Di Weekend INTERVJUER

»Jag har rökt hasch varje dag sen jag var 15«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Amanda Lindgren

Han var succéprogrammet mest okända deltagare, men blev en av de mest populära. Efter programmet försvann han. Artisten Albin Lee Meldau bar på en hemlighet som han nu, för första gången, berättar om.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När artisterna offentliggjordes till senaste säsongen av ”Så mycket bättre” uttrycktes förvåning över ett namn. Vem i hela världen var Albin Lee Meldau?

Folkkära artister som Christer Sjögren, Charlotte Perrelli, Louise Hoffsten och Eric Gadd behövde ingen närmare presentation. De har varit ledande namn i svensk musik i flera decennier. Nyare namn som Linnea Henriksson och Stor kompletterade listan, inte lika ­kända hos allmänheten, men ändå självklara i ett sådant här sammanhang.

Men med den sjunde artisten, Albin Lee ­Meldau, gjorde producenterna sin största chansning i programmets historia. Under nio säsonger av Så mycket bättre har ingen deltagare varit så okänd.

Göteborgsartisten Albin Lee Meldau, född 1988, debuterade som soloartist 2016 med en ep med fyra låtar. Han släppte ytterligare en ep, turne­rade oavbrutet världen över och blev omtalad som en spännande ny liveartist i framför allt Holland och Tyskland.

Låten Lou Lou, som fanns med på debut-ep:n, började växa på streamingtjänster. En endast två minuter lång bluesig soullåt som gick helt emot andra musiktrender och vars spridning – 21 miljoner spelningar på Spotify – vittnade om att det i millenniegeneration kanske finns en längtan efter något djupare och mer tidlöst. I dag framstår Lou Lou som en av stora låtarna på 2010-talet.

FAKTA
Albin Lee Meldau

Ålder: 30 år. Yrke: Musiker.

Bakgrund: Var en av två sångare i ett soulband i Göteborg, The Magnolia. Debuterade som solo­artist 2006 med en EP. Turnerade världen över 2016–2018 och fick mindre genombrott i Holland och Tyskland. Elton John lade in Albin på sin spellista. Gav ut sitt debutalbum sommaren 2018. Slog igenom stort i den senaste säsongen av Så mycket bättre.

Aktuell med: Gör en turné i Sverige i februari och mars. Alla spelningar såldes slut långt i förväg.

VISA MER

Hemma i Sverige fortsatte Albin Lee Meldau att vara osynlig på medieradarn. När deltagarna i Så mycket bättre presenterades i mars 2018 hade han inte ens gett ut ett album. Debutalbumet About you släpptes först i juni, någon vecka innan inspelningarna av Så mycket bättre startade på Gotland.

För egen del går min relation till Albin Lee ­Meldau tillbaka till innan han föddes. 1985 skrev jag en hyllningsrecension av ett album med ­tonsatta Dorothy Parker-dikter av Annika ­Blennerhed, en artist från Göteborg som rörde sig i kretsen runt Freddie Wadling och Ebba Grön. Tre år senare födde Annika Blennerhed sitt första barn, Albin Lee Meldau.

Gick genom rutan

När den nionde säsongen av Så mycket bättre sändes på TV4 mellan 20 oktober och 15 december förändrades allt.

Uttrycket att ”gå genom rutan” är en kliché, men Albin Lee Meldau klev rakt igenom plattskärmarna och satte sig i svenska vardagsrum. Det var omöjligt att inte följa honom med blicken. Hans excentriska sätt att förlora sig i musiken. När de andra sjöng slöt han ögonen och ­gungade fram och tillbaka. För 1,5 miljoner tittare blev ­Albin Lee Meldau som en tredimensionell Instagram-vän, någon man inte kände men ­tyckte sig känna.

När Albin Lee Meldau själv sjöng i programmet, med en röst som lät tusen år äldre än hans egen, tappade de andra artisterna besticken.

