Di Weekend INTERVJUER

»Jag har bonustid i livet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

»Det är svårare att hitta en njure som passar en tredje gång, men jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt. Jag jobbar hårt på att hålla mig i form för att klara det en tredje gång.«

Joey Abrait

Affärsmannen och filantropen Paul Frankenius har fått en ny njure två gånger. Andra gången var det 32 personer som erbjöd honom ett nytt organ. ”Jag kände mig som en del i ett omtänksamt kollektiv. Jag är enormt tacksam”, säger han. Snart kommer han att behöva en ny njure för tredje gången.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När man träffar Paul Frankenius är det uppenbart att han har tillbringat många år i modeindustrin. Han bär en blå, svagt mönstrad skjorta som perfekt matchar hans kritstrecksrandiga kostym i samma blå färg.

”Jag är mycket nöjd med min senaste italienska kostym”, säger han, medan han ­serverar te i sitt smakfullt inredda hem.

Väggarna täcks av tavlor och fotokonst av konstnärer som Thomas Strutt och ­Steve McCurry.

Paul Frankenius är född i en entreprenörsfamilj som har drivit spedition och åkerier i flera generationer.

Själv slog han sig fram i klädbranschen på JC och i dag driver han ett eget investmentbolag som främst investerar i detalj­handel, fastigheter och medicinteknik. De största innehaven inkluderar modeföre­tagen Ellos och Gina Tricot, dialys­företaget Triomed och musikstartupen Teenage ­Engineering.

FAKTA
Paul Frankenius

Ålder: 60 år.

Familj: Fru och två barn på 31 och 29 år.

Bor: I Borås.

Bakgrund: Började som trainee på JC 1982. Arbetade sig upp till vice vd i samma bolag. Vice vd i KappAhl. Driver investmentbolaget Frankenius Equity sedan 2000. Hälften­ägare och ordförande i fastighetsbolaget Bockasjö.

Andra uppdrag: Ordförande i Sparbanken Sjuhärad. Styrelseledamot i Högskolan i Borås. Grundare av Stiftelsen för njursjuka och Stiftelsen för transplantations- och ­cancerforskning. Styrelseledamot i Curamus- stiftelsen, som stöttar unga entreprenörer och äldre Sjuhäradsbor.

Favoritkonstnärer: Louise Bourgeois, ­Robert Rauschenberg, Roy Lichtenstein, Jeff Koons och Jaume Plensa.

VISA MER
FAKTA
Organtransplantation

I juni 2018 stod 845 i kö för ett nytt organ. Störst efterfrågan är det på njurar (681), hjärta (51), lever (47), lungor (27), cellöar (13) och bukspottskörtel (7).

I Sverige dör en person i veckan ­i organ­kö.

Under 2017 avled omkring 91 000 per­soner i Sverige. Av dem blev 188 organ­donatorer.

Sverige har 18,6 donatorer per miljon ­invånare. Högst i Europa ligger Spanien (46,9), Kroatien (36,3) och Portugal (33,9).

Sten Heckscher leder en statlig utredning om hur lagen kan förändras för att öka ­antalet donatorer.

VISA MER

Han kom till JC som trainee när han pluggade en textil-merkantil utbildning i ­Borås. Där blev han kvar i 17 år, medan han jobbade sig upp till vice vd.

Men 1994, när han stod han mitt i ­karriären som småbarnspappa och ansvarig för inköp och sortiment på JC, blev han sjuk. Som barn hade han fått reda på att han hade den ärftliga sjukdomen cystnjurar, ­vilket innebär att små cystor äter upp njurfunktionen efter hand. Men det var först när han var 36 år som sjuk­domen gjorde sig påmind och han började tappa orken.

”Jag ville inte ta in tecknen tidigare, det fanns nog ett visst mått av förträngning från min sida. Jag trodde att jag var osårbar.”

Svårt visa svaghet

Efter det gick han med bukdialys i 26 måna­der. Det innebär att han skötte dialysen själv fyra gånger per dygn.

