Di Weekend INTERVJUER

»Jag vägrar leva min ålder«

Lena Apler går en sväng längs havet, och himlen öppnar sig med en störtskur. Hennes sommarställe ligger vid havet i Gårda Brygga i norra Halland. Dit kan hon dagspendla från Göteborg.

Foto: Erik Abel

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

GÖTEBORG
När Lena Apler grundade Collector anade hon inte att företaget skulle utvecklas till en digital nischbank med ett börsvärde på 10 miljarder kronor.
Men någon ”duktig flicka” har hon inte varit.
”Det är rätt skönt”, säger hon.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

»När man kommer in på Collectors huvudkontor i Göteborg förstår man varför det har utsetts till Sveriges snyggaste kontor.

Inbjudande sittgrupper omgivna av hemtrevliga bokhyllor, originella lampkreationer och textilier i lila och rosa nyanser varvas med traditionell skrivbordsmiljö.

”Jag vill att det ska vara genomtänkt på det estetiska planet, det är en del av vår profil. Det är viktigt både för att medarbetarna ska trivas på jobbet och för att våra besökare ska få en positiv känsla”, säger Lena Apler.

På en vägg sitter en lång rad tidningsreportage om bolaget och dess grundare. Kanske lite väl många, om man ska tro grundaren själv.

”När jag började investera i startups i fintechbranschen ökade medieintresset, eftersom det är så hett med techbolag. Jag är dessutom öppen och transparent och vill berätta om det vi gör. Men nu börjar nog omvärlden få lite nog av mig. Man vill ju inte bli finansvärldens Camilla Läckberg.”

FAKTA
Lena Apler

Ålder: 66 år.

Familj: Mamma Thorborg. Fem gudbarn mellan 7 och 30 år.

Bor: I Göteborg. Sommarställe i Gårda Brygga i norra Halland och på Mallorca.

Styrelseuppdrag: Ordförande i Swedish Fintech Association. Ledamot i Collector, Skistar, Västsvenska Handelskammaren, Connect Väst och Finanskompetenscentrum.

Intressen: Umgås med vänner, resor, dans och varierad träning.

VISA MER
FAKTA
Collector

Omsättning: 1,5 miljarder kronor 2016.

Resultat efter finansnetto: 521 miljoner kronor 2016.

Anställda: 450.

Länder: Sverige, Norge och Finland.

Börsvärde: 9,8 miljarder kronor.

VISA MER

”Cash is king”

Det är 18 år sedan hon grundade finansbolaget Collector tillsammans med kollegan Johan Möller. De kom båda från statliga Securum som under finanskrisen övertog och avvecklade dåvarande Nordbankens dåliga krediter, varav de flesta kom från fastighetssektorn.

”Jag blev vd för dotterbolaget Securum Finans, som vi vanvördigt kallade för ’Intaget’ eftersom det var där alla krediter kom in. Vi uträttade väldigt mycket på kort tid, vi fick ihop 15 miljarder kronor på fem år trots att finansdepartementet hade gett oss dubbelt så lång tid”, säger Lena Apler.

”Det var oerhört spännande och lärorikt, men slitsamt. Jag lärde mig enkla sanningar som att ’cash is king’ och hur snabbt fiktiva värden kan försvinna i fastighetsbranschen, där det handlar om väldigt stora belopp.”

Det är förmodligen därför Collector har gått med vinst ända sedan starten.

”Vi har vuxit snabbt, men skulle ha vuxit ännu snabbare om vi inte hade varit så noga med vinstutvecklingen. Om jag vore Spotify, som aldrig har gått med vinst, skulle jag inte sova en natt. Jag är ganska riskavert, fast folk inte tror det. Jag tar kalkylerade, kända risker som jag kan räkna på för att se hur mycket jag har råd att förlora.”

En prövotid

Till att börja med sysslade Collector med samma sak som Securum, men efter ett tag tröttnade grundarna på problemkrediter och byggde ett finansbolag som stod på flera ben.

För drygt fem år sedan drog sig Johan Möller tillbaka.