Ingenting säger mer om Albin Lee Meldaus ­genombrott än listan på 2018 års mest sökta ord på svenska Google:

1. VM

2. Avicii

3. Julkalendern

4. Valresultat

5. OS

6. Valkompassen

7. Albin Lee Meldau

8. Sommarpratare

9. Hockey-VM

10. Melodifestivalen

Medverkan i Så mycket bättre har inneburit ett lyft för alla artister. ­Dagens Industri har publicerat siffror som visar markant ökad streaming och biljettförsäljning. För artis­ter på nivån under superstjärnorna har Så mycket bättre inneburit det ­allra största lyftet. Över en natt kan storleken på konsertställen dubblas.

Efter programmet har det dock varit märkbart tyst kring Albin Lee Meldau. Han borde ha varit självskriven i alla jul- och nyårsprogram, men var inte med någonstans. Förutom enstaka rubriker när han ställde in framträdanden i december ”på grund av sjukdom” – ingenting.

Albin Lee Meldau har nu bestämt sig för att ­berätta varför. Han säger att det är den enda inter­vju han kommer att ge om vad som hänt. Han ­anländer samlad och förberedd.

I handen håller han en vinröd pärm. På ­pärmen står namnet på ett behandlingshem mot missbruk och beroende. Inuti pärmen finns blad från kollegieblock där Albin skrivit med kulspetspenna och ritat olika kurvor.

Vad har du skrivit i pärmen?

”Massor. Hela min levnadshistoria. Allt som har hänt. Jag har varit narkoman sedan jag var 15 år. Jag kommer från en ganska blöt och, om jag får säga det själv, pundig miljö. Vi växte upp i Göteborg bland de proggare som sjöng om barn av vår tid. Vi är de barnens barn. Jag började dricka när jag var 12 år. Från att jag var 15 år har jag rökt hasch varje dag, fram till att jag slutade för två månader sedan. Jag bytte ut en drog mot en ­annan och utvecklade en långt gången alkoholism.”

Albin är klädd i kostym och skjorta. Genom de öppna skjortärmarna skymtar tatueringar han har på vardera handled. Den ena tatueringen var ­menad som en hyllning till hans mormor och morfar, Dick och Eva. Men Albin var så hög och ­manisk när han gjorde den – ”det var några blöta kvällar på Balkan” – att han inte märkte att tatueraren, som hade svårt med engelska, missuppfattade namnet. Nu går han i stället genom livet med en tatuering där det står Dilk & Eva.

”Det har gått så fort allting. All den här pressen. Jag har ångestdämpat mig själv. Jag är väldigt glad över att ha fått vara med i tv, men jag förstod inte vad jag gjorde. Efter inspelningen bröt jag ihop.”

Vad exakt menar du med bröt ihop?

”Egentligen har jag brutit ihop långsamt under många år. Jag har nu fått lära mig att om man rökt så mycket som jag har gjort, stannar man av mentalt. Jag var helt utbränd, allt snurrade. Jag har jobbat dygnet runt i flera år. När jag skulle vila, då vilade jag inte. Före inspelningen av Så ­mycket bättre i somras kom jag direkt från en USA-turné. Jag var dyngrak hela tiden på den turnén, jag gick från bar till bar. Som missbrukare ser man aldrig vidden av problemet.”

När du kände du att detta inte höll?

”Jag själv kände det inte alls. Det är en del av sjukdomen. Att man tror att man fortfarande har någon slags kontroll. Min bäste vän och ett nätverk av vänner gjorde en intervention och sa till mig: ’Du har tappat det på riktigt, nu åker du till det här behandlingshemmet’. Jag själv var skeptisk och tänkte mest, vad fan, okej, det kan i alla fall inte bli värre.”

När var det här?

”Jag kom ut från behandlingshemmet för tre dagar sedan. Jag åkte dit den 3 december, så jag var där en dryg månad.”

Vad var det för hem och var ligger det?

