Di Weekend INTERVJUER

»Jag tänkte aldrig på honom som ett geni«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

RADARPAR. Geniförklarade Stephen Hawking ­arbetade tillsammans med sin dotter Lucy Hawking med en serie barnböcker. Hon var också med honom på många föredrag, som här i april 2008 på George Washington University där pappan höll en föreläsning i samband med Nasas 50-årsjubileum om varför människan bör exploatera rymden.

Lawrence Jackson

Hon lär få leva med epitetet ”Stephen Hawkings dotter”, snarare än ”författare”. Men Lucy Hawking följer i sin fars fotspår på sitt eget sätt: att väcka barns intresse för vetenskap och forskning. Samtidigt har hon tagit plats som styrelseordförande för den världsberömde fysikerns stiftelse.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Boken Korta svar på stora frågor släpptes i höstas och finns nu i svensk översättning. Den var inte klar vid tidpunkten för den geni­förklarade rymdforskaren och kosmologen Stephen Hawkings död i mars i fjol. Dottern Lucy Hawking hjälpte till att slutföra arbetet. Boken behandlar eviga frågeställningar som: Finns gud? Är tidsresor möjliga? Kommer artificiell intelligens överträffa vår egen?

Frågor han ofta fick i kraft av hans forskning om universums uppkomst.

Stephen Hawking drabbades tidigt av nervsjukdomen ALS. Med allt mer förtvinade muskler kom han att symbolisera att tanken kan flyga fritt även om kroppen blivit ett fängelse. Kändisskapet nådde astronomiska höjder i samband med att hans bok A Brief History of Time gavs ut 1988 och blev en bästsäljare med över 10 miljoner sålda exemplar.

Bredvid Newton och Darwin

Att han fått smeknamnet världens mest kända ateist påverkade på inget sätt beslutet om sista viloplats. Hans aska placerades i Westminster Abbey, mellan kvarlevorna av Isaac Newton och Charles Darwin.

”Vare sig en person tror på Gud eller inte – om denne uppnår extraordinära saker tror jag Gud är med i processen”, sa kyrkoherden John R Hall, Westminsters dekanus till New York Times i samband med begravningen.

FAKTA
Lucy Hawking

Författare och filantrop, dotter till framlidne fysik-forskaren Stephen Hawking.

Ålder: 48 år.

Familj: Sonen William, 21 år. Mamma Jane Wilde Hawking och bröderna Robert, 50 år, mjukvarutekniker på Microsoft och Timothy Hawking, 38 år, varumärkesmanager på Lego.

Bor: Sydvästra London.

Uppdrag: Styrelseordförande för Stephen Hawking Foundation, vice ordförande National Star College, en hjälporganisation för unga med funktionsnedsättning samt ­ledande befattning i Autism Research Trust.

Bakgrund: Journalist, språkstudier i Oxford, franska och ryska, samt studerade internationell journalistik vid City University i London. Har bland annat haft uppdrag från New York Magazine, The Daily Mail och The Times samt The Guardian och har arbetat som radiojournalist och gjort poddar. Aktiv talare för att locka barn att intressera sig för forskning och vetenskap.

Böcker: Har skrivit en serie barnböcker tillsammans med pappan Stephen Hawking, George’s secret key to the universe. Den ­första gavs ut 2007 samt romanerna Jaded (2004), Run for your life (2005) samt The accidental marathon (2006).

Fritid: Läser mycket. Teater. Yoga och utomhussimning, året runt.

VISA MER

Gatorna kantades av tusentals människor som ville ta ett sista avsked.

”Jag önskar att han fått se och uppleva hyllningarna”, säger Lucy Hawking på telefon från sitt hem i västra London.

Hon har fått axla rollen som reklampelare för pappans bok. När hon tillfrågades om att skriva efterordet var det ett självklart val att börja med begravningen.

”Det var en surrealistisk dag som etsat sig fast i minnet. Jag var den som organiserade det hela. Det var komplicerat, kort om tid och så många moment och saker som ­skulle fixas, alltifrån att funktionshindrade skulle kunna komma in i kyrkan, till staket utmed kortegevägen, samtidigt som jag skulle säga farväl till min far – en mycket underlig erfaren­het som sörjande dotter. Det var så omtumlande att jag blev onaturligt lugn, ett slags zen-ögonblick. Jag kände att om jag släpper efter nu kommer jag aldrig ­kunna hålla tillbaka mina känslor.”

”Vi trodde nog att det skulle vara en del människor som skulle kanta rutten till kyrkan, men jag har aldrig sett något liknande. Jag var verkligen chockad över hur många som kom.”

Och det var din idé att ni i samband med begravningen bjöd hemlösa i Cambridge på lunch den dagen?

