Di Weekend INTERVJUER

Jakob Hellman talar om allt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jakob Hellman

Lars Jansson

Det går många rykten om varför Jakob Hellman ­aldrig gav ut en ny skiva efter sin succédebut 1989. ”Inget av dem är sanningen”, säger han i en öppenhjärtig intervju om musiken, kärleken och ilskan. Ska man tro honom är det konstigt att det ens blev en första skiva.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det sitter en sengångare på baksidan av Jakob Hellmans mobilskal. ­Djuret, som är känt för sin extrema långsamhet, är i mobilskalsversionen fyllt av glittrig vätska som flyter runt när man skakar telefonen.

”Det är min fru Karolina som har satt på den. Jag tror att hon valde sengångaren för att den var fin. Men hon kan ju faktiskt ha menat något med det”, säger Jakob Hellman.

Jakob Hellman syftar så klart på att det är 30 år sedan han förändrade svensk popmusik med sitt debutalbum ...och stora havet, men att han där­efter mest har varit känd för att han aldrig fick ur sig en uppföljare.

Mytologiseringen kring detta och hans person tar han i dag med ro.

”Jag ser det som ett misslyckande, men det är inte hela världen. Livet är fullt av grejer som jag borde ha gjort på ett annat sätt”, säger han.

FAKTA
Jakob Hellman

Ålder: Fyller 54 år den 20 oktober.

Familj: Hustrun Karolina och sönerna Olle och Beppe, 9 respektive 6 år.

Bor: Har nyligen flyttat från hus i Malmö till ­lägenhet i Palma på Mallorca.

Bakgrund: Föddes i Stockholm men växte upp i lappländska ­Vuollerim och flyttade till Falun som tonåring. ­Skivkontrakt med EMI 1987. Debuten ...och stora havet släpptes i februari 1989. Grammis för årets manliga rockartist samma år. Sedan mitten av 1990-talet har han studerat och haft jobb på bageri, äldreboende och som musiklärare, samt ­turnerat sporadiskt.

Aktuell med: Sverige­turnén Äntligen borta – Istället för 30 år: Alltid. Premiär 16 oktober i Luleå, därefter­ ­ytterligare 14 orter.

VISA MER
FAKTA
5,5 miljoner spelningar

... har Jakob Hellmans mest populära låt, Hon har ett sätt, på Spotify. Här har Jakob Hellman fortfarande över 123 000 lyssnare per månad.

Albumet ...och stora havet producerades av Dan ­Sundqvist och släpptes den 13 februari 1989.

Den utsågs 1997 till den bästa svenska skivan genom ­tiderna av Nöjesguiden.

1998 gav EMI ut en remastrad version av ...och stora havet. Skivan har hittills sålts i minst 150 000 exemplar.

VISA MER
FAKTA
Röster om Jakob Hellman

Jan Gradvall, musikjournalist:

”De första 15 åren som Jakob ­Hellman inte släppte en uppföljare var det en nackdel för honom, men efter 30 år är det ironiskt nog bra. Det finns inga pengar i skivor längre och folk vill ändå bara höra de gamla låtarna när de köper dyra konsertbiljetter. Spelar artisten nytt blir man nästan besviken. Och en så här stor turné kommer att ge honom pengar som han kan leva på i tre–fyra år säkert.”

”1988 delade jag kontor med Sven Dolling, som gjorde omslaget till Jakobs första singel, och vi spelade Jakobs demotejp där hela tiden. Och Jakob var själv ofta där. Det är Svens rock och skor han har på sig på ...och stora havet-omslaget. Man kände att han ville något och lät ganska udda i jämförelse med andra artister just då.”

Pontus Sillrén, agent och turné­producent, United Stage:

”Jakob är intelligent, underfundig och känslig. Jag tycker att folk ­underskattar hur pass rolig han är – han har en komisk tajmning och charm som var ganska central när han slog igenom. Men bilden av att han är svår och otillgänglig har överskuggat den faktiska personen.”

”Han har ett speciellt tempo, till exempel kan han ta lite längre tid på sig än vanligt för att svara på vissa saker. Men man lär sig tolka det. Ibland är det för att han ­funderar på riktigt, ibland är det för att han känner sig obekväm.”

