En samhällskritisk thriller är kanske inte vad man förväntar sig av Louise Boije af Gennäs, författaren som slog igenom stort för drygt 25 år sedan.
Med debutromanen Ta vad man vill ha från 1991, som utspelade sig i vimlet i Stockholms uteliv, blev hon snabbt ett namn på allas läppar. Samtidigt var hon medskapare till en av dåtidens stora tv-såpor, Rederiet. Mest förknippad är hon fortfarande med sin ”lesbiska roman” – den kallades så på den tiden – Stjärnor utan svindel, vilken publicerades 1996 och som baserades på hennes och dåvarande flickvännen Mian Lodalens stormiga förhållande.
De senaste tre åren har dock Louise Boije af Gennäs ägnat sig åt att skriva en berättelse av en helt annan art. I Blodlokan, som ges ut nu i januari och är första delen i en trilogi, får vi följa den unga kvinnan Sara. Efter sin pappas plötsliga död flyttar hon från Örebro till Stockholm och dras snabbt in i en mystisk karusell av lockelser och lögner. Insprängt i berättelsen är också en rad uppmärksammade och ouppklarade, verkliga svenska brott från de senaste decennierna – bland annat Geijer-skandalen, Palmemordet och Boforsaffären.
”Mitt mål med den här boken har varit att kombinera den klassiska ALFRED Hitchcock-känslan, där hjälten brottas med tanken ’är jag galen?’, med nutida brinnande samhällsfrågor. Jag vill locka in läsarna genom att bjuda på spännande underhållning, men jag vill också få dem att börja tänka och ifrågasätta. Efter att ha läst boken kanske en del kommer att tro att jag hatar Sverige. Men det gör jag inte, tvärtom.”
Blåsa i visslan – nu
Efter att jag läst boken, och träffat författaren under en flera timmar lång intervju, går det inte att ta miste på Louise Boije af Gennäs starka samhällsengagemang. Men hon är kritisk till mycket och har inga problem att rada upp ”allt som är fel i dagens samhälle”.
”Jag är jätteintresserad av politik och följer noga vad som händer i Sverige och i världen. Det är ju en fasansfull utveckling vi haft de senaste åren med Trump, Brexit och andra uttryck för folkets misstro för det sittande etablissemanget. Men det finns goda skäl till varför vi inte längre litar på dagens politiker.”
Var står du själv politiskt?
”Jag är uppfostrad till moderat, men genom åren har jag röstat på såväl Vänsterpartiet som Feministiskt initiativ. Det finns sakfrågor som jag håller med om hos nästan alla partier, men det finns inget parti där jag känner mig helt hemma.”
Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
”Den naturliga nivån för ett parti som SD är max 1 procent, fler rasister än så finns det inte i Sverige. Problemet är att svenska folket har blivit så trötta på alla de andra partiernas svajighet att de väljer SD som en protest. Att SD har så många anhängare beror endast på att alla andra partier inte har gjort sitt jobb.”
Från Geijer-skandalen till Metoo
Hon kallar själv sin nya boksvit för Motståndstrilogin och menar att böckerna i grunden handlar om ”den lilla människans kamp mot makten och överheten”.
”Jag vill få till en debatt. Vad ska vi göra för att återfå tron på Sverige? Demokratin förutsätter att vi har en fungerande rättsstat. Men alla dessa mörkade olösta affärer som flyter upp till ytan gör att folkets förtroende för makten och demokratin har urholkats. Vissa människor i maktpositioner känner till svaren, men vi medborgare får inte hela sanningen. Det är enormt demoraliserande. Det gäller att blåsa i visslan nu, innan vi får en Trump-figur som statsminister även här i Sverige.”
Det har blivit allt vanligare med romaner där författaren blandar in verkliga personer och händelser i den påhittade historien. I Blodlokan har Louise Boije af Gennäs i stället valt att låta verkligheten gå sida vid sida av fiktionen. Genomgående i boken lyfter hon också in tidningsartiklar om nämnda affärer som publicerats i svenska medier genom åren.
”Jag vill inte sudda ut några gränser. Det som hänt på riktigt är så svindlande att det inte behövs någon fiktion”, säger hon.
Den affär som det hänvisas mest till i Blodlokan är Geijer-skandalen, den smutsiga historia där dåvarande justitieministern Lennart Geijer avslöjades med att köpa sex av unga flickor. Förgreningarna ända upp till statsministern spekuleras det fortfarande om, senast i filmen Call girl (2012).
”Hela Metoo-rörelsen visar att Geijer-affären inte är något mossigt gammalt 1970-talsämne. Ändå är det fortfarande så att ingen riktigt tar visselblåsaren Eva Bengtsson, vars historia Call girl baserar sig på, på allvar. Trots att hennes upplevelser som ung prostituerad bekräftats av flera parter genom åren har hon ännu inte fått någon riktig upprättelse. Däremot när Palmefamiljen öppnar munnen, då rättar alla in sig i ledet. Samma sak hände i efterspelet av Palmemordet.”
I boken citerar du tidningsartiklar som spekulerar i att det var ett utstationerat ”mordkommando” som dödade Palme. Tror du inte det var Christer Pettersson?