”Ja, min son arbetstränar i köket på Food Cycle, som hjälper hemlösa. En av de ansvariga där hade sagt att dagen pappa dog hade de som brukar komma dit pratat om honom och berättat att de skulle sakna honom. Jag visste att pappa hade en enorm sympati för människor vars liv inte riktigt gått som det var tänkt sig. Vår donation gjorde att vi kunde servera lunch för ett femtiotal hemlösa den dagen i Wesley Methodist Church. Det var underbart.”

”Förvandlas till spagetti”

Hon reser jorden runt och håller föredrag och marknadsför deras gemensamma bokprojekt. I fjol kom den sjätte och sista boken i den ungdomsserie som Lucy Hawking skrev tillsammans med sin pappa och som handlar om barn som ger sig ut på äventyr i rymden.

Fröet till att skriva äventyrsböcker för barn, baserade på vetenskaplig fakta, såddes i samband med hennes sons sjuårskalas, 2002. En av pojkens kamrater frågade Stephen Hawking hur det skulle kännas om man hamnade i ett svart hål.

”Pappa svarade att han skulle förvandlas till spagetti. Det var en ögonöppnare för mig att se barnens förtjusta reaktion att det var så man kunde intressera dem för veten­skap.”

”Det är en blandning av vetenskaplig fakta tillsammans med fantasi. Vi lade ner mycket tid på det att inte hamna för långt ifrån riktig forskning. Att få jobba med pappa var ett enormt privilegium, fyllt av glädje, och lärorikt för oss båda. Vi brukade läsa högt ur kapitlen vi skrivit vid söndagsmiddagen. Jag minns att han skrattade så mycket en gång att han nästan ramlade ur sin rullstol.”

George-serien har översatts till 38 språk och getts ut i 43 länder.

”Jag tror att de senaste översättningarna är till zulu och xhosa i Sydafrika, så böckerna om George är de första om vetenskap för barn som översatts till afrikanska språk. Det är riktigt coolt för översättaren har tvingats skapa helt nya ord och hjälpt språket växa.”

Vet du hur många böcker ni sålt?

”Inte en susning, men jag vet att vi nådde 1 miljon för rätt länge sedan. Vi skulle behöva pappa för att summera hur många det är totalt.”

Hur har det gått med dina egna böcker?

”Det var länge sedan jag skrev dem och de är inte tillnärmelsevis lika populära. Det var en tid då Bridget Jones-­historier var populära i förlagsindustrin och jag skrev ­några chick-lit humorböcker. Då var jag journalist och insåg att jag skulle få svårt att klara det yrket samtidigt som jag tog hand om min autistiske son. Jag var tvungen att byta ­karriär och satsade på att bli författare.”

Vad läser du själv?

”Jag är något av en bokmal. Just nu läser jag David ­Bodanis biografi om Einstein (Einsteins största misstag – ett geni med fel och brister). Annars gillar jag spionromaner som Charles Cummings The Spanish Game, det är avslappning för mig. Det kyler ner hjärnan.”

Hur jobbar du när du skriver?

”Jag vill verkligen veta vad jag försöker uppnå. Jag skriver rätt snabbt, men det brukar bli många utkast innan jag är nöjd. Tjechov sa något i stil med att när man tror att man är färdig ska man ta bort de första tjugo sidorna – då har man en bra start.”

”Jag arbetar hemma i ett litet kyffe jag kan stänga in mig i, dricka mycket te och stänga av internet för att inte bli distraherad, vilket är svårt numera.”

»Jag behövde hitta ord för min sorg« Med vardaglig respektlöshet

Stephen Hawkings liv – och därmed även familjens – skildrades i den Oscarsvinnande filmen The Theory of Everything från 2015, med Eddie Redmayne and Felicity Jones i huvud­rollerna. Huvudpersonen själv gav det dräpande ­betyget att filmen skulle ha mått bra av mer vetenskap, medan hans tidigare hustru Jane Hawking tyckte att den borde ha haft mer känslor.

”Han tyckte alltid att det skulle vara mer vetenskap – i allt. Jag fick en specialvisning av filmen tillsammans med min bror och grät så mycket att biomaskinisten undrade om han skulle stänga av filmen. Det var som att se familjefotoalbumet få liv”, säger Lucy Hawking.

”Jag tänkte aldrig på honom som ett geni eller extremt smart. Han var bara pappa. Hemma behandlade vi honom med en vardaglig respektlöshet. Kärleksfullt givetvis, men vi var verkligen förvånade över hur folk satte honom på en piedestal. Vi tänkte mest: Menar ni honom, really? Vi kunde ju inte göra på annat sätt, livet måste ju vara på riktigt, inte baserat på någons mytiska status som legendar.”

”Han lät mig aldrig vinna”

Lucy Hawking minns att söndagskvällarna brukade ägnas åt brädspel i familjens hus i Cambridge.

