Di Weekend INTERVJUER

Jonas Gardell: Jag har dödsstädat

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Författaren Jonas Gardell bokaktuell med "Till minne av en villkorslös kärlek" för Di Weekend

Patrik Olsson

Han är en av landets bäst säljande författare, en känd och folkkär profil och är dessutom ekonomiskt oberoende. Men Jonas Gardell har också tillbringat det senaste året med att dödsstäda.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jonas Gardell dricker te.

Inte för att han tycker att det är gott utan för att det smakar mindre illa än kaffe. Ty någotdera bör man dricka för att inte hamna utanför i fikanationen Sverige.

”Vet du”, inleder han vårt samtal om nya boken, Till minne av en villkorslös kärlek, på familjens lantställe i Stockholms skärgård.

”Jag föddes in i baptisterna och medan jag skrev boken upptäckte jag att min frihetskamp har stora likheter med frikyrkans, det vill säga jag har gjort precis det som jag ägnat hela mitt vuxna liv till att rymma från! Tänk att det ska ta ett halvt liv och en bok att komma på det.”

Boken är en historisk släktkrönika, en tätvävd gobeläng som tog över sex år att skriva och bygger på omfattande research.

FAKTA
Jonas Gardell

Ålder: 54 år.

Familj: Maken Mark Levengood, son, 15 år, och dotter, 12 år.

Bor: Södermalm. Lantställe i Stockholms skärgård.

Gör: Författare, dramatiker och komiker. Teologie hedersdoktor vid Lunds univer­sitet, medicine hedersdoktor vid Linköpings ­universitet och filosofie hedersdoktor vid Åbo Akademi.

Aktuell: Med nya boken ­Till minne av en villkorslös kärlek (Norstedts).

VISA MER

”Jag håller gärna på länge. Trilogin ­Torka aldrig tårar utan handskar tog tio år att ­skriva. Skrivandet är intuitivt, men det händer så mycket när jag återvänder som hjälper mig att förstå vad jag håller på med.”

Boken är Jonas Gardells första efter den hyllade romantrilogin från 2012 och 2013, där 900 sidor och en SVT-serie om de ­homosexuella karaktärerna Rasmus och Benjamins liv blev en folklig angelägenhet.

Den dementa modern

Hans ursprungliga tanke med den nya ­romanen var att bryta sig loss från sina ­idéer och bilder av föräldrarna, och ta reda på ­vilka de egentligen var.

Fadern, forskaren och professorn i social­psykologi, Bertil Gardell, figurerar på många sidor. Men i centrum tronar ­modern, grosshandlardottern, psykologen och adoptionsforskaren Ingegärd Rasmusson, hennes frihetslängtan, drömmar, nedgång och accelererande förnedring som hemlös, arbetslös, smutsig och traskandes barfota och dement på Stockholms gator.

De sista åren kunde ilskna krögare ringa upp Jonas Gardell och säga att det satt en gammal kvinna i lokalen, som inte kunde betala för sig men påstod att hon var hans mamma, stämde det verkligen? Till slut blev modern så dement att hon slutade ta sig hem om kvällarna och trots intensivt letande hittade ingen av de anhöriga henne.

”Leta ni bara! Jag går vart jag vill. Jag måste vara fri!”, som Jonas Gardell skriver i boken, omedelbart följt av:

”Är man någons mamma är man väl för helvete inte fri!”

Modern var djupt troende. Under inläsningen av hennes och därmed frikyrkans rötter – hur reformationen mynnade ut i väckelserörelsen, som ifrågasatte statskyrkans trosmonopol – såg Jonas Gardell kopplingen till sin egen livslånga kamp ut ur ett av andra bestämt utanförskap.

”Väckelserörelsen blev första steget till demokrati. Den bestod av fattiga små­torpare och hantverkare, som blev strävsamma entreprenörer och småföretagare. Människor som inte bara ville få läsa ­Bibeln själva, utan dessutom ha rätt att tolka det de läste. Om man var myndig nog att ha åsikt om det viktigaste, Guds ord, varför skulle man då inte ha ett ord med i laget när det gällde sophante-ringen, skolan och fattigvård – demokrati! Deras bränsle – frihetslängtan och frihetssträvan – är detsamma som i hbqt-rörelsen.”

