Det första jag tänker på när jag träffar Eric Kandel och Jeff Koons i en svit på Grand Hotel i Stockholm är deras klädsel. Eric Kandel bär en stor färgglad fluga, vilket är precis vad man kan förvänta sig av en 89-årig excentrisk hjärnforskare som tilldelades Nobelpriset i medicin år 2000 för sina upptäckter om hur minnet fungerar (ett pris han delade med sin österrikiske landsman Paul Greengard och svensken Arvid Carlsson).
Jeff Koons bär en uppenbart dyr kornblå kostym, och till det en ganska bred slips, vilket känns passande både med tanke på hans bakgrund som börsmäklare på Wall Street på 1980-talet och att han i maj återtog titeln som världens dyraste nu levande konstnär när hans konstverk Rabbit, en kaninskulptur i skinande rostfritt stål, såldes på Christie’s i New York för hisnande 91 miljoner dollar, närmare 900 miljoner kronor.
Det är svårt att förbise det här med pengar när det handlar om Jeff Koons konstnärskap. Under hela hans exceptionellt framgångsrika karriär har det rasat en debatt i konstvärlden, där ena sidan avfärdar hans konst – ofta förstoringar av banala objekt som leksaker och prydnadsföremål i material som stål och porslin – som kitchig, cynisk och überkommersiell, medan den andra sidan kallar honom en banbrytande konstpionjär och en av de främsta uttolkarna av den tid vi lever i.
Eric Kandel, som är en stor konstälskare och under 2000-talet skrivit flera böcker om hur människohjärnan uppfattar och uppskattar konst, tillhör definitivt den andra halvan. Han är inte främmande för att på vetenskaplig väg försöka förklara hur någon kan vara beredd att betala närmare en miljard kronor för ett konstverk.
”Det är samma mekanismer som aktiveras i hjärnan som när du blir förälskad. Hjärnan blir belönad med dopamin när köparen ser konstverket. Man betalar för det behag och den njutning som konstverket ger, och för vissa kan ett konstverk skänka enorm glädje”, säger Eric Kandel.
Vad säger du om det som skapare av rekordkonstverket, Mr Koons?
”Jag kan tycka att det är lite fattigt att så mycket i konstvärlden har kommit att fokuseras kring priser. Det är ett så ytligt sätt att se på konst. Det verkliga värdet av konst är vad det kan göra med oss. Hur det påverkar oss. Man behöver ju inte heller äga ett konstverk för att ta del av det. Under min uppväxt njöt jag enormt av att gå på museer och se verk av Manet och Duchamps.”
Men vad är din förklaring till att just Rabbit anses vara värd 91 miljoner dollar?
”Om du tittar historiskt så har människan använt konst och byggnader för att beskriva en viss tidsålder och ett visst sammanhang, verken blir ikoner för sin tid. Och det är klart att jag känner stolthet att åtminstone en del av samhället tycker att det här verket jag skapade på 1980-talet tillhör vår kanon av nutida konsthistoria. Men försäljningen av Rabbit har egentligen inget att göra med mig. Det var en samlare som sålde verket på en auktion, det påverkar inte mitt liv. Däremot kan jag tänka tillbaka till när jag gjorde Rabbit 1986, hur uppspelt jag var då.”
Minns du vad du sålde Rabbit för?
”Jag sålde den genom ett galleri för 40.000 dollar. Det var en jättestor summa för mig. På den tiden var jag inte så etablerad som konstnär och levde ur hand till mun. Men den stora belöningen med att lyckas som konstnär är inte att dina verk säljs för stora summor. Det är att bli inbjuden i sådana här sammanhang; att få sitta här med Eric och få föra en dialog om konsten och dess roll i samhället”, säger Jeff Koons.
Jeff Koons och Eric Kandel är inbjudna till Stockholm av föreningen Judisk Kultur för att hålla en gemensam föreläsning på temat Konst och vetenskap – två parallella uttryck för människans kreativa förmåga.
”Det finns mycket som förenar konstnärer och forskare. Konstnären måste vara uppfinningsrik och undersökande för att skapa något intressant och varje forskare vill skapa något vackert”, säger Eric Kandel.
Han drar själv paralleller till sin egen Nobelprisvinnande forskning där han i många år studerade hur minnen lagras i en sjösnigels hjärna, med bara 20.000 synapser, för att kunna dra slutsatser om hur minnet fungerar i den mänskliga hjärnan, som har 86 miljarder synapser.