Karolina Hellman, hustru, präst i Svenska kyrkan på Mallorca:

”Jakob är den snällaste människa jag känner. Han snackar aldrig skit, och om någon annan snackar skit så går han aldrig in i det. Vi har varit ihop sedan 2007 men han kan fort­farande överraska mig. Han är inte religiös alls, men när jag bestämde mig för att läsa klart till präst tog han det på jättestort allvar och läste en del av den litteratur jag skulle läsa för att vi skulle kunna diskutera den. Vem gör det liksom?”

”Musiken är livsviktig för Jakob, den är liv, så i vissa stunder tror jag att det behöver komma en skiva till för att han på riktigt ska må bra. Men personligen struntar jag i den där jävla skivan. Den har blivit lite av ett spöke som lever med oss.”

VISA MER

Jakob Hellman kommer till intervjun på konserthuset Malmö Live i sin silvriga Volvo V70. I bagageutrymmet har han en ansenlig mängd blandade sopor som han egentligen hade tänkt göra sig av med på vägen från hemmet i Bunkeflostrand, precis söder om Öresundsbrons påfart. I bilen finns också en hel papperskasse med kläder, inför fotograferingen.

”Jag kan aldrig bestämma mig. Välj du!” säger han.

Om två dagar ska han ta flyget till Mallorca med fru och barn för att bosätta sig där under tre år. Tajmingen är ”inte jättebra”. Den 13 februari i år, på dagen 30 år efter att ...och stora havet släpptes, meddelade United Stage att Jakob Hellman gör comeback under hösten med en jubileumsshow på 15 orter runt Sverige.

”Jag var tveksam först. Vadå, ska vi fira att jag inte har lyckats göra en platta på 30 år?”, säger Jakob Hellman, med en frukostmacka i handen.

30 år är lång tid nästan hur man än ­räknar. I den tuffa musikbranschen är det eoner.

Det var många musikintresserade som hajade till på tisdagskvällen den 21 februari 1989. I tv-­programmet Listan – då SVT:s enda program som visade musikvideor – presenterade programledaren Annika Jankell en ung artist, aktuell med singeln Vara vänner. Jakob Hellman hade visserligen redan fått en Grammis för Årets nykomling, för ­singeln Tåg som släpptes 1988. Men för den breda massan var han okänd.

Till tonerna av en klarinett, och mot illgrön bakgrund, krumbuktade sig en kille i gul skjorta, glasögon och skotskrutiga byxor, och sjöng om obesvarad kärlek. Regissören hade plockat bort varannan bildruta för att göra intrycket ännu ryckigare i videon. Jakob Hellman gick rakt igenom ­rutan, och hans musik likaså. Det här var något helt annat än Roxette, Sha-boom och So what, de svenska band som just då låg högst på topp­listorna.

Di Weekends musikredaktör Jan Gradvall ­beskriver hur musikscenen i slutet av 1980-talet ­dominerades av dj-baserad house, hiphop och dansmusik. Rockmusiken och elgitarren hade ­nästan dödförklarats.

”Precis då slank Jakob Hellman igenom, som ett sändebud från en annan tid. Han var en ny sorts Taube, Bellman eller Cornelis i punk­version, som berättade hur det var att vara ung och vilsen”, säger Jan Gradvall.

Vara vänner nådde förvisso bara plats elva på radions Trackslistan, medan Hon har ett sätt tog sig till plats fem. Men Jakob Hellman fick en Grammis för Årets manliga rockartist 1989, och albumet ...och stora havet skulle åtta år senare utses till den bästa svenska skivan genom tiderna, av tidningen Nöjesguiden.

”All gitarrbaserad pop på svenska som spelats in sedan dess har fått förhålla sig till honom på ett eller annat sätt. Jag tror inte att Håkan ­Hellström hade kunnat sälja ut Ullevi fyra ­gånger om inte Jakob Hellman släppt sitt debutalbum”, säger Jan Gradvall.

Jakob Hellman följde upp skivsuccén med två turnéer, och runt 1991 väntade fans, skivbolag, musikjournalister och skivbutiksägare på en ny skiva. Som aldrig kom. För att förstå varför ­måste vi gå tillbaka till skapandet av den första skivan.