Pappan blev besviken

Jonas Gardell växte upp som näst yngst av fyra barn i Stockholmsförorten Enebyberg. Han var 15 år när han berättade om sin homo­sexualitet för sin mamma, som tog det med ro, och 18 år när han berättade för sin pappa, som ondgjorde sig över att han inget hade fått veta tidigare. ­Enligt professorn i socialpsykologi fanns ”metoder” som såg till att det försvann.

”Pappa hade en idé om familjen som vi barn kom och förstörde. Han ville framåt och vi var en sorts besvikelse. För ­mamma fanns två sorters föräldraskap: bra eller dåligt, och hon såg sig som en bra ­mamma. Hon var fantastisk på att skapa berättelser och hålla fast vid dem, oavsett vad som hände. Hon kunde vidhålla att hon som frikyrklig inte drack alkohol samtidigt som hon gjorde just det.”

När Jonas Gardell föddes var modern nära att stryka med. Men när hon ser in i sin nyföddes ögon inser hon att hon ­måste överleva, för den hjälplöse krakens skull, enligt Jonas Gardells ord. Där och då ­ingår modern och sonen ett förbund, en helig berättelse.

”Mamma var född 1926 och gjorde ­revolt mot allt som skulle vara. Hennes ständiga stridsrop ’jag måste vara fri’ tilläts så länge hon stack ut som charmig, snygg och intelligent. När pappa övergav familjen i början av 1980-talet, gifte om sig med sin assistent och bildade en ny ­familj, nöttes hon ned bit för bit. Mamma orkade inte börja om och det var hemskt att se hur snabbt folk kastade sig över ­henne så fort hon, som varit så stark och charmig, blev svagare. Min förhoppning är att boken inte ska ses som ett mammaporträtt utan ett kvinnoporträtt.”

Varför då?

”För att visa att en männi­ska ska tillåtas vara just så mångfasetterad som hon är. På samma gång charmerande, klok och rolig som elak, futtig, beskäftig och galen. Ingen ska reduceras till en eller två egenskaper.”

Boken är bitvis smärtsam att läsa. Var den smärtsam att ­skriva?

Författaren tycks undvika svaret. Han flyttar fokus till huvudpersonerna, och när frågan återkommer väljer han att lyfta fram det lustfyllda.

”Det var lustfullt att få göra så många lager, och att upptäcka nya lager.”

Så du har inte gråtit själv?

Jonas Gardell dröjer i tanken innan han svarar:

”Jo, det finns ett ställe i boken som alltid får mig att gråta. Det är när fiskaren Georgs drunknade och svullna kropp ­skjuter upp ur viken. Han har varit försvunnen i nästan två veckor och antas ha drunknat, men utan kropp går änkan miste om en efterlevandeinkomst. När mamma och hennes väninna plötsligt får syn på kroppen drar de in den på en ­kobbe, mamma stannar kvar och håller vakt ­medan väninnan tar båten för att skaffa hjälp.”

Är det änkans och de faderlösa barnens öde som får dig att gråta?

”Nej, det är bilden av mamma, som trots att hon sitter ensam med en död och upplöst människa inte är rädd utan börjar sjunga för honom. För mig är det en bild av den mänskliga utsattheten, att man fortsätter sjunga som ett motstånd också in i den dimensionen, den mytologiska berättelsen. Kanske hon sitter där än, och ­sjunger för alla som behöver komma hem.”

Förnedringen av mamman

För Jonas Gardell är berättelserna inte skrönor utan sanna legender.

”Vad som är sanning beror på vem som har makten”, betonar han.

”Om vi tror att det är sant så är det sant. På så vis blir sanningen en tillåtande lovsång till vår rätt att tro och bestämma verkligheten”, resonerar han och tar sig själv som exempel:

”Om Mark ser mig och säger att jag är det allra vackraste, i stället för att säga att jag är en småfet skrutt, blir det en sann ­berättelse.”

Författaren kan inte svälja den förnedring som mamman utsattes för.

