Di Weekend INTERVJUER

»Kapitalism är förlegat«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Om du tidigare tyckte att företagens enda roll skulle vara att skapa aktieägarvärde, så måste du verkligen ifrågasätta det nu när ett litet virus kunnat ställa till så mycket problem världen över”, säger Mats Lederhausen.

Agaton Strom

Som 30-åring tog han över vd-jobbet på svenska McDonald’s efter sin pappa. Efter fem år på posten flyttade han till USA för ett toppjobb på ­hamburgerkedjans globala huvudkontor.  Nu berättar Mats Lederhausen om varför han så snabbt avbröt ­kometkarriären och om sitt ­brinnande samhällsengagemang.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är fortfarande vinterväder när Di Weekend besöker Chicago. ­Åttamiljonersstaden visar sig dock från sin bästa sida med strålande sol och ovanligt ljumma vindar från Lake Michigan. 

Mycket folk är ute och njuter av vädret – helt omedvetna om den pandemi som snart ska spridas över världen och lamslå deras stad och land. 

Även Mats Lederhausen strålar när han öppnar ytterdörren. Bakom honom skymtar Chicagos ­skyline genom enorma fönster i den högt be­lägna våningen mitt i city.

”Ljust och fräscht” känns som en underdrift.

”Det är svårt att hitta den här typen av lägenheter i USA”, säger han medan han försöker ­lugna den lilla hunden Plato, som entusiastiskt väl­komnar gästerna.  

FAKTA
Mats Lederhausen

Ålder: 56 år.

Familj: Gift med Jessica Lederhausen, ­tidigare golfproffs, tandläkare och entre­prenör, numera organisatör för Ted X­ ­Chicago. Fyra barn och sex barnbarn.

Bor: Våning i centrala Chicago.

Utbildning: Civilekonomexamen från ­Handelshögskolan i Stockholm.

Bakgrund: Olika roller på McDonald’s ­Sverige från 1979, Boston Consulting Group i London 1998–1990, vd på McDonald’s ­Sverige 1993–1998, global strategichef ­McDonald’s Corporation i Chicago 1999–2003, chef McDonald’s Ventures 2003–2007. Driver sedan 2007 investmentbolaget ­Be-Cause som investerar i ”impact”-bolag. Delägare i det Boston-baserade riskkapitalbolaget Cue Ball sedan 2008.

Styrelseuppdrag i urval: Ordförande i ­medelhavsmatskedjan Roti, ledamot i viktminskningsbolaget Itrim och i Ronald ­McDonald House Charities.

Intressen: Läsa böcker, basist i Chicago-­bandet Hugh Too, träning.

VISA MER

”Amerikaner bor generellt väldigt mörkt.”

När Di Weekend kontaktar Mats Lederhausen igen i slutet av april har både världen och hans tonläge förändrats. 

Han och frun jessica lederhausen har tillbringat de ­senaste månaderna i isolering sedan större delen av USA stängts ned och befolk­ningen beordrats att ­stanna hemma.  

”Jag är inte särskilt religiös av mig, men ibland undrar jag om inte det här har varit en signal från högre makter om att vi måste skärpa oss”, säger han om coronaviruset via videokommunikationsappen Zoom.

”Jag väljer att se det på det sättet.”

Han och familjen flyttade till Chicago redan i mars 1999. Mats Lederhausen hade då bytt vd-jobbet på McDonald’s Sverige till ett toppjobb på hamburgerkedjans globala huvudkontor. 

Nu har det gått 13 år sedan han helt lämnade bolaget, men han och hustrun har blivit kvar i staden. De har fyra barn och sex barnbarn, som också bor i USA. 

”Den finns ju en orsak till varför 11 miljoner svenskättlingar bor här. Det är något särskilt med mellanvästern i USA. Det är lite ’lagom’ och en ­artig kultur, likt Sverige”, säger han. 

Borde ha reagerat tidigare

Men när det gäller hanteringen av coronaviruset finns få likheter med Sverige, som infört betydligt färre restriktioner än de som exempelvis gäller i Chicago. Mats Lederhausen är orolig för den svenska modellen, men hoppas att den ska ­fungera då han ser den som mer ”rimlig” än den ame­rikanska. 