Jakob Hellman växte upp i den lappländska byn Vuollerim, som äldst av tre syskon. Efter att ha spelat i band under tonåren började han ­skriva låtar till ett soloprojekt medan han gjorde lumpen på A4 i Östersund. Han förde så mycket oväsen att han förvisades till en städskrubb på kompa­niet.

Men efter att skivbolaget EMI hade lyssnat på hans demo 1987 gick allting ganska fort. Dan Sundqvist, som bland annat låg bakom Wilmer X album Teknikens under, producerade skivan i en studio i Stockholm, tillsammans med några av Sveriges på den tiden bästa musiker. Det var ett stundtals plågsamt samarbete, där den oerfarne artisten försökte detaljstyra inspelningen.

”Jakob var jobbig precis hela tiden. [...] Hade han fått som han velat så hade det låtit som Einstürtzende neubauten (tysk avantgardegrupp)”, säger Dan Sundqvist i Sveriges Radios musikdokumentär De sista melodierna från 2007, som uteslutande handlar om ...och stora havet.

Enligt Jakob Hellman själv är det inte bara märkligt att det aldrig blev ytterligare skivor – det är också något av ett mirakel att det ens blev en första.

”Jag trodde att jag skulle leta upp musiker själv, vara i Stockholm och spela mina låtar, och sam­tidigt ha en liten connection med skivbolaget. Om jag fått bestämma själv hade min första ­skiva ­antagligen tagit tio år att göra. Men allting var ­redan ordnat med studiotid. Och jag ville ju vara artist, så jag fick hänga på när det hände saker.”

Han beskriver det som ett personlighetsdrag, att han ofta sätter igång projekt för att sedan dra sig tillbaka, som en reflex.

”Jag hade velat vela”, säger han.

”Fast jag vill inte det helt och hållet. Jag tycker det är bra att andra människor gör någonting. Jag behöver folk som talar om att nu går bussen där, här ska du spela.”

Figuren – som han själv kallar den – med frisyren, håret och den udda attityden, var han nöjd med. Den var han själv, men ändå tillfixad, och det var också den han skrev låtarna till. När det var dags att göra skiva nummer två ville han ­lämna figuren bakom sig och bli ännu mer personlig. ­Såhär i efterhand konstaterar Jakob Hellman att han hade behövt en ny, tydlig figur, och det var exakt i ­detta glapp som det skar sig med låtskrivandet.

Han värjer sig mot att det skulle ha handlat om extrem prestationsångest. Snarare saknade han ett tydligt sammanhang att skriva för – och då blev det inte bra.

”Jag hade inte gjort klart för mig själv vad jag ville åstadkomma med den här andra skivan utan körde bara fast.”

Trots bristen på låtar – och en total avsaknad av låtar som han var nöjd med – gjorde han två försök att spela in, först 1991 med Dag Lundquist som producent, och igen med Michael Ilbert 1994. Det året gav han slutgiltigt upp och ­flyttade till Malmö för att studera musikhistoria, mate­matik och ekonomisk historia.

Jakob Hellman saxar in sin Volvo i en parkeringsficka – ”Jag är grym på att fickparkera” – vid lummiga St Knuts torg, och pekar ut lägenheten han flyttade in i vid flytten till Malmö, högst upp i ett ljusgrönt hus. Han har blivit kvar i staden i 25 år. Efter några års studier jobbade han på brödfabrik, gjorde inhopp som musiklärare och har under många år arbetat som vårdbiträde inom äldreomsorgen.

”Jag trivdes med de gamla. De levde ofta i närheten av liv och död, och hittade ett sätt att finnas i det. Och jag var ganska bra på att prata med dem.”

Glasögonen är utbytta mot linser. Håret är klippt i en halvlång frisyr, med en poplugg som han ­slänger med emellanåt. Den 53-årige Jakob ­Hellman är en tunnare variant än den udda figuren 1989, och de höga kindbenen syns mycket tydligare i dag. Av den omskrivna misstänksamheten och skyggheten märks ingenting. Den Hellman som guidar oss i sitt Malmö är glad och lugn. ­Absolut velig och disträ – det har till exempel ­tagit evigheter att få till ett datum för intervjun, och han har sms:at och ringt på udda tider – men så trevlig, rolig och omtänksam att det är svårt att bli ­irriterad. Utanför kaféet Bara Vara vill han stanna och ta en ­selfie.

