Di Weekend INTERVJUER

Jennifer Egan: »Jag var nära att ge upp«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Det jag gillar med New York är att staden är fylld av smarta människor som gör intressanta saker. Människor som gör så pass intressanta saker att de är beredda att offra bekvämlighet för att bo här i trängseln till vansinniga priser”, säger Jennifer Egan, som bor i Brooklyn.

Henny Ray Abrams

Hon är Pulitzerprisvinnaren som började skriva för att dämpa ­ångesten över sin drogfyllda ungdom. Hon har dejtat Steve Jobs, ­jobbat som modell och som framgångsrik journalist. Di Weekend har träffat den prisade författaren Jennifer Egan i hemmet i Brooklyn.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jennifer Egan pustar när hon klättrar de sista trappstegen upp till huset. Hon bär på tre stora paket, en kasse fylld med livsmedel och en bukett snittblommor.

”Kan du hålla i här?” säger hon, och lastar över paketen medan hon låser upp dörren till familjens townhouse. Vi befinner oss i en välmående del av Brooklyn, New York. Inifrån hörs musik från ett blåsinstrument. Det är hennes 15-åriga, yngsta son som spelar valthorn.

Det har gått ett och ett halvt år sedan Jennifer Egans senaste roman Manhattan beach släpptes – den femte i ordningen. Hon kämpar för att komma i kapp med vardagssysslorna efter sin senaste boklanseringsturné i Tyskland och Schweiz och är i startgroparna för att börja skriva på nästa projekt.

”Det är en förutsättning för att komma vidare. Man måste sätta punkt för att helt kunna fokusera på nästa”, säger hon och visar vägen upp till kontoret som ligger på tredje våningen.

Inredningen vittnar om att familjen har bott länge i huset. Det är saker överallt.

FAKTA
Jennifer Egan

Ålder: 56 år.

Bor: I Brooklyn, New York.

Familj: Maken David Herskovits, konstnärlig ledare för Target Margin Theater i Brooklyn och två söner, 17 och 15 år. Tre katter.

Bakgrund: Född i Chicago, uppvuxen i San Francisco. Har gått på University of Pennsylvania och St John’s college i Cambridge. Har skrivit för The New Yorker, Harper’s Magazine och New York Times ­Magazine.

Gör: Författare och journalist. ­Ordförande för amerikanska PEN-klubben sedan i år, har suttit i ledningen sedan 2013.

Utmärkelser i urval: Pulitzerpriset 2011, Guggenheim Fellowship, The National Book Critics Circle Award for Fiction och LA Times Book Prize.

Fritid: Läsa, arbeta i trädgården och lyssna på ljudböcker under tiden.

VISA MER

Hon säger sig ännu inte vara trött på att prata om Manhattan beach.

”Nej, jag är väldigt glad över resultatet – glad att det över huvud taget blev en bok faktiskt. Under skrivprocessen var jag flera gånger nära att ge upp då jag tyckte att den var så dålig”, säger hon.

Manhattan Beach är en historisk roman som utspelar sig i New York under andra världskriget. Vi får följa den unga kvinnan Anna Kerrigan, som jobbar som dykare på varvet i Brooklyn, hennes far, och New York-gangstern Dexter Snydes, vars tre vägar korsas.

Det är Egans första roman efter den hyllade A Visit From the Goon Squad, på svenska Huliganerna kommer på besök (Norstedts), mångfaldigt prisad inklusive Pulitzerpriset 2011.

Hon tror att folk som läste den och som nu läser Manhattan Beach (Albert Bonnier Förlag, hon har bytt svenskt förlag mellan de senaste romanerna) är förvånade över olikheterna. Huliganerna kommer på besök betecknas som postmodern och följer över tio olika karaktärer under 50 år, vars livsöden sammanflätas. Ett av kapitlen är skrivet som en Powerpoint-presentation.

”Mina läsare kanske förväntade sig att jag alltid skulle skriva så där djärvt och fragmenterat. Men faktum är att idéerna till mina nya böcker uppstår som en reaktion på den tidigare, vilket gör att de alla är väldigt olika”, säger hon.