”Det viktiga är inte om det var han eller inte, det viktiga är vilken Kalle Anka-nivå det var på mordutredningen från dag ett. Och hur mycket som har dolts från oss medborgare. Det håller inte i längden, så dumma är vi inte.”
Du är inte rädd för att bli kallad rättshaverist genom att ta upp alla dessa konspirationsteorier?
”Det finns säkert en risk för det, men jag presenterar bara de pusselbitar som framkommit i medierna. Sedan får läsarna själva lägga sitt pussel.”
Har du själv försökt gräva i de ouppklarade fall du tar upp i boken?
”Nej. Jag är visserligen själv journalist från början, och jag har läst och googlat runt en himla massa. Men jag har inte gjort något grävjobb på egen hand, utan jag har bara återpublicerat vad andra skrivit.”
De flesta tidningsartiklarna som är med i boken kommer från större medier som Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet, men även artiklar från konspirationssajten Svenska politiska mord och den invandringskritiska nättidningen Fria tider är återgivna.
Som journalist är det okej att citera delar av texter, med angivande av källa, men det går inte att återpublicera hela artiklar som du gjort. Hur har ni löst det?
”Mitt förlag har kontaktat varenda journalist och varenda tidning och fått deras godkännande. I vissa fall har vi betalat ut någon slant för användandet, men alla har sagt ja, utom Dagens Nyheter, som vägrade medverka trots att deras journalister sa ja.”
Boken är tillägnad din pappa, Hans Boije af Gennäs (1922–2007). Är det han som utgjort inspiration till huvudkaraktären Saras pappa?
”Ja. Min pappa var en envis och stark person, som direkt sa ifrån när något var fel. Han fostrades inom militären och var oerhört konservativ, men också en modern feminist. Han ogillade starkt saker som när folk hade på sig keps inomhus, men sporrade samtidigt mig och min syster till att vi skulle ta samma plats som killarna.”
Koppling mellan adel och nysvenskar
Louise Boije af Gennäs kommer från uradeln, hennes släkt har ättenummer 16 i adelskalendern. Hon har aldrig hymlat med sin överklassbakgrund och vilka fördelar det gett henne i livet.
”Det har inneburit en grundtrygghet. Mina föräldrar har alltid stöttat mig att tro på mig själv och göra det jag vill. Precis som i många andra överklassfamiljer har vi också starka band till resten av släkten, vilket utgör ett slags socialt skyddsnät. På så vis finns en intressant koppling mellan svensk överklass och många nysvenskar som kommer från andra kulturer, där vi förenas av att det är stora familjer som håller ihop och hjälper varandra.”
Samtidigt säger sig Louise Boije af Gennäs vara väldigt medveten om de dåliga sidor, som von oben-attityd och exkludering, som frodas i överklassen.
”Allt som sägs och görs för att få andra att känna sig underlägsna är förkastligt. Det är enbart pinsamt att trycka ned andra för att själv känna sig bättre. Det värsta jag vet är när människor inte ges en chans att visa vad de går för på grund av sitt kön, sin klass eller sin etnicitet. Det är så jäkla osmart att ha den selektiviteten inbyggd.”
Skriver mer för sin egen skull
Louise Boije af Gennäs mamma var konstnär och hennes far drev ett framgångsrikt boktryckeri. När hon skulle börja gymnasiet flyttade föräldrarna till Frankrike och dottern skrevs in på den beryktade internatskolan Lundsberg. I dag går hennes 17-åriga son på samma skola i de värmländska skogarna och Louise Boije af Gennäs har inte varit sen att försvara internatskolan när debatten gått hög genom åren. Den pennalism och ”kamratuppfostran” som skildras i Jan Guillous bok Ondskan och i diverse avslöjande reportage genom åren säger hon sig inte ha sett av.
”Jag tyckte mycket om att gå på Lundsberg, vi hade en otroligt fin gemenskap. Skolan erbjuder en bra studiemiljö och det var mycket fokus på att idrotta ihop och skriva pjäser. Som i alla skolor har det gjorts en del fel genom åren, men det är bara när det sker på Lundsberg som det utlöser krigsrubriker i riksmedier. De avarter som har varit är åtgärdade nu.”
Louise Boije af Gennäs beter sig dock inte som den stereotypa överklasskvinnan. Bara att hon bor på Södermalm och är författare till yrket gör att hon sticker ut från den gängse bilden.
”Det är hemskt att författare ses som ett vänsteryrke i västvärlden i dag. Ännu värre är att det anses mycket finare med författarskildringar av arbetarklassen än av överklassen. Man måste ju lyssna till alla röster för att förstå världen.”
Redan som barn var hon klar över att hon ville bli författare. Och det är ett yrkesval hon aldrig har ångrat.
”Min skrivlust är ännu starkare i dag än när jag debuterade på 1990-talet. Men viljan att bli sedd och uppskattad är inte alls lika stark. Jag vet att jag vill skriva tills jag dör, men det är mer för min egen skull än för någon annan.”
Romanen fick kultstatus
Sedan debuten har hon gett ut nio böcker i en långsam men stadig takt, bortsett från under småbarnsåren.