”Man sätter in en slang i buken, och ­genom den häller man en glukoslösning som suger åt sig kroppsvätska och gifter”, säger Paul Frankenius.

”Men jag var inte lättdialyserad. Jag fick mycket klåda och obehag, eftersom jag inte riktigt fick ut gifterna ur kroppen. Värst var klådan på nätterna, det var hemskt.”

Samtidigt levde han så normalt som möjligt och reste mycket i jobbet. Vid den här tiden hade JC sin blomstringstid och var etta på ungdomsmode i Sverige.

”Även om omgivningen visade sympati kände jag att jag inte kunde visa svaghet, utan det gällde att hålla färgen. Som ansvarig för inköp och sortiment hade jag en ­central roll, och folk funderade över min roll i företaget.”

Efter 26 månader fick Paul Frankenius en ny njure. Donatorn var en man i 50-års­åldern som hade avlidit av en hjärnblödning.

”Självklart känner jag en stor tacksamhet mot honom. Förgiftningsdimman försvann direkt när jag fick den nya njuren, helt plötsligt kände jag mig klar i skallen. Det var fantastiskt.”

Under sjukdomsperioden insåg han att han behövde ytterligare ett ben att stå på om han inte skulle orka ­jobba som han hade gjort tidigare.

”Jag bestämde mig för att försöka bli min egen. Vi hade fastigheter i familjen, och jag fortsatte att köpa på mig fler så långt banken vågade stötta. Det var också ett bra läge att köpa efter fastighetskrisen. Samtidigt drev jag frågan att vi i koncernledningen i JC skulle få bli delägare, vilket vi blev.”

Den nya njuren höll i nio år, sedan kom symptomen tillbaka. Normalt brukar ett nytt organ fungera längre tid än så, men av olika medicinska skäl försämrades funktionen för Paul Frankenius.

Då inträffade det fantastiska. 32 personer i hans omgivning erbjöd sig att donera ett organ, utan att han hade bett om det. Det var släktingar, vänner och arbetskamrater.

”Jag hade varit transparent med min sjukdom, alla kände till att jag höll på med dialys. Bland de 32 personerna hade en del fel blodgrupp eller andra saker som inte stämde, men 16 personer testades som donatorer på Sahlgrenska. Det visade sig att min före detta kollega Leif Almberg passade bäst och 2005 fick jag min andra njure av ­honom.”

”Kände mig utvald”

När vi sammanstrålar med både Paul ­Frankenius och Leif Almberg är det en regntung förmiddag i november. Vi träffas på Liljevalchs konsthall i Stockholm, där de ska se en utställning tillsammans. De delar ­samma intresse för konst och design, och de reser ofta ihop.

När Leif Almberg donerade sin njure till Paul Frankenius hade de känt varandra i åtta år. De träffades på JC, där Leif Almberg arbetade på it-avdelningen.

Leif Almberg säger att det kändes naturligt att hjälpa sin vän när han förstod hur lång transplantationskön var.

Tvekade du aldrig, det gällde ju inte någon nära anhörig till dig?

”Nej. Vi var kompisar och hade kämpat så mycket tillsammans på JC. En gång sa någon om oss att ’det sa väl klick mellan er två’.”

”Min mamma har jobbat med funktionshindrade och familjer som har det svårt i hela sitt liv, så det låg nära till hands för mig att hjälpa till. När även min mamma ­tyckte att mitt beslut var bra fick jag ytterligare ett kvitto på att det var rätt.”

Vad tänkte du när du fick höra att du var den som passade bäst som donator?

”Jag kände mig utvald. Sedan blev det en lång process. Jag kom till Sahlgrenska i ­Göteborg på mitt första besök vid påsk det året, och operationen var i november.”

Testerna syftade till att kolla att Leif ­Almberg dels var en bra givare, dels var stark nog att donera. Proverna visade att han hade lite för högt blodtryck.

