Annika Norlin definierar Säkert! som ett projekt där hon fungerar som en sorts vd. Musikkollektiv skulle kunna vara en annan, men inte helt rättvisande, benämning. Annika Norlin är ju frontfigur och den som skriver text och musik. Att hon inte står främst vid mikrofonen på alla låtar på det nya albumet är paradoxalt, eftersom Däggdjur är hennes mest personliga album hittills.
”Det här är nog mer självbiografiskt än det jag gjort tidigare. Åtminstone är känslorna det.”
Ni är tolv personer som sjunger på albumet. Jag var rädd att det inte skulle vara tillräckligt mycket Annika Norlin, men till min förvåning fungerar det. Hur förklarar du det?
”Jag ska bara pusta ut för att du säger så. Förutom mina kompisar är du den första som jag träffat som har hört skivan. Att du säger att det funkar gör att jag måste andas ut.”
Men förklara gärna.
”Det är bara mina kompisar eller folk som jag känner eller förstår som är med och sjunger. Vi har tragglat på för att se vad som fungerar och inte. Vi har provat med typ fem olika sångare på varenda låt.”
Hur visste du vilka låtar du skulle sjunga?
”Ta den här föda-barn-låten, Dian Fossey. Jag fattade ju att jag skulle sjunga den, det skulle bli konstigt annars. Den är så superpersonlig. Den och Snooza visste jag att jag skulle sjunga.”
Lämnar landet när skivan släpps
En gammal Säkert!-devis är att endast om det är genant är det värt att sjunga. Lever man efter den devisen är ett skivsläpp inte njutbart, som Annika Norlin uttrycker det.
”Jag har tvingat min familj att de ska åka med mig på en charterresa den vecka som skivan släpps. Om jag gör något som är så personligt som det här är och så är det någon som...”, säger hon utan att avsluta meningen, men tar ny sats:
”Det kan vara att man träffar någon på Ica som säger: ’Jaha, jag hörde på radion i dag att de jämförde dig med...’, du vet, någon som försöker vara snäll, men man känner bara: Åh nej, de förstod inte vad jag försökte göra. Det är inte enkelt.”
Sångtexter kan lätt övertolkas som självbiografiska. Men det råder knappast någon tvekan att det är självupplevt när Annika Norlin sjunger:
Solen bröt fram precis när mitt barn kommit ut
Låg i en pöl av svett och blod
Barnmorskan sa: Jag såg din spelning på Luleå Kulturhus
”Jag blir ju inte så ofta igenkänd, men då var det så.”
”Jag får så dåligt samvete för allting, så jag tänkte: tänk om barnmorskan tar illa upp av att jag skrivit om det där? Jag blev tvungen att leta reda på henne för att berätta det. Efter lite detektivarbete fick jag tag på henne och förklarade mig i ett mejl. Hon svarade att hon förstod vad jag menade. Hon var så fin, hon ville bara säga att hon sett spelningen och tyckte den var bra. Så nu är mitt samvete rent.”
I den låten sjunger du: Kände mig som Dian Fossey, den kända zoologisten som studerade bergsgorillorna i Rwanda. Hur känner man sig då?
”Låten handlar om att jag går på Grammisgalan efter att ha fått barn. För ungefär tio år sedan var vi ett gäng artister som började släppa skivor samtidigt. Sedan dess har det varit ungefär samma människor som man har träffat i olika sammanhang.”
”Men så för tre år sedan var det som att scenen ändrades på något sätt. Det kom fram en massa unga nya artister. De spelade en annan slags musik som blev inne och började spelas på radio. Det är ju toppen, det är så det ska vara. Men för mig blev det så att när jag kom tillbaka från min graviditet och var på Grammisgalan tänkte jag: vad är det här för människor? Jag hade ingen aning om vilka de var. Jag studerade dem som man studerar en annan art. Då kände jag mig som Dian Fossey.”
Du fyller 40 år i år, tycker du att du håller på att bli gammal?
”Jo, men absolut. Nu när jag parallellt med musiken har pluggat till psykolog har jag lärt känna och umgåtts med folk som är mycket yngre än mig, och de är så himla livrädda för att bli äldre.”
”Jag tyckte det var roligt att skriva en låt om allt som är dåligt med att bli äldre och, så att säga, håna dem som är yngre. Som en skräckfilm nästan. Det kommer att hända er också, det kommer att bli så jobbigt. Men man kan också se den som en fin och lite dyster låt bara.”
Den låten, Det ska hända dig med, är en av de låtar där Annika Norlin anlitat andra sångare.
”Först var jag inne på att hitta någon mycket äldre som kunde sjunga, men då var det som att man förstod exakt vad låten handlar om. Då kom jag i stället att tänka på några av de roligaste, rivigaste och yngsta artister jag känner till, och det är bandet Könsförrädare. De fick sjunga i stället för mig. Själv sjunger jag bara lite i slutet.”
Musik utan humor odelat deppigt
Det har alltid funnits en lite speciell humor i Annika Norlins texter. En textrad som ska illustrera hur det är att bli äldre, lyder:
Man får inga favörer av folk som vill ligga längre.