Hur mådde du när du gav upp skivinspel­ningen?

”Jag mådde nog lite sämre än jag gör nu. Men jag har aldrig fallit helt och blivit omhändertagen eller institutionaliserad. Än.”

Men det finns gott om rykten på nätet om vad som egentligen hände Jakob Hellman. Många ­uttrycker sig tvärsäkert men om helt olika saker: att han blev schizofren, drabbades av en djup ­depression, fick ett nervsammanbrott, gick ned sig i drogmissbruk eller något annat drastiskt. Han skrattar gott.

”Det är inte alls sanningen. Det är snarare så att jag blev lite stissig och nervös för att spela. Jag har inte haft någon hemsk scenskräck heller. Det var mer att den nervösa sidan av mig tog över­handen. Det kunde ha hänt redan på första skivan om jag inte hade haft människor som tog hand om mig. Och kanske blir det så igen, jag vet ju inte om det här är en nystart eller en avrundning.”

Men stissighet och nervositet låter ju som något du ganska enkelt hade kunnat få hjälp med?

”Jo antagligen, om jag hade varit en annan typ av person som hade kollapsat och haft den här duktiga människan i mig. Och jag har ju gått till ­psykolog några gånger. Men antingen har jag inte varit nöjd, eller så har jag mått lite bättre och tyckt att jag inte kan lägga så mycket pengar på det. Men jag skulle gärna göra det nu, för jag har så instabilt humör. Jag har jättemycket ilska i mig.”

Ilskan har han tidigare sett som positiv, eftersom den gör honom aktiv. Men nu är det ­annor­­­lunda.

”Jag är ofta arg på något, men jag märker att det är på fel saker, som inte borde väcka så ­mycket ilska. Min fru har hjälpt mig att se det. Men jag har också lärt mig av tidigare psykologer att man behöver en ganska stabil tillvaro för att kunna ­förändra saker. Och det känner jag att jag har mycket mer nu, så därför vore det nog läge.”

Han dammar av en akustisk gitarr och lägger ned den i sitt fodral. Jakob Hellmans replokal, i den gamla industribyggnaden intill en bilskrot, ska tömmas inför utlandsflytten. Lådor med notböcker står huller om buller med två tomma ölburkar, några vackra stenar och pappershögar i den slitna men ljusa lokalen. Hyran har emellanåt betalats av hans pappa, och det är bland annat här som de nya låtarna har vuxit fram.

För Jakob Hellman markerar årtalet 2003 en vändpunkt. Det var då, efter en motvillig ­insats på Kalasturnén 1999 ihop med Thåström, Petter och Weeping Willows, som han började ­spela solo och plocka upp andras låtar, bland annat av Olle Adolphson. Han hittade lekfullheten och har ­sedan dess gjort många mindre spelningar och lågmälda sommarturnéer. Sedan 80-talsturnén Forever young 2010 har han inte haft något ­annat arbete, utan satsat på musiken och spelat med ­andra, bland annat Mattias Alkbergs band ­Nerverna.

»Jag har rökt hasch varje dag sen jag var 15«

Men skivan har uteblivit, trots att han ofta har utlovat nytt material i intervjuer. Och han ger dubbla budskap än i dag. I ena stunden ­säger Jakob Hellman att han skiter i skivan eftersom ­fysiska skivor har mist sin bety­delse. Ändå återkommer han flera gånger under inter­vjun till att det vore roligt att hålla en skiva i handen någon gång, att han hoppas att det blir en till.

”Jag hade velat spela in en låt och ha som mer­chandise på turnén. Men det ska till ett smärre ­under om vi ska hinna det nu. Så vi får sälja ­något annat. Hår och kroppsdelar tror jag”, säger han och skrattar.

Skivkontraktet med EMI förnyades automatiskt med jämna mellanrum tills han själv tog tag i saken.

”Jag gick upp till kontoret med ett av-kontrakt som jag hade skrivit för hand. ’Nu löper det ut, kan ni skriva under här på att jag säger upp avtalet?’.”