”Restaurangpersonalens telefonsamtal om ’en äcklig, illaluktande kärring’ gjorde mig heligt förbannad. Den människan var en älskad kvinna och mamma, också. Även när hon förlorade språket och bara hade hummandet och smackandet kvar. När jag ser toknickarna på stan tänker jag att där går någons mamma eller någons son.”

Teet har kallnat, men Jonas Gardell fortsätter att lyfta muggen – utan att dricka.

I boken återkommer du ofta till begynnelsen. Varför är den så intressant?

”Jag är påverkad av Bibelns uppfattning om att tiden är cirkulär. För mig är oskuld ett tillstånd och för att bli vuxen måste du röra på dig. Det är först när du inte längre är oskuld, det vill säga när du lämnar paradiset, som du kan röra dig, agera. Jag tillhör en familj som gick sönder, samtidigt som den uppfattades som lycklig, samtidigt som jag mobbades i många år och våldtogs som 14-åring.”

Våldtäkt ingick nu inte i moderns berättelse, så den händelsen mörkades.

”Det värsta var inte våldtäkten i sig utan att jag inte fick lov att berätta för någon. Jag tvingades dessutom ringa upp för­övaren och säga att jag förlät honom och dagen därpå gå till skolan, som om inget hade hänt. Jävla kärring, hur kunde hon göra det – sätta den egna självbilden framför det egna blåslagna barnet?”

Jonas Gardell besvarar själv frågan:

”Varken Ingegärd eller Bertil borde ­kanske ha blivit förälder. Båda var drömmare, och drömmen gick i kras.”

Värnar sitt privatliv

Berättelser kan däremot leva vidare, så länge någon tror på dem.

”Det man inte berättar blir svårt att ­sörja. Mamma berättade ofta om sin första graviditet som slutade i missfall. Jag tror ­aldrig hon hämtade sig från den förlusten. Hur sörjer man något som bara nästan funnits?”

Den retoriska frågan förblir obesvarad.

Hur är du själv som förälder?

”Jag har inte barnens mandat att tala om dem, men för mig finns det i grunden två slags föräldrar: närvarande och från­varande. Jag är en extremt närvarande ­förälder, och jag är inte bindgalen.”

Jonas Gardell är mån om sitt och maken Mark Levengoods privatliv. Han ber mig att inte uppge barnens förnamn i artikeln.

Det är inte läge för följdfrågor men jag kan inte låta bli att tänka en tanke högt, den om barnen kallar båda papporna för ­”pappa” eller för ”pappa Jonas” och ­”pappa Mark”.

”De säger båda delarna. Men det är det enda jag berättar om barnen.”

Pensionerar sig i höst

Gott så. Vi går över till affärerna och det monetära.

Jonas Gardell har ”ingen aning” om vad han tjänar, förmögenhetens storlek, hur hans bolag går, hur mycket hans 22 bok­titlar har sålt eller hur många av dem som översatts till hur många språk.

”Vad du än skriver kommer det garanterat att bli fel. Det blir det alltid”, säger han med viss förtjusning och kryddar med:

”I’m a rich bitch. Inte som Bill Gates ­eller Per Gessle, men jag är ekonomiskt oberoende flera gånger om. Och så ska jag pensionera mig i höst.”

När Jonas Gardell fyller år i november börjar hans privata pensionsförsäkring att ticka ut.

”Jag är helt skuldfri och behöver inte dra in så mycket för att gå runt, så efter min 55-årsdag blir jag tekniskt pensionär och kan leva på den pensionen och min gudstro.”

Därmed inte sagt att han tänker sluta ­arbeta. Tvärtom. Närmast på tur står tv-­serien De dagar som blommorna blommar, långfilmen En komikers uppväxt och nya showen I’m the queen of fucking everything med premiär i januari 2019.

”I dag har jag nästan fler vänner som är döda än levande, men jag orkar bara inte ta döden på allvar längre. Det är för dumt, men jag har dödsstädat!”

Jonas Gardell skiner upp.

”Dödsstädat”?