En annan av hennes tidigare noveller, spionthrillern Black Box, är skriven enbart med tweets.

Det verk hon själv gillar bäst är Look at me från 2001. Det har framför allt blivit känt för att det följer en person som planerar ett terrordåd – en välutbildad mattelärare bosatt i den amerikanska mellanvästern, som fantiserar om att spränga World Trade Center i New York. Av en ren slump kom boken ut samma vecka som 11 september-­attackerna 2001.

Hur kände du inför att börja skriva igen efter Pulitzerpris-succén?

”Jag var livrädd, rent ut sagt. Och det gick otroligt dåligt i början. Mitt första utkast var väldigt långt och ledde ingen vart. Jag tänkte att priset hade förstört mig. Att jag hade peakat som romanförfattare.”

Men allt släppte när Jennifer Egan förlikade sig med tanken på att det var just en klassisk historisk roman hon skrev – att hon inte skulle leka med tidsperspektiven den här gången.

”Jag gör vad som helst för att få berätta historien jag vill berätta. Och i det här fallet handlade det om min fascination för USA:s globala makt och historien om makten. Och den har ju sitt ursprung i andra världskriget.”

Upptäckte ”dold stad”

Egan lade ner flera år på att göra research innan hon började skriva – utan att varken ha en historia eller karaktärer i åtanke.

”Jag var på varvet i Brooklyn och upptäckte att det var som en dold stad där inne. De reparerade över 500 krigsskepp här ­under kriget. Jag hittade en artikel som ­refererade till det civila dykprogrammet på varvet och då var jag fast.”

Hon lärde sig allt om dykning och dess utrustning. Hon lierade sig med veteran-dykare, gick på deras återträffar och fick prova de gamla dykarkläderna.

Har du dykt själv?

”Nej, jag är för rädd för att prova. Och jag har generellt liten sjövana.”

Ändå känns Manhattan beach som en hyllning till vattnet?

”Ja, så är det. Men det var inte syftet från början. Jag älskar verkligen vatten. Jag har alltid varit dragen till det, så det var underbart att få en ursäkt att fördjupa mig ännu mer i New Yorks historiska betydelse som hamn.”

Huvudpersonen Anna Kerrigan är en ung och ambitiös kvinna som tar sig fram på en extremt mansdominerad arbetsplats. Samtidigt brottas hon med sin pappas försvinnande och ansvaret för sin handikappade syster. Författaren säger att Anna är hennes raka motsats.

”Jag är värdelös på att basera karaktärer på verkliga personer. Och speciellt på mig själv. Det blir bara slätstruket, konstigt nog. Anna gör helt andra val än vad jag skulle ha gjort. Hon dras till risk, medan jag gör allt för att undvika risker.”

Panikattacker som 18-åring

En omskriven händelse i Jennifer Egans liv var när hon beslöt sig för att tacka nej till ett frieri från Apple-grundaren Steve Jobs. De dejtade i ett år när Egan gick på college i Kalifornien.

Men i dag vill Egan inte tala om Jobs.

»Med Hitler i rummet kunde jag inte skriva längre«

”Nej, då kommer hela din artikel att vinklas på honom. Jag kommer att vara ’kvinnan som dejtade en berömd man’ snarare än författare. Jag vill inte spela på det.”

Hon är sedan 1994 gift med teaterchefen David Herskovits. Tillsammans har de två tonårssöner.

Jennifer Egan är i dag 56 år, hon är lång och stilig, det kommer knappast som en chock att hon har jobbat som fotomodell tidigare i livet.

Att det dock blev skrivandet hon skulle komma att försörja sig på berodde på händelser under en tågluff i början av 1980-talet. Som 18-åring reste hon runt på egen hand i Europa när hon plötsligt började drabbas av panik­attacker.

”Jag förstod inte vad det var som hände mig. Jag var bara rädd och så långt hem­ifrån.”