”Han deklarerade tidigt att han ville gå i tidig pension. Med tiden tyckte han dessutom att min tillväxttakt blev för halsbrytande, trots att vi var noga med vinstutvecklingen. Vi ville lite olika saker, men har fortfarande en god relation.”

2015 blev ett märkesår, då Collector både börsintroducerades och fick banklicens. Att gå till börsen var ingenting jämfört med att få tillstånd att bli bank, enligt Lena Apler.

”Eftersom vi hade stått under FI:s tillsyn sedan 2001 när vi blev kreditmarknadsbolag trodde jag att det skulle vara enkelt att bli bank, men jag kunde inte ha haft mer fel. I december 2013 lämnade vi in en bankansökan på 850 sidor, och under 2014 vräkte EU ut nya regler för bank och finans. Det blev en verklig prövotid.”

Att vara på börsen tycker hon däremot bara är positivt.

”Själva noteringsprocessen tycker jag inte var särskilt komplicerad, och vi var ju redan vana vid att stå under tillsyn när vi kom dit. Bolaget är välskött och för mig är det stimulerande att ha spotlights på mig. Det gör att man höjer ribban hela tiden.”

Entreprenörsgener

Lena Apler växte upp i byn Aplared utanför textilstaden Borås.

Det var hennes farfars far som hittade på namnet Apler efter sin gård, som också hette Aplared. Han ledsnade på att förväxlas med sin namne Nils-Johan Johansson, som bodde i grannbyn.

Farfarsfadern, som var bonde, la ut sömnad av arbetskläder på kvinnor som jobbade på gården. Det blev grunden till den textilfabrik som sedan drevs i tre generationer.

”Men textil var inget för mig. Min pappa dog ganska tidigt, och det gjorde även de två kusiner som han drev fabriken med. Sedan kom tekokrisen när alla la ut produktionen i Portugal, så fabriken såldes till en annan fabrikant”, säger Lena Apler.

”Men kanske fick jag lite entreprenörsgener med mig, även om jag inte hade en tanke på att starta eget då. Entreprenör fanns inte som begrepp i den bemärkelsen på den tiden – det var någon som körde grävskopor.”

En lång tonårsrevolt

Aplared var en ”stilla liten bullerby” där Lena Apler blev omhuldad som ensambarn till sina föräldrar.

”Samtidigt blev man ju inte skjutsad överallt som barn blir i dag. Men min pappa gav mig gott självförtroende utan att pusha mig. Han trodde på mig och sa att jag kunde bli precis vad jag ville.”

Mamman var hemma tills dottern hade gått några år i skolan. Först då började mamman plugga och jobba på revisionsbyrå.

”Själv var jag inte särskilt ambitiös i skolan, även om jag hade lätt för mig. Efter sexan kom jag in i någon sorts tonårsrevolt där jag stannade länge. Någon ’duktig flicka’ har jag inte varit, och det är rätt skönt”, säger Lena Apler.

Var det din rebelliska sida som gjorde att du ville gå på Journalisthögskolan?

”Ja, det tror jag. Men jag platsade inte där, det var för vänstervridet. Jag kollade läget och kände att där kunde jag inte stanna, så jag började på Lärarhögskolan utan att riktigt veta varför. Efter två terminer insåg jag att det inte heller passade mig. Jag har alltid varit rätt barnslig, och jag hade svårt att se vilken yrkesbana som skulle bli min.”

Därefter läste hon några enstaka kurser i företagsekonomi och hoppade på ett sommarjobb på SEB. Där blev hon kvar i tolv år.

”Jag tyckte genast att det var kul. Efter sommaren fick jag erbjudande om att bli trainee, och sedan fanns det fina möjligheter till internutbildning samtidigt som man fick betalt. Det blev tolv väldigt utvecklande år för mig.”

Vad var det som gjorde att du ratade journalist- och läraryrkena, men trivdes i finansbranschen?

”Jag tror att jag hade ett latent intresse för affärer, som jag inte var riktigt medveten om. Det var mycket slumpen som avgjorde, men det blev väldigt bra.”