”Ja, jag har sålt alla tillgångar utom ­bostäderna, säkrat kostnaderna för barnens liv och boende tills de fyller 25 år och tar ut det som blir kvar i en enda utdelning – allt är betalt, skattat och klart!”

Hur stor blir den megautdelningen på ett ungefär i siffror?

Jonas Gardells försvarssköld reser sig omedelbart.

”Det politiskt korrekta svaret vore ’Det ska väl du skita i, din otåliga lilla människa. Det blir officiella siffror så småningom och det finns sätt att ta reda på det – gör det!”.

Det har Jonas Gardell alldeles rätt i.

Skyddar sig

Så tänker han ett varv till, låter jokern i ­honom vila och säger i stället:

”Jag tycker att jag blottar mig och min sårbarhet på så många andra sätt och vill gärna gäcka alla vad gäller siffror för att visa att ni inte har tillgång till hela mig. Dessutom vet jag inte, på riktigt.”

Gäckandet tycks vara Jonas Gardells sätt att skydda sig, mot ifrågasättande och fördömandet av hans person. Som barn blev han klassens clown och som vuxen en av Sveriges mest kända, prisbelönade och ­välbetalda komiker och författare. Att han började som konstnär och numera även är hedersdoktor i teologi, medicin och filo­sofi är kanske inte lika känt.

Jonas Gardell är frusen av sig och tycker genuint illa om kyla och förnumstiga uttryck. Och så jagar han extrapriser på Ica.

Trots att han är ekonomiskt oberoende känner han aldrig efter vad han är sugen på att äta utan planerar familjens mat­inköp utifrån butikernas utbud av kampanjvaror.

”Jag kollar alltid vad som finns på extrapris, skriver noggranna inköpslistor till Mark och blir vansinnig när han kommer tillbaka, och visserligen har köpt exakt det som stod på listan men på Coop i stället för på Ica.”

Warholtavlan skapade ångest

Den frikyrkliga självmissunnsamheten, förklarar baptistsonen beteendet.

”Det är inte snålhet. Att göra på något annat sätt vore att förhäva sig själv och frosseri är en synd.”

Hur går den moralen ihop med väckelserörelsens småföretagande?

”Affärer är en annan sak. Det är ju en inve­stering”, säger Jonas Gardell och betonar varje stavelse i sista ordet.

”Jag köpte en gång en Andy Warhol-­tavla för 25 000 kronor. Jag var så nöjd med affären, men sedan slog ruelsen till. Jag kunde inte ta taxi hem, det vore ju ­frosseri, så jag bar hem tavlan i en plastpåse från Konsum. Väl hemma kunde jag inte packa upp den utan lät den ligga ­underst i högen med träningskläder tills jag två år senare kom på en lösning: Jag kunde inte ha en så dyr och fin tavla, men gåvor är ju ­tillåtet! Så jag gav tavlan till Mark i 30-årspresent, och efter det kom den upp på väggen.”

I det gardellska dödsstädandet ingår även vilka institutioner, stiftelser och fonder som ska ärva vad.

Fadern Bertil dog av sjukdomen ALS, fyra år efter skilsmässan och endast 60 år ­gammal. Modern Ingegärd levde tills hon blev 84. Hon gick bort 2010 och sedan dess ligger båda föräldrarna på Skogskyrko­gården i Stockholm.

Det är också där som Jonas Gardell hade tänkt sig sin sista vila. Tills maken Mark Levengood lade sig i.

Den finlandssvenske journalisten, ­programledaren och författaren tillhör ­romersk-katolska kyrkan och ska prompt ligga på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm.

Jonas Gardell försökte få maken att ta ­reson med invändningen: ”Men dit kommer man ju bara om är kändis!

Mark Levengood: ”Och …?”

Ingegärd Rasmussons sista ord blev ­aldrig ”jag måste vara fri” utan ”evakueringsplan”. Fast enligt henne själv sa hon ”jag dör i Jesu Kristi namn”.

”Så var det. Jag hörde det!”, bekräftar yngste sonen i boken Till minne av en villkorslös kärlek.

”Det är i alla fall min berättelse”, säger ­Jonas Gardell och ­reser sig för att hämta ännu en kopp te.