Hur var det att ta sig an den här rollen?
”Så fort det blev känt att jag skulle spela Hannes och David Dencik Thomas Quick, eller Sture Bergwall, hörde folk av sig och berättade vilken fantastisk människa Hannes hade varit. Samvetsgrann, en god vän, bra lyssnare och bra berättare. Det är ganska svårt att spela en sådan människa. Jag fick hitta ’min’ Hannes. Hatten och halsduken känns mycket han för mig. Däremot valde jag att inte prata göteborgska.”
Varför inte?
”Det hade blivit märkligt, som att störa på något vis. Filmens Hannes är en delvis hittepå-figur. I filmen har han till exempel ett barn, medan han i verkligheten hade tre.”
Hur förberedde du dig?
”Varenda jeppe som varit inblandad i det här rättsfallet har skrivit en bok, minst, så det finns hur mycket research som helst att gotta sig i. Min grundinställning är Gunnar Ekelöfs tes om att alla människor finns i alla. Jag tror inte att vi är så jäkla olika. Som skådespelare försöker jag därför hitta karaktärerna, även de hemska, i mig själv. Det handlar också om vems perspektiv.”
Till exempel?
”När jag spelade Stikkan Andersson i filmen om Ted Gärdestad, skulle jag spela Stikkan utifrån hur Ted upplevde honom. Det var ju Teds film. Den här gången är det Hannes film, inte Quicks.”
Många som gått in i rättsfallet Quick har haft svårt att släppa det. Du också?
”Nej, jag var tvungen att fokusera på nya saker. Men en tanke har dröjt sig kvar: Om Sture Bergwall inte begick alla de där morden, vem gjorde det då?”
Hannes Råstam var även musiker, basist, och bara 56 år när han gick bort i cancer 2012. Finns det med i filmen?
”Ja. Vi har skjutit ihop förloppet fram till hans död.”
Din senaste bok, Regnmannen, tar upp situationen att tvingas reflektera över sitt eget liv när någon annans liv tar slut. Har du gjort det?
”Ja, jag fick en rejäl svacka när min pappa gick bort för några år sedan. Jag sörjde även mammas död 2010 i den vevan. Efteråt fick jag ett radikalt annat sätt att förhålla mig till livet: att det är som det är. Det är så lätt att noja för saker som inte är viktiga, som recensioner. Det är värt så lite en så kort stund. Visst, det känns fint att nämna på en middag eller så, men resten av dagen? Ett tag funderade jag på att satsa internationellt, kanske Hollywood. Men jag vill inte sitta på ett hotellrum för att få göra 15 dagar i science fiction-film. Det är inte därför som jag håller på.”
Varför håller du på?
”För att det här är det roligaste som jag vet. Att få vara i den här världen är otroligt privilegierat. Det är lätt att bli bortskämd som skådespelare, men risken att bli riktigt grandios är nog ännu större i författarvärlden. Där finns de som får tala om hur världen är, inte blir motsagda utan hyllade som världshärskare på daglig basis.”
Vet du om att du talar i oavslutade meningar?
”Jo, jag vet, dessutom svävande och i princip obegripligt. Men hela mitt väsen är rörligt och jag vill inte definiera mig själv.”
Hur går det ihop med åtagandet som trebarnspappa?
”Det är en bra skola, för mig. Sedan är min fru kommunikatör i offentlig sektor. Några av barnen har blivit lite som jag. 18-åringen och jag har till exempel ständiga bråk om vikten att avsluta något samtidigt som jag inser att jag inte hade gett ut enda bok om inte min förläggare hade sagt att nu är det färdigt.”
Vad händer i höst?
”I oktober har Dramaten premiär för Samuel Becketts I väntan på Godot med mig och Johan Ulveson. På juldagen kommer musikalfilmen En del av mitt hjärta, en romantisk komedi. Lite som Mamma Mia fast med Tomas Ledins låtar.”
Du började skådespela som tioåring i Rasmus på luffen, för 38 år sedan. När får vi se din regidebut?
”Jag och Josephine Bornebusch ska faktiskt regissera en inspelning nästa år. Det blir en tv-serie på Viaplay med mycket musik i.”