”Generellt tror jag att hela världen har anledning att se sig själv i spegeln och erkänna att vi inte har hanterat det här så bra”, säger han och tillägger: 

”Jag är arg på mig själv för att jag inte rea­gerade i december när jag fick kunskap om att 11 miljoner människor i Kina var instängda. Men ingen gjorde ju det.”

Mats Lederhausen har investerat en hel del inom retail- och restaurangbranschen i USA –­ ­sektorer som drabbats extra hårt av nedstäng­ningarna. 

”Det är ett blodbad som pågår. Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger han.

Mats Lederhausen är inte särskilt intresserad av att prata om sin tid på ­McDonald’s, trots att ­bolaget spelat en så framträdande roll i hans liv. Han vill i stället tala om de samhällsfrågor som han brinner för. Det handlar om kapitalismen, om affärsvärldens ansvar för samhällsproblemen – frågor som han menar har ställts på sin spets av coronakrisen.

”Det som hänt har blottlagt och avslöjat de ­institutionella brister som vi alla känt av och ­varit frustrerade över länge”, säger han.

Redan under sitt sommarprat i Sveriges Radio 1998 talade han om kapitalismen och dess brister.   

Förlorade sin syster

Samhällsengagemanget startade delvis som en ­effekt av att han tidigt förlorade sin syster. Erica Lederhausen dog som 16-åring i den genetiska sjukdomen cystisk fibros, som påverkar ­lungorna. Mats var då 13 år, och säger sig ha levt med både en känsla av ansvar och skuld sedan dess. 

”Jag känner inte skuld över att vara den av oss som överlevde, men däremot ett ansvar för att se till att ’my fucking life matter’”, säger han på ­engelska.  

”Jag tar livet på stort allvar.”

Han pratar en utpräglad stockholmska, men skarvar ofta med amerikanska uttryck. 

Det är inte konstigt efter 20 år i USA. 

Enligt Mats Lederhausen var det aldrig självklart att han skulle bli en viktig kugge i ­McDonald’s svenska maskineri. 

”Fast frågar du pappa så var det självklart”, ­säger han och skrattar. 

Paul ”Palle” Lederhausen startade Sveriges första McDonald’s på Kungsgatan i Stockholm 1973, och var sedan bolagets vd under 20 år. Han är i dag 83 år och brinner fortfarande för hamburgerkedjan, enligt sonen. De har en nära relation.

”Pappa ställde höga krav. Men han har aldrig ställt ett krav på en annan människa som han inte också ställt på sig själv. Och verksamheten rik­tade sig mer mot min generation än mot hans, så det var kul.”

Från 40 till 170 restauranger

Redan som 16-åring började Mats Lederhausen jobba inom organisationen. Efter att ha gått ut Handelshögskolan i Stockholm jobbade han två år på Boston Consulting Group i London, innan han mer eller mindre blev tvingad att komma hem. Bolaget gick knackigt i lågkonjunkturens Sve­rige. 1993 tog han över som vd efter pappan.

”Jag upptäckte snabbt hur arga många människor var på McDonald’s. Det här var före internet, jag var 30 år och blev väldigt förvånad. Hur arg kan man vara på en hamburgare liksom?”

Rätt så snart stod det klart att den ­underliggande ilskan handlade om McDonald’s avtryck på ekosystemet. En begynnande klimatrörelse. 

”Men det här betydde ju inte att vi behövde ­lägga ned McDonald’s. Vi började i stället bygga ett ­bättre bolag. Vi fasade ut antibiotika, förband oss att använda förnybar energi och att energieffektivisera. Folk blev gladare, vi sålde mer ham­burgare”, säger han. 

Under Mats Lederhausens tid som vd gick ­McDonald’s i Sverige från 40 till 170 ­restauranger.

Ryktet om framgångshistorien spred sig. 1998 fick han frågan om att ta med sig familjen till USA för att genomföra ett liknande förändringsarbete som global strategichef på huvudkontoret. 