”Jag började träna och jag bantade stenhårt. Jag gick ned från 103 till 85 kilo på ett halvår, så processen gjorde mig gott också. Det var en fantastisk tid.”

Mer sammansvetsade

Leif Almberg är inte orolig för att det ska bli något fel på hans kvarvarande njure.

Sittjeans utmanar modevärlden

”I de flesta fall blir båda njurarna dåliga om något händer. Det är inte så att den ena njuren är backup till den andra, utan de fungerar tillsammans”, säger han.

Hur känns det att Paul går omkring med ett av dina organ i kroppen?

”Det känns jättehäftigt. Jag har ett ­ordentligt ärr på ena sidan som jag är väldigt stolt över. Under rehabiliteringen blev vi ännu mer sammansvetsade.”

Paul Frankenius nickar instämmande.

”Eftersom jag är 13 år äldre än Leif upplevde jag att jag blev betydligt yngre när jag fick hans njure i kroppen. Dessutom blev jag lite mer spritintresserad och mina skäggstrån blev lite tjockare”, skojar han.

”Men organ anpassar sig i en ny kropp, åldersskillnaden är inte den viktigaste parametern”, fortsätter han.

KappAhl en bra affär

Paul Frankenius var kvar i JC tills företaget börsnoterades 2000. Under tiden hade han börjat investera i logistikfastigheter via ­bolaget Total Logistik med KF Invest som medinvesterare, och han bildade det egna investmentbolaget Frankenius Equity.

”I dag är tredjepartslogistik en stor grej, men vi var väldigt tidiga med det när vi började på 1990-talet.”

Tillsammans med KF Invest var Frankenius Equity också inne i detaljhandels­företagen Glitter och Scorett. Även KappAhl förvärvades ihop med Nordic Capital, och det blev en av Paul Frankenius bästa affärer. Bolaget börsnoterades 2006 och när han sålde sitt innehav fyra år senare tjä­nade han 600 miljoner kronor.

”Jag och Christian W Jansson, som då var vd i KappAhl, hade köpt 12,5 procent var i företaget. Vi positionerade om bolaget så att det vände sig till våra verkliga kunder som var vuxna kvinnor, och inte till de ­yngre. Där var vi också tidiga med vår posi­tionering. Det blev en jättebra affär.”

I dag äger Frankenius Equity närmare 10 procent i Ellos, medan Nordic Capital äger resten. Andra betydande innehav är modeföretaget Gina Tricot, sportklädesföretaget 8846 Altitude, profilklädesföretaget Sandryds, e-handelsföretaget Junkyard, ­dialysföretaget Triomed och fastighetsföretagen C4 Shopping, Happy Toscana, ­Happy NYC och Happy Palma.

”Men det är Frankenius Equity’s vd Sara Bergström som håller ihop bolaget, vilket gör mitt liv så mycket lättare”, säger Paul Frankenius.

2004 bildade han dessutom fastighetsbolaget Bockasjö tillsammans med sin ­affärspartner Joakim Hedin, som är vd. ­Bockasjö, som främst är inriktat på logistik­fastigheter, driver bland annat fastigheter vid flera flygplatser och är Paul Frankenius mest framgångsrika investering.

”Anledningen till att jag kan jobba med så många olika saker är att jag har många bra partner att samarbeta med. Jag fungerar bäst i grupp.”

När Paul Frankenius skulle fylla 50 år, för tio år sedan, tog Joakim Hedin initiativet till Stiftelsen för njursjuka som bildades av tio vänner till Paul Frankenius. Stiftelsen bidrar till forskning och verkar för att korta ­köerna till transplantation samt stöttar njursjuka som har små ekonomiska medel. Till att ­börja med var Leif Almberg styrelseledamot, i dag är han stiftelsens ordförande.