Efter tolv år på SEB började hon på Den Norske Creditbank, som blev uppköpt av franska Société Générale.

”Fransk ledarstil passade inte mig. I Frankrike ska man vara turist och inte jobba, brukar jag säga. Det var så hierarkiskt. När jag ville ha fram ett beslut ringde jag på svenskt manér till den som hade ansvar för frågan, varpå jag naturligtvis trampade på fem par tår. Man skulle gå hela vägen via alla chefsled och vänta i tre veckor. Men man kan inte vara älskad av alla, tänkte jag, och började på Securum i stället.”

»Många har ratat våra anställda – men hos oss får de en chans«

Kritisk till ny finansskatt

Efter ett långt yrkesliv i finanssektorn, och som ordförande för det relativt nybildade branschorganet Swedish Fintech Association, är Lena Apler bekymrad över regeringens planer på att införa en ny finansskatt.

”Man kan inte straffbeskatta en bransch bara för att något statsråd tycker att den tjänar för mycket pengar. Vad blir då nästa bransch, blir det kanske byggbranschen nu när det byggs mycket? Politiska beslut ska vila på fundament som är bra för samhället, och inte på opportunistiska infall. Jag förstår mycket väl att Nordea överväger att flytta utomlands, men jag hoppas att regeringen besinnar sig så att banken blir kvar här.”

Lena Apler inledde Collectors investeringar i fintechbranschen för två år sedan, då hon bildade Collector Ventures.

Bolaget går in i startups vars verksamhet kan integreras i Collectors på olika sätt. Till att börja med allokerades 100 miljoner kronor till Collector Ventures, och nu är ytterligare 100 miljoner kronor på väg in.

”Vi har en balansräkning på 20 miljarder kronor, så för oss är det en ganska liten investering även om det är mycket pengar. För oss är det här ett sätt att komma åt intressanta hjärnor och deras innovationer lite snabbare. Om vi hade anställt alla dessa smarta människor hade det kostat mer”, säger Lena Apler.

”Vi gör inte det här för att leka riskkapitalister, utan kriteriet är att investeringarna ska leda till affärsnytta för Collector på relativt kort sikt. Det kan vara en ny tjänst, ett nytt gränssnitt eller ett nytt verktyg som vi kan ha nytta av.”

I våras rörde hon om i startup-grytan när hon på ett seminarium yttrade att ”det finns för många livsstilsentreprenörer som bygger appar som ingen vill ha”.

”Ja, man kan inte vara älskad av alla”, säger hon ännu en gång.

”Jag tycker inte att vi har någon tech-bubbla, däremot har vi en startup-bubbla. Det finns för många entreprenörer runt Stureplan i Stockholm som tar in kapital i affärsidéer som aldrig kan bli några företag. Riskkapitalet är lite lättvindigt.”

Stor möjlighet för nischbanker

I höst lanserar Collector en egen, bred bankapp för betalning, sparande och lån. Målet är att också integrera de elva fintechbolag som företaget har investerat i hittills. Exempel är Betterwealth (algoritmbaserad portföljförvaltning), Wrapp (rabatt- och lojalitetsapp) och Lånbyte (förhandlar ränterabatter).

Lena Apler berättar om det nya EU-direktivet PSD2, som ska träda i kraft nästa år. Det innebär att ägandet av den kunddata som finns i EU:s banker övergår från bankerna till kunderna, vilket gör att kunderna själva får bestämma om de vill dela med sig av den informationen till andra aktörer.

”Det här utgör en stor möjlighet för oss nischbanker. Vi knaprar i kanten på områden där storbankerna inte är så bra. Det finns massor av områden man kan förenkla för privatpersoner och små och medelstora företag”, säger hon.

”Men storbankerna är inte på något sätt hotade, för de är så duktiga på stora utlandsaffärer i exportsektorn där inträdesbarriärerna för nya aktörer är mycket höga.”

Jobbar med unga människor

Just nu är Lena Apler tillförordnad vd för Collector, eftersom Stefan Alexandersson i oktober förra året meddelade att han ville sluta som vd.