”Det var inget lätt beslut. Till slut var det min fru som såg till att vi tog steget.”

Men att exportera sitt ekologiska tänk till ­McDonald’s globalt visade sig vara betydligt svårare än att skapa förändring i Sverige. Han gav upp efter fyra år.

Sockerfri glass ska erövra USA

”Jag kom fram till att de inte ville göra det jag ville. Och det borde de ha velat. Då kände jag att det fick vara nog.”

Beskatta kortsiktiga investeringar

Mats Lederhausen får något mörkt i blicken när han talar om insikterna från den här tiden. Han talar om hur vi lever i en kortsiktig värld med långsiktiga problem.

”Vid den här tiden behöll McDonald’s aktie­ägare i genomsnitt sina aktier i sju månader. I dag tror jag att den siffran är nere på tre månader, men när jag föddes var den över sju år! Jag insåg att det kommer vara omöjligt att införa nya riktlinjer och kapitalkrävande förändringar när de personer som bestämmer om bolagets vd får sparken eller inte har den typen av tidshorisont.”

Kortsiktighetens effekter har också visat sig ­under den nuvarande krisen, enligt honom.

”Det faktum att så många företag går på ­knäna efter bara några veckors nedstängning är ju inte vettigt. Det vittnar om hur överbelånat och stressat vårt system är, om hur dåligt förberedda vi är.”

Av den anledningen försöker Mats Leder­hausen på olika sätt verka för att trycka ut tidshorisonten för ägande. Att beskatta kortsiktiga investe­ringar är ett sätt att göra det, enligt honom. 

”Människor skulle fatta så mycket bättre beslut om effekten av deras beslut mäts om 20 år ­snarare än om ett år. Handlar det om ett år så har man inte tid att bry sig om närmiljö och grannar. Men om det handlar om 20 år så har man inte råd att inte bry sig om sånt. Det är kruxet i vårt samhällssystem. Det gäller ju även politiska mandat­perioder.”

Insikten om vikten av dugliga politiker är dock något positivt som kan komma ut ur corona­krisen, enligt honom. 

”Det har ju blivit tydligt att det finns vissa saker som bara kan lösas politiskt, exempelvis att fatta de där större resurs­allokeringsbesluten och att sätta lagar och regler ur spel”, säger han.

Investerar i hälsosam mat

Innan Mats Lederhausen lämnade Mc­Donald’s helt arbetade han ytterligare några år som chef för bolagets riskkapitalverksamhet. ­Under den ­tiden tog han restaurangkedjan ­Chipotle Mexican Grill till börsen och såg till att kafékedjan Pret A Manger såldes framgångsrikt. 

Hans styrelseplats i McDonald’s globala barnfond är i dag hans enda koppling till bolaget. 

Händer det att du äter på McDonald’s?

”Ja, det händer”, säger han kort. 

Men Mats Lederhausen äter uppenbart annat än hamburgare. Han ser ut att vara i god form och lägger enligt egen utsago flera timmar om dagen på träning. 

Hälsotemat märks även bland hans investe­ringar. Mats Lederhausen är exempelvis styrelseordförande för Roti, en restaurangkedja med hälso­­sam medelhavsinspirerad mat, och sitter i styrelsen för det svenska viktminskningsbolaget Itrim.

”Jag är inte en transaktionsnisse”

Sedan 2007, när han slutade på McDonald’s Ventures, har just investeringar varit hans nya fokus. 

”Som 44-åring gjorde jag en inventering av ­livet. Jag var trött på att bara prata och bestämde mig för att börja investera i bolag för att göra skillnad”, ­säger han.

Han startade investeringsbolaget Be-Cause, som enbart satsar på ­företag som fyller ett viktigt syfte för samhället. Han är även delägare i riskkapitalbolaget Cue Ball, som har en ovanlig så kallad evergreen-struktur. Det innebär att man inte förväntar sig att bolagen de investerar i ska säljas, utan avsikten är att behålla dem.

Mats Lederhausen säger sig egentligen ha ett instinktivt motstånd mot riskkapitalbolag. 