”När jag var inlagd på sjukhuset i Borås 1995 låg det en njurtransplanterad man bredvid mig som hade värden som hela ­tiden fluktuerade. Det visade sig att han inte hade råd, trots det svenska högkostnadsskyddet, att lösa ut tillräckligt med medicin. Han ransonerade den så att den inte riktigt fungerade för honom. Då tog jag kontakt med en kurator, som satte upp en handkassa som kunde hjälpa den typen av fall anonymt. Det kände Joakim till när han ­satte upp Stiftelsen för njursjuka”, säger Paul Frankenius.

Föråldrat regelverk

Vid sidan av Stiftelsen för njursjuka har han även bildat Stiftelsen för transplantations- och cancerforskning, som bidrar till utbildning och patientnära forskning på Sahlgrenska i Göteborg.

Enligt Paul Frankenius behöver organisationen av organtransplantation reformeras i Sverige.

”Vi är väldigt duktiga på att genomföra transplantationer, och i undersökningar uppger 85 procent av befolkningen att de är villiga att donera. Men organdonation är inte en naturlig del av sjukvården och i dag har vi ett föråldrat regelverk som hindrar att vi kan respektera den höga donationsviljan fullt ut. Där har vi mycket att lära länder som Spanien och Portugal.”

I dag har även Paul Frankenius andra ­njure börjat fungera sämre. Han har en lågfrekvent avstötning i kroppen som ligger och pyr. När han fick njuren var funktionen 60 procent, i dag är den 28 procent.

»På fem sekunder gick jag från tönt till cool«

”Vid 12–13 procent hamnar man i dialys. Funktionen är på väg ned, och jag kommer att behöva gå igenom ett tredje varv med transplantation, om jag nu klarar det. Jag står ännu inte kö, för man måste vara i dialys eller nära dialys för att göra det. Det är svårare att hitta en njure som passar en tredje gång, men jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt. Jag jobbar hårt på att hålla mig i form för att klara det en tredje gång.”

Hur känns det att behöva bli transplanterad en tredje gång?

”När jag först blev sjuk satte jag som mål att leva tills jag blev 60, för då skulle mina barn stå på egna ben. Nu är båda gifta och jag har fått barnbarn, och i våras fyllde jag 60. Jag har inte satt något nytt mål, för jag upplever att jag har bonustid i livet och jag är mycket nöjd med min tillvaro.”

”Visst vill jag hemskt gärna få en fungerande dialys och en ny njure när det blir ­aktuellt, men om det inte blir mer än så här är det okej. Det finns förstås många spännande saker som jag vill vara med om, även yrkesmässigt, livet består av ett ständigt ­lärande och jag skulle gärna bli 70 år också. Men det finns en känsla av att jag är nöjd som det är, som jag inte hade förväntat mig, faktiskt.”

Stöttar romer i Rumänien

Vid sidan av sina engagemang i stiftel­serna för njursjuka är Paul Frankenius även verksam i annan filantropi. Han brinner för världshavens bevarande, och skänker ­pengar till Stiftelsen för Östersjölaxen.

”15 procent av botten i Östersjön är död i dag, men det går att göra något åt det. Jag är även engagerad i fiskarter som är hårt utfiskade och jag donerar till Naturskyddsföreningen.”

Utöver det skänker han tillsammans med vännen och affärspartnern Lennart ­Grebelius runt 1 miljon om året till tre byar i Rumänien för att bekämpa fattigdomen bland romer.

”I år är det åttonde året vi stöttar dem. När muren föll i östtaterna blev romerna utsatta för ett nytt varv av förföljelser, eftersom resten av befolkningen gav sig på dem när de statliga lönerna försvann. Romerna är en missförstådd grupp som behöver stöd.”

Paul Frankenius har varit ideellt engagerad i över tjugo år. I dag tycker han filantropin är på väg att bli lite av en social status­markör.

”För mig är det ett sätt att ge tillbaka, ­eftersom jag har fått en ny njure två gånger. Jag tänker mycket på dem som inte har några nätverk att aktivera. Min fru brukar säga att jag drivs av dåligt samvete för dem som inte har fått lika bra hjälp som jag. ”