”Pappa älskade Monopol. Den enda som kunde slå ­honom i det var min brorson George, som är 12 nu. Vi spelade mycket annat också som Alfapet och Cluedo.”

Och schack?

”Pappa lärde mig spela och jag har faktiskt funderat på att ta upp det igen. Han lät mig aldrig vinna. Jag har tänkt på det nu efteråt hur jag kände när han slog mig, men jag trodde verkligen ärligt då att jag hade en chans att slå ­honom. Schack är fascinerande, jag har läst en del om alla positiva effekter det har på barns inlärningsförmåga. Det är något jag skulle vilja titta närmare på.”

Kände du att du var tvungen att nå motsvarande framgång som din far?

”När jag var ung vuxen var jag nog aningen orolig över att jag aldrig skulle kunna leva upp till något liknande. De framgångar han nått kändes överväldigande. Även om det var lite svårt att inse, accepterade jag rätt snart att det inte skulle gå. Jag är okej med det nu och har nått en punkt där jag kan göra andra meningsfulla saker och leva ett bra liv. Jag måste inte överträffa honom och det var heller ingenting han förväntade sig.”

Lucy Hawking var mer intresserad av teater och litteratur än vetenskap i unga år.

”Jag var mycket mer en konstnärlig person, en hybrid av mina föräldrar, och har använt den kreativa konstnärliga sidan i mitt arbete med att förklara vetenskap.”

Under våren ska hon ge sig ut på turné i Storbritannien med en föreställning som blandar musik och komedi med rymdvetenskap kallad Fly me to the moon.

Vad nästa steg blir vet hon inte för stunden.

”Det kanske blir nya barnböcker, eller inte. Jag vill göra något helt annat, men jag är inte säker på vad.”

Hennes liv har innehållit en del djupa dalar. Ett ­kraschat äktenskap, alkoholproblem och depressioner ligger ­bakom henne.

”Jo, livet har inte varit spikrakt, men det verkligt viktiga är att svarta hål, precis som pappa konstaterade i sin forskning, inte är så svarta som man trott och att det lär oss att det finns alltid en väg ut och att det går att vända motgångar till framgång även när det är som värst. Läxan är: Ge inte upp.”

Jonas Gardell: Jag har dödsstädat Varnade för riskerna med AI

Den nuvarande politiska röran i Storbritannien med Brexit ser hon som förfärlig.

”Jag önskar att han hade funnits här nu, så att jag fått höra vad han hade att säga om den. Han hade en fenomenal förmåga att bena ut komplexa händelser och skeenden. Jag röstade för att stanna i EU, mer än så vill jag inte säga.”

Din far uttryckte oro för vad avancerad artificiell intelligens kan leda till, är du själv bekymrad?

”Det är lite knepigt. Pappa blev inte felciterad, men det har funnits tendenser att extrapolera delar av hans slutsatser för att skapa rubriker utan att titta närmare på substansen i hans arbete. Han menade att AI är det mest transformativa verktyg med störst potential som mänskligheten hittills skapat. Han bekymrade sig mest över förhållandet mellan verktyget och människan och att det finns en risk att verktyget kan komma att styra människan snarare än tvärtom. Målet med AI måste vara att det ska gynna mänskligheten, annars riskerar vi att tappa kontrollen över det.”

Lucy Hawking påpekar att pappan började prata om de här riskerna redan för sju år sedan när resten av världen var inne i en teknikoptimistisk våg där den översvallande känslan var att teknik kan lösa alla problem.

”Allt han faktiskt sa var: ’Vänta ett tag, hur bra har det fungerat hittills i historien för den mänskliga rasen och för allas bästa när vi gjort nya tekniska landvinningar?’ Han ville bara höja ett varningens finger för vad som kan ­hända. Ny teknik måste hanteras varsamt.”

Men vad ser du som det största hotet?

”Klimatförändringarna, utan tvekan. Det är extremt skrämmande. En del kanske fortfarande envist tvivlar i den frågan, men åter igen: pappa tar upp det i boken och han pratade tidigt om vilka utmaningar vi står inför och att det är en global fråga, inte något som man kan hantera lokalt, i enskilda nationer. Han var väldigt bekymrad över att världen blivit allt mer fragmenterad. Var och en för sig kan inte lösa problemet med klimatförändringar.”

Om tidsresor vore möjliga, vart skulle du ta vägen?

”Alla vill väl ändra vissa saker i livet. Jag skulle städa upp en del av mina misstag. Men om det är en plats vill jag tillbaka till huset jag växte upp i och uppleva tiden och livet vi hade då i familjen. Att få uppleva det förflutna igen och få träffa min pappa igen. Jag har sagt till mina bröder att det är några rum i pappas hus som ingen får röra över ­huvud taget. En dag måste vi så klart släppa huset, men inte ännu.”