”Det ligger på en gård på landet. Så fina människor. Superprofessionellt. I början kändes det tufft att komma hit. Jag hade så mycket åtaganden, jag vill inte sumpa min karriär. Jag var också väldigt deprimerad. Jag hade blivit närmast psykotisk av stressen. Alla artister som varit i med i ett tv-program som Så mycket bättre kan vittna om vad det innebär. Jag var inte känd som de andra. Jag var inte den sortens artist som blir igenkänd och stoppad var 50:e meter på gatan, men efter att programmet började visas var det plötsligt så.”

Kan du beskriva första dagen på hemmet?

”Minnena är inte klara. Främre och bakre hjärnloben funkar inte som de ska när man varit i ett långvarigt missbruk. Jag var så pass duktig att jag förberedde mig genom att först åka hem till ­mamma och vara där i två veckor. Hon är absolutist, det finns ingen sprit alls i hennes hem. Jag inledde avgiftningen av mig själv hos henne, men allt snurrade i huvudet. Det var superjobbigt att veta att jag varit med i ett tv-program som alla skulle se, utan att själv minnas vad jag sagt och gjort. Men jag har hela tiden känt mig stöttad av redaktionen på Så mycket bättre. Ingen ville mig illa. I klippningen lyfte de fram det bästa.”

Programmet där du är huvudperson blev säsongens starkaste. De andra artisternas omtanke om dig märks i allvaret när de framför dina låtar.

»Självinsikt vägen framåt för destruktiva musiker«

”Jag har ju bara gjort ett album. De där ­sångerna är min dagbok. Det var därför jag grät hela tiden när de andra sjöng dem. Det kändes som en kärleksgåva att få ta del av deras versioner. ”

När man i dag ser om programmet, med andra ögon, lägger man märke till detaljer. När du i ditt program börjar med att väcka de andra på morgonen är du övertänd på gränsen till manisk.

”Vad som var jobbigt när jag såg programmet var att se mig själv. Louise (Hoffsten), som nu blivit en nära vän, sa efteråt att det var plågsamt att se sig själv, att inse hur långt hennes sjukdom (MS) hade gått. Utan att på något sätt jämföra min sjukdom med Louises så kände jag samma sak. Jag hade ingen aning om att det hade gått så långt. När jag kom till inspelningen på Gotland kom jag direkt från USA där jag hade gjort 18 spelningar på 22 dagar som förartist till Jessie Ware. Vi åkte inte ens buss över kontinenten, vi färdades med bil. Jag kom till tv-inspelningen med inte bara missbruksproblem utan också grov utmattning. Jag har aldrig sagt stopp. Om vi kom till en stad i god tid kunde vi, förutom spelningen, trycka in fyra gratisgig under eftermiddagen, på olika branschkontor, med motiveringen att ’det kanske vi kan ha nytta av längre fram.”

Jag har intervjuat artister i snart 40 år. Samt­liga har vittnat om att de där USA-turnéerna, med enorma geografiska avstånd, är det ­jobbigaste av allt.

”Jag har på behandlingshemmet lärt mig att det värsta som finns, om man har de här problemen som jag har, är något de kallar HALT. Hungry, Angry, Lonely, Tired. Jag måste till varje pris undvika de sakerna. Att ha rutiner är viktigt för alla. Vanliga människor klarar sig om de ruckar på ­rutiner någon gång, men för mig är det döden. Nu när jag fått den här utbildningen, med vetenskaplig grund, förstår jag det. Jag hade ingen aning om det innan.”

Hur var dagarna på behandlingshemmet upplagda?

”Vaknar samma tid varje morgon, 06.30. Sen medicinsk yoga. Jag var väldigt skeptisk till just det till en början. Det kändes som att jag var fast i en Indiska-butik.”

Vad innebär medicinsk yoga?

”Andningsövningar och enklare rörelser som sätter i gång organ. När jag slutade spjärna emot, och bara gjorde som instruktören sa, föll allt på plats. Jag fick ner min andning, fick ner min puls, lärde mig att uppmärksamma olika kroppsförnimmelser. Nu är jag helt beroende av att börja mina dagar med detta. Det ger samma tillfredsställelse som att spela musik. Efter den medicinska yogan var det frukost. Rejäl frukost. Det är mycket mat. Sen börjar föreläsningar och enskilda samtal och en träningstid med PT på eftermiddag. Klockan 16.00 är schemat slut.”

