Di Weekend INTERVJUER

»Jag hoppas folk vågar lyssna«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med artisten Jenny Wilson.

CAROLINA BYRMO

Jenny Wilsons nya album, , får blixtbelysning genom Metoo. Texterna handlar om en våldtäkt som hon utsatts för. Musiken framförs av Norrköpings symfoniorkester.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Du framträdde i serien Svenska ­stjärnor på Berwaldhallen 2014 med Radiosymfonikerna och Hans Ek som dirigent. Var det ert första möte?

”Ja, han gjorde stort intryck på mig. Hans ­älskar elektronisk musik och jag förstod att han skulle kunna transformera min musik till symfoniorkester på ett sätt så att det ändå låter elektroniskt. Hans har noterat mina arrangemang och även lagt till vissa grejer. Han har en enorm kunskap som inte jag besitter. Jag kan inte läsa noter, jag är en autodidakt punksnorunge.”

Hur ska det gå att framföra live?

”Enda gången musiken har framförts på scen var med Norrköpings symfoniorkester för ett år sedan. Då hade vi en liten elektronisk sektion, två personer, men det funkar att spela helt elektroniskt också. Jag hoppas att konserthusen vill boka oss, men jag kommer att turnera med ett litet band också.”

På systerskivan och föregångaren Exorcism sjunger du på engelska, på nya Trauma på svenska. Varför då?

”Jag hade faktiskt skrivit texterna på engelska, men i höstas gjorde jag en föreställning på ­Dramaten, Who’s afraid of Jenny Wilson?. Både ­regissören och jag kände att det måste vara på ­svenska på en teaterscen, eftersom det var tio ­föreställningar. Då skrev jag nya texter. Det som var så fruktansvärt jobbigt med förra skivan, att hitta modet att skriva om det jobbiga ämnet, blev ännu mer skräckfyllt. Att skriva så naket som det blir när du skriver på ditt modersmål tog det till en ny nivå.”

Redan i början av första låten förstår man att det handlar om en våldtäkt. Vad var det som gav dig modet att skriva om det?

”Jag kände ett ansvar att det skulle bli bra på Dramaten. När jag bestämde mig för att skriva på svenska kände jag att nu ska jag säga det absolut sista jag har att säga om det här. Och då måste jag göra det så naket som möjligt.”

Jakob Hellman talar om allt En av låttitlarna är ett telefonnummer som går till Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna. Det är en instrumentell låt med en ­nästan filmisk musik, ett jagande tema.

”Ja, precis, man kan höra mina influenser tydligt i den låten. Jag har alltid lyssnat mycket på filmmusik, som Hitchcock-filmer och Hajen. När min skiva var färdig fick jag tips av en kompis att lyssna på nyinspelningen av den gamla skräck­filmen Suspiria. Till den har Thom Yorke från ­Radiohead gjort filmmusiken och min kompis sa: ’Du måste lyssna på det, din skiva är så besläktad’. Jag började känna att det nästan är som om jag gjort en skräckfilmsskiva.”

Den låten följs av Händelseförloppet där du berättar om vad som hände. Vad tror du att albumet och din berättelse får för mot­tagande?

”Risken är väl att skivan är så tung att ingen ­orkar lyssna på den. Men att tänka på vilket mottagande den ska få är otroligt abstrakt. Jag tänker väldigt sällan på det. Jag är egoistisk när jag ­arbetar och stenhård med att jag måste göra på ett visst sätt. Men jag hoppas så klart att folk ­vågar lyssna.”

FAKTA
Jenny Wilson

Ålder: 43 år.

Familj: Två barn och en pojkvän.

Bor: I Hägersten.

Bakgrund: Debuterade som soloartist med Love and Youth (2005), och har ­därefter släppt Hardships! (2009), Blazing (2011), ­Demand the Impossible (2013) och Exorcism (2018).

Aktuell: Med albumet Trauma som ­utkommer den 12 april, hennes första på svenska.

Frukost: En slät kopp svart kaffe på Café Pascal vid Odenplan i ­Stockholm.

VISA MER
Trauma är verkligen ett album, med betoning på album, något som ska lyssnas på från början till slut, där sånger går i varandra nästan som en följetong. Hur tycker du det fungerar i en tid när nästan all musik strömmas?

”Så har jag alltid tänkt när jag gjort mina ­album, att allt hänger ihop, att allt har en kronologi. Jag älskar albumformatet av samma anledning som jag gillar att se en film, att det är en berättelse. Jag har alltid känt mig närbesläktad med filmska­pare. Den kommer på vinyl också, absolut.”

Pugh Rogefeldt: »Succén kom som en chock« Hade det här albumet kunnat göras innan Metoo?

”Det tror jag. Jag var nästan klar med Exorcism när Metoo briserade. Jag kände att det räddade mig, för jag var livrädd att släppa min historia sensam. Jag var osäker på om jag skulle ge några intervjuer också. Metoo är det viktigaste som hänt.”