”Även många moderna konstnärer använder det här experimentella reduktionistiska sättet att arbeta, där man fokuserar på det mest elementära. Det är ofta så stor konst uppstår.”
För att förstå varför konsten påverkar oss så mycket – och varför Jeff Koons konstverk betingar så höga värden – använder Eric Kandel ett uttryck som han kallar ’beholder’s share’.
”Med det menas att du som betraktare är med och skapar konstverket genom att tolka verket och fylla i de hål som konstnären lämnat. Bra konst är alltid tvetydig. Det är därför abstrakt modern konst kan göra ett så mycket större intryck på oss än en tavla med ett perfekt återgivet motiv. Jeff Koons har tagit det här ännu ett steg längre. När du tittar på hans självreflekterande kaniner och ballonghundar så ser du dig själv i spegelbilden. I hans konst blir betraktaren en del av verket.”
Jeff Koons är helt med på den analysen av hans konst.
”Huvudet på Rabbit är som en kristallkula som man kan titta in i. Det är betraktaren som slutför verket. Vissa ser sig själva. Andra ser en ’playboy bunny’, eller påskharen, eller en man som masturberar. Rabbit kan vara vad som helst. Det är därför den blivit ikonisk.”
Även Jeff Koons menar att ett konstverk inte kan separeras från betraktaren.
”Den reflekterande ytan på många av mina verk bekräftar dig som tittare. När du lämnar rummet så lämnar också konsten rummet. Konstverket finns inte utan en betraktare.”
Hur använder du vetenskap i ditt konstnärskap?
”På en massa olika sätt. Kanske mest tydligt var det när jag gjorde min Equilibrium-serie på 1980-talet och tog hjälp av en vetenskapsman för att skapa de förhållanden som krävdes för att få en basketboll att nå perfekt jämvikt i ett akvarium. Med Equilibrium ville jag skapa ett idealiserat tillstånd som visade dåtid, nutid och framtid i ett.”
I dag har Jeff Koons en stab med över 100 personer som jobbar med att framställa hans konst i en gigantisk verkstad i New York. Just nu håller han och hans team på att jobba med en serie där gamla porslinsföremål från 1800-talet görs om i jätteformat i rostfritt stål, berättar han.
”Det är en väldigt komplicerad process och det kan ta flera år innan vi är klara. Men allt det jag sysslar med bleknar ju när man sitter bredvid en Nobelprisvinnare”, säger Jeff Koons, och fortsätter:
”Jag tycker Erics forskning om minnet är enormt intressant. Man kan faktiskt säga att konst är ett form av minne. Är det inte så, Eric?”
”Det stämmer. Konsten påminner oss om saker. Vi relaterar till den och skapar nya minnen”, bekräftar Eric Kandel.
Borde det finnas ett Nobelpris i konst?
”Absolut, vilken bra idé! Jag kan dock se svårigheterna i att avgränsa det hela, ska det exempelvis innefatta arkitektur? Litteratur är ju mer inrutat, det måste vara en bok”, säger Eric Kandel, innan han själv kommer på att det näst senaste Nobelpriset i litteratur faktiskt gick till låtskrivaren Bob Dylan.
Eric Kandel föddes i Wien och har behållit alla de intressen som hans barndomsstad var känd för: musik, konst, litteratur, arkitektur, medicin, psykoanalys och filosofi. Han har i dag en stor konstsamling och har alla väggar i sin stora våning i New York fylld med modern konst, berättar han.
Har du något av Jeff Koons?
”Tyvärr inte. De är ju så dyra”, säger han och skrattar.
”Jo, det har du. Du har ju en ’balloon dog’ (en av Jeff Koons mest kända skulpturer som gjorts i flera olika utföranden och editioner)”, inflikar Jeff Koons med ett skratt.
”Åh, vad dum jag är! Jag vet exakt var den står i lägenheten. Förlåt mig!”, säger Eric Kandel, och det är första gången under intervjun som jag tänker på att den vitale och kvicktänkte vetenskapsmannen, som fortfarande är verksam vid Columbia University, fyller 90 i år.
Vad är ditt största minne från när du fick Nobelpriset år 2000?
”Jag kommer aldrig glömma när jag skulle ta emot priset och skaka den svenska kungens hand. På repetitionen innan fick vi lära oss att man skulle buga tre gånger, först till kungen, sedan till juryn och publiken. Min fru tyckte jag bugade så dåligt och att jag skulle lära mig av japanerna. Så jag fick stå på hotellrummet och öva innan. Att buga är också en konst.”
