Di Weekend INTERVJUER

Jonathan Johansson: »Mina lyssnare ska bli förvirrade«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jonathan Johansson.

Evelina Carborn

Artisten Jonathan Johansson växte upp frikyrkligt, bytte ett utbytesår utomlands mot en dyr gitarr – och gjorde 2019 års mest spelade svenskspråkiga låt på Spotify. Hans nya album är en märklig platta om människan, religionen och djuret i oss.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Låten Rosa himmel var med sina 28,7 miljoner lyssningar på Spotify 2019 års mest spelade svenskspråkiga låt i Sverige. Men inte originalversionen av ­Jonathan Johansson, utan som en avskalad cover framförd av Molly Sandén. Låten var med i soundtracket till Netflix första svenska originalserie Störst av allt

”Jag har märkt att folk har velat att jag ska bli avundsjuk”, säger Jonathan Johansson, och fortsätter:

”Men det känns bara skitkul. Det är fortfarande min låt och det är självklart smickrande för mig.”

Han är trött efter en sömnfattig natt med den tio månader gamla sonen. 

”Det är vad det är”, säger han och slår sig ned i det halvfulla, men knäpptysta kaféet. 

FAKTA
Jonathan Johansson

Ålder: 39 år.

Familj: Fru och en son.

Gör: Musiker och artist.

Aktuell: Med albumet Scirocco som släpps den 12 februari och en efterföljande Sverigeturné som inleds i Göteborg den 25 mars och pågår till den 2 maj.

Album i urval: Klagomuren (2011), Ett språk för dom dömda (2013), Lebensraum! (2015), Love & Devotion (2016).

VISA MER

Han skruvar på sig och vill flytta längre in mot ena väggen. Han är inte längre ovan att prata om sig själv, men tycker ändå att det är ”ett slags brott mot mänskligheten”. Tio år har gått sedan genombrottet med låten Aldrig ensam och ett bejublat framträdande av samma låt på P3 Guld. I år fyller Jonathan Johansson 40 år.

”När jag släppte mitt första album var allt så otroligt skört. Flera av mina vänner var klara med sina utbildningar, folk började skaffa barn, folk började bli vuxna. Medan jag levde kvar i någon töntig barndomsdröm som jag vägrade släppa”, säger han.

Utbytesår byttes mot gitarr

Jonathan Johansson hade tankar om att syssla med såväl teater som teologi och litteratur innan han landade i att det var musik han skulle göra. Nyckeln var att skriva sin allra första låt, till hans mamma på hennes födelsedag. Efter det började det musikaliska giftet verka. Hans föräldrar hade sparat ihop pengar till honom som skulle gå till en insats i ett utbytesår.

”Men då ringde jag och sa att jag ville köpa en svindyr gitarr istället. Om jag gjorde det skulle det bli som ett tvång att faktiskt göra någonting av det. Vilket de tyckte lät som bullshit, men de gick ändå med på det.”

Att leva kvar i barndomsdrömmen och köpa den svindyra gitarren, visade sig vara ett framgångsrecept. Jonathan Johansson har släppt fyra, fem eller sex album – beroende på hur man räknar. Ett språk för dom dömda från 2012 skrevs till Upp­sala stadsteaters uppsättning av Dracula som han också medverkade i, och det första albumet Ok, ge mig timmarna från 2005 släpptes inte under eget namn utan med Jonathan & Hjältar. ­Jonathan Johansson är inte säker på att de räknas.

Alla album har följt ett tema, eller ”haft ett ärende” som Jonathan Johansson uttrycker det. Men budskapet är inte alltid uppenbart för den som lyssnar. 

”Nej, det hoppas jag verkligen inte. Det är lika viktigt att den som lyssnar ska bli riktigt förvirrad”, säger han. 

Jonathan Johansson nominerades till två grammisar för årets textförfattare åren 2011 och 2015 och säger att det är där han spänner sina muskler. De lika svårtolkade som direkta texterna rör sig sedan albumet Lebensraum! från 2015 okomplicerat mellan svenska, engelska och italienska och utmärker honom på den svenska popscenen.

”Det finns många kollegor som jag verkligen ser upp till och beundrar men jag kan ofta känna att shit, tänk vad fett det hade varit om de skulle ta texterna ett steg till”, säger ­Jonathan Johansson. 

Vad innebär att ta ett steg till?

”Jag vet inte, höja svårighetsgraden eller pretentionerna kanske. Det är svårt att prata om det här utan att låta pretentiös. Men jag är ju rätt bajsnödig när det gäller det här. Jag vill göra mitt allra bästa.”

Jonathan Johansson kommer från Malmö men har bott i Stockholm i 20 år. Samtalet på det knäpptysta kaféet börjar kännas som på en scen, så vi bestämmer oss för att ta en promenad ­genom Aspuddens centrum. Det är här han bor med sin familj. Han snappar upp en del italienska via sin fru. Inte sällan återges deras konversationer i Jonathan Johanssons låttexter, men han har aldrig riktigt lärt sig språket.

”Jag har gått två kurser i italienska. Den ena var på ABF men läraren där var full så ofta att vi gick från 20 personer till 3 på fyra veckor. Andra gången var läraren gravid när vi började, sedan gick hon in i en för tidig förlossning så då var det liksom två månader och sedan var det kört”, säger han. 

Kändes det som ett tecken?

”Kan vara. Jag hoppade av både franska i sjuan och tyska i gymnasiet, för att jag inte stod ut med att vara sämst i klassrummet. Språk är ironiskt nog min akilleshäl.”

Med sonen pratar föräldrarna sina respektive modersmål, men med varandra pratar paret engelska. 