”Det är lite så min humor är. Jag kan inte definiera den riktigt. Jag vet bara att det är viktigt. Jag har svårt att ta till mig musik utan humor, sådant som är odelat deppigt.”
Du skriver om sådant som de flesta kanske tänker någon gång men aldrig uttrycker: Vem kommer att sörja på min begravning? Är någon kär i mig i hemlighet, någon som inte vågat säga något? Hur tänker du när du skriver sådana texter?
”Det är nog det som har varit grejen med Säkert! hela tiden, att jag alltid vill gå in och rota där det skaver på något sätt. Det ska kännas jobbigt att både skriva och sjunga det. Men jag tror att det är därför folk gillar det. Det är i varje fall det jag gillar hos andra, i film och musik, att det ska gå på djupet.”
Är det nyckeln till framgång?
”Om jag ska säga en sak som jag är bra på så är det att identifiera mina egna känslor. Men det kanske man blir bra på om man varit låtskrivare länge och dessutom pluggat till psykolog.”
Är du utbildad psykolog?
”Jag har tragglat mig igenom stora delar av utbildningen, men pausar hela tiden och är osäker på om jag kommer att slutföra den. Eftersom jag pausat så många gånger har de som jag pluggat med hunnit komma ut i arbetslivet. Jag ser en efter en av dem gå in i väggen. Kraven på psykologer och andra inom vårdyrken har ju höjts enormt mycket. Det är en anledning till att jag tappat suget.”
Annika Norlin är född och uppvuxen i Östersund. Hennes första jobb var som journalist på lokaltidningarna Länstidningen och Östersunds-Posten. Därefter gick hon journalistutbildningen på Kalix Folkhögskola. Sedan blev det Stockholm och jobb på Aftonbladet och Sveriges Radio.
”Jag arbetade som journalist ända tills det började gå riktigt bra med musiken.”
När Annika Norlin slog igenom, först som engelskspråkiga Hello Saferide (2005) och sedan som svenskspråkiga Säkert! (2007), bodde hon i Stockholm. Nu bor hon sedan flera år i Umeå.
”Det finns en ganska bra litteraturscen i Umeå. Jag intervjuar författare där, senast var det Sofi Oksanen. Det är ju det jag kan egentligen, att intervjua. Det är som journalist jag är skolad.”
Under årets Littfest, Umeå internationella litteraturfestival, i mars, ska Annika Norlin intervjua musikerkollegan Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, aktuell med boken En droppe midnatt.
Varför flyttade du från Stockholm? Är inte musikbranschen koncentrerad här?
”Av en massa olika anledningar. Den främsta var att jag tyckte att det inte kändes som hemma. Jag har väldigt lätt att bli uppstressad och det blev jag här. Sedan är det dyrt i Stockholm. Om jag bor i Umeå blir det billigare och jag behöver inte jobba lika mycket – och det tycker jag är härligt. Det är typ hälften så billigt. Det är inte bara boendekostnaderna. Istället för att gå ut och äta går man hem till varandra. Man behöver inte åka taxi.”
Biljetterna tog slut på nolltid
I april följs nya albumet Däggdjur upp med en turné, den första som Säkert! sedan 2011. Enligt ett pressmeddelande skulle turnén bli avskalad och ske på små scener och teatrar. Men så visar det sig att Annika Norlin ska spela på Dramaten i Stockholm, Sveriges nationalscen. Större än så blir det väl knappast, åtminstone inte prestigemässigt. Den första konserten sålde slut på nolltid och biljetterna till en extrakonsert dagen därpå gick åt lika snabbt.
Trots ett uppenbart publikintresse var bara sex konserter annonserade vid intervjutillfället. På frågan om det blir fler, svarar Annika Norlin:
”Jag vet faktiskt inte. Jag älskar att spela, men det tar så mycket energi att jag inte vill göra så många spelningar.”
I sommar då? På festivaler? Som Storsjöyran i hemstaden Östersund?
”Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vill hela tiden ta en dag i taget.”
Ni är ett dussintal personer som sjunger på nya albumet. Hur löser du det när Säkert! ger sig ut på turné?
”Det kommer att vara fyra vokalister i bandet inklusive mig. Sedan kan jag tänka mig att vi tar in några gästartister också. Det behöver kanske inte vara vokalisterna från skivan. Jag är nyfiken och tänker att man kan experimentera lite. Och vad händer med mina gamla låtar om det kommer in andra och sjunger dem?”
Tidigare var det bara du som sjöng. Vad tror du fansen säger om du börjar ändra i dina gamla låtar?
”Jag sätter stort hopp till mina lyssnare. Jag tror och hoppas att de gillar att jag är bångstyrig, eller vad man ska säga.”
Vilket band har störst publik, Säkert! eller Hello Saferide?
”I Sverige är det ju Säkert!, så klart, men kollar man på streams så är det fler som lyssnar på Hello-låtarna. Det är ju inte en massa miljoner, men det är utspritt på flera länder. När man är på sociala medier får man ju brev, så jag vet att det finns lite folk runt om i världen som fattar grejen. Det är mäktigt.”