Som en sorts skola?

”Ja, en skola byggd på genuin välvilja och i ett tempo anpassat just för dig. Jag fick lära mig vad som händer med mig i vissa situationer. Om vad som är fysiskt och psykiskt. Om skam, om abstinens. De på behandlingshemmet är lika bra på vad de gör som de bästa jag jobbat med i musiken. Riktiga proffs.”

Som ljudtekniker som drar alla sladdar rätt?

”Exakt. De brinner för att det ska bli bra. Vissa dagar var jag förbannad, tyckte allt var bullshit, men nu är jag oerhört tacksam. Det är få för­unnat att kunna göra en sådan här sak. Jag är en av the blessed people. Om du ska gå via staten måste du nästan vara död innan du får göra en sådan här grej.”

Det kostar mycket pengar?

”Mycket pengar. Jag ser det nu som en investering i mig själv. En sak jag lärt mig som jag ­aldrig kommer att glömma är Flygplansprincipen. I ­säkerhetsgenomgången på flygplan, när syrgasmasker fälls ned från taket, blir du instruerad att sätta på dig själv masken innan du tar hand om ditt barn. Varför då? Ens ryggmärgsreaktion ­säger att det är helt onaturligt. Men du måste börja med att hjälpa dig själv först, annars kan du inte ta hand om andra.”

För att kunna samtala privat har vi inte valt en lokal på stan utan ett rum på hans skivbolag, Sony Music. På väggarna i rummet hänger guldskivor med svenska och internationella artister. Alla ­representerade artister har det gemensamt att de någon gång nått toppen, därefter har ödets lotter fallit olika. Några är fortfarande stjärnor. Några har dalat. Några lever inte längre.

”Droger kryper ner i åldrarna, jag ser det runt omkring mig”, säger Albin Lee Meldau.

”Det finns i dag droger i alla samhällsklasser, ingen är förskonad. Detta kommer att få stora konsekvenser för samhället i stort. Jag trodde aldrig jag skulle sitta här och säga detta, men det görs pengar på normaliseringen av droger. Inga röster hörs om bieffekter av att använda droger. När jag gick i skolan fick vi höra att man blev heroi­nist om man rökte en joint. Det var inte sant. I dag rycker man på axlarna och säger jaha, en joint, so what, det är bättre än alkohol i all fall. Just det stämmer. Om alkohol presenterades i dag skulle det förbjudas direkt. Men jag mår illa av romantiseringen av droger som pågår i den här branschen.”

Hur svårt var det att lägga av? Hur länge kände du abstinens?

”Suget är livslångt. Att sluta är heller inte det svåraste. Jag har slutat massor av gånger. Jag hade inte kommit hit om inte min bästa vän ordnat en intervention. Jag har min största publik utomlands. När jag har åkt till exempelvis London har det varit ett för stort projekt att fixa droger. Då har det blivit en bar i stället. Alkohol är den värsta drog jag hållit på med, då har jag ändå hållit på med en hel del. Kroppen torkar ut när man ska försöka sluta. Det gör ont.”

Du har sagt att det började när du var 12–13 år. Kan du beskriva de åren?

”Mina föräldrar skiljdes när jag var 3 år. Jag flyttade med min mamma till Åsa och bodde där. När jag skulle börja sjuan, flyttade jag till min ­pappa i Göteborg. Planen var att jag skulle bli fotbollsproffs. De var för dåliga på fotboll i Åsa. Min uppväxt var stökig. Under nio år i grundskolan gick jag i sju olika klasser.”

Varför då?

”Jag var en skitunge. Jag kände mig hela tiden utanför. Min mamma stack ut i ett litet samhälle som Åsa, hon var skolans musiklärare och en av få vänsterpersoner i byn. Jag tog mycket plats, som jag alltid har gjort, jag har alltid ställt till med kaos. Jag har problem med att sitta still och befinna mig i miljöer som jag inte accepterar. Skolan miss­lyckades med att skapa ett lugn för mig.”