”Ofta tänker jag inte på det. Men det är väldigt mycket som vi missar av varandra, så är det ju tyvärr. Hon missar massa nyanser av mig och jag av henne. Men vad ska man göra.”

Känslorna kring att bli pappa har smugit sig in på kommande albumet Scirocco. Vill man ha barn, kan man få barn, är det ens en vettig idé att skaffa några? Men ett barn blev det, trots allt. 

Jonathan Johanssons – modig och genialisk

”Jag hade inte så mycket val, om man säger så. Min fru är ­katolik och enligt den katolska traditionen så är det ens plikt att sätta barn till jorden. Jag kunde väl ha mina egna funderingar, men hon sket fullständigt i mina tvivel”, säger Jonathan Johansson och skrattar. 

Även han har en religiös bakgrund. Han är uppvuxen inom den fria baptistkyrkan och hans morföräldrar startade Centrumkyrkan i Rosengård i Malmö. Han tycker själv att han är uppvuxen i en ganska trångsynt och förenklad typ av gudstro och säger att i dag ser hans tro väldigt annorlunda ut. 

”Om vi använder begreppet Gud som en skapande kraft – ja, det tror jag på. Jag tror inte att vi är här av slump”, säger han. 

Varför tror du att vi är här?

”För att någon bestämde sig för att skapa det här. Att det är en slump att du och jag sitter här och har det här samtalet, det är det sjukaste och mest irrationella jag kan tänka mig.”

Att förknippa vänsterpolitik med kristendom är inte särskilt vanligt i Sverige i dag. En sorg, enligt Jonathan Johansson som tycker att ”inkomstfördelning” är svenskans vackraste ord. 

”KD i dag eller Donald Trump som är upp­buren av amerikansk högerkristenhet, vad har det med evangelierna att göra? Jag kan inte se kopplingen. Det är religionerna som uppfinner idén om att vi inte ska göra någon skillnad på människor, att varje människa är lika mycket värd. Det kan man väl påminna om för att göra det krångligare för folk, om inte annat”, säger han. 

Sjunger om helgon – och monster

Jonathan Johanssons tro återfinns mer eller mindre i all hans musik. Det första albumet under eget namn, En hand i himlen från 2009, består av en samling böner i vilka han försöker gestalta en värld där Gud kanske existerar. På de efterföljande ­albumen har samhörighet, motstånd och den omöjliga kärleken tagit större plats, men inför det kommande albumet har han gått tillbaka till att ­undersöka religion och dess koppling till systemen vi lever i. 

Han sjunger om människans oändliga vilja att slå sig fri från det man uppfattar som makten och hur vissa blir helgon och andra monster i den jakten. Var börjar och slutar människan, var börjar och slutar djuret i oss?

Jonathan Johansson talar om att vi behöver principer för att röra oss framåt utan att ta kål på oss själva och varandra. De principerna föds ­enligt honom från början ur religionerna, till exempel det femte budordet ”Du skall inte dräpa”. 

”Det sägs i ett samhälle där människor tycker ’Varför inte? Man kan väl visst dräpa, om det behövs’. Men religionen förbjuder människorna att göra det”, säger Jonathan Johansson. 

Låt om terrordåd med på albumet

Det kommande albumet Scirocco är namngivet ­efter den storm som blåser upp från den afrikanska kontinenten mot medelhavet. Vinden är torr, full av sand, smutsar ner och kan till och med färga alperna bruna. När den kommer gömmer sig folk inomhus. 

Arbetet med Scirocco har varit mer fritt och mer sökande än med de tidigare albumen. Det har aldrig funnits en deadline.

”Det är väldigt speciellt, i vanliga fall brukar det vara att man bryter deadline efter deadline och ­sedan är man försenad och så bara mastrar man det och så går det ut.”

Tillsammans med musikerna som medverkar på albumet bestämde Jonathan Johansson att ­refränger var kul, ”men inte nödvändiga” och popskrudens gängse tid på 3 till 5 minuter skrotades. 

»Jag hoppas folk vågar lyssna«

”De flesta låtarna är okonventionellt uppbyggda. Det har blivit en märklig platta på många sätt”, säger han. 

Den första låten han skrev, 7 april, blev den sista på albumet. Låten skrevs efter terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Sällan har människans ondska, men även godhet. gestalts så tydligt som den dagen, och låten rör sig mellan moll och dur. 

Vad är det att vara ond och att vara god, anser du?

”Det självklara svaret är att vi har båda i oss, väldigt starkt. Det är ändå fascinerande med de här människorna som blir antingen martyrer ­eller monster. De är beredda att offra sig själva för ­deras tanke om vad som är the greater good.”

Jonathan Johansson har läst om Rakhmat Akilov, Nelson Mandela och Baader-Meinhof-ligan med flera – människor som bestämt sig för att det är värt att dö för ett, enligt dem, högre syfte. Det är paradoxalt att bunta ihop terrorister med frihetskämpar. Han säger att de människor som offrar sig för en kamp historiskt sett antingen satt världen i brand, eller drivit oss framåt.

”Det finns oändligt många exempel på djupt meningslöst våld från människor som drivs av brinnande övertygelse. Å andra sidan finns knappt någon revolution som lett till demokrati, jämlikhet och större allmän frihet utan att det har spillts blod.”

Alla de här tankarna om vi vilka vi är som människor – lika onda som goda, lika mycket rovdjur som flockdjur – försöker Jonathan Johansson sy ihop i sin musik. 

”Jag försöker gestalta det med jävla poptexter. Och det kanske är ett idiotiskt projekt men det är verkligen det jag försöker.”