Hon oroade sig för att panikattackerna hade något med hennes experimenterande under gymnasietiden i San Fransisco att göra. Hon använde hallucinogena droger och drack stora mängder alkohol – något hon nu befarade hade förstört hennes hjärna. Men när hon skrev dagbok mådde hon bättre. Skrivandet blev ett sätt att hantera rädslan.

”Så det handlade till en början inte om att jag trodde att jag skulle bli grym som författare eller journalist. Det var bara något jag behövde göra för att må bra.”

Katt – det perfekta sällskapet

Hon serverar oss vatten i grönprickiga glas och kladdiga marsipan-bitar som hon köpt i Zürich under den senaste resan. En fotpall får agera bord. En av familjens tre katter, ”Cuddles”, är väldigt intresserad av att delta.

”Att ha katt är verkligen perfekt för en författare. De är bra sällskap, även om de är lite som spöken – de bara sitter där och tänker sina katt-tankar”, säger hon och fortsätter:

”Jag skulle ha skrivit klart mina böcker betydligt fortare om det inte hade varit för alla katter. Du kanske vill adoptera en?”

Hon sitter nästan alltid på kontoret när hon skriver. Detta trots att hon alltid skriver för hand och därmed skulle kunna sitta var som helst. Hon säger sig förlora kreativitet när hon skriver på dator.

”Jobbar jag på ett manus skriver jag max fem till sju sidor per dag. Och alltid på morgonen. Skriver jag mer riskerar dagen efter att bli helt värdelös. När jag gör redigeringen kan jag däremot hålla på hur länge som helst.”

Hon berättar att hon var så inne i redigerandet av en text när hon väntade sitt första barn att hon inte ens slutade att arbeta när värkarna kom. Barnet var nära att födas hemma.

”Det var inte så smärtsamt från början som jag hade föreställt mig, så jag förstod inte att barnet var på väg ut. Jag fortsatte att arbeta. Men det var det tydligen. Jag svimmade av smärtan.”

Egan är född i Chicago, växte upp i San Francisco men har bott i New York i 30 år.

Hon har återkommande skrivit reportage för New York Times Magazine, bland annat om hemlösa barn och barn med psykiska problem och fått flera utmärkelser för sina texter.

”Viktigt ha sin egen lilla enklav”

Hon säger att hon avgudar staden New York.

Det märks verkligen – hela hon lyser upp när ämnet kommer på tal.

»Jag är arg på allt i USA nu«

”Det jag gillar med New York är att staden är fylld av smarta människor som gör intressanta saker. Människor som gör så pass intressanta saker att de är beredda att offra bekvämlighet för att bo här i trängseln till vansinniga priser. Det gör dem ännu mer intressanta.”

Men hon tillägger att hon ibland är glad över att kunna stanna på sitt kontor.

”I New York är det väldigt viktigt att ha sin lilla enklav där man känner sig bekväm och tillfreds.”

”Men jag skulle kunna bo nån annanstans också, i alla fall tillfälligt. Gärna ­Europa. Stockholm skulle ju vara trevligt”, säger hon.

Hon har varit i Sverige flera gånger, bland annat på Gotland i samband med medeltidsveckan, men aldrig i jobbsammanhang. Hennes styvpappa är gift med en svensk kvinna.

Vad händer härnäst för dig?

”Jag hoppas att det kan bli en uppföljare på Huliganerna kommer på besök. Tanken är att fortsätta att följa några av karaktärerna i boken.”

1800-talets New York i tankarna

Jennifer Egan är också ny ordförande för amerikanska PEN-klubben, där hon efterträdde författarkollegan Andrew Solomon. I vår kommer hon dessutom att undervisa i litteratur på Pennsylvania University. Hon säger sig också vara sugen på att skriva mer om USA:s historia. Just nu tänker hon mest på 1800-talets New York, även om det ännu är på ett tidigt stadium.

”Jag kan tänka mig att andra författare som bestämmer sig för ett visst projekt har en historia, de har tänkt på karaktärer och så vidare. Det enda jag har är en känsla av elektricitet kring en viss tid och plats.”