Di Weekend INTERVJUER

»Jag läste Christie och Allers«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med författaren Sara Stridsberg.

Banfa Jawla

Före detta akademiledamot nummer 13 och prisade författaren Sara Stridsberg låter en mördad kvinna tala efter döden i sin nya roman .
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
I din nya roman berättar prostituerade och missbrukande Kristina sin historia, från uppväxten till dödsögonblicket när hon blir mördad och sedan efter döden, vad som händer med hennes två barn. Kan du berätta om idén?

”Jag skriver helt fritt, intuitivt, ocensurerat, i ett flöde av väldiga mängder text. Under tiden vet jag inte vad jag skriver på, men till slut hör jag en röst som jag följer med, och så får jag ta konsekvenserna av det. Jag skrev flera repetitiva bru­tala texter som blev som ett mantra och en ­besvärjelse: ’Se på mig när jag är död, se min döda kropp i stycken’. Det var en Guantanamofånge som jag hörde säga något liknande, han bad att någon skulle ta en bild på honom när han var död, som ett vittnesmål. Den rösten väckte den dödade ­kvinnan i skogen. Boken är en bön om att världen ska se på henne när hon dör.”

Det står i boken att den inte är baserad på någon verklig händelse, men det finns ändå likheter med mordet på Catrine da Costa 1984. Du har också tidigare nämnt att det mordet har påverkat dig.

”Jag har läst mycket om den här sortens våld – våld mot kvinnor och utsatta människor, ett ­rasande våld som både är verkligt och samtidigt anses vara underhållning i vår kultur. Många mördade kvinnor är med i den här boken, i detaljer som flimrar förbi. Jag ville inte röra vid Catrine da Costas öde.”

När började du skriva?

”Jag skrev enorma mängder dagbok fram till att jag var 25 år och det övergick till att bli litterärt skrivande. Men som mest skrev jag 25–30 sidor dagbok per dag.”

Hur skriver du?

”Hemma i soffan eller i sängen, till hög musik, så hög att det slår ut den förnuftiga och sociala delen av mig själv. Det kan vara vilken musik som helst, Bach eller Britney Spears, det handlar bara om att den ska blockera ut allt annat.”

Låter du någon läsa vad du skriver?

”Absolut, jag har flera läsare som är skoningslösa och väldigt viktiga för mig. Flera av dem är gamla partners, de är de bästa läsarna.”

FAKTA
Sara Stridsberg

Gör: Författare och dramatiker.

Ålder: 46 år.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Uppvuxen i Stockholm och Småland, juristlinjen i Uppsala, skrivar­linjen på Biskops-Arnö. Utgivning i urval: Happy Sally (2004), Drömfakulteten (2006), Darling River (2010), Beckomberga – ode till min familj (2014). Valdes in i Svenska Akademien på stol 13 år 2016, men lämnade ­akademiens arbete i år.

Frukost: Kaffe på Albert Bonnier ­förlag.

VISA MER
Du som har skrivit mycket om utsatta kvinnor i alla dina romaner, hur kändes det när Dagens Nyheter avslöjade övergreppen som ledde till att du lämnade Svenska Akademien?

”Det är klart att tanken fanns hos mig att det ­måste finnas ett skäl till att jag är på den här platsen just nu. Gudarna kastar fram ett dilemma man måste lösa som handlar om vem man är i världen. Men i övrigt har det sagts så mycket om det här och jag har inget mer att säga.”

Innan du började skriva tog du juristexamen i Uppsala. Har du någonsin arbetat som jurist?

”Nej, jag tog min examen, lade den i en låda, vände och gick åt andra hållet. Jag behövde slutföra juristutbildningen för att kunna släppa den och känna mig fri – jag skrev ett examensjobb om våldtäkt och hela vägen genom rättssystemet från anmälan till dom. Både juridiken och litteraturen är politiska instrument som kan förändra världen. Inga andra språk kan förändra människans liv på samma sätt.”

Skulle du beskriva dig själv som en politisk författare?

”Jag har ingen agenda, snarare förfäras jag över det jag skriver och tappar kontrollen. Men alla är ju politiska varelser i alla ögonblick i livet, i hur vi agerar och talar.”

Har du haft någon läsupplevelse när du var ung som förändrade dig?

”Litteratur har verkligen skakat om och förändrat mig, som Birgitta Trotzigs författarskap. Hennes människor träder fram i all sin stor­slagenhet och skröplighet, man sänker garden ­inför dem man annars håller ifrån sig. Men när jag var barn läste jag mycket Agatha Christie – och tidningen Allers.”

Varför Allers?

”Min mormor älskade Allers och prenume­rerade på tidningen. Men under hennes sista år i livet kände hon på sig att hon snart skulle gå bort och sa: ’I år kommer jag att dö, så jag behöver ­ingen prenumeration’. Hon tyckte det var onödigt. D öden var ingen ursäkt för att vara slösaktig. Men vi övertygade henne om att teckna en prenumeration ändå.”