Skivbolaget skrev på, och lite av pressen försvann från Jakob Hellmans axlar, även om han aldrig har slutat försöka skriva nytt material. Han beskriver sitt låtskrivande som att han tänker på varje låt som en ny uppfinning, en idé om hur man kan göra. Vilket kanske är en förklaring till att det har tagit så lång tid.

Till showen i höst finns det ändå många nyskrivna låtar, och att skriva på beställning har ­visat sig vara det som fungerar bäst för en person som är ”prokrastination inkarnerad”, som han själv uttrycker det.

”Som jag gör nu. Nu skriver jag för mig själv och den här turnén. Jag behöver två färdiga Jakob Hellman-låtar. Jamen okej, vänd er till mig då, för jag vet hur sådana ska låta.”

Det som ofta framhålls som bidragande till ­debutskivans storhet är att den är så komplett, med inte bara enstaka hits utan 13 låtar som ­nästan alla håller samma höga kvalitet.

Textrader som ”Hon har ett sätt att säga ’m-hm’ jag inte trodde fanns” och ”Men vi ska bara bara vara vänner, och tala om allt” har blivit en del av det svenska kollektiva medvetandet, och många artister har genom åren inspirerats av Jakob ­Hellmans lek med det svenska språket, till exempel Kents Joakim Berg och Annika ”Säkert!” ­Norlin.

Har du känt dig bunden av den gamla skivan?

”Förr gjorde jag det. Nu känner jag mig närmast hjälpt av den, att jag kan skriva saker som är liknande. Jag tycker att de nya låtarna börjar gå åt samma håll, men texterna handlar inte om samma saker.”

Hur känner du för de gamla låtarna i dag?

”Jag hittar tillbaka till vad det är med dem när jag sjunger dem för folk. Jag tycker bäst om Hon har ett sätt, Vackert väder, Vintern dör och Du är allt jag vill ha. Tåg tycker jag också är fin. Det är låtar som många andra gillar också. Och det är jätteskönt att det inte är ens värsta låtar som folk vill höra hela tiden.”

1989 var jag själv för ung och alldeles för förtjust i Stock/Aitken/Waterman-popen som strömmade ut ur Storbritannien till MTV för att fastna för Jakob Hellmans musik. Men jag minns honom tydligt från rutan där på Listan. Nio år senare, när den remastrade versionen av skivan med extramaterial släpptes, var det min tur att svepas med i fraser som ”Kom med och lägg dig här i gräset ­under mig och blöt ner kläderna”. När jag ber ­Jakob Hellman fråga mig och fotografen om våra favoritlåtar under lunchen reagerar han på ett lågmält och – för honom – typiskt sätt:

”Men vad roligt att ni har lyssnat på skivan.”

De närmaste tre åren kommer Jakob ­Hellman att vara bosatt i Palma på Mallorca. Hans fru, ­Karolina Hellman, har nyss tillträtt en tjänst som präst i Svenska kyrkan i staden. När höstens ­turné är avslutad har han inga större planer än att fortsätta med musiken, och – lite förvånande – återuppta sitt intresse för längdskidåkning.

”Jag har ett dåligt knä så jag får ont när jag springer. En kompis sa till mig att när man är 53 år gammal måste man träna för att kunna träna, det är inte bara att gå ut och kuta. Men rullskidor vore perfekt, det är skonsamt för knäna och när det inte är turistsäsong borde strandpromena­derna vara fria”, funderar han.

Han träffade Karolina när de skulle spela på ­gemensamma vänners bröllop 2007. Då arbetade hon som bartender och sysslade med musik på fritiden.

”Jag tyckte att hon var väldigt tjusig. Och hon är trygg med saker jag inte är trygg med. Inte ironisk alls, utan mycket förankrad i verkligheten. Jag behövde det. Vi är väldigt olika men vi tar hand om varandra.”

Vad har varit din frus förhållningssätt till din uppskjutna comeback?

”Hon har haft ett otroligt tålamod. Vi har ­blivit en familj men inte haft jättemycket ­pengar. Hon har studerat under stora delar av ­tiden. Jag har dragit in lite pengar på sommaren. Så vi har hela tiden spekulerat lite i framtiden, att det kommer att gå bättre snart, och då kan man börja beta av skulder hos Skatteverket sådär.”

Och hon har varit helt cool med det?