”Det hänger ihop med mina konservativa värderingar. Jag ville lägga min tid på mina barn när de var små. Jag inser att inte alla har möjlighet att göra det, men jag blir arg när det snackas om en kvinnofälla, det kan ju lika gärna vara pappan som stannar hemma med barnen.”
Handlingen i hennes mest kända roman Stjärnor utan svindel – där huvudpersonen lämnar man och villa i Danderyd för att leva med en lesbisk feminist – är som sagt en berättelse som till stor del bygger på hennes egen upplevelse. Ett vägval som tidningarna skrev spaltmeter om.
”I dag hade det inte blivit ett sådant ståhej, men då var det en stor sak med ett offentligt lesbiskt par. Att jag var från överklassen och Mian var radikal arbetarklass satte ju extra krydda på det.”
Boken fick kultstatus i homosexuella kretsar och både risades och rosades av kritikerna.
”Det bestående minnet av boken är de hundratals brev jag fick från läsare under många år. Det var kvinnor som män, unga som gamla, från hela landet, som skrev. Alla hade de upplevt samma sak, att bli kär i någon av samma kön, men de hade aldrig tidigare vågat berätta om det.”
Ganska snabbt efter splittringen från Mian Lodalen träffade hon sin nuvarande make, Carl-Erik Lagercrantz, som då arbetade som chef inom telekombranschen och i dag är ordförande och delägare i det omskrivna batteribolaget Northvolt. Paret har varit ihop i över 20 år och har två tonårsbarn, ändå får Louise Boije af Gennäs fortfarande frågor av journalister och läsare om hon är bisexuell eller lesbisk.
”Det är inget som stör mig, men det är intressant att se vilken besvikelse jag möter från vissa när jag berättar att jag lever i en traditionell kärnfamilj. Kärnfamiljen är ständigt kritiserad, men är man för mångfald och acceptans måste det ju gälla åt alla håll. Jag älskar det här nya begreppet stjärnfamilj, men det är lika coolt att vara mamma, pappa och barn. Allt som funkar är bra.”
Sa nej till förläggarens krav
Louise Boije af Gennäs berättar att hon mött stort motstånd när hon skulle få Motståndstrilogin utgiven. Boksviten var ursprungligen tänkt att ges ut på Albert Bonniers Förlag våren 2017, men när alla de tre böckerna var så gott som färdigskrivna fick hon – efter en lång obekväm tystnad – beskedet att förlaget inte ville ge ut dem.
”Min dåvarande förläggare Eva Bonnier ville att jag skulle slå ihop de tre böckerna till en bok. Dessutom krävde hon att jag skulle ta bort alla dokumentära texter ur böckerna. Det sa jag direkt nej till. Greppet med tidningsartiklarna är en bärande del av berättelsen och jag ville inte ge ut en roman på över 1 000 sidor.”
Parterna enades då om att Louise Boije af Gennäs var fri att gå till ett annat förlag med trilogin. Louise Boije af Gennäs skickade över manuskripten till tre andra förlag, sedan blev det valborgshelg och hon gick runt och krattade på landet, med tårarna rullandes på kinderna och med känslan av att hon aldrig mer skulle få ge ut en roman.
”På söndagen mejlade det första förlaget och sa att de vill ha boken, på måndagen mejlade det andra och på tisdagen ringde det tredje. Alla tre ville ha den. Det var så skönt. Jag var inte galen!”
Men det skulle krävas en lång slitsam process, där advokater var inkopplade från bägge sidor, för att lösa den ekonomiska biten med Bonnier. Hur den överenskommelse som parterna till slut enades om senhösten 2017 ser ut vill inte Louise Boije af Gennäs kommentera, men enligt vad Di Weekend erfar har hon fått behålla det stora förskottsarvode hon fått av Bonnier i utbyte mot att hennes nästkommande bok, efter den färdigskrivna trilogin, kommer att ges ut på det Bonnierägda bokförlaget Forum.
”Allt jag kan säga är att jag är nöjd och jag tror att Bonnier är nöjda”, säger Louise Boije af Gennäs.
”Jag gillar att bråka”
Nöjdast torde ändå det lilla uppstickarförlaget Bookmark vara, som fått tre böcker av en etablerad författare i sin hand, klara att ge ut. Den andra delen i Motståndstrilogin kommer ut i september 2018 och den sista delen i januari 2019.
”Jag skriver en trilogi om konspirationer och så inträffar något sådant här. Jag tror inte att det ligger någon stor Bonnier-konspiration bakom detta, men jag säger som Bamse: ’Om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll’. Det tycker jag inte att Bonnier har varit mot mig, när de först försökte tvinga mig att göra böckerna politiskt tandlösa, och när jag inte ville lyda så refuserade de mig och skickade sedan advokater på mig”, säger Louise Boije af Gennäs.
Det är tydligt att tvisten tärt på henne, samtidigt som den tänt en gnista i henne.
”Jag gillar att bråka och röra om i grytan, det är inget jag drar mig för. Författare ska inte vara lydiga. Det är precis tvärtom: Vårt jobb är att stöka runt och ifrågasätta.”