Hur gick det med fotbollen?

”Jag förstod snabbt att jag inte skulle kunna bli så bra som det krävdes, och lade av. Jag flyttade in hos pappa i Linnéstaden. Jag har tre bröder. Pappa var belysningsmästare på teatrar och turnerade mycket. Min styvmor jobbade på Stena Line. Så de var borta mycket på jobb och jag var ensam. Jag kände mig vuxen. Om jag inte hade lust att gå till skolan gjorde jag inte det. När jag slutade spela fotboll började jag göra hyss i stället.”

Vad menar du med hyss?

”Snattade, stal cyklar, rökte hasch, sprang runt i Slottsskogen. Vi hängde på Burger King hela ­dagarna. Därifrån fick jag hela mitt sociala nätverk som jag fortfarande har. Vi lekte på gårdarna och hängde mest utomhus. Skansen Kronan, kvarteret Soldaten i Haga. Hela världen var från Vasaplatsen till Jægerdorffsplatsen. Röka och dricka. Det var de åren som det blev verkligt intressant med musik. Jag hade musik med mig från både mamma och pappa. Nu började jag se ­ musik som ett sätt att imponera på damer och att komma någonstans i livet.”

Det är intressant när du beskriver din nära relation till Göteborg, Andra Göteborgsartister, som Håkan Hellström och Jens Lekman, använder geografin i Göteborg i sina texter. Men du har aldrig gjort det. Dina fåordiga texter på-minner i stället om soul och blues.

”Jag och Arvid (Arvid Nero, hans partner från bandet The Magnolia) har ingen relation till ­indie, vi har aldrig lyssnat på det som är inne. Vi är proggbarn som kommer från reggae och blues. Min mamma spelade Miriam Makeba, Salif ­Keita, den grejen. Pappa lyssnade på David Bowie och spelade reggae i ett band. Jag lärde känna Arvid som 12-åring. Som barn lyssnade vi mycket på The Latin Kings. Sen blev det John Lee Hooker för ­honom och Bob Marley för mig. Reggae har ­varit oerhört viktigt för mig.”

Om man söker på Spotify kan man se exempel på det. Albin Lee Meldau har på sin Spotify-sida lagt ut en suverän spellista som heter ”Roots and reggae”. Hans oförmåga att göra saker måttligt märks på längden: listan är 17 timmar lång.

Precis som dina texter bygger Bob Marleys på ett fåtal ord och fraser som upprepas.

Möte med stjärnviolinisten

”Jag tänkte på låten Natty dread så sent som i går. Marley sjunger om att han går upp för sju gator, det är ungefär allt. Den enkelheten, det är det jag vill åt.”

Lou Lou är din största låt med runt 22 miljoner spelningar på Spotify. Kan du berätta om tillkomsten av Lou Lou?

”Den är mörk. Den beskriver ett superdeprimerat tillstånd. På scen brukar jag ibland beskriva den som den göteborgska versionen av Trainspotting. Lou Lou handlar om utanförskap, misär, missbruk. Den går tillbaka till den mest sårbara perioden i mitt liv. Texten är som en limerick om en påhittad version som finns i mitt minne. Jag är jävligt nöjd med den låten. Det är det bästa jag gjort. Jag lyckas säga något med få ord.”

När skrev du den?

”Det är en riktigt gammal låt. Jag skrev den när jag var 18. Min flickvän hade lämnat mig för att jag var så trasig och pundig. Jag fick sparken från The Magnolia för att jag var packad jämt. Med ­låten ville jag bevisa att jag var något att satsa på, bevisa för min flickvän och för alla andra att jag hade något att erbjuda världen. Jag ringde en ­basist, Simon Andemo, som jag fortfarande spelar med. Vi spelade in låten i Härlanda häkte. Vi slog på bandspelaren och spelade in den rakt upp och ned. Det blev en väldigt bra tagning. Senare, när den skulle ges ut på skiva, försökte vi spela in den på nytt 50 gånger för att ljudkvaliteten blev risig, men det gick inte.”