”Nej, men det har gått i perioder. Ibland kommer man till en punkt där man får sätta sig och prata. Vill du verkligen göra det här eller är det dags att hitta ett annat jobb?”

Vad har du svarat?

”Först har jag blivit arg, deppad, störd och ledsen. Det är jobbigt att prata om. Men vi kommer alltid fram till att jag ska fortsätta med musiken. Jag vill inte distrahera mig med att ta ett jobb som lärare eller på äldreboende. Hon tycker att jag ska ge ut en visplatta, det har ­andra också tyckt. Och de kanske har rätt, men jag vill göra ­något eget först.”

Paret gifte sig i Malmö 2014. Då hade de redan sönerna Olle och Beppe, med namn efter två av Jakob Hellmans före­gångare inom svensk vis­tradition: Olle Adolphson och Beppe ­Wolgers. I dag är ­sönerna 9 respektive 6 år, och hela familjen har fram till nu varit med på varenda turné som Jakob Hellman har gjort.

”Att vara förälder har gjort mig bättre. Det är skönt att det fyller upp ­livet, även om det är jättejobbigt ibland. De ­behandlar en ju inte som folk.”

Om något av dina barn skulle köra fast som vuxna, liknande det som hände dig, vad skulle du ge dem för råd?

”Jag skulle försöka hjälpa dem på alla sätt. Tala om att de har tid på sig. Tala om vad de gör som är bra. Tala om att de är bra.”

Den första tveksamheten kring jubileumsshowen har lagt sig och nu är Jakob ­Hellman desto mer taggad inför premiären den 16 oktober. Större delen av låtarna från ...och stora havet ska varvas med nya – sex eller sju stycken – och han är mån om att det ska bli en snygg show. Kapellmästaren Jonathan Lundberg har fått plocka ihop bandet.

”Han har föreslagit musiker som han känner och litar på, och som redan funkar ihop. Det är skönt för då behöver inte jag känna det ansvaret.”

Framför allt ska Jakob Hellman prata mer än han brukar.

Medieprofilen Joachim Berner talar ut

”Jag var avig mot det tidigare. Jag ville inte att folk skulle kolla på mig, utan på sångerna. Men det funkar ju inte så för människor. Man står där och är objektet, och nu tycker jag det är okej, till och med roligt. Jag bestämmer vad jag vill prata om. Och jag känner inte att jag är skyldig någon någonting.”

Har du känt så tidigare?

”Ja, fast jag har vägrat acceptera det. Men det är fina låtar och de har betytt mycket för många människor. Om inte jag visar mig, vem ska då göra det? För jag vill inte att någon annan ska åka runt och spela mina låtar. Jag vill inte heller att ingen ska bry sig.”

För en människa som hela tiden skjuter saker på framtiden tycker han att han har vägt av ­pressen och tiden för förberedelser ganska väl. Det sista han vill ha är panik inför premiären.

”Jag försöker få vara i en stämning som är jag, och att folk får åka med.”

Som sidekick har han den samiske rapparen Magnus Ekelund, känd under artistnamnet ­Kitok. De har samarbetat tidigare, och i våras släppte ­Kitok plötsligt en duett och video ihop med Jakob Hellman.

”Han är snabb och spelar in saker hela tiden, och hans attityd har också hjälpt mig. Det är bara att spela in och en månad senare är det ute.”

I låten Mitt elixir sjunger Jakob Hellman rader som är specialskrivna för honom:

”Försöker lokalisera mitt driv. Ursäkta älskling om det tar lite tid. Jag tror jag har tappat bort ­receptet till mitt elixir.”

Han fick texten skickad till sig under en bilresa till Stockholm, och bestämde sig direkt för att han ville sjunga den. Låten spelades in senare samma dag i Magnus Ekelunds hus, medan Hellmans ­söner spelade Wii i rummet intill.

”Det var lätt att lägga in någonting av sitt liv i de orden”, säger Jakob Hellman.

Och ganska modigt?

”Det tycker inte jag. Jag är bekväm med att sjunga saker som jag kan lägga in mina känslor i. Och på något sätt berör det mig inte längre. Jag hade hellre försökt göra en till platta direkt, även om den inte var så bra. Det kanske hade varit bättre för mig. Men det kanske hade blivit jättedåligt också. Det är okej.”