”Jag är inte en transaktionsnisse. Jag vill ­bygga företag. Jag gillar inte riskkapitalbranschens grundidé om att man ska köpa företag med ­syftet att sälja dem”, säger han.

Cue Ball har för närvarande 14 anställda och investeringar i cirka 40 bolag. Av dessa har över 50 procent kvinnliga grundare, vilket gör Cue Ball till ledande i USA på det området. 

Krisen har avslöjat bristerna

Mats Lederhausen tror att coronakrisen på lite sikt kommer att förstärka de trender som redan anades inom den amerikanska riskkapitalsektorn. Det handlar dels om investeringar i så kallade ­impactbolag, som gör skillnad för samhället.

”Det kommer att krävas för att kunna attra­hera bra arbetskraft i framtiden. Unga vill inte jobba för bolag som enbart fokuserar på aktieägarna”, säger han. 

Han tror också att investerare kommer att vilja satsa på plattformar och företag som är redo att möta alla möjliga globala hotbilder, som pandemier – något han tror att kvinnliga investerare är bättre på att ta höjd för.

Under vår första intervju säger Mats Leder­hausen att kapitalismen i dess nuvarande form är ”utrotningshotad”. Han menar att vi i det kapitalistiska systemet inte bekymrar oss tillräckligt mycket om de människor som känner att de står utanför systemet.

De ger storklubbarna nytt blingbling

”Jag tror att alla människor och kulturer som bara bryr sig om sig själva förr eller senare dör. Man måste vara en del av ett större sammanhang för att överleva, och företagande har alltid varit det”, sa han då.

När vi talas vid några månader senare är han än mer övertygad om sin slutsats.

”Politiken, kapitalismen – alla våra institutioner – är fast i en föråldrad struktur. Är det något den här krisen avslöjat så är det just de bristerna”, säger han och pratar om behovet av att tänka bredare och hantera gränsöverskridande problem.

”Primärt måste företagets uppgift vara att ha nöjda kunder, medarbetare och aktieägare, men det gäller att skapa tillräckligt mycket vinst för att också kunna tillgodose andra intressen över tid. Det är utmaningen.”

Bättre livsstil i fokus

Han tar upp de många goda näringslivsexempel som kommit fram under krisen, där bolag ställer om produktionen, ställer upp med volontärer, skänker mat och pengar.

”Om du tidigare tyckte att företagens enda roll skulle vara att skapa aktieägarvärde, så måste du verkligen ifrågasätta det nu när ett litet virus kunnat ställa till så mycket problem världen över.”

Han tror att mycket kommer att förändras ­efter att krisen är över. För närvarande lägger han därför mycket tid på att försöka förstå och förbereda sig och de egna bolagen för det nya normaltillståndet.

”En sak som sannolikt kommer att förändras är hur vi kommunicerar och möts. Jag själv ­skulle ju tänka mig för väldigt noga innan jag i fram­tiden sätter mig på ett flyg för att åka på ett tvåtimmarsmöte någonstans, med tanke på hur ­smidigt det fungerar digitalt. Vad innebär det ­exempelvis för cateringsektorn i nästa steg?”

Han tar upp våra ändrade vanor när det gäller att handla mat från livsmedelsaffärer och restauranger via telefonen – en trend som fått ordentlig fart av krisen. Han säger sig även fundera över hur mycket av människors rädsla för smitt­spridning och social närhet som kommer att ­bestå, och vad det exempelvis betyder för framtiden när det gäller köbildning, placering av bord i restauranger och så vidare.

”Efter det här hoppas jag också att vi på allvar får upp ögonen för vikten av vår livsstil. De som är överviktiga och har andra livsstilssjukdomar har ju blivit mer utsatta av viruset”, säger han.

Godhet – och kunskap

Men Mats Lederhausen är hoppfull om fram­tiden. Det baserar han främst på två anledningar. För det första tron på att en överväldigande majoritet av människorna är goda.

För det andra, dagens obegränsade tillgång till kunskap. 

”Jag vägrar att tro något annat än att kombinationen av dessa två innebär något positivt, och vi borde kunna se en fantastisk mänsklig utveckling, på lång sikt.”