inyenyeri stjärna. Att vara ett vägledande ljus i mörkret har också varit ett uttalat mål sedan bolaget grundades av vd:n Eric Reynolds för snart tio år sedan.
Till Gisenyi, Rwandas femte största stad som ligger vid sjön Kivu och gränsar till Goma i Kongo, kom han för första gången våren 2007. Då arbetade han som volontär för den ideella organisationen Barefoot artists som hade ett projekt i den närliggande byn Rugerero. Bland annat hjälpte man byborna att skapa en minnes- och begravningsplats för offren i folkmordet 1994. Basal infrastruktur byggdes också upp.
”Rent vatten, energi till matlagning och energi för belysning var våra prioriteringar. De tre resurser det är störst brist på i extremt fattiga samhällen”, säger Eric Reynolds.
”Att jobba i byn fick mig också att inse hur komplexa problem de här människorna stod inför. Det är som en gordisk knut av brist på energi, avskogning, klimatförändringar, fattigdom och hälsoproblem som alla är sammanflätade. Så jag tänkte att det borde gå att ta ett helhetsgrepp kring problemen för att lösa dem”, säger Eric Reynolds när vi är tillbaka på Inyenyeris huvudkontor i Kigali.
På den tiden hade han precis lämnat sitt senaste företag. Bakom sig hade han redan en lång karriär som serieentreprenör inom friluftsklädesbranschen, där hans första och mest kända varumärke är Marmot, som han grundade tillsammans med studiekamraterna Tom Boyce och David Huntley 1974. Som de tre entusiastiska bergsklättrare de var, byggde de företaget efter sin egen önskan om bättre utrustning. Varmare sovsäckar, lättare jackor, tält som bättre höll emot vind. Med 3 000 dollar var som grundplåt slog de upp en liten butik i Grand Junction, Colorado. Den stora framgången kom två år senare när Marmot var ett av de första bolagen i världen att kommersialisera det vind- och vattenavvisande materialet goretex.
”Efter det gick det bara så här”, säger Eric Reynolds och gör en svepande rörelse uppåt med handen.
Än i dag är Marmot en av världens största tillverkare av funktionskläder. Men själv lämnade Eric Reynolds bolaget efter 13 år för att starta nya projekt.
”Men hela mitt liv kände jag mig lite sorgsen över att jag inte använde min hjärna och kreativitet till att göra världen bättre. Jag kanske inte gjorde den sämre, men jag förbättrade den inte heller.”
I byn såg han sin chans att ändra på det. Det som främst slog honom under volontärtiden var de hälsorisker människor utsattes för varje dag –flera gånger om dagen – när de lagade mat över öppna spisar i hus med dålig ventilation.
”I Rwanda dör fler av att andas in förorenad luft i sina hem än av hiv, tuberkulos och malaria tillsammans. Det är den främsta anledningen till sjukdom och näst vanligaste anledningen till dödsfall i landet. Det säger en del om hur utbrett det här problemet är”, säger Eric Reynolds.
De hårdast drabbade är landets allra fattigaste, men att laga mat med kol och ved som bränsle gör man i alla samhällsklasser. Det blir tydligt när Inyenyeris medarbetare gärna lyfter fram att landets miljöminister var en av de första kunderna.
Problemet är dock inte unikt för det lilla landet i Afrikas hjärta. Enligt Världshälsoorganisationen lagar 3 miljarder människor, världen över, dagligen mat på öppna spisar med kol, fotogen och ved som främsta bränsle. I de inrökta hemmen motsvarar den farliga partikelhalten inte sällan att röka flera hundra cigaretter per dag.
Mest utsatta är kvinnor, som oftast lagar maten, och barn som inte är i skolåldern ännu – och konsekvenserna är skrämmande. Varje år dör 3,8 miljoner människor i förtid för att de lagat mat med förorenande bränslen. Samtidigt beror hälften av alla dödsfall i lunginflammation bland barn under fem år, på inandning av sotrök i hemmet.
”Men utöver det är det också en enorm påfrestning för miljön. Dels när skog skövlas för att eldas upp, vilket är mycket vanligt förekommande, dels för att koldioxidutsläppen bidrar till den globala uppvärmningen”, säger Eric Reynolds, som är utbildad klimatolog i grunden.
Under tidigt 1970-tal studerade han bland annat glaciärer i Alaska. På den tiden debatterade man fortfarande huruvida växthuseffekten skulle göra världen varmare eller kallare. I dag vet vi att fossila bränslen är den största källan till utsläpp av växthusgas, vilket bidrar till klimatförändringarna.
”De allra fattigaste är de som ser och drabbas av klimatförändringarna först, och många av dem är fullt medvetna om förändringarna. Men ekonomiskt har de ingen möjlighet att göra något åt det och sätta hälsan och miljön främst.”
Det var så Eric Reynolds först började experimentera med att ta fram en bränslesnål och miljövänlig kokplatta. Han utgick från att man, bara för 150 år sedan, lagade mat på exakt samma sätt i USA och Europa, innan elektriciteten byggdes ut och förändrade kokvanorna. Om man kunde skapa en liknande infrastruktur av ren energi i länder där elnätet är betydligt mindre utbyggt, tänkte han, skulle även kokvanorna här kunna förändras.
”Men jag var naiv i början. Fruktansvärt naiv. Jag trodde att det skulle finnas någon mirakellösning, typ en superspis.”
Det tog två år av pendlande mellan USA och Rwanda innan han insåg att nyckeln, om han ville få till en beteendeförändring, särskilt hos de allra fattigaste, var att man som kund skulle spara pengar. Att sälja en kokplatta blev då en omöjlighet. Den skulle nästan ingen ha råd med.