Så det är den tagningen i häktet som är ­utgiven?

”Ja. Den har fixats till lite, men det är den tagningen. Jag slängde upp den låten och tre andra låtar på Facebook, det var så jag blev upptäckt. The Magnolia var ett grymt band, vi var nära att få skivkontrakt, men det var ingen som orkade jobba med tolv stycken starka viljor som festade mycket.”

Var ni tolv i bandet?

”Egentligen var vi sju men det berodde på hur mycket blås vi hade. Om vi hade fullt blås var vi tolv pers. Vi delade på allt. Det fanns inget ekonomiskt incitament bakom, det var ett rent konstprojekt.”

Det som gör din musik så bra är att du borrar så djupt ned, låtarna handlar om liv och död.

”Det är då det blir intressant. Jag har plöjt ­Ingmar Bergman-filmer. Hade ingen koll på ­honom innan, men jag är vråltorsk nu. Hans filmfotograf, Sven Nykvist, intervjuades en gång på en filmskola i Los Angeles. Ämnet var Det sjunde inseglet. Eleverna kritiserar honom för ljuset i en scen. ’Om ljuset faller på det sättet så måste det finnas två solar’. Nykvist tittar på den och säger: ’Ni vet att han pratar med döden, va?’ Utan att på något sätt jämföra mig med den filmen, är det jag håller på med. Jag pratar med döden här, jag skiter i solen. Ibland när man spelar in musik kan det bli för mycket belysning. Jag vill att det bara ska var grundkomponenter. Som i svensk folkmusik.”

Skillingtryck är ju blues.

”Superblues. Genom Så mycket bättre fick jag chansen att sjunga på svenska för första gången. Den bästa låten blev Min favoritvals (försvenskad version av Louise Hoffstens My favorite lie). Jag skulle vilja göra mer musik på svenska. Tidigare har jag tyckt att ett bra gig är när folk kräks, gråter och snörvlar. Nu ser jag det lite mer positivt. Det är okej att folk kan må bra på mina konserter.”

Vad gjorde du på kvällarna på hemmet när schemat var slut?

”Jag gick in på mitt rum och tokmatade hela Game of Thrones från början till slut. Jag spelade också hela Red dead redemption (spel för Play­station och Xbox). Jag gillar cowboys.”

Vad ska du göra nu?

”Jag ska göra min turné, det är väldigt roligt att det sålts många biljetter (Albin Lee Meldau gör elva spelningar i Sverige i februari och mars, samtliga konserter såldes slut redan i höstas). Jag­ ­skulle vilja göra en engelskspråkig skiva och en svensk skiva. Svenska är min modersmjölk. Jag har ett halvt liv i England, men jag kan inte känna poesi på engelska såsom jag känner Stagnelius. Jag har material till det. Men jag måste göra på ett sätt så att jag fortfarande mår bra. Allt jag gör nu måste gå via mina terapeuter. Jag får inte bli stressad.”

Du kommer att ha fortlöpande kontakt med dem?

”Det är upp till mig, men det är veckovis. Det viktigaste är inte längre min karriär utan att jag tar hand om mig själv. Syrgasmetoden. Jag har tillräckligt med cash för att äta, leva och må bra. Om karriären kraschar vet att jag kan leva på ­musik på något sätt ändå. Jag kan sjunga på ­gator i Ulan Bator eller var som helst i världen.”

Men du har gjort grovjobbet nu?

”Det vete fan. Jag tar en dag i taget. Det är ­mycket som ska göras. Man ska gå upp, man ska träna, man ska gå på möten. Men jag är tacksam. Jag hade inte fått den här chansen om jag inte hade gjort mitt jobb bra. Det finns så många människor i samma sits som jag som aldrig får ­sådana här chanser. Jag är stolt över att jag ­lyckats sjunga mig till en behandling.”