”Jag hade gärna behållit honom lite till, men efter tolv år i bolaget, varav tre som vd, ville han göra något annat. Det finns ingen schism. Nu ser jag fram emot att vår nya vd Liza Nyberg ska börjar den 1 september”, säger hon.

Liza Nyberg är i dag vd för Landshypotek Bank. När hon byter jobb blir Lena Apler åter ordförande i Collector.

Med digitaliseringen har andelen anställda med it-inriktning i Collector ökat väsentligt de senaste åren. I dag utgör de en tredjedel av bolagets totalt 450 anställda, vilket i sin tur har drivit ned företagets medelålder till 34 år.

”Jag är en person som vägrar leva min ålder, och en delförklaring till det är att jag har så många unga människor omkring mig. Det är inspirerande och jag lär mig något nytt varje dag”, säger Lena Apler.

Samtidigt har hon nyligen blivit påmind om åldrandets baksidor via sin mamma, som har haft två strokes.

Före anfallen var mamman pigg och alert för sin ålder. Nu behöver hon mycket omvårdnad och har förlorat en del kognitiva förmågor, även om hon håller humöret uppe, enligt dottern.

”Då får man en föraning om att så kan det bli för mig också. Förut har jag levt i den naiva tron att man kör fullt ös, sedan går man in i åldrandet och när man är tillräckligt gammal somnar man in. Att det inte alltid blir så har jag blivit påmind om nu. Det är väl en nyttig insikt, om än inte helt positiv.”

Levde ihop i 30 år

Uppdrag: Lyfta Ratos

För fem år sedan förlorade Lena Apler sin man, Thomas, i cancer. Då hade de levt ihop i 30 år, varav 27 som gifta. De fick aldrig några barn.

”Jag valde att vara väldigt öppen under Thomas sjukdomstid. För mig var det lite terapi att prata med alla, och det var samma sak när han hade gått bort.”

Hon valde också att gå tillbaka till jobbet nästan direkt efter hans död.

”För mig var det en stor hjälp att ha ett kul och krävande jobb, som gjorde att jag inte kunde ligga hemma under täcket i fosterställning. Sorg kan så lätt övergå i självömkan, och det är det värsta, tycker jag”, säger hon.

”Sorgeperioden kan vara olika lång, men man kommer ur den och går vidare. Det blir ett bra liv det också, men på ett annat sätt. Jag tycker att jag har ett väldigt bra liv, fast jag lever ensam.”

Har du någon tro?

”Ja, på något sätt, även om den är svårdefinierad. Det skulle kännas konstigt om allt bara var ett slumpmässigt skeende. Jag tror kanske inte att man återses i en annan existens, men jag tror på en högre kraft.”

Lena Apler hade flera missfall när hon var yngre, och hon tror att den högre kraften grep in när hon fick akut utomkvedshavandeskap sista gången.

”Blodet sprutade ur buken, och jag skulle egentligen ha suttit på ett plan till New York. Då hade jag ändå tur som hade bokat om. Om jag hade befunnit mig mitt över Atlanten hade jag inte överlevt, men någonting gjorde att jag klarade mig. Det var lite förlösande, på något sätt.”

Du verkar ha en otrolig förmåga att göra det bästa av varje situation?

”Ja, jag gillar läget. Det är ingen idé att bli arg, ledsen eller bitter över sådant man inte kan ändra på. Nu fick vi inga barn, och då får man köpa det. Det finns något bra med det också. Jag har gjort en massa saker jag inte hade kunnat göra om vi hade haft barn.”

Och när den värsta sorgen efter maken hade lagt sig insåg hon att de ändå fick 30 år tillsammans.

”Man måste blicka framåt mot nya möjligheter, och inte försjunka i det förgångna. Någonstans får man vara glad för de år man fick, i stället för att tycka att det tog slut för fort. Och när man håller ihop så länge som vi gjorde utan barn, då är det ett bra äktenskap. Vi höll verkligen ihop för varandras skull.”

(text) & Erik Abel (foto)