”Utan det är kokplattan tillsammans med bränslet som är grejen”, säger han och drar fingrarna genom håret, innan han fortsätter:
”Och där måste priset för spisen bakas in i priset för bränslet. Men slutpriset mot kund får inte bli högre än det för kol. Annars finns inget incitament för kunden att byta.”
Efter tio års verksamhet innebär det att Inyenyeri i dag inte tillverkar några egna kokplattor. De köper i stället in de mest effektiva på marknaden, och lägger krutet på att tillverka miljövänlig pellets.
I företagets fabrik i Gisenyi får vi ett smakprov på hur det går till. Dammet yr och det är olidligt varmt, när produktionschefen Sendegeya Morgan visar hur naturavfall som avbrutna grenar, vissna löv och sågspån, först torkas och sedan pressas till små kompakta bitar, innan de packas i stora säckar som skickas till företagets butiker.
Bränslet säljs sedan till medlemmar som tecknat ett abonnemang. I det ingår att kunden får hyra 1–2 kokplattor, beroende på hur stor familjen är, samtidigt som den förbinder sig att köpa en viss mängd bränsle per månad. Det billigaste medlemskapet kostar 6.000 rwandiska francs, motsvarande cirka 60 kronor, och för det får man en kokplatta och 30 kilo pellets. För att koka 1,5 kilo ris går det åt cirka ett halvt kilo pellets.
”Det gör att man som kund sparar pengar från dag ett, jämfört med att köpa kol på marknaden här intill”, säger Makambira Laurie, som arbetar i butiken i Gisenyi.
I abonnemanget ingår också utbildning i hur man använder kokplattan och service om den skulle gå sönder. Men allra viktigast i företagskalkylen är parollen ”leave no one behind”, enligt Eric Reynolds, där man har infört ett bytessystem för att inkludera de allra fattigaste – de som står helt utanför det ekonomiska systemet.
”För dem har vi en specialdeal där de kan samla in vissna löv och avbrutna eukalyptusgrenar och lämna in i utbyte mot pellets. Insamlingen skulle de göra ändå för att laga sin mat, men nu behöver de samla ungefär hälften så mycket som tidigare för att kunna laga lika mycket mat, och vad jag vet är vi det enda företaget i världen som lyckats med inkludering av de allra fattigaste på det sättet.”
Det innebär att folk får tid över att lägga på annat. Vad ser ni att den används till?
”Vi har inte gjort någon formell studie på det, men vi har många anekdoter som pekar på att många sparar uppåt 3–4 timmar per dag. Där ser vi också att flera av kvinnorna använder tiden för att öka inkomsten till hushållet. Det kan vara något litet hantverk eller att ta enklare jobb som att bära frukter.”
I dag har bolaget över 3.700 kunder, främst i Gisenyi-trakten och landets huvudstad Kigali. Men enligt Eric Reynolds prognos kommer minst två tredjedelar av landets hushåll att använda kokplattan om tio år. En expansionsplan som inte stannar där.
”Om man duplicerar vår affärsmodell över hela Afrika, vilket vi har avsikten att göra, kan det här vara den snabbaste, billigaste och mest effektiva minskning av koldioxidutsläpp som finns tillgänglig i världen i dag.”
För att lyckas med den visionen har det varit viktigt för Eric Reynolds att Inyenyeri drivs som ett företag från början, och inte en stiftelse eller ideell organisation. Det utesluter dock inte att man också har tagit emot donationer från bland annat Världsbanken och nyligen från svenskgrundade Ikea foundation.
”Men att göra det vi vill göra enbart med hjälp av generösa donatorer är omöjligt. Jag har sett för många ideella projekt gå i stöpet när pengarna tryter. Den enda möjligheten att vara uthålliga och växa i den takt vi vill är att vi tjänar pengar och återinvesterar vinsten. På det sättet kanske vi också kan föregå med gott exempel. Världen faller samman på så många olika sätt, så snabbt, inte minst på grund av klimatförändringarna. Men om vi visar att det går att tjäna pengar och lösa problem, kanske fler hakar på och då har vi en chans att vända utvecklingen innan det är alldeles för sent.”
Hur viktigt för företaget har det varit att du bor här i Rwanda permanent?
”Jag skulle säga att det har varit absolut nödvändigt. Det var en av anledningarna till att jag sålde allt jag hade i USA och flyttade hit. Det blev en tydlig markör för myndigheter och alla jag jobbar med att det här är mitt hem nu och det är det här jag vill ägna mitt liv åt. För företagets del hade det också varit omöjligt att komma i närheten av den utveckling vi har nu om jag inte hade bott här på heltid. Det går inte att greppa komplexiteten av de här problemen på distans. Men…”, säger han och börjar småle:
”…framgången tror jag också beror på att jag hade turen att bli kär i en rwandisk kvinna och gifte mig med henne. Jag är allvarlig. Det här företaget hade aldrig lyckats om jag inte hade träffat Mariam som växte upp i fattiga förhållanden och som har kunnat säga till mig att ’nej, det där är en korkad mzungu idé’ (mzungu är en term inom bantu-språken som betecknar en vit person eller utlänning, Di Weekends anm) eller ’folk har inte råd med det där, de kommer aldrig köpa din produkt’ när hon tyckt att jag tänker fel.”
Saknar du inte att bo i USA?
”Nej, jag är glad över att ha lämnat det där landet.”
Varför då?
”Det går bara utför, och jag skäms över att komma därifrån. Helt ärligt. Politiken är hemsk och det är ett för galet ställe. Jag är desillusionerad när det kommer till USA. Men här i Rwanda går så mycket av utvecklingen i rätt riktning. Här är jag lycklig.”
